Jag undrar. Jag skriver ofta om hur jobbig ensamheten när det gäller kärlek eller förhållanden är, hur jag trängtar efter den sortens närhet, ömhet och värme. Ibland har jag skrivit om hur ensamheten känns utan vänner. Men jag undrar om jag inte har ett trängande behov av någon sorts ömhet överhuvudtaget. Kärleken är det jag drömmer om mest, det jag vill uppleva, men ibland så slår det mig att mitt liv innehåller väldigt lite närhet, ömhet eller liknande i något som helst avseende.

Det kan slå mig ibland i filmer, med tiden har jag fått lättare och lättare att tåras av filmer. Jag minns en tid då sorgliga filmer fick mig att gråta, en tid då kärleksfilmer fick mig att gråta (över något jag aldrig fått uppleva, något som gjorde ont i hjärtat) men i dag så kan jag gråta över så mycket. Jag kan gråta över en lycklig film, och det är nog inget unikt med det egentligen… saken är bara den att jag inte gråter och tänker ”åh vad fint”… jag gråter och, tänker inte så mycket egentligen, men har mer en sorglig känsla inom mig. Jag kan se något lyckligt och känna en saknad inom mig, känna en sorg över något jag inte har eller aldrig har haft.

Vänskap kommer jag ihåg fina saker från min barndom, kärleken har aldrig funnits där sånär som på ett undantag som ändå bara känns som en smakbit av det… frågan är om någon annan skulle kalla det jag upplevde för ett förhållande? Troligtvis inte.

Men jag har även funderat i övrigt. När var senast jag fick en öm kram? Jag kramar ofta min familj när jag träffar dem men det är mer bara som ett ”hej”. För ganska många år sedan nu så hade jag en jobbig händelse på mitt jobb som jag var alldeles färsk för att veta hur jag skulle hantera. När jag åt middag med min familj kort efter det så bröt jag ihop, då kommer jag ihåg att min mamma gav mig en öm kram.

När det gäller ömma ord, och då menar jag inte komplimanger eller liknande utan någon som lyssnar, som bryr sig, som kanske offrar lite tid så finns det en tjej på jobbet som jag öppnat mig lite för, men inte i närheten berättat ens en bråkdel av allt för, där kan jag väl påstå att jag fått lite ömhet. Annars är det väl den person jag pratade med professionellt med för ett antal månader sedan, hon var bra, lyssnade, frågade, trodde sig inte veta saker utan diskuterade med mig. Hon kändes ödmjuk.

Jag spenderar mitt liv i majoriteten i ensamhet och när jag inte gör det så känns det som det saknas närhet, ömhet, kärlek, någon som bryr sig, någon som kan offra tid på mig.

Ibland känns bara livet så ensamt och så tomt som i en värld utanför alla andra som ingen känner till eller för den delen vill känna till.

Känslan av ensamhet fullkomligen trycker sig över mig i dag, mer och mer, starkare och starkare. Att den gör det just i dag är både logiskt och lite ologiskt. Ensamhetskänslorna landar oftast i saknaden av kärlek, och kanske inte så konstigt vid den tjej jag senast hade känslor för via jobbet. Inte så konstigt dels för att jag sett och hört henne en del, något mer än vanligt på jobbet men också för att det är den tjej jag haft känslor för senast som jag också ser eller hör relativt regelbundet.

Så sagolikt vacker och så sprudlande härlig tjej. Och nu kommer jag varken se eller höra något från henne på ett antal veckor. Det borde inte påverka mig så mycket som det gör, av så många anledningar. Dels var det längesedan jag fick känslor för henne från första början, dels ser jag henne ganska sällan på jobbet, och pratar med henne än mer sällan nuförtiden. Jag har accepterat att jag aldrig skulle kunna få en tjej som henne, jag har både drömt, krossat mina egna drömmar och drömt igen om henne, det har gått så lång tid så jag borde verkligen inte påverkas så här av henne…

I dag såg jag henne bara en enda gång, i några sekunder när hon vackert sommarklädd hon kom gående utanför mitt fönster på jobbet… så varför sitter hon fast i mina tankar? Varför kan jag inte sluta tänka på henne?