Jag har nog skrivit mina sista ord till dig. Om du skulle ta kontakt med mig så skulle jag svara, och jag skulle göra det väldigt gärna, men jag är tämligen säker på att du inte kommer ta den kontakten. Jag orkar helt enkelt inte skriva till dig för att antingen mötas av inget svar alls eller så mötas av lite lätt artiga svar som snabbt utvecklas till något undanflyende, något du plötsligt måste göra.

Jag har nog skrivit mina sista ord till dig för.. för jag tycker så mycket om dig.. därför klarar jag inte av hur du behandlar mig.. Jag hatar att vara en börda för någon, att vara en vagel i någons öga, vara ett irritationsmoment. Jag vill bara väl och jag försöker att bara vara snäll och trevlig.. blir det fel så blir jag ledsen, jag hatar verkligen att vara den där bördan, speciellt när det gäller någon jag faktiskt tycker om.

Jag skriver att jag ”nog” skrivit mina sista ord till dig för jag vill inte fatta något överilat beslut. Detta kan visserligen inte kallas överilat.. en smärtsamt långsam process känns det som.. men jag vill vara säker, vill veta helt säkert när jag bryter med någon, någon jag tycker om så mycket. Någon som tycker om mig så lite.

Det är verkligen déjà vu, på så många sätt.. Jag slår vad om att jag skulle kunna få till mer eller mindre samma utgång den här gången.. jag slår vad med mig själv men jag antar inte vadet. Det skulle bara innebära att du vore tvungen att offra några minuter till på mig, och det vet jag att du inte vill, jag förstår det, du behöver inte säga något.. och jag tänker respektera det. Jag vill så gärna prata med dig, men jag vill framförallt att du själv ska vilja det, vilket du inte gör, då ska du självklart också slippa det.

Tack för…. hmm…. tack för, en liten stunds hopp.. eller något i den stilen. Tack, och farväl.

Jag tyckte tycker så jäkla mycket om dig… varför? Det borde ju inte ens vara möjligt.. Men redan från första korta stunden vi utbytte ord med varandra så insåg jag att jag tyckte om dig mycket. I ärlighetens namn har det inte blivit så mycket mer än det.. Några gånger bara… Inte så mycket, men så enormt mycket för mig ändå.. Det har betytt så väldigt mycket. Du är en så fantastiskt härlig människa det jag fått lära känna av dig, bara att höra från dig har gjort mig glad. Fan också, varför ska mitt hjärta ha svängdörrar.. du behövde bara knacka på dörren så var du redan inne, djupt i mitt hjärta. Men svängdörrar har ju den egenheten att de funkar åt två håll, du försvann lika snabbt som du dök upp.

Jag tycker om dig så mycket, jag skulle så otroligt gärna vilja ha dig som vän. Som en nära vän. Jag tror inte du ens känner i närheten samma för mig. Jag tror ärligt talat du knappt ens kommer ihåg mig. Jag har försökt nu, flera gånger.. med tanke på hur mycket mod jag behöver samla på mig för att ens försöka en gång så är det massvis med gånger för mig. Jag har försökt men du har bara tittat igenom mig. Har jag hejat så har du tittat rakt igenom mig och hejat på någon annan, gått rakt igenom den skugga jag är. Så känns det.

Jag känner igen det här för väl. Du uttrycker inga elaka ord, du heller.. ni låter tystnaden tala och den säger så mycket värre saker än man kan finna i ens den hårdaste av ordböcker.
Du är tyst.. jag fyller i luckorna själv, jag gör det och jag hatar mig själv. Jag hatar mig för du visar vilken bild du har av mig. Jag hatar mig för det, och jag hatar mig för att jag när jag fortfarande sitter här ändå tycker om dig.

Så jäkla mycket.

Upp….. och ned…

oktober 15, 2007

Idag var en dag då jag inte behövde känna mig så ensam.. det var för att jag inte var så ensam.. Det handlar om en dag visserligen, och det handlar om mindre än det låter (och då låter det säkerligen inte så mycket heller..). Men små små guldkorn är lätta att se i mörkret och jag är tacksam för de som ens offrar en liten minut av sin tid på mig. Därför var den här dagen, även om den inte i det långa loppet gör så stor skillnad, betydelsefull för mig.

Jag kom hem, lite trött men fylld av energi… eller.. lite mod kan vi kanske kalla det. Jag sträckte ut en hand.. till någon jag tycker mycket om.. jag möttes av en ignorering.. kanske till och meden markering av att personen i fråga faktiskt ignorerade mig.
Det var inte första gången.. även om jag inte riktigt intalat mig själv det tidigare.. inte på samma sätt i alla fall.. men ikväll blev det tydligt.

Hate me.

Ingen alls

oktober 11, 2007

Jag känner igen det så… jag känner….. igen……. Jag känner… det…. igen… Det är farligt, en person pratar om någon utan att nämna namn, genom att bara beskriva en situation, en händelse, vem en person var.. kanske vad som varit.. vad som kunnat bli..
Det är farligt, för det nämns inget namn. Jag kan känna igen mig. Mina önskningar kan känna igen sig, i teorin skulle det kunna vara mig det handlar om, jag skulle vilja det… men det gör inte det.. det vet jag, utan att något namn har nämnts och trots att jag känner igen mig.
 

Jag känner igen det här.. för jag skulle vilja vara någon… istället är jag ingen alls.

Nattliga tankar

oktober 11, 2007

Jag drömde en dröm natten till måndags. Jag drömmer nästan aldrig drömmar, och drömmer jag dem så brukar jag sällan komma ihåg något från dem. Jag minns en scen från den drömmer fortfarande. Det är ganska centralt i den ort jag bor, en tjej som jag gick i smma klass som i nio år blir utsparkad ur en bil med en väska, hennes pojkvän gör slut. Jag ser henne gå, eller snarare vackla, mot ett träd. Ett träd som fanns där just då vi gick i ssamma klass som varandra, idag tror jag att det bara är asfalt där.. en parkering. Hon stannar upp där, hon gråter, floder, hon ser så ledsen ut och det gör ont i mig att se hur ont det ser ut att göra för henne. Jag tänker att jag vill trösta henne, om hon inte vill/orkar prata så är det okej, jag vill bara ge henne en kram, omfamna henne, vill bära en liten del av hennes börda, om än för bara några sekunder.
Jag närmar mig något steg och jag möts av en blick, en blick av lätt avsky med försiktigt backandes steg. Jag känner ingen förvåning. Jag blir ledsen, men jag förstår henne.

Den blick hon gav mig, jag minns den fortfarande.

Jag har aldrig sett det som att jag har dåligt med vänner. Som jag ser det så kan en vän räcka gott och väl och även hundra kan göra det. Jag har alltid intalat mig själv att jag haft tillräckligt med vänner och att de som står mig absolut närmast varit värda otroligt mycket för mig. Jag känner fortfarande lika, om jag tänker på de jag anser vara mina närmaste vänner, kanske främst fyra personer, så känner jag likadant.. varför kan man verkligen fråga sig.
Hittills det här året har jag, på fritiden, umgåtts med mina vänner 3 gånger så vitt jag kan komma ihåg. På tio månader. Jag räknar mina närmaste vänner som just nära vänner, trots att jag knappt träffar någon av dem längre, jag kanske hör av dem någon gång per kvartal…. eller, nu på senare tid, någon gång per halvår.. då via msn, eventuellt sms.

Jag märkte då i måndags, och även idag egentligen, att jag kanske förtränger hur ensam jag är en aning… men det är en annan historia.

Jag vet inte om jag någonsin haft en vän jag kunant prata med om det jag skulle behöva prata om nu. Jag har haft vänner som jag kunnat prata med om snudd på allt… och jag skulle nog kunna prata om min ensamhet med, sett ur deras perspektiv i alla fall.. De skulle nog lyssna, skulle säkert finnas där för mig. Men jag kan inte öppna mig för dem om det.. Egentligen skulle nog de flesta bry sig om man öppnade sig för dem, även många man inte känner så väl, likväl väljer man ändå att bara öppna sig för ett fåtal… eller som i mitt fall.. än färre, för att uttrycka det milt.

I ärlighetens namn har kanske inte behovet av det varit sådär jättestort heller under en alltför lång del av mitt liv. Livet går ju upp och ned och nedgångarna har jag ofta klarat på egen hand. Men det här är jag inte så säker på att jag fixar själv… men jag tvivlar också på att det skulle behövas sådär jättemycket för att lyfta mig. Samtidigt som det känns som något enormt.

En människa tror jag i teorin skulle kunna vända det.. det måste bara vara rätt människa.

oktober 6, 2007

Jag ligger på golvet.. i fosterställning.. tårarna strilar nedför mina kinder. Jag skulle bara vilja ha någon att prata med, någon som jag verkligen kan prata med, inte bara någon som slår en smashboll innan jag ens servat. Jag skulle vilja mycket.. ha någon att krama, en vän.. en kärlek.. just för stunden vill jag bara ha någon att prata med.

Det finns ingen.

Jag ser det ibland.. eller… jag ser det ofta… personer som beskriver kärleken, kärlekar. Jag ser ibland personer som beskriver den där ungdomskärleken, de kan beskriva den som något fint, något jobbigt, något de såhär i efterhand inte förstår.. eller bara.. något de saknar av en eller annan anledning. Jag ser det här och jag blir nästan alltid lite ledsen.. speciellt när någon uttrycker något jobbigt kring kärleken. Jag kan sällan låta bli att tänka.. ”prova att leva mitt liv istället..”

Jag yttrar aldrig den tanken. Självklart inte.. För det är en ganska (väldigt?) egoistisk tanke.. du beklagar dig över någon kärlek du förlorat och jag bara tänker: Du fick åtminstone ha honom/henne under en period. Du fick åtminstone uppleva kärleken, du fick veta hur det är att vara nära en person du älskade.. även om det kanske bara handlade om en kort tid av kärlek så fick du ändå uppleva det. Jag ser ibland folk som beklagar sig över de svin de haft förhållanden med och jag kan inte låta bli att tänka att.. jag finns här jag med.. jag är inget svin.. skulle inte behandla dig på det viset.. Jag har med 100% säkerhet flera svagheter, vad de kan vara vet jag inte, men de gör säkert att det kanske inte är sådär jättemånga som skulle falla för mig..  kanske även om de t.o.m skulle tycka om mig.

Men ni faller för svinen, klagar sedan.. Allt medan jag bara får se på. Jag skulle inte behandla dig illa. Jag skulle försöka ge uttryck för all den kärlek jag skulle känna, och jag är en känslomänniska så det skulle troligtvis vara mycket. Skulle jag på  något sätt såra dig så skulle det sannolikt göra minst lika ont i mig själv.
Jag skulle inte behandla dig illa.. nu betyder det här självklart inte att jag är varje tjejs drömkille, jag kan falla på väldigt mycket annat, men faktum kvarstår, svinen ni beklagar er över får chans på chans på chans.. jag har aldrig fått ens en chans..

Som sagt, jag skulle säkert kunna vara ett dåligt pojkvänsmaterial av någon annan anledning än de där svinen som sårar er på en massa sätt, men ge mig åtminstone en chans, har jag dåliga sidor som gör att du inte vill vara tillsammans med mig så ge mig åtminstone en chans… eller snarare, ge dig en chans att ta reda på vilka de är. Jag har massvis med kärlek att ge men jag har aldrig fått ge den till någon..

Ibland när jag läser de där texterna jag inledde inlägget med så inser jag hur mycket jag skulle önska att jag hade någon kärlek att se tillbaka på… att jag kanske haft någon sådan där naiv ungdomskärlek från 15-17 års-åldern där endast känslor existerade, inget förnuft. Där det skulle vara ”vi” för evigt, där hjärtat antingen stannade eller slog tre gånger så fort bara vid blotta åtanken på min kärlek. Ett livsfarligt tillstånd då min kärlek var det enda som fanns i mina tankar.

Det finns inget minne.. jag minns inte min första kyss för den har inte inträffat än…

Jag märkte först idag att du skrivit apropå något lite annorlunda. Jag blev glad, och lite ledsen. Jag tycker du verkar vara så underbar, en tämligen fantastisk människa. Jag skulle så gärna vilja att vår kontakt var närmare.. att jag kunde prata med dig.. om allvarliga saker och om rena skitsaker.. Vid enstaka tillfällen har jag lyckats prata lite vardagsliv och även rent strunt med dig, det har jag tyckt om, väldigt väldigt mycket. Du är en fin människa. Det har blivit så att vi kommit in någon gång på lite allvarligare samtal med.. men det har blivit avfärdat innan jag knappt dragit åt mig andan.

Jag tycker du verkar vara en så otroligt härlig människa, men jag tror tyvärr inte det är ens i närheten av en ömsesidig känsla…