Jag vet hur stort behov av närhet jag har och jag vet att närhet i princip är en obefintlig del av mitt liv. Eftersom det är på det viset så lär jag mig att leva med det, den tid jag spenderar utanför lägenheten, bland folk, på jobbet t.ex. så kan jag förtränga det. Men så en arbetsdag, eller till och med vardag, som ser väldigt annorlunda ut jämfört med andra vardagar så sätter jag mig i en paus bredvid en kollega i en soffa som känns som den är gjord för lite mer än två personer eller lite mindre än tre personer, det blir således ett litet mellanrum mellan oss.

En liten stund senare uppstår en situation där en annan kollega i en lite skämtsam protest sätter sig i samma soffa mellan oss istället för tillsammans med andra kollegor. Med tanke på soffans storlek så sitter vi tätt intill varandra och det går en känsla genom kroppen. Jag känner hennes arm mot min arm, hennes ben mot mitt ben och jag slås av en tanke att jag bara vill lägga armen omkring henne och dra henne närmare mig… det rör sig inte om någon kollega jag haft känslor för eller liknande, inte någon jag t.ex. skrivit om här på bloggen tidigare, men bara att att hennes arm vidrör min, hennes ben vidrör mitt gör att kroppen fullständigt skriker efter mer närhet. Tre personer i en soffa som inte känns gjord för tre… jag tror många tycker att det hade varit trångt, obekvämt, jobbigt… för mig var det någon minut som jag helst hade sett varit betydligt längre.

 

Något senare samma dag, jag är på en sorts tillställning, sitter ned bland mycket folk. Rätt plötsligt kommer ett antal tjejer och lite burdust klättrar sig fram och sätter sig på sittplatserna vid sidan om mig. Tjejen som sitter intill mig sitter vinklad bort från mig, men mot sina vänner, större delen av tiden och håller samtidigt på och plockar upp och ned sin mobil många många gånger och fipplar med den samtidigt. När hon sitter på det viset så hamnar hennes arm och axel mot min arm och min sida, och när hon håller på och trasslar med sin mobil så stöter hon i armen och sidan titt som tätt…

… jag misstänker att många i den här situationen hade blivit störda av det. Både av hennes prat, av det ständiga fipplandet med mobilen och av det faktum att hon trängde sig över mot min sittplats och både lutade sig något mot mig och stötte i mig stora delar av tiden… Så kände inte jag. Jag kände en liknande känsla som tidigare under dagen… bara känslan av att någon vidrörde min arm med sin.

Känslan av att någon rörde vid mig.

 

Det var en ovanlig dag både sett till innehållet i den, men jag insåg också hur oerhört vanligt det var med ens den lilla sortens närhet… som dessutom skedde vid två tillfällen…

Annonser

En vanlig dag i livet

april 6, 2015

Livet är så som livet är. Ensamheten är ständigt närvarande men tränger sig fram extra mycket vid vissa tillfällen, vare sig det är genom saknad/minnen av någon jag inte kan få eller om det är när jag hittar någon jag tycker verkar fin och antingen direkt inser hur ointressant jag är eller när jag försöker göra mig synlig inser hur färglös jag är.

Det är så lätt att börja fundera varför jag ens försöker, att någon tjej skulle finna mig ens så lite lite intressant att det vore värt att utforska mig mer är så osannolikt att det inte känns som det inte nödvändigtvis kommer inträffa under min livstid, och det är då väldigt lätt att också börja fundera på livet… på meningen med att fortsätta leva. Livet känns väldigt meningslöst och det känns inte som det någonsin kommer bli min tur.

Kanske är det ändå inte så konstigt att det känns så, för det mest sannolika är ju ändå att det aldrig kommer bli min tur, att någon tjej aldrig kommer att se åt mitt håll på det viset, att jag aldrig kommer få uppleva den där kärleken…

Men det väcker större frågor om att leva när den där kärleken är den enda riktigt stora dröm jag har.

Jag får leva med min trängtan efter kärlek och närhet, och jag får troligtvis dö med den med.

april 1, 2015

Jag har inte tänkt på det på länge, den där veckan före påsk för ganska många år sedan nu. Dagarna då det började, då allt raserades och jag egentligen började må riktigt dåligt. Det känns inte så mycket nu längre heller när jag tänker tillbaka på det, även om jag funderat över en del likheter kring vissa saker som skett mer i närtid.

Jag känner mig lite vilsen. Inte nödvändigtvis vilsen som i att jag virrat bort mig någonstans under resans gång, utan mer som i att jag står stilla på ett ställe men har ingen aning åt vilket håll jag ska gå. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, livet blir aldrig som jag vill, kärleken är icke-existerande i det och det känns bara så innehållslöst. Det är så svårt att hitta ork, energi, motivation…. att hitta glädje…

Jag önskar så att någon tyckte om mig.