The fourth dance

juli 12, 2011

Jag kom i kontakt med en tjej för en tid sedan, en väldigt genuin människa på många sätt, även om jag inte är säker på att hon skulle säga samma sak själv, hon dömer nog sig själv hårdare… och vem gör inte det. Jag tror faktiskt att jag kommit i kontakt med henne tidigare, för ett par år sedan, men att den kontakten lite rann ut i sanden. Den här gången blev det närmare kontakt som kändes väldigt givande för mig. Det blev mailande fram och tillbaka med lite halvt oregelbundna mellanrum. Det var öppna och ärliga mail, jag uppskattade dem, det kändes lite som att ha en vän. Jag känner mig ganska sorglig varje gång jag ska definiera en vän med tanke på att jag egentligen kanske inte har någon alls, men om vi ändå är lite snäll med definitionen så kan vi säga att jag har en vän. En person jag aldrig har träffat och som jag hör av ibland i alla fall.

Därför betydde den här nyfunna kontakten mycket för mig, jag har under ett par månaders tid nu kikat in på min mail nästan så fort jag kommit hem trots att jag många gånger inte haft tid/möjlighet att svara på de relativt långa mail vi ändå skickat till varandra. Men bara att få öppna mailen, se ett nytt mail och läsa det har gjort många dagar mycket lättare. I min sorgliga ursäkt till liv har det varit lite som att ha en vän, att få ha någon sorts kontakt/umgänge med en person som jag dessutom tyckt verkat trevlig.

I dag när jag kom hem betedde jag mig mer eller mindre på samma sätt, jag startade först datorn, gjorde sedan undan lite småsaker och gick sedan in på mailen för att se ett nyinkommet mail. Vi kan inte fortsätta vår kontakt längre. Egentligen (om hon var ärlig… vilket jag tror, jag har ingen anledning att tro något annat) är det inte något fel från min sida eller något jag gjort, det är något som inträffat i hennes liv… Men det gör mig så väldigt ledsen, så väldigt besviken och det känns så väldigt typiskt. För 99 % av alla människor är väl en internetkontakt något man kan leva utan, det kanske har haft en liten liten liten liiiiiten inverkan på ens liv, men livet påverkas inte så himla mycket av det (kanske inte ens något).  Men för mig blev livet precis så väldigt mycket mer tomt.

För ögonblicket när jag är väldigt färgad av mina känslor av besvikelse och sorg så känns dagarna väldigt mycket mer svårmotiverade att ta sig igenom. Livet är väldigt mycket mer tomt, och min ensamhet är sådär obehagligt påtaglig igen. När jag vaknar imorgon kommer det som så många gånger förr mest att handla om att slita sig igenom dagen tills sömnen inför nästa dags gråmodd.

Jag vill bara poängtera att hon har inte gjort något fel, var hon ärlig så tycker jag hennes skäl var… sådär… men jag förstår vad hon menar med dem. Det här inlägget handlar inte om det, det handlar om att jag är ledsen över att ha förlorat vad som kanske var en vän i ett liv där jag inte ens vet om det finns vänner. Finns det det så är det som sagt en person… som jag aldrig har träffat, jag tror att de allra flesta inte skulle kalla någon av de här kontakterna för vänner egentligen… men för mig är det det närmaste jag kommer.

Det här inlägget handlar om vad som känns som mina ständiga misslyckanden i min ursäkt till liv. Var hon ärlig så var det inte mitt misslyckande… men det känns ändå som det.
Ska man klyva hårstrån så finns det en person till jag har än mer oregelbunden kontakt med (som jag uppskattar när det sker), men det mildrar inte min sorg över att nu har förlorat hon som inlägget handlar om.

Jag vet inte vart jag vill komma med allt det här, jag är bara ledsen.

Tystnaden och jag

november 28, 2009

Jag skriver ganska ofta om min ensamhet, jag nämner också ibland att jag nog egentligen bara har en riktig vän i mitt liv (som i föregående inlägg). Utöver det finns det däremot ett fåtal personer jag kan skriva till någon gång ibland för att få ett svar tillbaka, lite mer av någon sorts ytlig kontakt. Ofta, eller alltid, handlar det om personer som jag egentligen gärna skulle vilja ha en närmare vänskap med men där det kanske inte alltid är en ömsesidig känsla (de flesta har ju riktiga liv som tar upp tid och så, det är inget konstigt med det). För det handlar alltid om personer jag träffat via nätet, aldrig någon i verkliga livet. Och även om det är så att det är personer jag gärna skulle vilja ha en närmare vänskap med så nöjer jag mig ofta med det där mer sporadiska, för det räddar mig på så många sätt. Att i en stund när ensamheten blir för mycket så kan jag skriva någon rad och samtidigt få ett svar tillbaka. Det är ett sätt att åtminstone få känna mig lite mindre ensam än jag egentligen är, ett sätt att få ha lite kontakt med någon människa jag tycker om utan att inkräkta för mycket på deras tid.

Problemet är däremot att de här kontakterna är av sådan karaktär att om jag inte hör av mig, inte tar första kontakten, då hör jag inte heller något från dem, då rinner ofta bekantskapen ut i sanden. Det handlar såklart inte om många människor, jag har som sagt inte världens största bekantskapskrets (eller vad man nu kallar det ang. personer man lärt känna via nätet), men det landar ofta i att personen i fråga inte skriver, kanske tar bort mig från sin msn, inte svarar när jag skickar ett mail efter en längre tids tystnad etc.

Varje gång det sker tar det väldigt hårt på mig, en liten liten trygghet som jag har i mitt liv rycks snabbt undan, och när det blir för mycket att säg svara på ett mail på två rader så känner jag mig alltid så lågt värderad. Nyligen har det hänt igen, den här gången dock med någon där vi dels var väldigt öppna och ärliga med varandra när vi väl hördes av, men också där det kändes som det inte var nödvändigt att vi hördes hur ofta som helst för att det ändå skulle fungera. Det slutar alltid såhär.

Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag bara se en vän jag har. En person som hör av sig inom relativt kort tid om det är tyst från mig, någon att prata med eller som frågar hur det är (även om jag inte alltid är ärlig är jag svarar på den frågan… men jag gillar omtanken… dessutom brukar det sällan uppskattas för mycket när jag är helt ärlig, det brukar ofta bara leda till tystnad, så egentligen kanske det är bättre att ljuga lite som svar på den frågan om jag vill behålla eventuella kontakter.. men men).

Det är bara så tråkigt att förlora någon man skulle vilja ha kvar i sitt liv, inget avsked, ingen förklaring… bara tystnad.

Inlägget som inte hör hemma

november 25, 2008

Jag funderar ibland vad som gör ondast, även fast jag inte tycker att man ska rangordna känslor. Jag kan likväl inte låta bli att försöka analysera det. En dag som denna blir allt dock väldigt sekundärt. Avsaknaden av vänskap, den mer generella avsaknaden av kärlek.

Det som gör ondast är att tänka på dig. Det har alltid varit på den nivån, något mellan oss har bara existerat i mina tankar. Det som gör så ont som det är idag är dock att jag måste backa bandet väldigt väldigt långt för att komma till en tid då jag kunde drömma om dig och se lyckliga bilder i mitt huvud. En tid då jag kunde bortse från allt det orimliga och leva i mina illusioner, bara drunkna i hur underbar du var och i hur fantastiska framtidsvisioner jag kunde måla upp. Idag kan jag inte ens försöka drömma om något sådant, verkligheten tillåter mig inte det, jag har sett verkligheten i vitögat, om så bara för ett ögonblick. Det räckte trots allt gott och väl för att få mig porta mig från mitt drömrikes allra ljuvligaste domäner.

När jag fylls av de här känslorna, dessa tankar, då gör även avsaknaden av en vän så väldigt ont. Någon att prata med, någons famn att få vara svag i. Det skulle mildra den kortsiktiga smärtan, men frågan är om jag ens kan komma över dig utan att få prata med dig om allt. Jag kan säkerligen förtränga en del, lite halvt få dig att ramla ur minnet (även om det verkat omöjligt de senaste månaderna), men det är inte samma sak som att komma över dig. Det är bara att fly mina känslor. För lyckas jag med det så krävs det bara någon liten grej som påminner mig om dig så sätts allt igång igen.

Ibland är jag till och med så jävla korkad så att jag sätter igång allt på egen hand.

 

 

jag saknar dig

Det tog tid för mig att skicka ett mail till dig där jag berättade.

Jag ville inte förlora dig som vän, så jag höll mina känslor inom mig. Det var år sedan du var min vän nu, och det tog år innan jag klarade av att skicka det där mailet. Jag vet inte hur du reagerade, hur du tänkte, om du svor över mig eller bara suckade och himlade med ögonen åt mig. Jag vet inte för sedan jag tömde mitt hjärta har jag inte hört ett ord från dig. Det har varit betydligt lättare att andas sedan jag gjorde det, men av alla möjliga bemötanden jag kunnat få så var det att bli ignorerad jag var mest rädd för. Jag hade förstått ens de jobbigaste reaktionerna, jag hade förstått om du reagerat negativt på det… och kanske var det just det du gjorde, kanske förstod du att genom att ignorera mig skulle du åsamka mig mer smärta än många ord kan göra.

Men nej, det där sista tror jag inte ens på själv. Det är inte du. Jag kommer nog aldrig få veta, för jag kommer nog aldrig mer få höra från dig. Det gör så ont. Mina tårar faller just nu, men du kommer aldrig få veta.

Jag vågade inte berätta, för jag var rädd att förlora dig som vän, men på grund av mina känslor gled jag ändå ifrån dig, vänskapen rann ut i sanden och när jag skrev mitt mail gjorde jag det för att jag inte trodde att jag hade något att förlora. En chans till kärlek har där aldrig funnits, så den förlorade jag inte, vänskapen började sina för några år sedan, så när jag skickade mailet kändes det inte som jag riskerade den heller.

Men jag inser nu vad jag har förlorat. Hoppet. Finns det något hopp för ens en vänskap mellan oss? Jag tror inte det. Jag ältar en diskussion i mitt huvud som är mellan 2-3 år gammal… kanske hade jag genom att vara ärlig då kunnat förstöra alla mina drömmar om kärlek, men istället räddat en av de vänskaper jag värdesatt högst i mit liv. Den var förhållandevis kort, men ack så vacker.

Om jag känner dig rätt, och det tror jag att jag gör, så tror jag att jag skulle kunna tvinga fram en reaktion hos dig genom att konfrontera dig på något sätt, om jag verkligen vill ha svar. Men det skulle jag aldrig kunna göra. Du har gjort ditt val, du har valt tystnaden, och oavsett hur ont det gör i mig så kan jag inte bryta den… är det det här du vill så är det såhär det får förbli.

Jag saknar att prata med dig så oerhört mycket. Kanske blir känslan än starkare så som jag lever idag när jag i princip inte har någon alls, men jag är tämligen säker på att jag saknat dig oavsett.

Mitt hjärta går sönder, men de delar av det som finns kvar kan fortfarande inte sluta älska dig. Det är en konstig känsla… eller fel, det känns konstigt att uttrycka den när den inte är besvarad. Men den olyckliga delen av kärleken (eller kanske även vänskap) den börjar jag förstå mer och mer.

Det har som sagt blivit lättare att andas sedan jag skickade det där mailet, men det som gör ondast idag är att du fortfarande ockuperar mina tankar dagligen men att alla mina drömmar är slagna i småbitar. Förut kunde jag dagdrömma, precis innan jag skickade mailet fanns du då i mina tankar i princip varje vaken sekund… nu kan jag inte dagdrömma längre. Då finns du bara där i mina tankar som ännu ett misslyckande. Som ännu ett bevis på att min vilja här i livet är ganska ointressant, för den sammanfaller aldrig med andras viljor.

Varför blir det bara fel? Varför är jag så ointressant? Så fruktansvärt ointressant. Jag försöker att vara mig själv, men det räcker inte. Jag försöker att vara mig själv men allt jag lyckas bli är en lite lätt grå, lite försiktigt suddig massa i bakgrunden. Försöker jag sätta färg på mig själv så inser jag bara hur otroligt grå jag måste vara. Jag kan anstränga mig för att försöka synas lite lite, om så bara av en enda människa. Men det enda som blir synligt är mitt gråa dunkel, och det är bara jag som ser. I reflektioner från andra människors ögon ser jag vad de ser. När de vandrar genom den skugga jag är funderar jag ibland på om jag existerar på riktigt.

Jag vill tro att jag ser mig själv en aning åtminstone. Jag kanske inte lyser av de starkaste neonljusa färgerna, jag kanske inte ens besitter hela regnbågens register, men jag tycker mig ana vissa färger, jag vill tro att jag inte är sådär grå, sådär osynlig. Ibland är det dock inte utan att jag börjar undra. Spelar min existens verkligen någon roll? Skulle någonting förändras på något sätt om den lilla gråa klicken jag ska föreställa försvann?

Sluta drömma. Nöj dig inte med det minsta du kan få, sikta lägre… det kommer ändå aldrig lyckas.

Sluta drömma. Du drömmer om personer vars färger får regnbågen att framstå som blek och tråkig.

Sluta drömma, snälla jag ber… mig. Sluta drömma om det du aldrig kan få.

Innerst inne, i mina allra djupaste vrår inser jag det ju själv. Där inne ser jag den där gråa människan även jag, jag vill inte tro det själv men… om jag vågade se mig själv i spegeln, se mig själv i ögonen och se vad som reflekterades i dem, så skulle jag inse precis varför jag aldrig någonsin kommer ha en chans. Herregud, hur skulle jag någosnin kunna ens mäta mig med en annan människa? Hur skulle jag någonsin kunna vara intressant i jämförelse med de jag ser dig umgås med?

”Dig” skulle kunna syfta till vemsomhelst egentligen, framförallt om jag ser i backspegeln. Men det gör det inte.

Snälla. Försök inte mer nu, ge bara upp det där nu och isolera dig själv. Du vet precis vad som kommer hända, inget gott kan komma ur det hur gärna du än vill. En vilja löser inte en situation med två viljor, du kommer bara bli besviken, så väldigt väldigt besviken.

Jag kommer bli så besviken.

Jag var svag. Jag misstänkte faktiskt det. Jag skrev till henne, precis vad jag lovat att jag inte skulle göra, jag skulle ju bryta kontakten med henne. Hur svarade hon? Perfekt förstås, om nu syftet är att få mig än djupare ned i gropen. Hon svarade nästan glatt, nästan så hon fyllde mig med någon sorts hopp. Hon svarade på det viset, men kort, kort som om hon bara var artig, en kort trevlig ton. Ju förr jag inser att jag inte är någon alls i hennes värld desto bättre, jag måste verkligen banka in det i huvudet på mig själv eftersom hon inte uttrycker det själv. Men jag måste verkligen banka in det, annars kommer jag att börja hoppas och bli besviken och väldigt ledsen. Det är ju jobbigt redan nu, när jag får mina farhågor besannade.. Hur mycket värre blir det inte då om jag har en massa förhoppningar som man kan slå ned?

För en tid sedan hade jag nog skrivit ”hon är så underbar..” … nu känns det mer som ”hon verkar så underbar..”. Att försöka få en diskussion med en människa som svarar medvetet kort, aldrig själv tar något eget initiativ och direkt försöker avsluta diskussionerna så fort jag påbörjar dem är svårt, det säger sig självt. Men om du verkligen tycker att jag är jobbig, om du verkligen hatar mig, säg det då. Det vore kanske dumt att tro att det skulle inträffa, isåfall skulle ju livet göra det enkelt för mig, långa plågsamma saker är nog något för mig snarare än snabbt med en mer direkt kortvarig smärta. Å andra sidan kan det där snabba göra väldigt ont ganska länge det med.. men det är ändå en viss skillnad. Det här jävla hoppet, den där förbannade ovissheten.

Jag skulle så väldigt gärna vilja prata med dig när det känns jobbigt.. men eftersom jag tror att du inte alls vill prata med mig så törs jag inte ens fråga om det vore okej att prata en liten stund.. Risken är att jag kommer måsta skriva ett jobbigt mail eller något i den stilen, vräka ur mig alla tankar, säga farväl. Först då kommer mina tankar få ro..

Eller, det finns ju å andra sidan ett annat alternativ.

Jag har nog skrivit mina sista ord till dig. Om du skulle ta kontakt med mig så skulle jag svara, och jag skulle göra det väldigt gärna, men jag är tämligen säker på att du inte kommer ta den kontakten. Jag orkar helt enkelt inte skriva till dig för att antingen mötas av inget svar alls eller så mötas av lite lätt artiga svar som snabbt utvecklas till något undanflyende, något du plötsligt måste göra.

Jag har nog skrivit mina sista ord till dig för.. för jag tycker så mycket om dig.. därför klarar jag inte av hur du behandlar mig.. Jag hatar att vara en börda för någon, att vara en vagel i någons öga, vara ett irritationsmoment. Jag vill bara väl och jag försöker att bara vara snäll och trevlig.. blir det fel så blir jag ledsen, jag hatar verkligen att vara den där bördan, speciellt när det gäller någon jag faktiskt tycker om.

Jag skriver att jag ”nog” skrivit mina sista ord till dig för jag vill inte fatta något överilat beslut. Detta kan visserligen inte kallas överilat.. en smärtsamt långsam process känns det som.. men jag vill vara säker, vill veta helt säkert när jag bryter med någon, någon jag tycker om så mycket. Någon som tycker om mig så lite.

Det är verkligen déjà vu, på så många sätt.. Jag slår vad om att jag skulle kunna få till mer eller mindre samma utgång den här gången.. jag slår vad med mig själv men jag antar inte vadet. Det skulle bara innebära att du vore tvungen att offra några minuter till på mig, och det vet jag att du inte vill, jag förstår det, du behöver inte säga något.. och jag tänker respektera det. Jag vill så gärna prata med dig, men jag vill framförallt att du själv ska vilja det, vilket du inte gör, då ska du självklart också slippa det.

Tack för…. hmm…. tack för, en liten stunds hopp.. eller något i den stilen. Tack, och farväl.

Mycket är mitt fel, gällande mycket. Jag vill bara väl och försöker oftast att bara vara snäll. Men.. om du kan få någon annan, populärare, bättre människa att vara snäll också, varför nöja sig med mig?

Såg förresten att hon tagit bort mig från msn igår… ingen aning när hon gjorde det, men eftersom jag kollat lite då och då så antar jag att det hänt någon gång de senaste dagarna. Det vore ju lägligt om det hände i..
Men det gjorde ont att hon dröjde så länge med det, troligtvis var jag en sån där oinloggad som låg någonstans mitt i en låång lista som hon knappt ens märkte, det gjorde lite ont att hon tog bort mig, men det hade jag räknat med. Det var ju jag som bröt kontakten.

Jag var inte… fin nog för henne.. populär nog.. Jag var lite för mycket av en loser. Det smärtar att hon aldrig egentligen brydde sig, hon låtsades några sekunder men spädde på det rejält och hon fick mig att tro. Jag trodde på hennes ord.. jag borde ha lärt mig att inte göra så dumma saker. Mitt hopp om någon som henne som skulle bry sig, offra tid på mig, ge mig den vänskap jag behövde.. mitt hopp lurade mig. Jag ville så gärna att det skulle vara sant. Men jag hade kunnat räkna ut det långt innan hon ens skrev något till mig. Självklart var jag inte god nog för henne.

Jag beskrev för henne hur svrt det var för mig.. att jag ville, men att jag hade svårt föratt ta de första stegen.. jag kämpade och tog de första stegen några gånger när hon mådde dåligt.. Ville finnas där för henne. Första gången kändes det initiativet uppskattat.. de andra (relativt få) gångerna, kändes det bara som jag var en börda, ett störande moment.

Jag gjorde det för att jag tyckte om dig, för att jag brydde mig om dig och inte ville se dig ledsen. Men hade du bara sagt åt mig att låta bli, att du inte ville ha något med mig att göra där och då så hade jag förstått det. Det kanske t.o.m hade besparat mig tre-fyra månaders illamående över hela soppan.

Men nu har du också tagit bort mig, det är bra, det rev lite i något gammalt sår, men jag hoppas att det här var början på sista kapitlet. Hoppas att det slutar här.