Den senaste tiden har inte varit så väldigt bra (litotes, jag använder mig ganska naturligt av sådana), jag har grubblat mycket, ensamheten har känts väldigt påtaglig, och livet i allmänhet ganska meningslöst. Inte bara som ett uttryck för dåligt, utan helt enkelt utan mening. Livet innehåller väldigt lite, och det lilla innehåll som finns är samma mer eller mindre varje dag. Just nu under ledigheten så finns det dessutom en komplikation som gör det lite svårare att hitta på något, jag bor inte i min egen lägenhet för stunden av olika anledningar. Som tur är har vädret varit ganska dåligt, men jag hade ändå ett framför mig hur jag kunnat gå ut och gå lite i alla fall i den stad där jag bor under min ledighet. Nu bor jag inte i den staden för tillfället, och här där jag befinner mig känns det som det knappt finns något att sysselsätta mig med utomhus. (lite omständigt att förklara utan att vara mer specifik, vilket jag inte vill vara)

Jag har skrivit tidigare om min relation till tårar som är lite märklig. För ganska många år sedan nu när jag mådde som sämst grät jag i princip varje dag, och sällan bara en gång. Innan det grät jag aldrig, efter det gråter jag ibland, men då oftast till t.ex. en sorglig film eller liknande. Eftersom mitt mående varit som det varit under en kortare tid nu så spenderade jag en del av gårdagskvällen med att titta på klipp jag egentligen tycker om, underbara klipp, men som framtvingade tårarna för första gången på ett bra tag. Men det slog mig… ett klipp som handlar om t.ex. ett sorgligt dödsfall får mig inte att börja gråta… men klipp om kärlek, både besvarad och obesvarad får mig att göra det. Vackra klipp på besvarad kärlek kan få mig att börja gråta och känna en frustration över att jag aldrig får uppleva det, att det aldrig blir min tur. Det kan ge mig en väldig trängtan efter något som det känns som jag aldrig kommer få uppleva, men som det känns att alla andra får uppleva, åtminstone någon gång då och då, om än i små doser.

Jag började fundera, gråter jag över scenen, eller gråter jag över min patetiska ursäkt till liv? Över mitt patetiska jag som aldrig lyckas? Det känns faktiskt mer som det senare.

Mycket av ovanstående har också att göra med att jag tänkt alldeles för mycket på den tjej jag arbetar med och som jag har känslor för som jag har skrivit om tidigare. När jag vaknar tänker jag ofta på henne, innan jag ska somna tänker jag nästan alltid på henne (även när jag försöker intensivt att tänka på annat), många långa stunder under dagarna. De där drömmarna jag aldrig drömmer, jag kommer ju nästan aldrig ihåg vad jag har drömt, där har hon också funnits, och det är anmärkningsvärt, jag kommer som sagt nästan aldrig ihåg mina drömmar, men under ungefär två veckor nu har hon funnits i ett par stycken som jag då också kommit ihåg.

Idag, för att knyta ihop styckena. Var jag in till den stad där jag bor, en kort visit som jag var tvungen att göra. Utomhus spenderade jag ungefär 20 minuter totalt (till och från bussen) och på ett område där det är ganska lugnt för tillfället, jag stötte alltså inte på så väldigt mycket människor under de korta promenaderna. Men på väg tillbaka till bussen stötte jag på en tjej som kom gåendes tillsmmans med en kille och en barnvagn och det blev precis så på sekunden att våra vägar korsades… Tjejen som kom gåendes var just hon. Hon som jag har känslor för, denna underbara tjej, troligtvis tillsammans med den kille hon träffat, jag frågade inte, och hon berättde inte, men det blev så precis på skunden att vi ändå fick heja och utbyta lite artighetsfraser. Jag hade en del för mig i den där staden, och hade något av det bara tagit tio sekunder längre så hade de hunnit passera när jag kom dit där vi möttes. I en hel stad, med lite människor i just den delen av staden, där jag bara spenderade en kort kort stund, så var det ändå just henne jag var tvungen att springa på.

En del av mig vill ju egentligen inget hellre, vill inget hellre än att träffa henne… en alldeles för stor del av mig för att det egentligen ska vara hälsosamt. Men jag vet ju vad det här innebär, det kommer inte bli lättare att tänka mindre på henne nu, och jag kommer inte må bättre av det…

I går när jag gick och lade mig tänkte jag att i morgon, alltså den här kvällen/natten, skulle jag dränka mina känslor med alkohol. Jag tror inte oddsen för att det inträffar har minskat.

Det här är ingen jättebra dag. Ensamheten har naglat sig fast och verkar inte vilja släppa taget i dag, allt medan jag drömmer om sådant som aldrig kommer hända och vetskapen om just det gör att det värker i mitt hjärta. Jag kan inte låta bli att drömma, jag vill så gärna att den där drömmen skulle kunna bli sann, och samtidigt gör det som sagt så ont om och om igen när det går upp för mig hur naiv jag är som ens drömmer om det.

Och mitt i allt får det här mig att inse hur ensam jag är, både när det gäller vänskap och kärlek. Det får mig att inse hur still mitt liv stått i flera år. Hur en stor del av den tid i livet då man ska uppleva så mycket bara blivit fylld av ett vakuum och jag frågar mig själv emellanåt hur mycket av det jag kan hinna uppleva även om jag skulle finna kärleken eller få vänner. Det här kan komma över mig ibland bara jag ser/hör om en annan människas liv och inser oceanen av skillnad mellan dennes senaste säg 4-5 år och min tid under samma period.

Kanske är det därför jag fortsätter drömma, på grund av ihåligheten i mitt liv, så gärna jag skulle vilja att den där drömmen var sann samtidigt som den emellanåt får mig att bli ledsen när jag inser naiviteten i den, det orimliga i den men den tillåter mig i alla fall att föreställa mig något bättre, eller inte bara något bättre, något helt underbart. Jag kan vrida och vända på det själv, inse hur korkat det är, samtidigt vet jag precis varför jag fortsätter göra det och varför jag har så svårt att låta bli.

Den senaste veckan, eller något i den stilen, har saknaden efter någon varit starkare än på ett bra tag nu. Jag har lyckats få livet och tiden att flyta på rätt så bra nu ett tag så att den där saknaden i alla fall inte varit allt för stor. Men den senaste veckan har det varit varje dag, och inte bara det, det har varit även när jag hållt mig sysselsatt. Normalt sett brukar det hjälpa att hålla mig sysselsatt, då brukar mina tankar i princip bara vara fokuserade på det (åtminstone för en liten stund). Men den här veckan har det inte varit så, varenda liten sekund jag slappnat av (och det blir rätt så många tillfällen under en dag) så har det börjat dyka upp tankar kring att jag inte har någon, hur gärna jag skulle vilja ha någon, hur det verkar som att alla i omgivningen har någon och hur mycket i deras liv som egentligen kretsar kring den personen.

Oftast gör bara själva närvaron av en tjej jag tycker verkar härlig mig glad, lite naivt på något sätt kanske men jag brukar oftast bli lite smådrömmande om man kan säga så (på ett positivt sätt… om man nu behöver definiera det). Men ibland, som ett par gånger den gångna veckan, så får sådana tjejer mig bara att må dåligt, för de får mig att inse att ”hon skulle aldrig falla för mig, hon skulle aldrig välja mig”. Det slår på något sätt hål på den där underbara känslan, på det där lite drömmande stadiet och gör mig istället mer eller mindre totalt uppgiven.

Nu är det helg och på något sätt kanske man skulle kunna se det som något bra, en chans att ladda batterierna om man säger så. Men jag tror faktiskt det finns en risk att det blir tvärtom. Att nu är jag ledig och har bara ännu mer tid över för mina tankar som i det här skedet inte är så väldigt positiva. Nåväl, framtiden får väl utvisa det..

Hur fyller man en blogg med ord när tiden står stilla? När ingenting händer.
Jag vet inte, kanske gör man det överhuvudtaget inte, även om inget händer kan jag skriva om hur jag mår, hur det känns, det finns något skönt i att få ur sig det någonstans med. Men även där blir orden repetitiva förr eller senare. Kanske gör det ingenting egentligen, kanske är det viktiga bara att få ur sig något när det behövs, men jag har kommit in i en period nu under några månader där jag helt enkelt låter bli att skriva vissa inlägg, det känns helt enkelt meningslöst att publicera dem, det är ord utan innehåll.

Jag mådde sämre igår, framför allt under dagens första hälft, samma sak verkar upprepa sig idag. Jobbiga bilder spelas upp i mitt huvud, jobbiga tankar fyller detsamma, jobbiga känslor strömmar genom kroppen och jag känner igen det alltför väl. Jag kan drömma mig iväg, mer eller mindre som att dagdrömma, men mörkare, tunga drömmar. Jag är knappt ens medveten om det, efter en stund vaknar jag till liv igen fylld med jobbiga känslor. Det finns ingenting att greppa tag i, jag förlorar mig själv om och om igen, vaknar upp efter en stund och jag vet verkligen inte vad jag ska försöka ta fasta på för att finna något positivt i allt det här.

Solitude

maj 5, 2009

Ensamheten gjorde lite ont igen helgen som var… hmm, var det valborg helgen som var? Jo det måste det ha varit…
Att förtränga hur verkligheten ser ut har jag varit så duktig på i flera månader nu, det har blivit något litet djupdyk här och där men jag har kunnat hålla tankarna borta ganska så bra. Men nu i helgen kunde jag inte hålla emot, så många tankar på att få spendera tid tillsammans med någon. Så många tankar på dig. Bland det jobbigaste jag vet är att akna upp på en ledig dag. Att gå och lägga sig är på något sätt enklare, då kan jag lägga mig och se på tv och hålla hjänan sysselsatt och tankarna borta, men att vakna i tomhet och tystnad och att bara drömma om närhet och värme… det är svårt, på morgnarna har jag ingen riktig energi för att hålla tankarna borta.

Jordens vackraste tankar. De gör mig bara ledsen, för det är bara tankar, har alltid varit.

The memory remains

april 9, 2009

Jag minns mycket för tillfället. Sådant jag kanske borde minnas, sådant som kanske borde göra sig påmint dyker upp i mina tankar i korta stunder, men främst är det ändå det som jag nog egentligen borde glömma som mina tankar ständigt återkommer till. Ibland kan jag inte låta bli att varva minnen med drömmar, ändra på det förflutna och för en stund befinna mig i en så vacker värld av overkliga verkligheter. Jag minns och jag drömmer och väldigt lite verkar handla om nuet. Verkligheten är grå och tråkig, men i mina tankar är allt så mycket bättre, där kan jag förlora mig och tänka på hur saker kunnat vara, någonstans i ett annat universum, någonstans där reglerna är definierade på ett annat sätt.

Jag minns, sedan gör jag mitt bästa för att återvända till något helt annat. Jag fokuserar på allt som inte påminner mig om hur tomma mina minnen är idag. De saknar en form av betydelse för det finns ingen gemensamhet, jag delar minnena enbart med mig själv.
De saknar en form av betydelse, men har en annan. När jag befinner mig i mina minnens eller i mina drömmars landskap kan jag värdesätta dem, där och då kan jag känna hur starkt jag älskar, jag kan känna den positiva sidan av det, i viss mån kan jag känna den positiva sidan även av olycklig kärlek, för det handlar fortfarande om att älska någon. Väl där tror jag minnena börjar blandas med drömmar, när jag själv kan sätta gränserna för kärlek, när jag själv kan tillåta mig att få uppleva kärleken på ett sätt som annars aldrig är möjligt. Jag kan föreställa mig närhet till någon jag tycker om, någon jag älskar. Jag kan föreställa mig värmen av att få höra, eller att få säga, de där orden.

På något sätt fastnar jag i det för stunden, på något sätt förtränger jag verkligheten, hur livet egentligen är. Jag minns istället, och eftersom minnena egentligen knappt innehåller någonting så övergår de snabbt i ett drömmande, men jag trivs där, jag trivs där i brist på annat.

Tårarna gör mig sällskap inatt, det känns som det var ett tag sedan sist.

Jag skulle vilja spola tillbaka tiden. Jag skulle vilja åka tillbaka till en tid då jag hade hopp. Jag antar att det finns någon form av hopp i mig än idag, men jag skulle vilja åka tillbaka till en tid då det fanns ett hopp som var mer konkret, något att ta på. Den här dagen, och kanske även vissa andra dagar den senaste tiden, har i alltför stor utsträckning gått åt till att blicka tillbaka och minnas. Det jag kan blicka tillbaka på är egentligen ingenting konkret, det är bara ett hopp… men oj vad jag skulle behöva lite av den varan nu. Vad jag skulle behöva en sådan vän jag trodde jag kunde få under den tiden… det var nästan så jag kände att jag kunde få flera sådana vänner. Jag tänker tillbaka på människor, så vackra själar.

Jag är en sån som inte ska bli sedd av dem, men för en period trodde jag att det var möjligt… under den här perioden mådde jag också väldigt dåligt emellanåt av andra anledningar, men det gjorde inte lika mycket, det fanns någon form av ljus i tunneln. Ljuset var tydligen bara tomt hopp, men ovetskapen under tiden gjorde det snarare lättare att leva.

Jag tänker tillbaka… drömmer… saknar…. längtar…. allt på en gång… jag saknar något jag nog egentligen aldrig haft. Däremot skapade jag mig illusionen att jag hade det. Jag vill verkligen ha en sådan vän, jag kan sakna så många… tänka på så många, och veta att de inte tänker på mig. För nej, det är ingenting jag tror, jag vet att de inte gör det. Tro mig.

… nu har tårarna torkat… sedär.

Det är sent när jag kikar ut genom fönstret, månljuset har lyst upp det mjuka snötäcket med en sådan skönhet de senaste nätterna, just inatt ser snön emellertid ganska så dyster ut. En bit bort skänker en lyktstolpe ljus mitt i allt det mörka, även det har ett vackert skimmer kring sig. Julgransbelysningar står i sin ensamhet lite här och där och försöker finna en sorts samklang med den dystra snön, de lyckas.

Mina känslor dräneras. Jag blickar ut och jag uppskattar det som tilltalar mina ögon på ett väldigt milt, lite avslaget sätt, men jag uppskattar det. Jag låter mina sinnen sväva åt olika håll och jag ser kärlek på en råkall vinterdag, solen sätter eld på snökristaller som knastrar högt under fötterna. Marken lyser så att det gör ont i ögonen, det sprakar, ljudet av snön under fötterna är på ett behagligt sätt obehagligt högt. En frusen sjö, jag har varit här förut, jag känner igen mig. Det är öde, allt lyser så vackert.

Hur jag än drömmer, hur jag än försöker klä mina tankar till så sköna bilder jag kan så är det alltid en faktor som är densamma. Jag ser ditt ansikte varje gång, du är alltid med, och hur vackra omgivningar jag än målar upp så falnar de i jämförelse. Naturen kan inte matcha din skönhet hur den än försöker.

Jag ser ditt ansikte varje gång, det är den mest orealistiska av orealistiska drömmar. Jag försöker inte att ändra på det, jag skulle inte vilja ha det på något annat vis.

När jag gick och lade mig igårkväll och andades ut hann tårarna ifatt mig, väldigt oväntat egentligen. Jag slappnade av och började dagdrömma, tyvärr var drömmen alltför realistisk. Det var en dröm, alltså långt ifrån verkligheten, men ändå med verklighetstrogna inslag.

Drömmen landade i att jag ganska så ofta får känna mig som en vinnare, jag har lätt för att lära mig saker och jag blir ofta duktig på dem. Jag kan vinna… men mitt liv, det som betyder något, där har det mesta en stor fet loserstämpel över sig. I verkliga livet är jag en loser.

Jag fick se till att kväva tårarna efter en stund, för just igårkväll var en sådan natt då jag helt enkelt inte fick gråta. Jag tror att den närmaste framtiden fortfarande har en del tårar till övers för mig, jag är nästan säker på det.

Jag fortsätter att fly in i mina drömmar, jag vill inte se verkligheten, jag försöker klamra mig fast i drömmarna så hårt det går, jag klarar inte av verkligheten. Drömmar om en nystart på olika sätt, långt ifrån troliga drömmar men jag sjunker allt djupare i framförallt just de drömamrna. Däremellan drömmer jag om kärleken, om at någon kanske helt plötsligt bryr sig, kanske om att få ett slut på allting…

En enda sekund som påminner mig om vilket liv jag lever, eller kanske snarare bör leva istället för att dagdrömma som jag gör, räcker för att få mig att må illa, riktigt illa. Man kan fly in i sina drömmar under så lång tid som man kan ta paus från verkligheten. Min paus borde ha tagit slut för 1-2 veckor sedan, men jag klamrar mig fortfarande fast i drömmarnas värld. Ju längre jag stannar där… här, desto hårdare blir smällen när verkligheten slår mig i ansiktet.

Jag vill inte leva det här livet. Om jag bortser från saker som skulle följa med mig oavsett vilket liv jag levde så vet jag inte om det finns någonting bra kvar. Finns det något bra med det liv jag lever idag? Jag kan inte komma på något. Samtidigt känns det som jag inte har kontroll över det jag önskade vore annorlunda, och det jag eventuellt skulle ha kontroll över, det känns som det inte spelar någon roll eller som det inte finns några bättre alternativ.

Jag börjar återigen inse mitt misslyckande. Mitt jag.

Varför varför varför… Det känns så meningslöst, så futilt. Det finns inget att kämpa för, det skulle vara hoppet isåfall, ett hopp om att det någon gång skulle bli bättre. Jag känner mig inte särskilt hoppfull, men någon form av hopp måste det finnas inom mig, annars skulle jag nog inte sitta här. Men det känns som att kämpa för bestraffningar. Jag mår fysiskt dåligt bara vid tanken på det, jag har ingen lust att återigen kämpa och kämpa för att få vad som känns som bestraffningar. Livet leker med mig, och jag hatar den här j-a leken.

Just nu när jag sitter här känner jag mig så ynklig, och när jag inser det kan jag inte låta bli att se ned på mig. Det känns ärligt talat så jävla jobbigt att vara såhär ensam och jag hatar mig själv för att jag känner så. Att jag skulle vilja ha en nära vän, att jag skulle vilja få uppleva kärleken någon gång, kanske bara en kort romans, några månader… vad jag hatar mig själv ibland.

Så förbannat ynklig, så patetisk. När jag ser mina egna tankar får jag mer eller mindre lust att slå mig själv på käften. (så som man säger alltså, jag har aldrig slagit någon förut så… skulle bli konstigt på mer än ett sätt att börja med det nu)

Verkligheten har snart kopplat greppet om mig igen, snart har jag återigen insett vad det är för liv jag lever, då kommer det gå åt h-e åt alla möjliga håll och på alla möjliga vis. Den här hösten kan mycket väl bli min sämsta någonsin.

Ibland hatar jag verkligen att dagdrömma, eller egentligen tycker jag om det men det är väl just det som är problemet. Jag drömmer så orealistiska drömmar, om det mesta, trycker bort den verklighet som är alltför nära och som jag inte vill vara del av. Jag finns i nuet så länge nuet handlar om något annat än mitt liv, däremellan flyr jag in i min drömvärld, jag drömmer om hon jag inte kan få (hon måste i det här fallet inte vara någon specifik tjej egentligen även om det oftast är det… läs meningen igen och se hur dum den låter, men jag vet vad jag menar), jag kan drömma om en stor summa pengar som skulle kunna vända helt uppochned på mitt liv, drömma om svunna tider när saker var så mycket enklare jag kan drömma om…

Eller, drömmer jag någonsin om vänskap? Vänskap är så svårdefinierat när man ska drömma om det. Eller när jag ska drömma om det. Jag kan drömma om vad jag minns, en sådan där härligt stöttande kram, fina ord… ja alltså i textform, jag vet precis hur det känns att läsa ”kram”… Sedan får jag föreställa mig hur det egentligen skulle vara, och med tanke på vem jag själv är så skulle nog situationen i verkligheten bli sådär osäker och….. konstig…

Men inte i min drömvärld, där kan jag försöka föreställa mig hur det skulle vara.

Också mina drömmar om kärleken. I de stunder förnuftet får tag i mig går mitt hjärta sönder, visserligen bara i små små bitar, men det handlar om en tidsfråga innan det smulas sönder totalt. Mitt förnuft vet att hjärtat drömmer om något som aldrig kommer hända (det gör alltid hjärtat i sådana här fall, det har förnuftet lärt sig), när det väl går upp för hjärtat (ännu en gång) så gör det så ont. Helt sanslöst, mitt hjärta insåg det en kort stund men lyckades sedan förtränga det och låtsas nu som ingenting, det bara drömmer vidare, alltmedan förnuftet bara himlar med ögonen och funderar hur de där smulorna hjärtat lämnar efter sig ska plockas upp den här gången då.

Jag är inte säker på hur länge till jag är ledig, men jag börjar i alla fall inse att ledigheten snart är slut. Jag har i alla fall insett att än så länge så har jag, om jag bortser från min familj, inte träffat någon människa alls, inte ens genom något måste eller så (eller ja, det vore väl det naturliga, att någon vore tvungen men..), men det gör mig lite ledsen emellanåt… och ledsen blir jag sällan, de känslor som drabbar mig är oftast starkare än så… Men av just den anledningen tycker jag inte riktigt om det, jag kan ofta hantera de där tyngre sakerna, men ledsamheten är svårare. Jag blir i alla fall ledsen för nu har det gått ungefär en och en halv månad och, den enda som jag har/har haft kontakt med är hon jag varit inne på någon gång förut, som bor ungefär 100 mil bort. Det sällskap jag haft nu i 45-50 dagar är en sådan där klocka som tickar så jag hör det även nu när tangenterna smattrar.. En tystnad som förtydligas av det där ständiga tickandet.

… och precis nu insåg jag att genom att skriva det här inlägget så spräckte jag precis alla bubblor mina drömmar blåst upp, kvar är den verklighet jag lever i… det är ingen vidare verklighet.

Jag skulle vilja skriva något annat men inlägget är redan så långt och, det är tankar som följt mig några år så det är inget jag direkt behöver skriva av mig på samma sätt som mer ”färska” (behöver inte betyda nya) tankar. Men med den här lilla noteringen påminner jag i alla fall mig själv om det.

Just one of those days

juni 15, 2008

Det är i stunder som denna som jag skulle vilja ha en nära… vän? Jo så är det väl det heter…

Jag kan inte ens börja förklara hur ont det gör när min dröm gått i kras på grund av att din dröm slagit in. Samtidigt älskar jag dig för mycket för att missunna dig något av det, du förtjänar bara det bästa, och jag är inte det bästa. Bara det lilla jag fått ta del av det säger mig att det är så äkta, det har du indirekt berättat för mig.

Men vetskapen av att du är lycklig, och vetskapen av att jag trots allt verkligen unnar dig allt det där, torkar inte bort de tårar som rinner nedför mina kinder. Den här dagen känns tom redan innan den egentligen börjat.

Välkänd mark

maj 19, 2008

Jag har tänkt på dig de senaste dagarna… alldeles för mycket… drömt, önskat, hoppats. Jag förstår inte varför, hur kan de här tankarna komma nu?
Så idag, än konstigare, började jag tänka på dig, du som startade allt. I det första fallet handlar det väl om olycklig kärlek, i det andra vet jag inte… bara olycka antar jag. Oavsett så borde ni inte finnas i mitt huvud, åtminstone inte så mycket.

Delvis får jag skylla mig själv, för jag gjorde ingenting vid något av tillfällena för att ens försöka hålla tillbaka eller sätta stopp för dem. Men varför dök de upp just nu? Varför var de tvungna att dyka upp överhuvudtaget?

Jag vet i ärlighetens namn inte hur jag ska förhålla mig till dem… suck…

Drömmar

april 12, 2008

Jag satt häromdagen i en lägenhet och tittade ut genom ett fönster och såg flera par bege sig ut på promenad någonstans. Det såg mysigt ut. En sådan där sak som jag ofta drömmer om, funderar över hur det är. Hur det är att gå på en vinterpromenad med snön knastrandes under fötterna på en tillsammans med någon man tycker mycket om. Gå på en promenad hand i hand som kanske egentligen inte leder någonstans annat än tillbaka till dörren hem, stjäla en kyss mitt under promenaden och titta in i ett par ögon och bara känna sig tillfreds med livet.

Jag vet egentligen inte om det är mysigt eller inte. Men det ser mysigt ut i alla fall.

Jag gjorde något nu ikväll som jag velat göra väldigt länge. Det handlar om en väldigt liten och till synes kanske obetydlig sak egentligen men det har varit något jag velat göra så länge, jag har helt enkelt inte vågat, för jag har varit osäker på hur jag skulle reagera.

Mycket riktigt gjorde det lite ont, men framförallt var det vackert, så oerhört vackert. För tillfället skulle jag dock bara vilja ha någon som höll om mig, eller kanske någon att hålla om, få känna lite närhet. Jag vet visserligen inte hur det skulle vara men som jag föreställer mig att det skulle vara så är det precis vad jag behöver nu.

Att få vara nära någon, i totalt tystnad, bara höra andetag och en klocka som tickar.

Lugn, harmoni.

Jag är en människa som dagdrömmer väldigt mycket. I mina mörkaste stunder är det jobbiga dagdrömmar där jag målar upp misslyckanden eller liknande saker som i sin tur leder längre in i mörkret. Tolka det som ni vill. Men nio gånger av tio handlar mina dagdrömmar om en verklighet så som jag skulle vilja ha den, en verklighet där jag kan vara mig själv, med brister och svagheter, och ändå ha stolpe in.

Oftast handlar det om kärleken, vilket inte borde vara så svårt att räkna ut. Den här drömvärlden är en plats där jag kan fly undan verkligheten, där jag kan få vara lycklig en stund och låtsas att den snälla killen alltid får den vackra flickan. Igår hände något som händer ganska sällan, men det händer. Den där fina bubblan, innehållandes mina drömmar, sprack. Gränsen mellan verklighet och dröm raserades och allt ställdes i väldiga kontraster mot varandra. Jag såg det liv jag ville leva levas av någon annan. Samtidigt satt jag, i timmar, på en och samma plats där allt bara gick fel, för varje sekund som tickade. Varje sekund, timme efter timme efter timme efter timme.

Jag föll djupt igår, riktigt djupt, och helt plötsligt var det inte lika roligt att vara en dagdrömmare. Jag är en tänkare och en analyserare likväl, något som inte passar bra ihop med en dagdrömmare, för när nu gränsen mellan mina drömmar och den verklighet jag befann mig i var tillintetgjord fanns det bara kvar att tänka på och analysera en verklighet jag inte ville vara del av.