Jag kommer hem, börjar förbereda något enkelt att äta, något som jag klarar av med den energi jag ändå har. Under tiden plockar jag upp mobilen, jag öppnar upp den där appen där jag under hennes namn kan se när hon senast var online. Det sätt jag har för att se ett livstecken från henne. När jag öppnar upp appen så ser jag den vägg av text jag skrev som jag aldrig fick något svar på, kanske för att jag var sådär dum som jag alltid är och ska förmildra saker, kanske avsluta med något som inte lägger press på den andra personen, som förflyttar fokus, eller som förminskar vad jag menar.

Men det jag vill se är ju raden under hennes namn, när jag öppnar upp appen så står det där ”online”. Jag känner ett lyckorus och en ångest på samma gång, hjärtat slår fort och hårt. Hon loggar ut, jag stänger inte ned appen utan håller den i min hand. En minut senare står det ”online” igen. Så håller det på ett bra tag. Under tiden vankar jag fram och tillbaka i lägenheten med blicken fäst på skärmen, för att se små livstecken från henne. Troligtvis skriver hon till någon, chattar, och det är därför hon loggar in och ut hela tiden. Tänk när det var mig hon gjorde det till. Jag tänker på den där känslan av att känna sig så speciell för någon…

Till slut inser jag att jag följt de små livstecknen, ungefär som små minnen jag har, i ungefär tio minuter…. följt av 15 minuter där ingenting hänt… Tiden går fort när man har ångest…. fast den gör ju inte det.

Jag drar försiktigt med fingrarna på skärmen med jämna mellanrum för att den inte ska gå ned i viloläge och föreställer mig på något vis hur det skulle vara att få röra vid hennes ansikte på samma sätt… försiktigt, fjäderlätt. Jag drömmer, fantiserar och inser snart hur ensam jag egentligen är.

Hjärtklappning

mars 24, 2014

Det är ganska sällan det känns som en fördel att vara jag. När jag var yngre, vi kan för enkelhetens skull säga under skoltiden/till gymnasiet, så såg jag mig själv som en helt och hållet rationell person, inte på något sätt som en känslomässig person. Sedan följde en period nästan omedelbart efter det där jag istället började se mig själv som en till 100% känslomänniska. Med tiden har jag börjat inse att det inte går att definiera det så enkelt. Men klart är att mina känslor oftare styr än mitt förnuft.

I dag var en hyfsat normal dag så som det senaste året sett ut, inte särskilt bra och där man får på något sätt kämpa sig igenom för att orka till mållinjen och få däcka. Men vanans makt är stor och dagarna går till slut att beta av även fast det uppstår många konstiga situationer under en dag när man känner att man inte fungerar.

Men så plötsligt, strax innan jag ska sluta så händer något, och helt plötsligt kan jag inte arbeta resten av dagen. Pulsen går upp, hjärtat slår så väldigt hårt, tankarna befinner sig enbart på ett ställe. Jag kan inte utföra någon arbetsuppgift för tankarna befinner sig någon helt annanstans och de går bara inte att slå bort.
En av nackdelarna med att vara jag, vissa saker kan sätta mig ur spel totalt när jag inte mår bra. Nu är det en och en halv timma senare, och min puls har inte gått ned, jag känner hjärtslagen fysiskt. Tankarna är inte riktigt lika intensiva, men bra nära.

Tänk om man hade lite mer kontroll över saker som händer i livet…

Många av de inlägg jag skrivit under det senaste ungefärliga året har känts ungefär som när jag skrev det förra inlägget. Jag vet inte om jag egentligen vill kalla det för osammanhängande, men kanske snarare som känslostormar där en miljon känslor ska ut alla på en och samma gång. När jag börjar skriva sådana inlägg så vet jag aldrig vart de tar vägen, för det är så så mycket jag vill få ur mig, och varje ord jag uttrycker föder fler känslor, fler tankar, fler saker som behöver ventileras.

Det är ändå trots allt det bloggen handlar om, en möjlighet för mig att få ge utlopp för mina känslor, en ventil, ett sätt att få släppa ut allt jag bär inom mig. Men det känns när jag skrivit det som att det inte är särskilt bra skrivet om man tänker på att någon annan sedan ska läsa det. Men som sagt, jag skriver ändå bara för min skull, skulle jag bara ha en läsare i månaden så skulle det inte göra mig någonting, så länge jag har möjlighet att få skriva av mig när jag behöver det.

Den här dagen har varit fruktansvärd. Sisådär 97% av dagens tankar har kretsat kring… henne, kring allt kaos, kring mars förra året och all tid sedan dess. När i princip då varje vaken sekund går åt till det så sliter det, så oerhört oerhört hårt. Jag tror det är en sådan sak man kan slänga ur sig ”varje vaken sekund”, men när det faktiskt är så, när man känner en sekund avlösa en annan, och en annan, och en annan, i tusentals sekunder så blir det så oerhört påtagligt.

Saknaden, hur jag bara väntar på att allt ska bli som det var, hur det ska finnas lite lite logik i allt agerande, hur jag väntar på ett ångrande. Hela tiden.
Känslan av ett svek, av att ha blivit lurad, av att ha varit en den som hjälpt någon i flera flera månader, av att ha fått så fina ord till sig och sedan bara bli bortkastad på en gång. Ordet rättvisa som har nämnts i ett par kommentarer har jag svårt att förhålla mig till. Men nej, det kändes inte som jag förtjänade att bli behandlad på det viset, det kändes som jag förtjänade en större chans, dels efter allt jag gjort, allt jag investerat i tid och känslor under så lång tid, och det kändes som jag förtjänade det efter att under alla de månaderna ha fått en bild uppbyggd för mig som tydligen inte spelade någon roll.

Jag gav den här personen ett löfte vid ett tillfälle när hon var osäker… det gjorde att hon kände sig trygg. Jag krävde aldrig något löfte tillbaka, för det fanns aldrig några tvivel för mig, hon övertygade mig varje dag om att det fanns 0 och ingen osäkerhet. Allt var självklart.Jag kan ångra det nu… jag trodde att allt jag gjorde, att den jag var, betydde så oerhört mycket… att jag var den vuxna person som betydde mest för henne, utan någon tvekan. Om jag bara fått veta att jag var ett verktyg i väntan på något bättre så hade jag kanske inte känt mig sviken där och då.

Så nej, det kändes inte rättvist. Jag kan faktiskt inte sätta ord på hur lite värd jag kände mig då. Att ha fått en bild uppmålad för sig som det viktigaste, och sedan inte ens få vara med i diskussionen om motsatsen, utan bara få berättat för sig i efterhand att, tack men nu skiter jag fullständigt i vad du vill och drömmer om… Fanns det verkligen inget gemensamt? Var jag aldrig en del av något ”vi”? Var min vilja verkligen totalt oväsentlig, efter all tid, alla investerade känslor, alla fina ord.

Det var kanske bara luftslottsord då, och isåfall gick jag på det totalt.

I mitt huvud söker jag efter en förklaring. Den bästa förklaringen, den som jag drömmer om varje dag, så så ofta, det är att det var ett misstag, att hon inte borde ha gjort så mot mig, att jag förtjänade mer, att man inte bara kastar bort något man investerat så mycket i och uttryckt sig med så enormt stora ord om. Att vi går tillbaka till hur det var. Det finns en annan förklaring, som är min mardröm, och det är att allt var ett spel, att allt var en lögn. Det skulle förgöra mig totalt, det tror jag faktiskt inte på men jag vill framförallt inte ens tänka på det.

Sedan finns det mellanting, diffusa förklaringar som aldrig förklarar allt. Det lämnar så ofta frågor. Varför sas isåfall orden som sades till mig? Varför behandla mig så dåligt i slutet? Inte ens prata med mig? Var det inte ett gemensamt beslut? Är man inte två om något som berör två personer?

De där förklaringarna som är mellanting är mest frustrerande, för det svarar på väldigt få av just mina frågor.

 

Men jag fortsätter drömma, att allt var ett misstag, att allt ska bli som förut, att bandet ska spolas tillbaka till hur det var i februari förra året. Jag fortsätter drömma, fortsätter vänta, fortsätter hoppas och jag fortsätter titta i mobilen bara för att se om hon varit inloggad… bara för att få se något litet livstecken av henne, och jag fortsätter hoppas att det ska dyka upp små ord där… förlåt, jag gjorde fel, vi tar om det hela från början, du förtjänade bättre, det vi hade, det du gjort för mig förtjänade mer än så.

 

Men så tänker jag, att 2013 kanske bara var till för att hamra in i mitt huvud att det verkligen är omöjligt för mig att träffa någon. Att inte ens när jag målas upp som en själsfrände för någon så är jag tillräckligt bra, inte ens då är det värt att kämpa för mig. Ett fuck you från livet, att under så optimala förutsättningar som möjligt så är jag ändå inte bra nog, inte tillräckligt intressant för att vilja vara tillsammans med. Kanske fick jag må bra under en kort tid av mitt liv för att få ha något/någon att drömma om under resten av mitt liv oavsett hur lång/kort tid jag har kvar.

Dagar som den här, när man inser att man aldrig var bra nog, när man frågar sig hur en tjej som hon någonsin skulle vilja ha en kille som mig, och inser att det var under så bra förutsättningar som möjligt… då kan man också, med de drömmar jag har om kärleken, börja ifrågasätta meningen med att leva.

Mitt vuxna liv har känts bra att leva under några månader, och det togs ifrån mig för att det var oväsentligt hur jag kände. Hur meningsfullt är det egentligen då att leva?

Ska jag leva för att få drömma om henne? När varje dag hon inte ångra sig är som en kniv i hjärtat? Det är inte jätteroliga dagar att spendera. Helt enkelt, det är inte roligt att leva.

Den eviga saknaden

mars 12, 2014

Det har så gått lite mer än ett år, det är återigen mars, och det är tiden efter en helg där det snurrar så mycket tankar. Det känns som det var någonting inom mig som gick sönder där för ett år sedan, någonting saknas och jag känner mig verkligen inte hel utan det. Jag känner en tomhet som inte kan fyllas på så många andra sätt. Jag känner den där stora saknaden, där det känns fysiskt i min kropp, i varje muskel. Jag sluter mina ögon och kan både se framför mig och fysiskt känna hur saker känns, hur de skulle kännas… hur de kändes…

Jag tänker på framtidsplaner som fanns, framtidsvisioner och jag funderar på något som jag har funderat på i stort sett varje dag det senaste knappa året… hur hade livet sett ut om valen som gjordes i mars förra året gjorts annorlunda. Jag kan föreställa mig så många fina saker, stora saker, jag kan se en så fin framtid. Ett år har bara blixtrat förbi, ändå är det så lång tid, så många dagar, jag kan föreställa mig så mycket som de kunnat fyllas med, och jag kan föreställa mig så mycket de kunnat leda till.

Min saknad tar aldrig slut för det är en bit av mig som slets bort, jag är inte hel, jag behöver den där biten för att känna mig hel igen… ungefär som jag gjorde under några månader. Det är inte bara som den starkaste känsla man kan känna, det är som ett behov.

 

Tyvärr finns det ingen lag i livet som tar hänsyn till sånt, vad jag vill, vad jag behöver, vad jag känner är irrelevant, det har aldrig spelat någon roll, aldrig varit av intresse hur jag känner.

Det är lördag kväll och tanken slår mig. Den här helgen har jag varit utanför lägenheten mer än kanske 90% av alla andra helger… för i fredags kväll var jag ner i förrådet i kanske 5-10 minuter. Det är en rätt sorgsen tanke när jag ser det på det sättet, å andra sidan är mitt liv precis samma liv oavsett om jag är i lägenheten, i förrådet eller om jag skulle vara utomhus. Ibland blir det bara så… symboliskt.

Det får mig också att inse hur betydelselös jag är för den här planeten. Mitt liv som jag lever på min fritid påverkar inte någon. Det spelar ingen roll hur mina helger ser ut för de berör bara mig, och ingen levande varelse vet vad det är för skillnad på mina helger, inte någon vet hur fattigt mitt liv är.. vissa saker går ju som sagt inte att köpa för pengar.

Just den här helgen känns så oerhört ensam, så oerhört tom. Jag sysselsätter mig med saker som ibland känns uttråkande, för att det är det enda jag har. Så att tiden ska gå lite fortare, men framförallt så att jag inte behöver tänka så mycket, känna den där ensamheten, det som gör mig ledsen, känna saknaden eller den där närhetstörsten som aldrig släcks.

Tankarna som jag inte vill tänka är ständigt närvarande, det går inte att få bort dem, men ibland lyckas jag i alla fall hålla bort dem en kort kort stund.

Den där saknaden, att få ha någon, få vara speciell för någon, få känna sig uppskattad…

Den 8:e mars var en fredag förra året… då mådde jag bra. Jag städade handlade och planerade inför en helg en vecka senare som skulle bli underbar, tänk om jag vetat då vad jag fick veta några dagar senare… eller, egentligen hade det väl inte gjort någon skillnad, bortsett möjligtvis från mitt planerande/inhandlande. Kanske var den här fredagen vad man kan se som början på slutet.

Jag accepterar fortfarande inte slutet, jag kan inte ta till mig det, jag fortsätter drömma om precis raka motsatsen. Jag fortsätter drömma om bilder som målades upp för mig under flera månader, så så fina bilder.

Inlägget som rubriken syftar till är det inlägg jag skrivit som haft flest visningar, trots det har det inga kommentarer. Jag tycker det är en lite småkul detalj, men jag tror att det har att göra med förväntningar, att någon via en sökmotor hittar ett inlägg med den rubriken och förväntar sig ett innehåll, men får ett annorlunda innehåll.
Den senaste tiden har jag haft anledning att fundera på en alternativ betydelse, ett alternativt innehåll, nämligen envägskärlek (nytt ord till nästa SAOL). Med tanke på vad jag skrivit förut om hur svårt jag har att komma över någon jag haft känslor för, att jag egentligen inte med handen på hjärtat kan säga att jag kommit över någon jag haft känslor för i vuxen ålder, så skulle vänskap med en sådan tjej inte vara helt oproblematisk. Det kanske är en av de få gånger där det är tur i oturen att jag inte har en så stor vänskapskrets, ergo jag har inte behövt bekymra mig över att bli vän med en tjej jag haft känslor för där hon sedan oundvikligen hittat någon annan.

Att vara vän med någon när man har väldigt starka känslor för den personen är tärande på så många sätt. Nästan vad jag än hör personen göra så skulle jag vilja vara där, vilja vara med, vilja dela allt och råkar det nämnas något hon gör med den kärlek som var så mycket bättre än mig så sliter det sönder hjärtat. Det räcker med att säga något där jag kan anta/räkna ut att det är ett ögonblick som delas med den hon tycker om på samma sätt som jag tycker om henne för att jag ska må dåligt. Jag antar att det är en ganska så solklar definition på svartsjuka… Kanske på något sätt rätt harmlös svartsjuka i den mening att den bara tär och skadar mig själv, men samma typ av tankar.

Men då kan så frågan uppstå, går det att vara vän med någon där man dagligen föreställer sig en framtid med personen? Där man drömmer om att få dela allt intimt, både mentalt och fysiskt och på något sätt bara väntar på att få höra de ord man vill höra. Där man bara vill avsluta varje konversation för att komma till det just jag vill höra… det som jag aldrig kommer få höra.

Funkar det? Funkar det när jag faktiskt inte ens vet om jag kan komma över någon jag haft känslor för? Jag hoppas att om en tjej jag tycker om skulle välja just mig så kommer alla gamla känslor spolas bort, men det är ju omöjligt att veta utan att få uppleva det. Men framförallt så är det ju oerhört osannolikt att det skulle hända.

Så om jag ändå förutsätter det som är mest troligt. Att jag kommer få leva ensam resten av mitt liv, då är det rätt sannolikt att mina känslor inte kommer försvinna på i bästa fall väldigt många år… kanske försvinner de aldrig.

Då kan man ställa sig frågan ”Är inte vänskap bättre än ingenting alls?”… Ja jag vet inte, om man läser det som står här ovan, och förutsätter att det kommer pågå tills den dag jag dör… funkar det då med vänskap? En vänskap där jag för resten av mitt liv drömmer om en framtid med den tjej där jag nu ska vara vän, där jag drömmer om att det var mig hon hade valt, där jag drömmer om att det var vi som upplevde allt tillsammans, där jag drömmer om att få vara nära, att få planera en gemensam framtid med.

Dels tycker jag det låter som en ohållbar vänskap. Men det är ju även så att den olyckliga, obesvarade kärleken gör ont för varje dag av den vänskapen.

En tjej jag absolut inte vill förlora, men samtidigt bara kan föreställa mig en framtid med… en framtid som den tjejen inte vill uppleva, inte vill dela med mig.

Jag vet inte om jag ser hur det skulle funka annat än om hon mirakulöst ändrade sig och ville ha just mig eller där jag kanske om.. inte vet jag… 10 år? 15 år? känner att känslorna börjat mattas och det skulle funka. Det första alternativet är en omöjlighet, vill hon inte vara med mig så vill hon inte, end of story. Det andra alternativet vet jag ju inte… eftersom jag inte vet om/hur jag kommer över någon, kanske behövs det bara väldigt väldigt lång tid. Men frågan är efter så många år när liv har förändrats så mycket om det ens är något alternativ…

Eller om jag ens lever då.