Omöjlig att älska

februari 15, 2015

Jag känner mig ganska uppgiven för tillfället, det känns som att jag aldrig kommer träffa någon och det är väldigt svårt att se varför en tjej skulle ha något som helst intresse av någon som mig. Jag drömmer och fantiserar om kärleken men det är samtidigt svårt att leva med en så stark vilja efter det när jag samtidigt inser vilket missfoster jag är och hur det verkligen inte går att älska mig, går att vara kär i mig, går att vilja spendera sitt liv med mig.

Det känns som att de egenskaper jag har duger till att vara vän (nätt och jämt, för jag kan ju inte direkt skryta med särskilt mycket vänskap) men absolut inte till någon kärlek… hur skulle någon kunna älska mig och faktiskt vilja vara tillsammans med just mig?

Det känns så frustrerande… att inte vara älskad för den jag är. Jag försöker vara en bra människa men det känns inte särskilt önskvärt.

Det är nog helt enkelt omöjligt att faktiskt älska mig, att vilja vara tillsammans med mig och drömma om en framtid med mig. Jag är inte bra nog, det finns alltid bättre alternativ.

 

Det har varit ännu lite sämre än normalt sedan förra helgen. Att vara ensam, att vara utan kärlek, utan bekräftelse på att jag duger har bitit sig fast och sitter fortfarande kvar. Jag drömmer så mycket om det. Det kan vara när jag ser en kollega jag haft känslor för… men mest är det om Henne. När jag öppnar upp en bild och tittar på henne så kan jag fysiskt känna hur hennes kropp skulle kännas.

Jag tänker på hur det kunnat vara, på vad vi kunnat bygga upp för fint, på många likheter vi hade, på många saker i vardagslivet där jag kommer att tänka på henne… Men mest så leder det till tankar om hur värdelös jag är. Om att bli bortvald, om att inte vara värd att kämpa för, inte vara värd lika många chanser som andra, om att ha meningslösa kvaliteter som människa, sådana saker som inte värdesätts.

Det finns ett ständigt närvarande hopp om att hon helt plötsligt ska höra av sig, att allt var ett misstag, att hon ångrar sig, att hon saknar mig… Rationellt sett förstår jag att… att hon troligtvis är precis som de allra flesta människor. Det har gått lång tid och hon har troligtvis kommit över mig, de känslor hon uttryckte för mig, om de var på riktigt, har troligtvis börjat blekna.

Troligtvis gjorde de det för ganska längesedan, och troligtvis var inte de där känslorna riktigt så starka som hon uttryckte, riktigt så unika som hon uttryckte. Hon kanske trodde det då, hon kanske behövde någonting då som jag erbjöd.

Men med tiden insåg hon nog att jag bara är en grådaskig ursäkt till människa, lite perspektiv kan ju göra att man ser saker med andra ögon.

Kvar blev istället jag med känslor som aldrig försvinner. Kvar blev istället jag med behov som inte någon levande varelse bryr sig om.

 

 

Jag kan faktiskt inte se hur jag någonsin skulle kunna bli tillsammans med en tjej jag tycker om, jag kan inte förstå hur det skulle gå till, hur ej tjej någonsin skulle ha något intresse av att leva med mig, av att vilja ha vad jag kan erbjuda.

Jag kommer troligtvis aldrig att få uppleva hur det är att leva tillsammans med någon, jag har fått uppleva min första kyss, men kommer nog aldrig få uppleva någon ömhet, någon närhet igen.

Eftersom det är det enda jag egentligen drömmer om, kärleken, så känns inte livet särskilt meningsfullt att leva.