Ibland är det svårt att hitta orden riktigt… den här dagen hade teoretiskt sett kunnat vara bra från början till slut, problemet med det teoretiska är dock att det är… teoretiskt. Var dagen tung? Nja, jo på sitt sätt men snarare kanske, obekväm? Blir fel det med.

Dagen gav mig mänsklig kontakt vilket jag tycker om, tyvärr blev det mer eller mindre pannkaka av det. Den enda att beskylla för det är väl mig själv, saksamma egentligen, poängen är att det inte blev särskilt lyckat av det hela, att få vara bland lite folk fick mig bara att känna mig än mer ensam och än mer osynlig. Ibland kan det kännas som jag är den där som inte bör vara där. Som om allt skulle bli mycket bättre bara jag gick därifrån, min blotta existens, eller närvaro kanske, dödar vad som annars skulle vara betydligt trevligare. Egentligen är jag väl snarare frånvarande än närvarande, att vara osynlig, obekväm, malplacerad gör att det enda som är närvarande är min kropp. Jag sitter där rent fysiskt, men mitt sinne sliter mig millimeter för millimeter därifrån.
Jag hatar att känna mig oönskad, för jag vill inget hellre själv än att just få umgås lite.

Bättre avslutning på dagen i alla fall, människor jag aldrig träffat, en del spontant roliga människor lockade även fram min spontana humor, jag gillade det. Såg en film som pendlade mellan bra och dåligt men hade det ganska så bra oavsett. Så jag skiter i hur dagen var innan dess, för stunden mår jag rätt så bra, och även om det handlar om den flyktiga sortens lycka så tänker jag stanna kvar i den känslan så gott det går… eller kanske just därför, för jag vet att morgondagen kan vara helt annorlunda. Nu njuter jag lite av att åtminstone må okej den stund det varar.

Annonser

Jag har varit inne på det förut, jag har väl egentligen aldrig sett vänner som något problem, jag har sett vänskap som något som ändå funnits där för mig. Kanske är det dags att omvärdera.

Jag är inte någon som behöver ha massor med vänner, det skulle säkert vara trevligt på sitt sätt, men egentligen trivs jag nog bäst med lite färre, men väldigt bra vänner istället. Tittar jag lite bakåt, eller långt bakåt rättare sagt, så har det nog gått från att ha lite fler vänner till färre och färre, men istället närmare och bättre vänner.  Som det känns så har jag fyra riktigt nära vänner men… frågan är om de känner lika om mig? Jag har inte träffat någon av dem på ungefär ett år, och går man längre tillbaka så dröjer det till nästa möte. Kanske två gånger på två år i bästa fall? Hmm, ja det känns som det stämmer. Är det en rimlig känsla att de känns som mina vänner? Framförallt två av dem bor ju långt härifrån nu, det förklarar… åtminstone lite.

Den enda person jag känner att jag kan räkna som min vän idag är en person jag lärt känna via nätet. Den enda vän jag känner att jag har idag är en person som bor kanske 100 mil från mig, den enda vän jag känner att jag har, har jag aldrig träffat. Men hennes sms, telefonsamtal, hennes chatruta som plingar till på msn, det betyder så mycket för mig. Någon som bryr sig, trots att jag inte är särskilt öppen med hur jag mår för henne. Men hon vill ha mig som vän ändå av någon anledning, det värmer så oerhört. Det finns någon på den här planeten som ser mig.

Jo jag vet, jag är misslyckad, jag är inget annat än en börda, en jobbig böld. Jag förstår att du, ni, alla… vem som helst, inte står ut särskilt länge. Mitt trogna sällskap är, och får helt enkelt vara, mina mörkare tankar, tillsammans kan vi nog se till att ni ska slippa mig, få mig att sluta in mig i mig själv så jag inte ska behöva gå ut över en annan människa någon gång igen. Den där förbannade jävla snälla killen. Snäll mot alla utom sig själv, och sig själv blir han inte av med… eller… kanske ändå..

Det är lite komiskt.. två stycken reagerade på de där orden, de där orden om hur markant min osynlighet egentligen är, och skulle vara, i verkliga livet jämfört med såhär, förmedlat via en datorskärm. Båda två målade mig strax därefter med en genomskinlig färg. Jag klandrar dem inte, jag kan förstå dem, men besviken.. eller snarare ledsen, det blir jag ändå. För jag v i l l inte vara osynlig. Och nej, jag gör inte allt jag kan för att inte vara osynlig, men heller ej tvärtom, jag försöker faktiskt vara lite synlig, kanske inte så väldigt bra, men jag försöker.. det går bara rent åt… med det..

Jag har redan börjat se tendenser, just för ögonblicket är jag synlig, men jag kan nästan slå vad, (om pengar.. inte bara säga det..) om att jag inom en inte alltför lång framtid kommer vara målad med samma osynlighetsfärg.

Om du inte vill veta av mig, gör inte det då… fyll mig inte med hopp, det gör bara saken värre.

Glad Påsk

mars 24, 2008

Den här påskhelgen vill jag bara se till att förtränga så snabbt som möjligt. För en gångs skull har det visserligen varit en självvald ensamhet jag befunnit mig i, jag hade möjligheten att fira påsk med familjen men avstod, och det känns som rätt val trots allt. Den jobbiga ensamheten har inte med det att göra, den jobbiga ensamheten har snarare att göra med all frånvaro av kontakt från någon annan. Den där väggklockans tickande jag hör nu när jag slutar skriva är det sällskap jag fått nöja mig med den här helgen.

Det hade inte behövts mycket.. lite elektronisk kontakt med rätt person hade kunnat lysa upp en lite grå och tråkig helg.. men men, det är svårt med sånt om den viljan inte är ömsesidig, då är det bättre att sitta och lyssna på den där klockan istället, inte lägga över min ensamhet på någon annans ansvar, bättre jag håller den för mig själv i så stor utsträckning det går. Hade verkligen velat ha någon att prata med den här helgen.. någon sådär lättsam att prata med..

Jag undrar om problemet är att jag själv inte är lättsam att prata med.. Kanske måste jag falla in i den där rollen där jag är den artiga, trevliga, roliga och lättsamma för att folk ska kunna prata med mig. Men dagar som denna, dagar som de jag spenderat den här helgen med så känns det så dumt att vara sån.. att vara den där trevliga, skämtsamma.. det känns så fejkat.

Normalt sett har jag inget problem att trycka undan mina känslor, jag kan må dåligt men samtidigt vara skämtsam och trevlig utan att det behöver vara fejkat, jag klarar av att tränga undan mina känslor.. normalt sett… men så kommer det perioder, som nu, då det bara känns så fel att vara den där.. lättsamma.. det känns som jag lika gärna skulle kunna säga ”cykelpump”..

Min dödslängtan har börjat smyga sig tillbaka.. inte så farligt än så länge, men den kommer och går.. blir sakta men säkert lite intensivare.

Alla hjärtans dag

februari 15, 2008

Alla hjärtans dag har precis passerat, troligtvis finns det de som fortfarande firar dagen… på ett eller annat sätt………

 Alla hjärtans dag ska vara en sådan där dag som är så enormt jobbig för singlar, man ska gå omkring och känna sig bitter och lite avundsjuk, och man ska känna sig ensammast i världen (eller än mer ensammast i världen.. hur nu det går till..). Men jag kan det inte, jag har ju firat alla mina 14:e februari i ensamhet, eller ja, åtminstone utan partner/dejt/sällskap eller vad man nu vill kalla det..

Jag tycker det verkar vara en mysig dag dock.. och jag gillar inte resonemanget ”.. varför måsta ha en speciell dag att fira sin kärlek på? Varför kan man inte göra samma sak(er) precis vilken dag som helst?” … Jag gillar inte det resonemanget för, jag tycker att man kan uppmärksamma varandra precis vilken dag som helst samtidigt som man har några speciella ”inbokade” dagar per år.. ungefär som årsdagar.

Eller, som även jag (kors i taket!) kan relatera till, presenter. Visst är det kul att få en present som en överraskning sådär vilken dag som helst.. men nog är det något speciellt med att få presenter på sin födelsedag eller på julafton.. för mig är det saksamma vad jag får egentligen, får jag en studsboll som jag inte kommer att använda så spelar det ganska liten roll, själva presenten känns ändå speciell av någon anledning.

Jag skulle gärna ha någon att fira kärleken tillsammans med precis vilken dag som helst, men jag skulle så gärna även vilja ha någon att fira alla hjärtans dag med också. Men eftersom jag vant mig vid att alla hjärtans dag är en dag man firar utan sällskap (d.v.s. inte firar alls) så känns det inget speciellt den här dagen, jag kan inte påstå att den är särskilt mycket jobbigare än varken den 13:e eller den 15:e februari.. eller oktober… om nu det säger så mycket egentligen.

Nu när jag sitter här och tänker på det känns det faktiskt nästan tvärtom, lite lättare den här dagen… jag kan drömma mig bort lite, tänk att få ha någon att mysa med en hel alla hjärtans dag, tänk att få ha någon att vara riktigt nära..

Jag undrar hur det är att vara nära någon… hmm… jag undrar om jag någonsin kommer få veta det..

Men nu när jag sitter här hoppas jag verkligen att det är många som upplever precis det jag sitter och dag(kvälls)drömmer om.. den närheten, den värmen.. Det låter hur klyschigt som helst att önska hela världen den kärleken.. men så känner jag, just för stunden.

Ja eller fredagskväll om det nu passar bättre… Jag tycker mig se det både lite här och där, folk får det nästan att låta som något märkvärdigt, kanske tvingas de spendera en hel helg utan vänners sällskap, kanske var det till och med hela tredje helgen i rad det hände! …………………………..

Jag blir ofta förvånad, visst ibland även lite deppig, men oftast blir jag mest förvånad när jag hör/läser sådana saker.. är det inte så helger ska gå till? Jag kan inte minnas senast jag var på krogen.. Jag tror inte det hände någon gång under 2007 men jag ska låta det vara lite osagt.. jag kommer inte ihåg något sådant tillfälle såhär på rak arm i alla fall (konstpaus för personer med väldigt låg humor.. eller dålig kanske..).
Räknar jag bort familjen så kan jag inte komma ihåg alls när jag senast umgicks med någon, som inte är familj/släkt, under en helg senast.. eller ens en helgdag..

Men jag känner mest en likgiltighet över allt det här. Ja, jag skulle hellre vilja hitta på något med vänner istället för att sitta här, men jag har på något sätt vant mig med att det är såhär. Helger spenderas hemma lite slött framför en skärm förhoppningsvis tittandes på en bra film.. i bästa fall med familjen som sällskap. Det skulle säkert vara roligare att hitta på något annat med vänner, men det funkar det här med.. jag har inte så många val direkt.

 (till alla (lätt överskattning kanske..) som vill skriva kommentarer kring hur det är mitt eget fel och hur jag får skylla mig själv så kan ni skippa det, jag köper ert resonemang rakt av utan att ha läst det… och jag vet att jag t.ex skulle kunna gå på krogen ensam också, men det är verkligen inte jag.)

Nattligt snömos

januari 7, 2008

Jag läser en text, får en smärta förmedlad till mig. Läser ytterligare en, får se än mer plågor.
Något falnar inom mig. I takt med att hopplösheten fyller mig töms jag på något annat… Ser du inte vad du har? Vad skulle jag inte ge för att få uppleva en dag i dina skor.

När hopplösheten så har fyllt mig och knuffat över mig i en likgiltighet börjar jag undra.. skulle den där personen kunna säga samma sak till mig? ”Ser du inte vad du har?”, att n å g o n skulle kunna säga det är en sak.. det finns ju alltid någon som har det värre.. men skulle just den personen jag tänker så om kunna tänka samma sak om mig? Om nu inte h*n ser  det jag ser, kan det då vara så att jag inte ser det h*n eventuellt skulle kunna se? …. Eller.. ”kan”.. klart det k a n vara så.. men är det så?

 Det finns kanske saker som borde göra mig lycklig.. på något sätt.. På samma sätt som jag ser allt ni har som inte jag har, på samma sätt som jag önskar det jag inte har så kanske det finns någon som önskar något jag har..

Problemet är väl bara att, vare sig det finns saker som borde skapa någon form av lycka i mitt liv, eller inte, så känner jag inte av den. Säg att jag har en bra dag med det som betyder något för mig, en riktigt bra dag där jag inte ens får en chans att tänka någon negativ tanke, säg att allt detta kser med personer som jag tycker om så kan jag fortfarande inte svära på att jag skulle kunna känna när jag gick och lade mig att vore alla dagar som den här så skulle jag inte ha något emot att leva.

Rörigt? Om jag skriver såhär då. Säg att alla dagar f.r.o.m. imorgon vore precis så bra som mina bästa dagar så kan jag fortfarande inte lova att jag skulle vilja leva resten av mitt liv. Jag skulle stå ut längre, tveklöst. Men det skulle nog vara ett liv utan mening.

Att vara naiv och godtrogen

november 26, 2007

Hur mycket ska man tro på någons ord? Ska man utgå ifrån att en person menar allt h*n säger? Ska man utgå ifrån att en person kan ljuga om precis allt h*n säger? Ska man känna efter själv och göra en bedömning av sanningsgraden? Tänk om man är dålig på att känna efter?

 Ett ungefärligt citat (vill inte ta det exakta för hennes ánonymitets skull): Från och med nu ska du få en behagligare resa.. dyker det upp eventuella hinder, stora som små så ska jag finnas där och hjälpa dig förbi dem.

Dessa ord följdes av en viss skepticism av mig och ett konstaterande att det kunde krävas en del tålamod för en sådan sak varpå hon svarade ungefär: Många har underskattat mitt tålamod, och det är väl också så att hjälper jag dig idag så kan du hjälpa mig imorgon?

 En person som inte mår så bra är ofta svältfödd på omtanke (ofta.. inte alltid). Ord som de där kan då betyda enormt mycket, hon förmedlade dem med ett sådant eftertryck att jag inte kunde annat än tro henne.. och det var ju inte vilka ord som helst, sådana där ord säger man väl inte bara för att säga dem?

Många som vill ge stöd ger någon liten stöttande kommentar men som egentligen är ganska innehållslös. Om du inte riktigt menar det du säger utan bara vill uttrycka någon lite stödjande sak mest för ditt eget välbefinnande, så du ska känna dig nöjd med dig själv. Låt då bli att säga något överhuvudtaget, för risken är att skadan blir större än du kan ana.

Jag trodde på hennes ord, jag trodde att hon menade att hon skulle finnas där för mig, jag försökte även finnas där för henne men det var tydligen inte särskilt uppskattat.. Sedan hon uttryckte de där orden så.. så tog det inte lång tid innan jag var helt och hållet utanför hennes liv. Delvis är det mitt fel, för jag har svårt ibland att ta kontakt med folk, något jag berättade för henne.. jag försökte, försökte verkligen ta kontakt med henne på olika sätt, men jag tror att hon är en sådan människa som mäter prestationer. När jag gjorde en ganska liten sak, så krävde det väldigt mycket av mig, jag samlade mod till mig och försökte, men i hennes ögon var det fortfarande bara en väldigt liten sak.. jag gick ut hårt men i slutändan var min satsning ändå något betydelselöst.

De där orden, så fina de var, så mycket de kunnat betyda i positiv bemärkelse. Nu gav de mig istället flera månader av illamående.

Säg INGET du inte kan stå för själv, även de lenaste av ord kan i slutändan bli som piskrapp mot ryggen.

Is there anybody out there..

september 20, 2007

Om någon söker hjälp hos dig tror jag det generellt sett bästa du kan göra är lyssna. Så länge det inte handlar om en ren hjälplöshet och att personen i fråga kanske säger rakt ut ”hjälp mig” så är det lyssna jag tror gör störst skillnad.

Om jag öppnar mig inför dig så spelar det ganska liten roll om du vet lösningen på mitt problem, jag vill, åtminstone, få ur mig problemet först. Många gånger kan det till och med vara bättre om du bara lyssnar, frågar lite och ger stöd snarare än att du ger mig råd direkt på hur jag bör eller ska göra.. Även om det är så att du ger mig jättebra råd, kanske till och med mer eller mindre vet hur jag bör göra.. Men ibland när man öppnar sig så hinner man säga en mening och får direkt råd och pekpinnar tillbaka. Man kanske hinner säga en mening när man skulle kunna fylla en hel encyklopedi med ord.. (lite trist läsning dock kanske..)

Men många gånger när det händer.. eller många.. det kändes som att ta i.. men när det händer, så känner jag mig ofta så överkörd.. jag hinner inte förklara någonting och genast känner du både mig, omgivningen och.. ja allt, betydligt bättre än mig själv.. Sannolikheten för att det skulle vara så är väldigt liten, men även om du har rätt och säger jätteviktiga saker så hjälper det sällan föga.. tyvärr är risken stor att det snarare stjälper..

Om du istället bara är lyhörd, agerar bollplank en stund med mig och framförallt ger mig lite stöd, så kanske jag på egen hand kan samla på mig lite självförtroende och finna en egen lösning på mitt problem.. Även om du satt inne med den lösningen redan från början så kan det faktiskt vara smartare att låta bli att säga åt mig hur jag ska göra. Men bestämmer du dig för att göra det, se då till att jag är mottaglig för informationen och att jag har kraft att ta det steg jag behöver ta för att lyckas.

För de flesta anser sig vara experter och veta lösningar på andras problem (men få skulle någonsin erkänna det) men alla situationer är unika, så även om man vet en trolig lösning på ett problem så kan man försöka vara lite ödmjuk istället och känna sig fram.

Igår när jag mådde dåligt kände jag för att skriva ett inlägg.. inte bara här, en del av mig ville också skriva några rader på det där andra stället, där det finns en del som vet vem jag är någorlunda i alla fall. Jag ville skriva där för jag ville att någon skulle bry sig, för att någon skulle se mig i min jobbiga stund, för att kanske få några stöttande ord.

Jag ville helt enkelt skriva där för att få uppmärksamhet.. jag ville att någon skulle ge mig stöd, skulle bry sig.. ville inte vara ensam med tankarna.

Jag skrev självklart inte något inlägg där.

 Börjar förstå mer och mer hur ensam jag är. Något jag alltid varit duktig på att förneka, eller kanske nöja mig med lite.. På sitt sätt gör jag det nu med.. men när man verkligen inte vill vara ensam så är det svårt att tänka så.

Jag sträckte ut en hand.. jag gjorde det inte särskilt bra, jag gjorde det så gott jag kunde vilket inte var särskilt bra alls i den stunden. Jag sträckte ut en hand och såg till att göra mig än mer ensam genom det. Som tur är kommer personen jag sträckte ut handen mot aldrig att förstå det. Det kommer bara att drabba mig själv. Och det är alltid något positivt mitt i allt.

Mycket är mitt fel, gällande mycket. Jag vill bara väl och försöker oftast att bara vara snäll. Men.. om du kan få någon annan, populärare, bättre människa att vara snäll också, varför nöja sig med mig?

Såg förresten att hon tagit bort mig från msn igår… ingen aning när hon gjorde det, men eftersom jag kollat lite då och då så antar jag att det hänt någon gång de senaste dagarna. Det vore ju lägligt om det hände i..
Men det gjorde ont att hon dröjde så länge med det, troligtvis var jag en sån där oinloggad som låg någonstans mitt i en låång lista som hon knappt ens märkte, det gjorde lite ont att hon tog bort mig, men det hade jag räknat med. Det var ju jag som bröt kontakten.

Jag var inte… fin nog för henne.. populär nog.. Jag var lite för mycket av en loser. Det smärtar att hon aldrig egentligen brydde sig, hon låtsades några sekunder men spädde på det rejält och hon fick mig att tro. Jag trodde på hennes ord.. jag borde ha lärt mig att inte göra så dumma saker. Mitt hopp om någon som henne som skulle bry sig, offra tid på mig, ge mig den vänskap jag behövde.. mitt hopp lurade mig. Jag ville så gärna att det skulle vara sant. Men jag hade kunnat räkna ut det långt innan hon ens skrev något till mig. Självklart var jag inte god nog för henne.

Jag beskrev för henne hur svrt det var för mig.. att jag ville, men att jag hade svårt föratt ta de första stegen.. jag kämpade och tog de första stegen några gånger när hon mådde dåligt.. Ville finnas där för henne. Första gången kändes det initiativet uppskattat.. de andra (relativt få) gångerna, kändes det bara som jag var en börda, ett störande moment.

Jag gjorde det för att jag tyckte om dig, för att jag brydde mig om dig och inte ville se dig ledsen. Men hade du bara sagt åt mig att låta bli, att du inte ville ha något med mig att göra där och då så hade jag förstått det. Det kanske t.o.m hade besparat mig tre-fyra månaders illamående över hela soppan.

Men nu har du också tagit bort mig, det är bra, det rev lite i något gammalt sår, men jag hoppas att det här var början på sista kapitlet. Hoppas att det slutar här.

Jag läser.. går sönder en lien bit.

Jag borde inte gå sönder alls, det är så löjligt… Jag är skör. Men jag gör det, går verkligen sönder, förlorar all luft inom mig, all energi, all vilja, försvinner. Och den försvinner pågrund av något så dumt.. det ska inte påverka mig! Det ska inte påverka mig på det sättet! Om något så borde det påverka mig rakt motsatt.

And the world will never know… Jag vill så gärna, vill ge av mig själv, det är jätteenkelt.. om det bara inte vore så komplicerat. För jag vill inte ge av mig själv bara till alla jag stöter på. Jag har mycket att ge men jag vill ge det till dem jag finner speciella.. Det är inte så lätt, det går så gott som aldrig. Jag försöker vara snäll, omtänksam, skämtsam, trevlig.. försöker vara mig själv men… Att vara den människan är jätteenkelt, men jag måste få en chans att vara den människan också, det är jättesvårt.

Ni kommer aldrig se mig, jag är ett träd i vägen för en skog. Jag vill få ge av mig själv till dig, och jag vill att du ska tycka att jag är speciell, men varför tycka att jag är speciell när jag inte är någon alls.

… And the world will never know.

It will never be my turn.

augusti 12, 2007

Man ska kämpa för att leva och inte ge upp. Men varför? Kämpa för andra? För att inte (eventuellt) göra andra ledsna eller besvärade när man försvinner? Jag köper det inte.

Varför ska jag kämpa för mitt liv?

Jag ska kämpa för att jag vet inte hur morgondagen ser ut.. Ni vet, efter regn kommer solsken, rätt som det är så ler livet mot en och som en blixt från klarblå himmel så har lyckan funnit en. Jag köper inte det heller. Det finns ingen garanti för att jag någonsin kommer få det jag vill från mitt liv, inte ens en bråkdel av det. Jag vet att det kan vända, och jag vet att de flesta mår dåligt under någon period av sitt liv men så plötsligt så vänder det.. Men om det inte vänder då? Hur länge ska man orka kämpa? Om jag om fem år fortfarande inte vet hur det är att vara älskad, fortfarande inte vet hur det känns när mina läppar möter någon annans, ska jag kämpa vidare då? Om tio år? Om jag som gammal pensionär som knappt kan ta mig framåt fortfarande har kämpat förgäves, kommer jag inte då att känna det som att jag har slitit i mitt liv för ingenting? Kommer jag inte känna då att varför i h-e begick jag inte självmord när tanken först slog mig?

Och alla dömande ord.. ingen behöver ens uttala dem, jag hör dem ändå, ständigt ekande… Det är mitt fel, helt och hållet.. har jag inte funnit lyckan eller kärleken så har jag inte försökt hårt nog. Man kan alltid ge mer, försöka hårdare, göra mer. 100% av allt som gått fel är mitt fel, jag är ett misslyckande, en loser, en patetisk nolla som bara kan vara den där snälla killen. Och alla vet vad som gäller för snälla killar, vare sig man erkänner det eller inte. Det enda jag med lite tur skulle kunna duga som är vän.. jag duger dock aldrig som det åt de flesta jag skulle vilja duga åt.. Eller förresten, klart jag gör det, men det är förstås mitt fel på något annat sätt, något jag borde gjort, något jag inte borde ha gjort.

Så kanske är livet rättvist, men inte fan blir det så mycket roligare för det.

Det är bäst på det här viset.. antar jag… jag är menad att vara ensam och jag är för komplicerad.. Väldigt enkel, men ack så komplicerad.

Många människor verkar vara så underbara… men de är lite för populära, jag passar aldrig in, är för liten, syns inte, förstås inte. Det är okej.. antar jag… Vad som gång på gång kväver mig är det där förbannade hoppet, jag vill ju också vara lycklig, vill ju också vara din (syftar inte på någon speciell) vän, vill också få en liten liten liten tårtbit av din uppmärksamhet, jag lovar, att isåfall skulle du få en stor tårtbit tillbaka.. om du ville alltså.. Men det är hoppet inom mig som talar, innerst inne inser jag nog hur omöjligt det är.. det är det som är det jobbiga med livet, det är så verkligt.

Man kan se sina drömmar, till och med vara fysiskt nära sina drömmar, men ändå alltid så långt bort. Man kan se ett liv, eller en del av ett liv, som man aldrig kommer få uppleva. Ibland offras det en sekund på en sådan som mig, jag vet inte varför, kanske är det ett elakt trick av någon gud som jag inte tror på.. För att höja mitt hopp igen och lika snabbt ta det ifrån mig.. få mig att lyfta på fötterna, placera en matta under dem och sedan snabbt rycka undan den.

Måste ni vara så underbara? Måste ni vara så j-a fina så jag trots allt inser att majoriteten av den här planeten är god. Kan jag inte få tro att mänskligheten är ond istället? Det skulle vara så mycket enklare. Ni är så underbara, om och om och om igen, jag vet inte om det är ännu ett hån från någon högre makt men… Jag är ingen alls, en nolla, en loser, en sådan som du inte ens kommer se om du vänder blicken mot mig. Det är en vacker värld, som till och med har plats för fula ankungar, men de osynliga.. de har ingenting här att göra.

I pray someday the sun will shine on me.

Livet

juli 11, 2007

Det finns vissa saker som är större än livet självt, jag kan känna det, till och med när livet känns som en pest kan jag förstå hur känslan kan infinna sig hos andra. Ibland handlar det om sorg, ibland om glädje, det är något som får tiden att stanna, något som kan få ett gräl att plötsligt tystna av ren respekt för något som är större, något som får en att inse att det finns saker som kommer före. Det kan vara något som kan kväva en massglädje på en sekund, det kan handla om ett dödsfall, plötsligt blir allt annat oviktigt, döden blir större än livet, om än tillfälligt.

I mitt liv finns det en sak som är större än livet. Det finns flera saker som kan vara större än livet när de väl dyker upp, men det finns endast en sak som är konstant större. Jag önskar att jag kunde skriva vännerna eller familjen här, men så är inte fallet. Jag älskar mina vänner och min familj, nästan över allt annat,  men större än livet är de inte, så enkelt är det. Det finns en sak i mitt liv som gör mig glad, gör mig förtvivlad som ger mig hopp, inte hopp om något speciellt utan bara ett hopp, en sorts livsglädje, om än bara för stunden. Det är något ganska löjligt skulle jag tippa i mångas ögon med tanke på hur jag förklarar det, men för mig är det större än livet.

Jag tror att en andra sak skulle kunna vara större än livet självt för mig, nämligen kärleken, men det vet jag inte förrän jag upplevt den.

Men många gånger, när det handlar om saker som dyker upp som får tiden att stanna, som sprider en känsla genom en folkmassa på en sekund så är det livet självt som är större än just livet. På ett eller annat sätt. Jag känner ibland hur världen är så enormt mycket större än lilla mig, hur sorg, tomhet, glädje, kärlek, stolthet bara får mig att känna att världen lever, den andas, den skapar och förgör. Och jag menar inte bara barnen i Afrika, jag menar inte enbart befolkningen i länder som tvingas kämpa mot sitt eget land för att bli fria. Ofta är det helt vanliga människor i vilket land som helst, och inte ens den där människan som det är mest synd om på hela planeten eller som mår bäst på hela planeten utan kanske en människa som beskriver en känsla som man bara inte kan låta bli att ta till sig.

Det kan handla om en vanlig människa som förlorat någon, vunnit någon, tagit ett steg framåt, ett steg bakåt, men samtidigt något som får mig att för en sekund avbryta vad jag håller på med, häpnas, lugnas, bli tom, fyllas av känslor som inte har något namn. Människor lever ofta som om livet kretsar kring dem, vilket det ju på sitt sätt gör, men rätt som det är så känner man hur livet är något som alla delar, något som får en att känna sig väldigt liten, men på ett bra sätt.

 Jag må vilja dö ibland, men jag förstår helt klart om och varför andra vill leva.