september 25, 2012

I dag var ingen vidare dag. Eller kanske bör jag uttrycka mig, det här är ingen bra dag. Ensamhet, känslor, ångest, så mycket ångest… och bara ångest inför morgondagen. För morgondagen är en dag där det finns miljoner småsaker som kan ge mig än mer ångest… Morgondagen kom i det här fallet väldigt olämpligt sett till den dag jag nu haft.

Egentligen har jag inte så mycket att skriva, jag ville bara få ur mig det…

Annonser

Ledighet

juni 29, 2012

Om jag ska vara helt ärlig har jag faktiskt inte varit helt säker på hur det verkligen känns att snart få vara ledig, har jag sett fram emot det, varit orolig över det, känt mig likgiltig över det? Jag har svarat det standardmässiga om hur skönt det ska bli, men hur har det egentligen känts? Det kanske inte har känts så mycket alls, men nu är dagen kommen… och det känns inte så bra. Det känns som min ensamhet i dag befästes ytterligare lite, och sedan gick jag hem, lämnade en stor tomhet bakom mig, nu är det i mångt och mycket bara… jag. Det behöver inte betyda att den här ledigheten kommer vara jobbig, ofta kan jag ändå lyckas sysselsätta mig på något vis så att tiden i alla fall går… men just nu känns det bara jobbigt, ensamt, ödsligt..

Det finns många aspekter med ledighet jag tycker om, även om jag inte gör så mycket under den, men just såhär, vid längre ledigheter än bara säg en långhelg så kan det lätt bli så, att jag fylls av en känsla av tomhet.

Mitt jobb är trots allt en av få saker (lite större/mer betydande saker) i mitt liv som känns bra. Det är kanske den enda plats jag egentligen träffar människor på. När jag väl kommer hem sedan så blir det lätt väldigt tyst. Det kan gå ett antal veckor mellan sms som dyker upp i mobilen (som dessutom kan vara reklam), telefonen ringer i och för sig då och då, men till 95% är det telefonförsäljare eller liknande, och då låter jag bli att svara, så man kan egentligen se den som tyst även den.

Jag vet inte vart jag vill komma egentligen. Det framgår nog redan av inlägget, jag är ledig, det känns inte sådär jättebra (än, det ka bli bättre) och det känns väldigt… tomt.

Långhelg, ledig från onsdag kväll till måndag morgon. Väldigt skönt på sitt sätt, lite lätt ångestladdat såhär i efterhand. När jag kom hem i onsdags kväll låste jag dörren, jag har inte låst upp den än. Jag har alltså spenderat varenda minut av den här långhelgen i min lägenhet. Egentligen är det inget oväntat med det, det är en ganska bra avspegling av hur mitt liv ser ut. Den fritid jag har spenderar jag för mig själv och försöker sysselsätta mig med saker som får tiden att gå.

Men det blir också väldigt påtagligt hur torftigt liv jag lever. Att höra/se/läsa om saker som folk gör, det måste inte vara något avancerat, middag med vänner, myskväll med familjen, dejt eller vad det nu än kan vara. Det hade säkert funnits ett par alternativ för mig, men inte som jag själv skulle vilja göra. Att spendera långhelgen instängd i min lägenhet med min ensamhet blev the lesser of two evils så att säga. Vilket är mer dramatiskt än det låter, jag har ingenting emot att se på tv, sitta vid datorn eller pyssla med något annat här hemma… det är mest efteråt det ger en rätt tom känsla. Som att det inte har gett så mycket, som att det varit ett tidsfördriv omöjligt att dela med någon annan som någon form av upplevelse.

Det är skönt att vara ledig, jag bara önskar jag hade någon att spendera ledigheten med… ibland i alla fall.

Party!

maj 4, 2012

I morgon ska jag på en social tillställning.. eller helt enkelt, en fest. En speciell fest, en sådan sak som 99 % brukar se fram emot, själv känner jag bara ångest inför den. Jag vill bara att det så snart som möjligt ska bli söndag så jag får komma hem och ha ångest över hur dåligt det har gått.

Ganska ofta kan jag lite försiktigt se fram emot fester och liknande normalt sett (de fåtal gånger det inträffar), men lite beroende på sällskap, festens utformning eller liknande så kan jag även känna ångest inför det. Som mitt liv ser ut i dag så blir jag ju aldrig bjuden på ”vanliga” fester (jag får det nästan att låta som det funnits en tid då jag blivit det, men det är inte direkt sant). När jag blir bjuden så är det snarare för att det inte går att inte bjuda mig, och då brukar det ju vara mer speciella fester än bara en helt vanlig hemmafest med vänner (vänner jag iofs inte har så det kanske inte är så konstigt).

Men festen i morgon känns jobbig, av många orsaker. Upplägget känns jobbigt, det känns som det finns en risk att det kommer kännas som man måste prestera något, detta i kombination med människor jag egentligen inte känner så jätteväl och i kombination med att det bara är killar, och dessutom på ett sådant sätt att det känns som det kan bli väldigt ”grabbigt” (jag vet knappt hur man hanterar sånt längre, jag känner mig bara heeeelt malplacerad) gör att jag bävar…

Om jag inte är sådär jätteöppen normalt sett så kommer jag här måsta vara en person jag inte kan vara, jag kommer sannolikt känna mig malplacerad, rätt värdelös och bara vilja att plågan ska ta slut.

Killarna i sig är jättebra på många sätt… det är bara det att till 90 % är jag ingenting av vad de är… till så väldigt stora delar är vi helt annorlunda, vilket blir så extremt påtagligt för att en stor del av dem är så framåt. Det kommer med största sannolikhet inte gå att undvika, att bara ta det lugnt och ta sig igenom de där timmarna på festen… det kan till och med vara så att det pikas lite på grund av det.

Normalt sett har jag ingenting emot det, att retas lite kärvänligt… men i sådana sammanhang, när jag känner mig totalt fel och värdelös så förstärks den bilden bara när omgivningen bekräftar det, även om det är kärvänligt retsamt så i ett sånt läge så suger jag åt mig det som en svamp.

Festen är i morgon… ändå har jag redan målat upp alla skräckscenarion… det kanske faktiskt kan gå bra? … Jag skriver det, men det är bara tomma ord, jag kan bara se det gå åt helvete.

Den här dagen har inte varit bra, på vissa sätt kanske den egentligen har det, men den har gjort mig väldigt deppig. Föregående inlägg beskrev mer av ett misslyckande, ett misslyckande som jag blev less över. I dag är det snarlikt, bara det att mitt misslyckade väsen lett till att jag känner mig väldigt deppig över allt. Misslyckad, än mer missanpassad och bara totalt hopplös. Som om jag aldrig någonsin kommer lyckas riktigt… framförallt när det gäller kärleken.

I dag är en sådan dag då jag skulle vilja gråta, men på något sätt har jag gått tillbaka till den jag var tidigare, innan jag började må dåligt. Han som aldrig grät. Det är lustigt hur jag gick från det till att gråta varje dag i… ja jag vet inte, ett halvår? Till att gråta mer och mer sällan, för att nu i princip vara tillbaka där jag började. Jag kan gråta till en sorglig film eller liknande, men mitt eget liv, mitt mående och mina misslyckanden, det gråter jag sällan över nuförtiden. Ibland kan jag önska att jag hade lättare för det, att jag fick släppa ut känslorna.

Oavsett de fina kommentarerna till förra inlägget (tack än en gång) så är det svårt att inte återgå till precis sådana tankar, eller värre, efter den här dagen. Ibland känns det bara som jag skulle vilja ge upp, helt och hållet. Ibland kan jag verkligen inte se orsaker att fortsätta försöka, att fortsätta leva.

Ibland känns allt bara så meningslöst, poänglöst, betydelselöst… det var faktiskt länge sedan jag kände mig såhär deppig, då såhär (syftar alltså inte bara till det ovan, utan även sånt jag inte skriver ut) mörka tankar hälsade på mig.

Jag fick en kommentar till mitt förra inlägg som jag kände nästan lämpade sig bättre i att göra ett nytt inlägg av (inte för att det stoppat mig tidigare att skriva tapeter till kommentarssvar men..)

Frågan rörde om och isåfall hur min ensamhet går ut över mitt jobb, och hur jag isåfall hanterar det.

Jag känner igen problematiken, att inte ha några vänner, ingen kärlek, gör att man inte egentligen har några upplevelser, inga händelser eller liknande som man kan prata om. Om inget händer i mitt liv, vad pratar jag då om? Jag hanterar det på ett par sätt, men enkelt sammanfattat kan man säga att… jag pratar helt enkelt inte om mig själv.

Jag är också rätt tystlåten, och det har såklart inte blivit enklare av att spendera väldigt mycket tid i ensamhet. Men jobbet är faktiskt en sån sak som är en väldigt positiv del i mitt liv, främst tack vare mina arbetskamrater. Jag hanterar problemet som beskrevs i kommentaren på så sätt att jag använder mig av artighetsfraser, pratar jobb och försöker skämta däremellan.

Det räcker väldigt långt för min del, för det är ju ändå någon sorts kontakt med andra människor. Men även om man kan hamna i olika djupa diskussioner ang jobb eller händelser i omvärlden, roliga diskussioner eller bara trevliga diskussioner så blir de sällan särskilt personliga. Hur jag mår och vad som hänt med mig är ofta avklarat på max någon minut i början av dagen (och även om jag som person har svårt för att tala osanning så är det där ämnen som jag svarar väldigt svävande på).

Artighetsfraser som de ovan är snabbt avklarade för egen del, men är sånt jag också frågar och har man bara rätt motpart som kan hålla en diskussion levande så kan man verka delaktig i den trots att man inte gör så mycket annat än startar den med en fråga (och kanske håller den vid liv med någon följdfråga). Det här, och det skämtsamma, är väl det närmaste en normal människa jag kommer att vara… det är skitsvårt, för jag känner mig totalt socialt missanpassad många gånger. Och det händer att jag sitter i fikarummet under en fikapaus och säger exakt 0 ord (eller kanske då 3-4 ord, t.ex. ”hej”), det händer ganska ofta.

Problemet som beskrevs i kommentaren löser jag faktiskt oftast med att prata jobb. Att fråga eller hjälpa andra, eller att kommentera saker till andra om jobbet. Vilket har lett till att många frågar mig om hjälp. Det senare nämner jag för det är väldigt tacksamt med hänsyn till problemet med att vara tystlåten på en arbetsplats, en annan människa tar isåfall kontakt med mig istället för att jag måste vara den som tar första steget, och ofta är det något jag kan hjälpa till med (och jag tycker om att hjälpa andra, så jag blir bara glad att få hjälpa till och av det faktum att någon faktiskt frågar just mig).

Jag vet inte om det här inlägget gjorde det något tydligare men… jag tror på sitt sätt att det låter lite bättre än det är, för jag kämpar varje dag med situationer då jag kollapsar i det sociala spelet… och det utspelar sig i princip bara på jobbet, annars är jag ju för mig själv resten av tiden.

Orsaker att hata sig själv

december 18, 2011

Hat är en känsla som är väldigt specifik för mig. Jag känner den nästan aldrig för någon eller något annat, däremot lite titt som tätt för mig själv, den här helgen har varit ett bra exempel på det.

Fredags:

De där enkla sakerna jag inte kan. Som att gå och handla kan ställa mig som ett totalt frågetecken. Mitt i en rush med en massa folk omkring mig, det känns som jag är den enda som inte förstår hur det går till. Jag är den där jobbiga personen i kassan som inte förstår varför jag inte kan betala… för att jag faktiskt inte vet. Jag försöker gång på gång med mitt kort men måste först dra något annat kort (vilket en person bakom mig vänligt påpekar för mig). Jag hatar mig själv, och tycker någon att jag tar i när jag uttrycker det så så är det precis tvärtom, vad jag tänker om mig själv, vad jag önskar, det låter jag bli att uttrycka i den här bloggen den här gången.

Lördag (i dag, även fast det hunnit bli söndag):

Den där tillställningen, bland en massa folk, det där som ska vara kul och där mer eller mindre alla verkar ha kul. Den där tillställningen där jag blir ledsen över att få mina föreställningar över vad som ska hända slagna i ansiktet på mig själv. Jag visste ju redan i förväg vad som skulle hända. Jag var orolig och nervös, enormt nervös, redan innan över att det skulle gå som det faktiskt gick. Första biten går bra, hyfsat bra åtminstone, nästa bit är precis som alltid. Jag hade kunnat gå hem ett par timmar tidigare, det spelade ingen roll att jag stannade så länge som jag gjorde. På en tillställning med en massa folk, ibland till och med ibland en massa folk, men ändå till 90% ensam under tiden. Jag gick dit, och jag stannade så länge som jag gjorde, på någon konstig sorts hopp… varför vet jag inte… jag hade faktiskt kunnat sitta hemma och ruttna… det hade inte gett mig så mycket (jag hade stått ut med det), men det hade faktiskt gjort mindre skada…

Jag går på en sådan där tillställning, och ju längre den lider, ju mer känner jag att jag inte hör hemma. Bland människor jag egentligen på något sätt tycker om, bland vissa personer som jag tycker mig känna någorlunda… men som jag knappt yttrar ett ord till under en hel kväll… och jag bara känner att jag inte hör hemma.

Jag vet inte om jag någonsin hör hemma… någonstans.

Två månader senare…

december 12, 2010

Den senaste tiden, och framförallt den senaste veckan, har det funnits flera tillfällen då jag tänkt skriva ett inlägg. Saker som har hänt, tankar som har fötts. Jag har haft ett behov av att skriva av mig, ventilera, men av någon anledning har det inte blivit av. Det har varit hektiskt så länge nu en tid känns det som, eller egentligen är det så att det inte har funnits någon tid för återhämtning, inte förrän den här helgen. Det har varit väldigt skönt, men jag hade behövt några dagar till egentligen.

Nåväl, en tanke som slog mig nu under den andra hälften av veckan är att jag länge har formulerat det som att jag har en vän i dag, en person som bor långt långt bort och som jag aldrig träffat, men som är den vän jag har. Jag har formulerat det så både på bloggen, men även för mig själv. Ibland börjar jag fundera på vad en vän egentligen är och vad det egentligen är jag har i dag, men jag återkommer nog ändå till samma slutsats. Men i dag ser vårt vänskapsförhållande ut ungefär som det gjorde den här veckan. Jag skickar ett sms, det går två-tre dagar, sedan svarar hon utan att egentligen svara. Det är inte ett svar på mitt sms utan i princip ett nytt sms men som berör mitt litegranna i alla fall.

Jag har inget problem med det här, jag har inget problem med en sådan vänskap och jag har inget problem med att vänta ett par dagar på ett svar på ett skickat sms (även om jag kunde önska att vi var närmare vänner som för något/ett par år sedan, men jag kan ändå leva med det). Det det snarare har väckt hos mig är dels att jag har ingen vän jag i dag kan höra av mig till om jag bara vill växla några ord. Hör jag av mig till henne så kan ju svaret dels dröja några dagar, och dels är det inte ens säkert att det är ett rent ”svar” på vad jag har skrivit.

Än en gång, hon är ingen del av problematiken. Hon är en superfin tjej som jag tycker om. Problemet är bara att det här har lett till att vår vänskap är otroligt ytlig, det hinns med en fråga, men det går aldrig ned något på djupet. Jag vet väldigt lite om henne i dag, egentligen, och hon vet väldigt lite om mig i dag, egentligen. Det, i kombination med att jag egentligen inte kan få någon form av direkt social kontakt med en annan människa, jag kan få vänta ett par dagar för det, är vad som är problemet.

Jag har försökt en del att kommentera på lite olika bloggar, ibland bara något kort, ibland någon fråga, ibland bara någon form av avtryck. Det har slutat med ett totalt fiasko i nästan varenda fall, och då har jag ändå skrivit ett antal kommentarer, helt sanslöst. Och bara för att förtydliga, det som är sanslöst är inte andra människors agerande, det är mitt totala misslyckande i det här sociala spelet, jag förstår inte ens hur jag lyckas misslyckas så gång på gång. Många gånger när jag skriver sådär så är det bara för att få någon liten mänsklig kontakt… och ni skulle bara veta hur ofta mina kommentarer blir hängandes där i någon form av tomrum. Ståendes där som en ensam kommentar i ett blogginlägg ungefär som en person ståendes mitt i ett tomt rum för att uttrycka sina åsikter.

Det ser bara så sorgligt och patetiskt ut. Det känns bara så sorgligt och patetiskt, så misslyckat, att jag ändå försöker gång på gång, och vad jag hatar mig själv varje gång jag skickat något sådant där som bara ignorerats.

Det känns som jag stör, som jag är en börda för den jag försöker komma i kontakt med. Jag hatar mig själv i de stunderna, verkligen.

För att återknyta till ett av mina senare inlägg så har det här varit en vecka där jag egentligen inte skulle behöva använda mig av några eufemismer för att få det att låta som en bra/rolig vecka. Eller med handen på hjärtat är det kanske just det jag skulle behöva, jag skulle kunna berätta vad jag gjort och hur min vecka sett ut och jag skulle nog framstå som en helt normal människa, kanske till och med så att det händer lite i mitt liv. Men det är ungefär där det isåfall måste stanna, vid att jag berättar vad jag gjort och hur mina dagar sett ut, inte att jag berättar hur jag upplevt saker och ting, vad jag själv tyckt och tänkt, hur jag själv har uppfattat dagarna.

Det finns positiva saker att ta med, någon form av socialt umgänge, vilket samtidigt gränsar till en stor del av det negativa, min totala oförmåga att klara av det sociala spelet. Det har blivit så smärtsamt uppenbart flera gånger den här veckan hur katastrofalt dålig jag är på det, och hur jag verkligen inte har några nycklar att öppna de där dörrarna. Om någon annan har en nyckel och lyckas glänta lite på en dörr så kan jag lite halvt kika in vad som finns där bakom, men knappt så mycket mer. Jag vill, å vad jag vill, men jag kan inte, vet inte, förstår inte hur man gör.

I kväll kände jag dessutom en känsla där det närmaste jag kan komma på att beskriva den med är om man haft väldigt väldigt starka känslor för en annan människa, som kanske dessutom varit singel, och sedan ser denne tillsammans med någon ny partner, kanske ser dem kyssas, kanske bara ser personen lysa upp av ett samtal, sms eller ett mail, kanske hör på rösten i det där samtalet hur lycklig personen låter, hur lycklig h*n verkligen är. Det känns som att falla sönder, som att sakta sakta vittra sönder som små små bitar av aska som långsamt singlar till marken. Det är en konstig känsla av att se ett leende som värmer och förgör på samma gång.

Det här skulle kunna handla om någon speciell (vilket det gör, men det erkänner jag inte för mig själv), men just för stunden känner jag mig bara så väldigt ensam och så fruktansvärt less på det. Så less på att saker är så enkla för alla andra.
Det är fredag kväll, snart natt, jag har haft en vecka som på många sätt borde ha varit så mycket bättre än så många föregående att jag inte ens orkar räkna efter hur många de kan vara. Jag borde sitta här och må bra, och känna en glädje över att ha gjort saker och fått en chans till socialt umgänge. Men jag gör det inte.

Jag gör det inte.

Med en enkel tulipan

september 20, 2010

En person som en gång i tiden… jag vet inte hur jag ska börja det här inlägget. En person som fortfarande ligger väldigt nära mitt hjärta, men som jag inte hört av på några år, har sin födelsedag någon gång under den här tiden. Tanken slog mig för en liten stund sedan och sedan insåg jag att jag faktiskt drömde om henne inatt, det är lite märkligt. Eller… jo det är faktiskt lite märkligt. Jag började fundera, hon har säkert alldeles underbara födelsedagar, jag behöver inte gå in så mycket mer på det, men det väckte återigen tankar hos mig som jag haft i flera år nu och som jag faktiskt tänkt skriva ett inlägg om även det i flera år. Men det blir aldrig riktigt läge och det är ganska svårt att förklara, även om det är väldigt enkelt.

Min egen födelsedag de senaste åren har egentligen varit mer eller mindre likadan. Den är inte så spektakulär och jag har egentligen inget problem med det. Jag tror att jag skulle uppskatta om jag hade någon att vakna upp vid sidan om en sådan dag eller om jag hade haft vänner att fira den på något roligt sätt, men jag vet ju redan på min födelsedag hur nästa års födelsedag kommer se ut så egentligen är det inte så stort problem. Jag är både van och förberedd på det så själva födelsedagen i sig brukar jag trots allt inte ha några problem med just den dagen.

Tiden inför är jobbigare isåfall, då är det många tankar som etsar sig fast. Snart har ännu ett år gått utan att jag fått uppleva kärleken, snart har ännu ett år gått utan att jag fått uppleva min första kyss och därtill kan läggas många många liknande tankegångar. Och nej, det handlar lång tifrån bara om kärlek, speciellt egentligen om jag som i dag jämför mig med en annan persons födelsedag (och det jag jämför med är ju egentligen min föreställning om den personens födelsedag, helknäppt egentligen, men inte långt ifrån sanningen skulle jag gissa). Det pendlar mellan det där ”nu har ännu ett år gått” och ”nu är jag snart xx år gammal och fortfarande har jag inte…”.

Ibland kan jag känna att jag inte har några nycklar, någon kunskap, någon förmåga att förändra det heller. ”Ja men gör såhär och såhär”, ja, men hur gör man det då? Jag kan inte det sociala spelet, jag är usel på det. Jag brukar försöka, och ibland lyckas jag lite halvt. Men i längden brukar det på något sätt ändå få mig att inse att det inte spelar någon roll om jag på något sätt fick den där förmågan, om någon kunde förklara för mig hur man gör, för jag är så totalt ointressant ändå. Det handar inte om att jag försöker vara en martyr, utan ibland inser jag verkligen att, herregud, vad tillför jag egentligen? Om jag lyckas föra en diskussion med en annan människa så är det oftast dels för att den andra personen är duktig att driva diskussionen framåt, men även för att den inte isåfall handlar om mig. Den handlar om dem, om deras upplevelser, kanske om något annat eller någon helt annan person.

Oftast är det ju dessutom de här enkla frågorna, det blir sällan djupare diskussioner. Och hur många olika svar kan man egentligen ge på en fråga som ”vad gjorde du i helgen då?” när man inte har någon partner eller några vänner att spendera helgerna med. Ibland kan jag vara helt ärlig på en sådan fråga, dels för att det är accepterat att någon helg ibland sådär inte göra någonting alls, folk ser det som någon form av rekreation, men ibland också för att jag faktiskt har gjort något, varit uppbokad på något på det sätt man kan vara det utan att det måste ha med kärlek eller vänskap att göra. Men de allra allra flesta gånger jag får en sådan fråga så får jag försöka använda mig av eufemismer för att beskriva den helg som varit, gärna också lite olika eufemismer från gång till gång så att det ändå inte verkar som att jag har spenderat 12 helger i rad på precis samma sätt.

Det här inlägget vet jag egentligen inte vad det handlade om, men det var skönt att få vräka ur sig det.

Och solen har sin gång

augusti 1, 2010

Tidigare i veckan åkte jag buss genom staden, vilket jag gör ganska ofta, men den här gången gjorde jag det på förmiddagen. Och inte bara det, det var en förmiddag med ett helt underbart väder. Det var så mycket rörelse, lång kö till något ställe, ett barn som lekte i en park med föräldrarna (gissar jag) sittandes på gräset en bit bort, folk som var ute och gick åt alla möjliga håll, sällan gåendes ensamma. Allt verkade så avslappnat, så njutningsfullt, så sommarsemesteraktigt på något vis. Det verkade härligt.

Just då slog det mig, det var nog första dagen den här sommaren jag passerade genom en stad eller ens något litet samhälle på en dag med härligt väder och när klockan var kring sen förmiddag / tidig eftermiddag. Jag hade glömt hur härliga de dagarna kunde vara på något sätt. Bortsett från det härliga vädret och njutningen av det även den här känslan av att alla andra verkar njuta och ha det skönt, när en hel stad på något sätt är full av positiv energi… När jag funderade lite längre såslog det mig också att, det handlade nog inte om första dagen den här sommaren, det kan mycket väl ha varit flera år sedan jag upplevde en sommardag senast (om man kan uttrycka det så).

*****

Just den här dagen har annars börjat jobbigt. Jag har saknat… dig. Du som jag fortfarande (bevisligen)  har känslor för trots att det gått många år. Jag kanske till och med lika många år som sedan jag senast upplevde en sommardag. Jag tänker på dig med jämna mellanrum, men ofta stannar det ganska bra där så jag kan hantera det, men just i dag så finns du konstant i mina tankar och precis allt påminner om dig eller får mig att tänka på dig. Jag har inte hört något från dig på… ja det måste vara över två år sedan nu, men det spelar tydligen inte så stor roll. Och får det här mg att låta som en sorglig ursäkt till människa så… är det än värre egentligen. Men det kan vi skippa.

Den senaste veckan, eller något i den stilen, har saknaden efter någon varit starkare än på ett bra tag nu. Jag har lyckats få livet och tiden att flyta på rätt så bra nu ett tag så att den där saknaden i alla fall inte varit allt för stor. Men den senaste veckan har det varit varje dag, och inte bara det, det har varit även när jag hållt mig sysselsatt. Normalt sett brukar det hjälpa att hålla mig sysselsatt, då brukar mina tankar i princip bara vara fokuserade på det (åtminstone för en liten stund). Men den här veckan har det inte varit så, varenda liten sekund jag slappnat av (och det blir rätt så många tillfällen under en dag) så har det börjat dyka upp tankar kring att jag inte har någon, hur gärna jag skulle vilja ha någon, hur det verkar som att alla i omgivningen har någon och hur mycket i deras liv som egentligen kretsar kring den personen.

Oftast gör bara själva närvaron av en tjej jag tycker verkar härlig mig glad, lite naivt på något sätt kanske men jag brukar oftast bli lite smådrömmande om man kan säga så (på ett positivt sätt… om man nu behöver definiera det). Men ibland, som ett par gånger den gångna veckan, så får sådana tjejer mig bara att må dåligt, för de får mig att inse att ”hon skulle aldrig falla för mig, hon skulle aldrig välja mig”. Det slår på något sätt hål på den där underbara känslan, på det där lite drömmande stadiet och gör mig istället mer eller mindre totalt uppgiven.

Nu är det helg och på något sätt kanske man skulle kunna se det som något bra, en chans att ladda batterierna om man säger så. Men jag tror faktiskt det finns en risk att det blir tvärtom. Att nu är jag ledig och har bara ännu mer tid över för mina tankar som i det här skedet inte är så väldigt positiva. Nåväl, framtiden får väl utvisa det..

Failure

juni 27, 2010

Jag satt på en buss på väg hem i… torsdags måste det ha varit. På bussen var vi inte fler än en handfull personer när den stannade för att plocka upp ett par med barnvagn i säg 25-30 års-åldern. När jag såg dem sitta bredvid varandra, hålla varandras hand, utbyta någon liten puss, när jag såg honom dra henne till sig en kortare stund, då slog mig en tanke, en insikt.

– Det där kommer aldrig inträffa för mig. Det där kommer jag aldrig få uppleva.

Det var inte en sådan där ”jag kommer aldrig finna kärleken”-känsloyttring som var och varannan människa verkar göra med jämna mellanrum (för att sedan någon/några månader senare träffa kärleken, men det är en annan historia), utan det var en insikt som slog mig väldigt plötsligt, varifrån vet jag inte, men det kändes verkligen som en absolut sanning. Den insikten gjorde mig lite ledsen där på bussen. Ungefär som när jag häromveckan insåg att det spelar ingen roll om jag är snäll/omtänksam, det spelar ingen roll om jag kan ha humor och vara skämtsam när jag är så fruktansvärt ointressant… vem blir intresserad av en då? … Det lyckades jag åtminstone förtränga ett tag, men de där tankarna från bussen följde mig under den där resan.

Det blev lite dubbelt. För jag är inte en sådan person som tycker det är jobbigt eller störs av andra människors kärlek. Men nu blev det så att jag å ena sidan tyckte det var fint och vackert, men å andra sidan blev ledsen över att jag aldrig fått, får eller kommer få uppleva det.

Hej, hur är det?

juni 5, 2010

Jag har varit inne på det förut, men eftersom jag fortsätter att göra samma fel om och om igen så har jag väl anledning att återkomma till det. Jag kan inte låta bli att höra av mig till personer jag tycker om, skriva någon/några rader. Jag är inte jätteduktig på det heller, egentligen, men jag försöker, och det är så jäkla idiotiskt att jag ens gör det. I nio fall av tio är det jag som tycker om den jag hör av mig till, inte tvärtom.Jag vet inte om det innebär att personen inte alls tycker om mig, om personen inte tycker någonting alls om mig, bara känner att jag är som ingenting, varken bra eller dålig, bara… ingenting, ointressant.

I alla fall så leder det ofta till situationer där jag inte kan låta bli att höra av mig, och sedan… händer inget mer. Jag kan vänta flera dagar, ibland kan jag kolla efter någon/ett par veckor senare bara i fall att. Men självklart gör inte det någon skillnad, jag har inte fått något svar. Många gånger kan jag ana det här redan på förhand, det vore alltså snudd på ingen mening för mig att skriva de där raderna, det gör liksom ingen skillnad, det enda det skapar är en känsla av besvikenhet hos mig när jag inser faktum. När jag inte får något svar. Många gånger är det också ganska logiskt, för om jag inte skriver något under en period, då är det ofta helt tyst, personen i fråga (jag syftar inte på någon speciell, det har hänt mer än en gång så att säga) är aldrig den som tar första initiativet till en kontakt. Det är alltid jag, och alltför ofta med dåligt resultat.

Jag tycker det är så svårt, så jättesvårt. För jag vet hur usel jag är på det här sociala spelet. Jag försöker ofta vara trevlig, försöker vara social (eller ja, någonting i alla fall), men om inte jag gör det så känns det som det alltför ofta bara blir en tystnad, en tomhet. Men det är väl ett bra tecken på att det kanske bara är ensidiga känslor. För vad spelar det för roll om jag tycker om någon om inte den känslan är ömsesidig, det går ju inte att bygga någon vänskap på den ena personns vilja.

Men det gör ont. Det gör ont den där tomheten när man inte försöker och inser att då är det ingen annan som försöker heller, så pass intressant är jag inte. Men det gör minst lika ont när jag trots allt försöker och inser att det gör mer eller mindre alltid ingen skillnad ändå, resultatet blir i slutändan ofta ändå precis detsamma.

Det blev någon form av kraschlandning. Helt och totalt oannonserat, ändå egentligen så väldigt logiskt och väntat. På något vis hade bara inte tanken slagit mig, inte för en enda sekund. Det är väl ett bra tecken på sitt sätt, att jag inte ens kom ihåg att måla fan på väggen. Det dåliga med det hela är att tydligen gjorde det ingen skillnad ändå. Ibland är det ganska lätt att inse hur ensam jag är, att inse vad andra har, vad jag själv saknar. Att få det att övergå till hur patetisk jag egentligen är, hur patetiskt mitt liv egentligen är, hur patetiskt mitt liv på många sätt varit under mitt vuxna liv såhär långt.

En dag som denna är det svårt att ens ta tillvara på de där stunderna som faktiskt ändå är rätt bra på dygnet. Eller fel, egentligen handlar det inte om det. Vad det handlar om är att här, nu, i detta ögonblick så spelar det ingen roll. Även om/när jag anstränger mig så har jag svårt att ta till mig något från dagen. Det är nästan som att anstränga sig hårt, väldigt hårt, för att minnas något, men bara se en massa bilder, inte kunna sammankoppla dem med någon känsla alls. Det går verkligen inte.

I säg 8 fall av tio brukar avsaknaden av kärlek vara större än avsaknaden av vänskap. I dag är det dock en vän jag känner att jag skulle vilja ha. Jag tänker på hon jag bara hade kontakt med via mail/msn och inser att… den vänskapen skulle jag så gärna vilja ha i dag. (det säger inte den som läser det här någonting om vad jag menar för vänskap, men det spelar ingen roll)

Hade jag inte varit en sådan social katastrof så hade jag åtminstone kunnat konversera med mig själv.

På något sätt har jag fastnat i den där jobbigare känslan. Jag har något att göra om dagarna men ändå finns jobbiga tankar och jobbiga känslor kvar inom mig när jag väl blir ”ledig” igen. I viss mån finns det där jobbiga även när jag är sysselsatt, men det är i sammanhanget i ganska ringa omfattning. Det känns på något sätt påfrestande att ha en lång arbetsdag och sedan komma hem och känna när jag slappnar av att så pass mycket tid ändå går åt till att inte må bra. Att tänka på de liv som alla andra lever, att tänka på de liv jag själv aldrig levt. Att fundera på hur jag i vissa avseenden misslyckats så under hela mitt liv, att fundera på hur jag fortfarande är ett misslyckande i så många avseenden.

På något sätt känns det som att jag orkar med det för… det är det liv jag är van vid, jag har stått ut med det förut. Det är påfrestande, men på något sätt så har det varit påfrestande så många och långa perioder nu i flera år att ibland vet jag inte ens om jag reagerar. Det ska ju kännas jobbigt, det är ju normaltillståndet.

Jodå, nog reagerar jag, ibland blir jag väldigt ledsen, ibland känns det som jag inte orkar med mitt eget liv. Jag kan arbeta, göra något för en arbetsgivare, men det där livet som jag på något sätt ska leva däremellan och därefter, det orkar jag inte med. Och ibland kan det bara kännas meningslöst. Jag reagerar. Ibland så. Men alltsomoftast är det bara någon sorts grå sörja jag tar mig igenom. För så ska det vara, det har jag lärt mig.

I ett av mina senaste inlägg skrev jag lite om ledighet kontra att vara sysselsatt. Jag är sysselsatt nu och återigen har livet på något sätt flytit på, det känns skönt att ha något att göra, något istället för att vara hemma och spendera tid med mina tankar. Det har gått bra en kortare period nu ända fram till i dag då jag haft en dag som många tidigare dagar. Så många funderingar, så mycket känsla av ensamhet. Alla som har någon… främst handlar det om kärlek men det handlar även bara om att ha någon vän att göra något med.

Men den där kärleken… ibland gör det bara så ont att aldrig få uppleva den, att aldrig ha fått uppleva den. Den verkar vara till för alla andra, på lite olika sätt och i lite olika omfattning, men ändå. Ibland är det svårt att inte känna att vart man än ser och vad man än hör så har det någonting med det att göra. Ibland kan jag ha dagar där jag verkligen kan känna att även om jag skulle sitta tillsammans med en grupp människor så har det inte med mig att göra att vi sitter tillsammans. Det har med situationen att göra. Ta bort själva situationen ur ekvationen så kommer även människorna försvinna ur den, då finns det ingen anledning för mig att vara del av gemenskapen. Det kan kännas så oavsett hur snälla och trevliga människor det rör sig om. Det känns ofta så för att det är så.

Just i dag inträffade det dessutom en incident, den blev nästan tragikomisk även om ingen annan insåg det.. Eller nä, den var mest bara tragisk, men det var på något sätt som att uttala en obehaglig sanning om sig själv. Låt vara att den bara uttalades inför mig själv men… det räckte för att få mig att inse vilken sorglig figur jag verkligen är.

Fel

februari 17, 2010

Jag tycker inte om att vara osynlig. Den senaste tiden känns det dock som jag varit det alltför många gånger. När jag på något sätt försökt ta kontakt med någon, vilket i sig inte är så lätt för mig alla gånger, så har jag helt enkelt mötts av… ja… ingenting. Tystnad känns nästan som fel ord, ignorans känns bättre. Och det har hänt några gånger för mycket för att jag bara ska kunna försöka igen, bara inte bry mig så mycket om det. Jag tror dessutom att en människa som dök upp i mitt liv för en kort tid sedan lika snabbt försvann igen (alltså medvetet försvann) och… ibland kan jag inte låta bli att undra: Är det något fel på mig? Gör jag något eller uttrycker jag mig på något vis som är så pass fel att det knappt går att stå ut med mig?

Många gånger tycker jag inte att det ska behöva vara det, men när jag blir nervös eller osäker så kan jag absolut känna mig just precis så, osäker, när jag uttrycker mig, jag kan känna mig lite klumpig.. men… När jag verkligen försöker och det ändå slutar på samma sätt?

Men tanken skrämmer mig lite ibland, det kanske verkligen är något allvarligt fel på mig, något jag gör eller något sätt jag uttrycker mig på som är så fel så fel. Jag försöker vara mig själv och jag vill verkligen kunna vara mig själv… men i ärlighetens namn så vet jag inte om det funkar, just för stunden tvivlar jag väldigt mycket på hur lyckat det egentligen är. Det fyller mig faktiskt med en känsla av att vara ganska så misslyckad, vilket kanske egentligen inte är så konstigt med tanke på att det är precis hur det hela kan sammanfattas. Jag försöker vara mig själv men lyckas ändå inte… jag förblir mitt osynliga ihåliga jag.

Det känns bara så tråkigt, så omotiverande att försöka när det så ofta blir på det här viset. Så meningslöst.

Äntligen ledig

februari 3, 2010

Livet flyter på väldigt mycket enklare när jag håller mig sysselsatt. Det senaste dryga halvåret har jag kunnat göra just det, kliva upp tidigt på morgonen, avverka många timmar av dygnet på att hålla mig sysselsatt för att sedan komma hem och inte behöva uthärda så många timmar till innan det är dags för en sömn som då kommer tidigare än annars. Livet blir annorlunda, men förändras egentligen inte särskilt mycket. Det märks framförallt nu när jag ska var ledig, vi kan i alla fall kalla det för det. Jag håller mig sysselsatt, och på något sätt är jag bland folk, jag kanske till och med klarar av att umgås,vara trevlig, rolig… men när dagen är slut så har inget förändrats. Mitt liv är på många sätt detsamma. Det bara förstärks och blir tydligare nu när jag är ledig. Jag är inte mindre ensam, inte närmare kärleken, inte närmare en vänskap.

Ledighet ska vara något skönt. Ärligt talat så gruvar jag mig mer inför den. Det finns vissa fördelar och vissa sköna saker med det, absolut. Men ledigheten behöver inte gå särskilt länge, troligtvis inte ens en vecka, för att jag ska föredra motsatsen. Vad ska jag med ledighet till? Det känns som den knappt hinner börja förrän jag inser hur händelsefattig den kommer bli. Hur jag kommer få anstränga mig för att hitta på något alla vakna timmar jag spenderar inomhus. Hur jag vet att även den här ledigheten kommer präglas av ensamhet, och hur jag vet att alla de där tankarna som hålls i schack när jag är sysselsatt under större delen av dygnet nu kommer vara kanske mitt enda sällskap (utanför familjen) under en alldeles för stor del av tiden.

Jag vill inte.

Tystnaden och jag

november 28, 2009

Jag skriver ganska ofta om min ensamhet, jag nämner också ibland att jag nog egentligen bara har en riktig vän i mitt liv (som i föregående inlägg). Utöver det finns det däremot ett fåtal personer jag kan skriva till någon gång ibland för att få ett svar tillbaka, lite mer av någon sorts ytlig kontakt. Ofta, eller alltid, handlar det om personer som jag egentligen gärna skulle vilja ha en närmare vänskap med men där det kanske inte alltid är en ömsesidig känsla (de flesta har ju riktiga liv som tar upp tid och så, det är inget konstigt med det). För det handlar alltid om personer jag träffat via nätet, aldrig någon i verkliga livet. Och även om det är så att det är personer jag gärna skulle vilja ha en närmare vänskap med så nöjer jag mig ofta med det där mer sporadiska, för det räddar mig på så många sätt. Att i en stund när ensamheten blir för mycket så kan jag skriva någon rad och samtidigt få ett svar tillbaka. Det är ett sätt att åtminstone få känna mig lite mindre ensam än jag egentligen är, ett sätt att få ha lite kontakt med någon människa jag tycker om utan att inkräkta för mycket på deras tid.

Problemet är däremot att de här kontakterna är av sådan karaktär att om jag inte hör av mig, inte tar första kontakten, då hör jag inte heller något från dem, då rinner ofta bekantskapen ut i sanden. Det handlar såklart inte om många människor, jag har som sagt inte världens största bekantskapskrets (eller vad man nu kallar det ang. personer man lärt känna via nätet), men det landar ofta i att personen i fråga inte skriver, kanske tar bort mig från sin msn, inte svarar när jag skickar ett mail efter en längre tids tystnad etc.

Varje gång det sker tar det väldigt hårt på mig, en liten liten trygghet som jag har i mitt liv rycks snabbt undan, och när det blir för mycket att säg svara på ett mail på två rader så känner jag mig alltid så lågt värderad. Nyligen har det hänt igen, den här gången dock med någon där vi dels var väldigt öppna och ärliga med varandra när vi väl hördes av, men också där det kändes som det inte var nödvändigt att vi hördes hur ofta som helst för att det ändå skulle fungera. Det slutar alltid såhär.

Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag bara se en vän jag har. En person som hör av sig inom relativt kort tid om det är tyst från mig, någon att prata med eller som frågar hur det är (även om jag inte alltid är ärlig är jag svarar på den frågan… men jag gillar omtanken… dessutom brukar det sällan uppskattas för mycket när jag är helt ärlig, det brukar ofta bara leda till tystnad, så egentligen kanske det är bättre att ljuga lite som svar på den frågan om jag vill behålla eventuella kontakter.. men men).

Det är bara så tråkigt att förlora någon man skulle vilja ha kvar i sitt liv, inget avsked, ingen förklaring… bara tystnad.