juni 20, 2007

Jag fattar inte varför jag sträcker ut handen gång på gång när jag femtioelva gånger sagt åt mig att aldrig mer!.. Det slutar bara med att det gör ondare än att aldrig ens sträcka ut handen alls.. Jag skulle vilja säga aldrig mer nu igen, men jagtänker inte göra det… för jag är svag.. Jag hatar att jag så lätt kan tycka om människor så mycket.. jag hamnar nästan i andra människors våld. De kan göra mig hur lycklig som helst men även krossa mig, båda med väldigt små medel.. och jag är inte ens säker på om de är medvetna om makten de har..

Jag har haft en period nu, några dagar, då livet inte är lika jobbigt längre.. okej, idag har varit en jobbig dag.. Men istället för dödslängtan eller liknande så känner jag mig väldigt likgiltig inför livet.. Livet är jävligt trist helt enkelt… men inte en pina. Det är en sorts framsteg, men även ett litet snedsteg… Eller kanske två steg framåt och ett bakåt… det måste inte alltid vara en bra sak.. kanske är det det.. Men jag tänker inte ens hoppas på det. Jag får åtminstone lite andrum.. Även om jag känner mig smått apatisk så får själen åtminstone hämta sig lite, göra sig redo på nästa smäll.

Men det är nästan tråkigt att vara så likgiltig under sommaren.. jag känner inte ens någon lust att vara ute i solen när det väl är soligt.. och tvingar jag mig själv ut för att få frisk luft eller vadsomhelst så vill jag bara in igen..

Jag vet att jag inte passar in. Jag vet hur låga tankar du har om mig. Det borde inte spela någon roll, jag borde kunna vifta bort det och säga att du får tycka vad du vill, det bekommer mig inte. Men det gör det.

För jag tycker om dig. Du har haft det tufft.. i dina yngre dagar.. men det är inte riktigt samma sak.. jag vet människor, många människor som i yngre dagar inte får det de vill. Och när folk är yngre så säger de så mycket som inte är sant.. Mobbning förekommer oftare för det krävs så lite, få fel ord sagda till dig så spelar det ganska liten roll om de är sanna eller inte, du kan bli märkt likväl. Och jag förstår hur tufft det kan vara, oavsett ålder.

Men är man 14, 15, 16 och försöker likna ensamheten och helvetet vid mitt så blir det ändå så dumt.. Förhållandevis många i 14-årsåldern eller 16-årsåldern har inte upplevt kärlek, upplevt sin första kyss.. fått någon blick eller något liknande… Jag ber om ursäkt, men när du jämför ditt tidiga helvete med mitt nuvarande helvete så blir det bara dumt.

När du var 16 fanns det inget som säger att du borde ha träffat någon borde ha upplevt din första kyss. Jag borde ha gjort det. Men visst, vare sig man är 16, 23, 36 eller 44 så kan det slumpa sig så att man inte fått uppleva sin första kyss. Kanske kommer jag aldrig få veta hur det är att älska och samtidigt vara älskad, men jag borde ha gjort det.

Och du får allt att låta som det är något man gör i en handvändning, kanske är det enklare när man är yngre och utvecklas väldigt snabbt, jag vet inte, men jag kan ana det. Men jag kan inte bara göra ett val en dag att jag ska fixa allt också kommer allt bara att lösa sig, det är inte så enkelt även om du tror det. Sen självklart ligger problemet hos mig, och det är jag som måste lösa allt.. Men jag vet ärligt talat inte om jag fixar alla enorma problem som finns med mig. Bit för bit kanske jag kan fixa en del. Men jag är ett monster.

Du blev mobbad och tog dig ur det. Du insåg att du blivit mobbad med osanningar. Du är alltså en helt underbar tjej som också lyckats kämpa dig igenom lögnerna och förstå det själv. Och jag tycker verkligen du är superstark som tagit dig igenom det. Men jag är ett patetiskt värdelöst monster som kanske funkar bra som vän, men inget mer.

Visst jag har börjat inse att jag har en fin insida, jag får höra alltför ofta att jag är snäll, klok, omtänksam, intelligent, trevlig, go, härlig, empatisk blablablablablablablablablablablablablablablablablablablabla… Ja men vad spelar det för roll? Vart har min ”underbara insida” tagit mig?

Många påstår att det har med min självkänsla eller mitt självförtroende att göra… att det får mig att utstråla att jag inte tycker om mig själv. Och vore det så så kan jag säkert förstå om det skulle försämra mina chanser (jag vägrar att påstå att det skulle göra det omöjligt… jag ser väldigt väldigt många med partner som också mår dåligt och hatar sig själv.)

Men jag har inte en sådan utstrålning, när jag är bland folk känner jag mig som en ganska normal människa, jag kan t.o.m känna mig ganska bra, och jag tror verkligen att jag utsrålar det, för det känns verkligen så. Jag försöker vara mig själv och utsråla att jag är bra precis som jag är.

MEN när jag sedan kommer hem, gång efter annan, till min ensamhet, så inser jag bara vilket misslyckande jag är, hur jag inte duger som jag är.

I’m sorry

juni 12, 2007

Förlåt för den jag är, jag vill bara jag också.. jag bara försöker… fast jag lärt mig att jag inte borde det.. Jag vill inte stänga mig själv inne, jag vill inte det, men jag antar att jag borde det. Jag gör det redan ganska bra.. och alla taffliga försök att komma ens en millimeter utanför slutar i fiasko. Jag borde låsa in mig i ett litet rum, sitta i ett hörn och göra mig så liten som möjligt med ett täcke över mig. Så det inte finns någon risk att jag förpestar någons liv.

Förlåt för att jag är jag, jag menar det verkligen, förlåt.

Idag skulle jag ha blivit fri från en massa tyngd som legat på mina axlar, det blev jag också. Men nu sitter jag här och har bytt ut ett ok som legat på axlarna ett bra tag nu mot ett annat, jag börjar helt enkelt må sämre och sämre igen. Det var kanske väntat.

 Det var kanske bra att jag försvann lite igår, för jag tror inte det hade varit bra för mig att vara där och självdö, smältas sönder och rinna genom marken långt ned i underjorden. Det lilla jag såg idag räckte långt.

Jag känner mig väldigt likgiltig just nu, det är både bra och dåligt. Dåligt för risken är att det vänder till det negativa, det är en ganska överhängande risk. Men jag känner just nu att det vore inte så dumt att dö egentligen, jag står vid gränsen mellan en känsla av likgiltighet inför döden och en dödslängtan. Jag vet redan hur jag skulle göra det, jag vet hur jag skulle avsluta mitt liv, och jag har varit inne på det.. inga tabletter och inga handleder, det känns för ostabilt. Tabletter och att skära mig har jag aldrig gjort eller ens övervägt, det har inte kännts som det skulle räcka. Jag har funderat på att om/när jag tar livet av mig använda mig av en kniv också, sticka mig själv i magen precis innan jag gör vad jag tänkt. På så sätt borde en relativt säker död bli en väldigt säker död. Ska jag stå vid livets yttersta kant vill jag inte att min död ska bli ”ett rop på hjälp”, utan då ska jag dö.

Det är fördelen med att ha haft självmordstankar förut, även om det var ett tag sedan jag hade dem, jag är bekant med känslan och det mesta är redan planerat.

Jag gillar den här bloggen, här kan jag må illa och vara precis den värdelösa, oälskade patetiska människan jag är utan att någon ska behöva låtsas bry sig, det känns bra, för jag är så jävla less på att bli besviken. Och mig själv kan jag inte bli besviken på, för jag vet hur extremt värdelös jag är.

Biktbloggen

juni 5, 2007

Idag ljög jag. Jag drog visserligen mitt strå till stacken men jag ljög, gjorde så mycket jag kunde men flydde sedan ansvaret och domen genom att ljuga mig lugn. Det var en vit lögn, ganska liten egentligen.. men för mig känns den stor, och jag hatar mig själv för det. Jag är inte en människa som ljuger, vita lögner drar jag väldigt sällan och gör jag det så ska de vara små, så oerhört små så att det nästan inte spelar någon roll om man säger sanningen eller lögnen, det påverkar inte så mycket.

Men idag påverkade det lite.. inte så mycket men lite.. bara för att jag är och var en liten, rädd människa utan något som helst självförtroende. Eftersom jag ljög idag kommer jag också måsta ljuga imorgon, jag har bara mig själv att skylla för det. Men sedan får jag andas igen, snart är oket borta, kanske lämnar det oket plats för ångest, depression och massor av tårar, jag vet faktiskt inte, men det ger mig åtminstone en chans till något annat.

Sannolikheten för att en börda byts ut mot en annan är ganska hög, men förhoppningsvis är nästa börda något lättare att bära.

Forgive me father for I have sinned.