Han den där som tittar tillbaka i spegeln

november 8, 2014

De senaste ungefärliga 20 månaderna har gått åt till att pränta in i mitt huvud hur värdelös jag är, hur jag saknar kvaliteter som människa, eller om det finns några hur de inte spelar någon roll. Månaderna innan hade jag faktiskt börjat tro på att någon kunde inte bara tycka att jag hade kvaliteter, utan även älska mig för dem, vilja vara med bara mig på grund av just den jag är. Det må ha varit små små steg jag tog framåt hela tiden, men jag började tro på det, började våga ta för mig mer, och mådde rätt så bra.

Den människa jag är, min personlighet, den har jag tvivlat på så länge jag mått dåligt. d.v.s. ungefär sedan jag gick ut skolan.

Jag har börjat inse att det är nog likadant med mitt utseende. När jag var liten tänkte jag inte alls på det, jag reflekterade inte över hur jag såg ut utan jag var som jag var och hade inga problem med det.
I dag tittar jag mig sällan i en spegel. Det kan hända att jag tittar i en spegel, till exempel ”står mitt hår åt alla håll?”, ”har jag något sår någonstans”, ”ser rakningen okej ut”, men jag tittar väldigt sällan på vad det är för människa som tittar tillbaka. Men jag märker, när jag ser någon bild på mig själv, när jag ser mig på någon video eller liknande, eller de få gånger jag tittar i en spegel och ser personen som tittar tillbaka att… jag avskyr hur jag ser ut.

Tvivlet över mitt utseende har nog inte varit lika markant förut som över den person jag är även om jag nog kan säga att det har dykt upp tillfällen där jag grimaserat när jag väl sett mig själv. Det är samma här, månaderna som föregick de 20 månader som nu har gått så började började jag till slut tro på de komplimanger jag fick även för mitt utseende och egentligen känns det som det spelar ganska liten roll. För finns det bara en person som älskar mig för den jag är, som jag själv älskar så mycket, som dessutom uttrycker så snälla saker om hur jag ser ut… då spelar det inte så stor roll vad majoriteten av resten av planeten tycker.

Tyvärr varade det ju inte för evigt och tyvärr var det väl sannolikt den enda chans jag kommer få som jag schabblade bort. Att veta att när en person fick det att låta som att jag var hennes livs stora kärlek, och när hon sa så snälla, stora ord, när hon så ofta pratade om den framtid tillsammans hon drömde om… inte ens då kunde jag lyckas, inte ens då räckte den person jag är till. Och det är klart, de orden kan ju ha varit bara resultatet av någonting just där och då, som en tillfällig sinnesförvirring från hennes sida.

Det är ju egentligen det mest logiska, för varför skulle någon som jag, någon som aldrig varit älskad på det viset helt plötsligt vara den enda som en annan person vill vara tillsammans med?

Jo en förklaring är för att det inte var riktigt sant, eller för att det bara var sant just för den korta stunden. Hade jag fått veta det så hade det varit så mycket enklare, å andra sidan är det väl inte så enkelt att veta för henne heller att de känslor hon uttryckte bara var tillfälliga, att även fast det kändes som att hon ville vara med bara mig, att det var mig hon drömde om en framtid med så var det inte riktigt på riktigt, det var bara resultatet av andra omständigheter.

Inte ens det är logiskt, för varför skulle någon någonsin få känslor för mig? Men det är mer logiskt att det var något tillfälligt där och då som gick över med tiden för henne. För vem fan skulle vilja ha någon som mig?

8 svar till “Han den där som tittar tillbaka i spegeln”

  1. Louisa said

    jag skulle vilja vara med någon som dig 🙂

    • Virulence said

      Rent reflexmässigt vill jag ifrågasätta det där men… jag nöjer mig med att skriva Tack för dina snälla och välmenande ord.

      • Louisa said

        Jag är bara 16 år och vet inte så mycket om ditt liv men känns som att du är ganska ung och vet att det inte är lätt att intala sig grejer men du kanske bör börja se på dig själv från en positiv syvinkel genom att säg att du är vacker varje dag så kan du kanske börja tro på det efter ett tag. Alla är älskvärda bara att att alla inte vet hur man älskar.

      • Virulence said

        Ålder, precis som många ord, är ju relativt. Att intala sig positiva saker kanske funkar för vissa, jag har försökt, även om det var ett bra tag sedan, men jag kan inte ta till mig ord som bara är ord utan någonting som styrker dem.

        Jag vet hur man älskar, jag har bara svårt att förstå vad jag skulle älska med just mig själv.

      • Louisa said

        Såg jag någon hint av ironi om min ålder där? hahaha det fick mig iallafall att skratta lite. Du kanske också bör skratta lite?Kolla let’s be cops så skrattar du och kan börja älska ljudet av ditt skratt, se redan en sak du kan älska med dig själv. Förlåt för att jag inte styckes indelar mina kommentarer som du, kan nog bero på min ålder. Men älska hur mycket kärlek du har, jag älskar att jag har obesvarade känslor, även fast personen jag har känslor för ser mina känslor som betydelselösa och onödiga så ser jag dom som det finaste och det oskyldigaste jag har känt och jag älskar det med mig själv.

      • Virulence said

        Inte alls, det syftade mer på att du skrev att ”det känns som att du är ganska ung”, ordet ung kan betyda väldigt olika beroende på vem man frågar. Be inte om ursäkt för vad du skriver eller hur du skriver, det spelar ingen roll för min del. Skratta kan jag göra, skämta kan jag göra och se på saker jag tycker är roliga gör jag varje dag.

        Vet du vad? Jag kan förstå vad du menar om all den kärlek man har inom sig, och när jag var i din ålder så grubblade jag inte så mycket över kärleken, trots att jag älskade redan då och trots att kärleken redan då (såklart) var obesvarad. Men år efter år av det, av ensamhet och obesvarad kärlek, att dag för dag, månad för månad och år efter år få leva med att alltid älska men aldrig vara älskad, till slut börjar det tära på en. Jag tror det kan vara svårt för många att sätta sig in i, för när det börjat gå tillräckligt många år så har de flesta fått uppleva kärleken, fått ha förhållanden, fått känna sig älskad. Det tär långsamma tärandet behöver de flesta (som tur är) inte uppleva.

      • Louisa said

        När jag bad om ursäkt om för att jag inte skrev i stycken så var jag ironisk. Skit i att älska någon då, bli asexuell. Nej men vänta på att någon annan gillar dig först, istället för att du ska börja älska någon direkt. Fokusera på din karriär eller studier eller vad som, inte kärlek för den svider så jävla mycket ibland. Underligt hur dom som gör en som lyckligast är dom som gör en som olyckligast. olika sidor av livet vad mer har jag att säga? Tycker fortfarande att du ska kolla let’s be cops

      • Virulence said

        Svåra alternativ när jag är den jag är, när jag fungerar som jag gör. Jag kan inte trycka på en knapp och slå av mina känslor. Vänta på att någon annan gillar mig först? Det är ju i princip vad jag gjort hela mitt liv, för oavsett hur mycket jag älskar så krävs det ju att någon annan tycker om mig med… och det händer ju aldrig så den väntan har jag levt med hela mitt liv.

        Kan mycket väl hända att jag gör det. Den verkade rätt ny så får väl se när den går att se lite lättare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: