augusti 27, 2015

I början när jag kom tillbaka till jobbet efter semestern så kändes det svårt och jobbigt med en del sociala situationer, svårt att veta hur man skulle vara, vad man skulle säga och inte säga, vad man förväntades ha koll på hos sina kollegor. Det var inte konstant så, men det uppstod fler sådana situationer än normalt. Det var jobbigt och med ett par misslyckanden så kände jag mig ganska inkompetent rent socialt, kände mig vid något tillfälle som ett skämt.

Tiden gick och jag kom in i det igen och… på något sätt så övergick tankarna och känslorna i ensamheten igen men det satt ändå fast delar av de tidigare känslorna. Känslor av att vara ensam men att också känslor av att det för alltid kommer vara så, för hur skulle någonsin en tjej jag är intresserad av känna på samma sätt? Känslor av att uppleva något kul men sedan i nästa ögonblick känna att… vad spelar det ens för roll? Den där känslan när man sitter i lägenheten och plötsligt inser hur tyst det är, hur ödslig och tom ensamheten kan kännas om man verkligen tar till sig den.

Jag kan se en tjej jag tycker verkar fin, bli fängslad för några ögonblick, förtrollad… innan verkligheten kommer ifatt och jag inser att… vad är ens meningen att försöka? Det skulle ändå aldrig hända. Det är det som är så jobbigt med de där känslorna, jag kan inte stå emot dem, kan inte låta bli att tycka om någon, vilket innebär att jag oundvikligen kan låta bli känslorna som tenderar olycklig kärlek.

Senaste veckan, eller kanske drygt det har jag i många stunder avskytt livet, det känns så meningslöst… vad är poängen? När det enda jag vill är att få uppleva kärleken, vad är då poängen att ens existera om det är omöjligt att tycka om mig på det sättet?

Vad är meningen med att göra någonting över huvud taget?