En sån dag

april 30, 2013

Vad gör man när det känns som man faller i småbitar, som att livet aldrig kommer bli bra, som att det inte finns någon lösning. När det känns som att en lösning, att det jag önskar är så långt bort att det inte finns någon som helst rimlighet i att det någonsin skulle inträffa. När man känner sig betydelselös, som att mitt syfte på den här planeten är…. ingenting, att aldrig räcka till som man är… Den människa jag är duger inte, är inte bra nog, förtjänar inte de chanser jag vill ha, får aldrig uppleva det jag vill uppleva.

När livet är utan mening, när det inte finns någon rimlig lösning, när alternativen känns som de inte finns. När apatin slår till men man ändå känner att även utan apatin så skulle det bara existera en tomhet, inte ens apatin spelar så himla stor roll.

Förhoppningsvis känner jag ganska snart att livet ändå går att uthärda, att det går att överleva och att det känns okej att överleva. Att jag kan nöja mig med väldigt lite. Men just idag känns livet inte värt att leva, att spendera andetag efter andetag för… det här? Det känns inte värt det, vad får jag ut av det?

Jag är så trött. Jag vill somna, men jag vill verkligen inte vakna.

Tänk att vara så älskad så att man känner att en person vill vara med just mig, att en person skulle vara beredd att offra mycket för att få vara med mig. Välja att stå ut med att jag är som jag är, välja att ha tålamod med det, känna att det spelar ingen roll, det är värt det, du är en så underbar person att du är värd att väntas på. Att känna att den man är gör/gjort en sådan skillnad att man både förtjänar att väntas på, men även att motparten ger upp något för att få vara med just mig. Att känna sig vald och känna att det finns inget som rubbar det valet, det är mig personen vill ha.

Tyvärr måste väl en relation gå ganska långt innan man hamnar där, så pass långt att det aldrig kommer hända mig. Och en del av mig börjar tro att det känslomässiga inte alltid är det viktiga, det viktigaste är inte vad man känner för varandra, utan vad man investerat i tillsammans (med investerat syftar jag inte på pengar… även om pengar såklart också kan krångla till det).

Ett dåligt förhållande där man investerat mycket förtjänar fler chanser än ett bättre förhållande där man inte investerat lika mycket, eller på samma sätt.

Det handlar väl om någon sorts lojalitet, och det är väl som sagt så att det tar tid innan man når dit.

Jag tänker så otroligt mycket på såna här saker just nu, och har så gjort den senaste tiden.

Vad skulle krävas för att någon skulle göra en sådan uppoffring för mig? För att någon skulle känna att ”Jag väntar på dig oavsett, du är värd att vänta på”.

Jag kommer fram till många olika slutsatser, ingen av dem gör mig direkt gladare, många av dem får mig att inse hur långt bort det faktiskt är för mig och många av dem får mig att inse hur man kan se på saker olika, uppfatta saker olika och att man kanske aldrig ska känna sig säker, alltid vara orolig för att bli lämnad, det kan hända precis närsomhelst…. om man då inte lyckas med att investera sig så pass i ett förhållande att det i sig gör det svårare.

Eller ja, för att bli lämnad måste man ju först ha någon, egentligen kanske man skulle börja där innan man börjar oroa sig för att bli lämnad… men den senaste tiden har väckt många tvivel inom mig… vad skulle krävas för att jag verkligen skulle lita på en annan persons känslor för mig? Som jag konstaterat tidigare så är jag naiv, så jag har nog normalt haft lätt för att tro på såna saker, svälja snälla ord som sägs till mig, men jag är lite rädd nu att min tilltro till sånt sjunkit rätt kraftigt. Om en person skulle tycka om mig så mycket? Skulle jag kunna lita på det? Eller skulle jag vara konstant rädd för att personen skulle överge mig?  Ångra sig? Hitta något bättre?

Det är inte riktigt sån jag är, inte alls egentligen, som sagt jag har varit rätt naiv… men det känns som det finns en risk för att jag kan bli nästan raka motsatsen… jag vill inte det, men jag tror att det finns en risk för det.

Dessa ständiga helger

april 20, 2013

Det känns på något sätt otacksamt att vara jag. Att aldrig duga, aldrig vara bra nog. Att oavsett vad jag vill så räcker jag aldrig till för det. Det är så jobbigt när man bygger upp någon sorts förhoppning som sedan bara raseras på en sekund, livet känns så meningslöst, och man känner sig så maktlös inför det. Jag kan börja fråga mig saker om mitt värde, vad jag är värd, om inte saker jag gjort spelar någon roll, att känna sig utlämnad från beslut. Helt enkelt maktlös.

Helgerna är så ambivalenta att det inte finns. Det är skönt att vara ledig, att få återhämtning, men en väldigt väldigt stor del av helgen går åt till att känna jobbiga känslor och jobbiga tankar. Att ifrågasätta sig själv, ifrågasätta vad man gör och värdet av det, att ifrågasätta vad jag själv är värd… kanske för att jag själv tror en sak men det ändå visar sig vara på ett annat sätt. Sedan kan det gå runt i en cirkel, att jag återigen börjar ifrågasätta mig själv. Vad jag än tänker för negativa tankar så landar jag ofta där. Känner jag mig besviken över något? Att jag tyckte att något annat skulle ha hänt? Ja då kan jag istället börja ifrågasätta mig själv. Varför i helvete tycker jag det? Varför skulle JAG vara värd det?

Men det kan smärta att inse att man är värd mindre än saker och ting som man trodde sig vara värd mer än… Det är sällan jag tror saker och ting om mitt eget värde, men ibland leds jag in i att tro saker och ting, eller åtminstone hoppas, helt enkelt sånt jag måste sluta med.

Jag har försökt beskriva den där känslan tidigare ett par gånger, det som står skrivet i det länkade inläggets andra stycke. En av de känslor som är som allra mest slitsamma. Som tur är så är den känslan ganska ovanlig, det går långt mellan gångerna jag känner den. I går var dock ett sånt tillfälle. När det känns som om hjärtat slutar slå, kroppen töms på allt blod och man blir totalt paralyserad. I går följdes det dock upp efter några minuter av en hjärtklappning jag sällan varit med om. Hjärtat rusade, slog väldigt fort och framförallt enormt hårt, det gjorde fysiskt ont i bröstkorgen, och så höll det på i flera timmar, det blev nästan lite obehagligt efter ett tag. Under de här timmarna fick jag konstant ta djupa andetag/sucka för att jag fick för lite luft, ungefär som någon sorts kontrollerad andnöd.

 

Utöver det så känns det just nu som att livet går ut på att banka ned sig själv så djupt ned i avgrunden man kan, det går ganska så bra dessutom. Jag börjar känna igen fler och fler mörka tankar, de slår sig till ro och gör sig mer bekväma. Jag börjar mer och mer hata mig själv och inse att jag är ämnad att vara ensam, på alla sätt och vis. Det har inte att göra med min vilja, det har att göra med min okunskap, med att vara socialt missanpassad, att inte kunna, inte förstå, att göra fel och vara allmänt misslyckad. Att bli missförstådd, att tro att man gör något klart som bara blir fel. Jag är duktig på att vara fel, att vara en börda. Jag är verkligen mitt alias, en pest som dödar allt som kunnat vara någon form av mänsklig kontakt. Jag är en vidrig ursäkt till människa som på något sätt ska försöka leva någon sorts liv? Till vilken nytta? Varför då? Det blir alltid bara fel, jag är alltid bara fel. Det skulle verkligen underlätta om jag bara försvann, slutade vara den jag är, slutade existera. Jag blir så jävla förbannad på mig själv. Kan du inte lyckas med något någongång? Varför måste det vara tisdag idag? Eller kanske snarare: Varför måste jag vara skötsam?

 

Älska mig som mest när jag förtjänar det som minst för… Bah, jag tycker det är ett fint uttryck, jag gör verkligen det, och det är sant, tyvärr är det ju svårt att älska människor som inte förtjänar det, varför det sällan infrias ändå. Det spelar ingen roll att en person behöver älskas om inte någon älskar personen så att säga, och hur jäkla enkelt är det att älska ett monster, ett fel.

Det spelar ingen roll vad jag drömmer om, jag hör hemma själv, jag bör vara ensam, så att den enda jag kan förgöra är mig själv.

Just nu känns det väldigt enkelt, tyvärr känner jag ju mig själv, tyvärr vet jag att i längden kan jag inte låta bli att drömma, för jag är så jävla korkad. Så sjukt naivt idiotiskt dum i huvudet, jag lär mig aldrig.

En helg är en helg

april 14, 2013

Den här dagen fortsatte lite som jag beskrev i senaste inlägget. Men nu ikväll har det vänt till de där hårdare, jobbigare känslorna. Känslor av att vara värdelös, misslyckad, oönskad, oälskad. De där känslorna att ens egen vilja och önskningar inte spelar någon roll, att känna att man är värd så lite, att det krävs så lite för att släppa taget, greppa tag i något nytt. Att hata att gå tillbaka till sitt gamla liv, på något sätt mer nu med så många jobbiga känslor kopplade till det, så mycket vetskap om att inte duga. Inte bara mina tankar, även svart på vitt.

Jag vet inte riktigt vad mer jag ska skriva, jag har som sagt skrivit det mesta redan som jag känner att jag kan/vill skriva. På något sätt behöver jag bara vräka ur mig det igen.

Minnen

april 12, 2013

Ikväll är jag inte fylld av lika hårda känslor som dödslängtan eller självhat eller liknande. Ikväll är jag mer fylld av sorgsenhet, ikväll är jag lite ledsen. Jag har precis lyssnat på en vacker låt, jag har lyssnat på mycket musik ikväll, men jag har lyssnat till en vacker låt jag fick skickad till mig för ett antal månader sedan, jag har fällt några tårar och tänkt tillbaka på ögonblick. Framförallt ett, eller två, ögonblick som på något sätt innefattade något fint och sorgligt på en och samma gång. Egentligen är det två ögonblick, och egentligen kanske det andra var mer påtagligt på vissa sätt, men det första ögonblicket var ju trots allt det första, den första gången.

När jag inte är uppslukad av de där hårda känslorna utan mer ledsen så känner jag mig också mer sårbar, mer fragil. Som att jag bara än mer skulle vilja ha någon här, få vara svag, få stödja mig mot någon, vara nära. I brist på annat får man krypa ihop och göra sig så liten som möjligt, på något sätt ungefär som att man åtminstone vill komma sig själv så nära som möjligt rent fysiskt. Fosterställning eller liknande är bra på det viset, man kryper ihop, blir nära, kan på något sätt gömma sig, avskärma sig från verkligheten.

Egentligen borde jag sova, och egentligen kanske jag vill det. Ändå kan jag inte sluta sitta här och lyssna på musik.

april 7, 2013

Jag tycker inte om att helgerna har blivit så jobbiga sedan den där dagen för några veckor sedan. Vissa stunder lyckas jag sysselsätta mig och hålla tankarna borta, men alldeles för många stunder mår jag dåligt, riktigt dåligt.
Förra söndagen drack jag lite för mycket, och åt alldeles för lite, vilket ledde till att jag var bakis på måndagen (tur det var påskhelg). Jag kan inte minnas senast jag var riktigt bakis. Söndagnatten var inte så mysig heller.

Fördelen med att dricka för mycket och bli bakis är att jag brukar tappa suget efter alkohol på ett tag efter det. Igår var jag inte alls sugen på alkohol… ända tills klockan blev mycket, egentligen alldeles för mycket för att börja dricka för sig själv. Egentligen blev jag inte sugen på alkohol i sig, bara på något som dämpade, som fick mig att glömma lite och kanske falla in i någon dimma. Det gick väl sisådär.

 

Annars känner jag mig totalt värdelös, folks liv är så jävla bra utan mig. Antingen som att det inte skulle spela någon roll om jag försvann, eller kanske till och med bli bättre. Det känns ibland som att leva för att fylla en funktion för andra, spelar ingen roll vad jag vill eller känner, när den funktionen väl är fylld så är jag förbrukad, behövs inte längre, bort med skiten.

Varför är jag så jävla misslyckad? Varför duger jag aldrig?

Det fortsätter och fortsätter, den har dagen har varit särskilt tung, särskilt jobbig, särskilt mycket tankar. Jag har känt mig särskilt ensam, övergiven, bortvald, ledsen och besviken. Dels ensam som i själv, men även ensam med alla känslor, när känslorna bara vill pressa hjärtat rakt upp ur bröstkorgen och det inte känns kul att leva, ingenting känns värt att leva för… då känns det ledsamt att också vara ensam med de känslorna, inte bara att vara själv/ensam.

Mina känslor känns så betydelselösa. Och då menar jag betydelselösa i den meningen att det spelar ingen som helst roll hur dåligt jag mår, det förändrar ingenting, jag är lika ensam för det, och det får mig bara att må ännu sämre. Jag känner mig så maktlös. Vad spelar min vilja för roll, mina känslor, när det inte är något ömsesidigt? Jag kan ju inte göra någonting åt det.

Det är så många tankar som rör sig i mitt huvud som jag redan skrivit, eller låtit bli att skriva, att det inte känns som någon mening att skriva dem. Nog för att jag kan det här med tårta på kaka, men ibland känns det meningslöst… ja ungefär som livet känns.