The fourth dance

juli 12, 2011

Jag kom i kontakt med en tjej för en tid sedan, en väldigt genuin människa på många sätt, även om jag inte är säker på att hon skulle säga samma sak själv, hon dömer nog sig själv hårdare… och vem gör inte det. Jag tror faktiskt att jag kommit i kontakt med henne tidigare, för ett par år sedan, men att den kontakten lite rann ut i sanden. Den här gången blev det närmare kontakt som kändes väldigt givande för mig. Det blev mailande fram och tillbaka med lite halvt oregelbundna mellanrum. Det var öppna och ärliga mail, jag uppskattade dem, det kändes lite som att ha en vän. Jag känner mig ganska sorglig varje gång jag ska definiera en vän med tanke på att jag egentligen kanske inte har någon alls, men om vi ändå är lite snäll med definitionen så kan vi säga att jag har en vän. En person jag aldrig har träffat och som jag hör av ibland i alla fall.

Därför betydde den här nyfunna kontakten mycket för mig, jag har under ett par månaders tid nu kikat in på min mail nästan så fort jag kommit hem trots att jag många gånger inte haft tid/möjlighet att svara på de relativt långa mail vi ändå skickat till varandra. Men bara att få öppna mailen, se ett nytt mail och läsa det har gjort många dagar mycket lättare. I min sorgliga ursäkt till liv har det varit lite som att ha en vän, att få ha någon sorts kontakt/umgänge med en person som jag dessutom tyckt verkat trevlig.

I dag när jag kom hem betedde jag mig mer eller mindre på samma sätt, jag startade först datorn, gjorde sedan undan lite småsaker och gick sedan in på mailen för att se ett nyinkommet mail. Vi kan inte fortsätta vår kontakt längre. Egentligen (om hon var ärlig… vilket jag tror, jag har ingen anledning att tro något annat) är det inte något fel från min sida eller något jag gjort, det är något som inträffat i hennes liv… Men det gör mig så väldigt ledsen, så väldigt besviken och det känns så väldigt typiskt. För 99 % av alla människor är väl en internetkontakt något man kan leva utan, det kanske har haft en liten liten liten liiiiiten inverkan på ens liv, men livet påverkas inte så himla mycket av det (kanske inte ens något).  Men för mig blev livet precis så väldigt mycket mer tomt.

För ögonblicket när jag är väldigt färgad av mina känslor av besvikelse och sorg så känns dagarna väldigt mycket mer svårmotiverade att ta sig igenom. Livet är väldigt mycket mer tomt, och min ensamhet är sådär obehagligt påtaglig igen. När jag vaknar imorgon kommer det som så många gånger förr mest att handla om att slita sig igenom dagen tills sömnen inför nästa dags gråmodd.

Jag vill bara poängtera att hon har inte gjort något fel, var hon ärlig så tycker jag hennes skäl var… sådär… men jag förstår vad hon menar med dem. Det här inlägget handlar inte om det, det handlar om att jag är ledsen över att ha förlorat vad som kanske var en vän i ett liv där jag inte ens vet om det finns vänner. Finns det det så är det som sagt en person… som jag aldrig har träffat, jag tror att de allra flesta inte skulle kalla någon av de här kontakterna för vänner egentligen… men för mig är det det närmaste jag kommer.

Det här inlägget handlar om vad som känns som mina ständiga misslyckanden i min ursäkt till liv. Var hon ärlig så var det inte mitt misslyckande… men det känns ändå som det.
Ska man klyva hårstrån så finns det en person till jag har än mer oregelbunden kontakt med (som jag uppskattar när det sker), men det mildrar inte min sorg över att nu har förlorat hon som inlägget handlar om.

Jag vet inte vart jag vill komma med allt det här, jag är bara ledsen.

Du är så fin

maj 17, 2011

Livet går upp och det går ned, såsom det alltid är. Även om det aldrig är bra så är det antingen okej eller så är det… inte alls okej. Nu var det längesedan jag skrev även om det emellanåt funnits ett sug att göra det, att få skriva vissa saker.

Jag har fått känslor för en tjej. Egentligen var det ganska längesedan jag fick det, men dels dröjde det ett tag innan jag insåg det själv, och dels har jag inte vågat erkänna det för någon annan heller. Jag insåg hur starka känslor jag hade för henne för många månader sedan när jag såg henne få ett sms. Någon frågade om det var från hennes ex varpå hon kort svarade ”Nej” och sken upp i ett så underbart härligt leende. Det var från någon hon träffade. Hon såg så genuint glad ut, och inom mig gick jag bara sönder. Det är en av de känslor jag har jobbigast för, att se någon man tycker om så mycket bli så glad, och själv bara må så dåligt av det. En människa man vill ska må bra, vill ska vara glad…

Efter det har jag inte pratat så mycket med henne om sådant, eller ingenting alls egentligen. Jag har haft på känn en tid att hon är tillsammans med någon, fått små indikationer på det… och nu är jag mer eller mindre säker. Jag skulle väl kunna beskriva det på många sätt men jag kan väl helt enkelt skriva: Jag är ledsen.
Egentligen kanske det är något mer, som jag skulle tycka var än jobbigare… men det vet jag inte, och det törs jag inte fråga om heller, jag är rädd för svaret och vad det skulle göra med mig.

Alltid denna olyckliga kärlek. I det här fallet blev det mest bara dumt, men oavsett hur kärleken har tett sig för mig de få gånger jag fått känslor för någon så är ju den enda kärlek jag fått uppleva just den olyckliga. Jag hatar det här, fullkomligt avskyr det. För jag vet att det har tagit flera månader redan, och det kommer ta flera till  (minst) innan jag kommer över henne. Jag hatar att att jag mår så bra av de tillfällen då jag är i hennes närhet, att hon är så fin och så himla härlig.

Det tog flera år innan jag föll på riktigt för någon den här gången… och det skulle inte förvåna mig om samma sak skedde nu igen. Jag bara orkar inte med det, jag vill så gärna få uppleva kärleken… jag får det aldrig. Får aldrig uppleva min första kyss, somna tätt intill någon, känna lukten från någons nacke, ligga tätt intill och lyssna på andetag…
Och ja, jag klandrar mig själv för allt det här, ingen annan… så var det utrett.

Men jag vet inte om jag orkar… jag förstår inte ens varför jag kämpar, varför jag fortsätter leva. Vad är poängen? (jag menar inte att jag vill dö, utan att jag inte ser någon poäng med att leva) Det känns fruktlöst. En dag avlöser en annan utan att jag någonsin får uppleva något jag vill, utan att någon någonsin ser mig. Verkligen ser mig.

Jag älskar dig…

I ett av mina senaste inlägg skrev jag lite om ledighet kontra att vara sysselsatt. Jag är sysselsatt nu och återigen har livet på något sätt flytit på, det känns skönt att ha något att göra, något istället för att vara hemma och spendera tid med mina tankar. Det har gått bra en kortare period nu ända fram till i dag då jag haft en dag som många tidigare dagar. Så många funderingar, så mycket känsla av ensamhet. Alla som har någon… främst handlar det om kärlek men det handlar även bara om att ha någon vän att göra något med.

Men den där kärleken… ibland gör det bara så ont att aldrig få uppleva den, att aldrig ha fått uppleva den. Den verkar vara till för alla andra, på lite olika sätt och i lite olika omfattning, men ändå. Ibland är det svårt att inte känna att vart man än ser och vad man än hör så har det någonting med det att göra. Ibland kan jag ha dagar där jag verkligen kan känna att även om jag skulle sitta tillsammans med en grupp människor så har det inte med mig att göra att vi sitter tillsammans. Det har med situationen att göra. Ta bort själva situationen ur ekvationen så kommer även människorna försvinna ur den, då finns det ingen anledning för mig att vara del av gemenskapen. Det kan kännas så oavsett hur snälla och trevliga människor det rör sig om. Det känns ofta så för att det är så.

Just i dag inträffade det dessutom en incident, den blev nästan tragikomisk även om ingen annan insåg det.. Eller nä, den var mest bara tragisk, men det var på något sätt som att uttala en obehaglig sanning om sig själv. Låt vara att den bara uttalades inför mig själv men… det räckte för att få mig att inse vilken sorglig figur jag verkligen är.

Inlägget som inte hör hemma

november 25, 2008

Jag funderar ibland vad som gör ondast, även fast jag inte tycker att man ska rangordna känslor. Jag kan likväl inte låta bli att försöka analysera det. En dag som denna blir allt dock väldigt sekundärt. Avsaknaden av vänskap, den mer generella avsaknaden av kärlek.

Det som gör ondast är att tänka på dig. Det har alltid varit på den nivån, något mellan oss har bara existerat i mina tankar. Det som gör så ont som det är idag är dock att jag måste backa bandet väldigt väldigt långt för att komma till en tid då jag kunde drömma om dig och se lyckliga bilder i mitt huvud. En tid då jag kunde bortse från allt det orimliga och leva i mina illusioner, bara drunkna i hur underbar du var och i hur fantastiska framtidsvisioner jag kunde måla upp. Idag kan jag inte ens försöka drömma om något sådant, verkligheten tillåter mig inte det, jag har sett verkligheten i vitögat, om så bara för ett ögonblick. Det räckte trots allt gott och väl för att få mig porta mig från mitt drömrikes allra ljuvligaste domäner.

När jag fylls av de här känslorna, dessa tankar, då gör även avsaknaden av en vän så väldigt ont. Någon att prata med, någons famn att få vara svag i. Det skulle mildra den kortsiktiga smärtan, men frågan är om jag ens kan komma över dig utan att få prata med dig om allt. Jag kan säkerligen förtränga en del, lite halvt få dig att ramla ur minnet (även om det verkat omöjligt de senaste månaderna), men det är inte samma sak som att komma över dig. Det är bara att fly mina känslor. För lyckas jag med det så krävs det bara någon liten grej som påminner mig om dig så sätts allt igång igen.

Ibland är jag till och med så jävla korkad så att jag sätter igång allt på egen hand.

 

 

jag saknar dig

Det känns som jag behöver få ur mig något, jag känner mig fylld av en obehagskänsla jag bara vill släppa ut, men jag vet inte vad det är. Jag tror jag vet vad det rör sig om, men jag kan inte klä känslan i ord.

Ensamheten växlar fram och tillbaka. I helgen var det omväxlande ganska skönt med lugnet och tystnaden och jobbigt med ensamheten och mer eller mindre samma tystnad. Den olyckliga kärlek som alltid följt mig, som bara maskerat sig i olika skepnader, trycker hårt över mitt bröst. Emellanåt gör det fysiskt ont. På sitt sätt är det bättre, när en del av allt det som gör ont inuti också ter sig utanpå. Men samtidigt känns det bara som en väntan, ett steg i ledet på väg mot det som gör än mer ont, när hjärtat brister, när mitt sällskap blir mina tårar.

Det känns som jag gör mer och mer fel, som jag är mer och mer fel. Varje försök att närma sig en annan människa möts allt oftare av ett ignorerande. Det blir allt lättare att övertyga sig själv om att mitt varande eller ickevarande på den här planeten är ganska så irrelevant. Det gör en ganska så liten skillnad. Även för mig själv.

Jag vill minnas att jag har försökt beskriva känslan förut, det är en av de värsta jag vet. Det kan visserligen vara svårt att jämföra olika känslor med varandra, de kan vara jobbiga på så olika sätt. Men den här blir så påtaglig.

Jag vill minnas att jag beskrev känslan som väldigt snarlik när jag fått dödsbud eller andra typer av väldigt jobbiga, alltför verkliga meddelanden. När det känns som kroppen på en gång töms på allt sitt blod, man blir kall, tom och väldigt väldigt svag. Jag tror att somliga skulle beskriva det som att frysa till is, kroppsligt blir man paralyserad, men i huvudet rasar allt samman.

Jag kände så en kort tid efter jag klivit upp, sedan dess har jag gjort allt för att förtränga vad som var anledningen till känslan. Jag har gått omkring och mått dåligt men jag har inte vågat konfrontera den verklighet som blev alltför verklig imorse. Förrän alldeles nyss, samma känsla fyllde mig återigen, dock något mindre kortvarig denna gången, nu följdes den istället av en form av missmod, en hopplöshet, en uppgivenhet…

En känsla av ”inte igen, inte en gång till”.

Trots att jag vetat om det i princip hela tiden så har jag samtidigt insett att jag ändå skulle förtränga det in i det sista. Känslan av att vilja dö har varit väldigt påtaglig idag på ett sätt som det var ett tag sedan jag kände.

Jag kan hantera att må riktigt dåligt, kan hantera en natt fylld av tårar och den smärta som följer med det, och jag kan hantera att jag aldrig har någon att prata med om det. Jag kanske inte kan hantera det så jättebra, och oavsett hur jag hanterar det så är det alltid jobbigt, väldigt väldigt jobbigt.

Men det här… det gör så direkt ont. Det får mig att känna mig så maktlös, så hjälplös… och framförallt får jag en känsla av inte en gång till.

Det går alltid fel, aldrig att det lyckas på något sätt, inte ens så jag någon gång kan få tro att det lyckas. Jag kan inte låta bli att hoppas, det är det ena jag vill, jag kan inte låta bli att önska… trots att jag innerst inne hela tiden vetat att jag drömt om en omöjlighet, som alltid.

 

Det blir bara fel jämt. Jag hatar mitt hjärta, jag hatar det, och jag hatar att jag måste vara den jag är, så förbannat misslyckad, jag drömmer drömmar som blir så orealistiska på grund av den jag är…

 

Får jag känslor för någon så slutar det alltid med att jag måste vara glad för dig när du träffar någon ny (alltid, det finns inga undantag, inte ens för korta perioder och inte ens så jag kan lura mig själv på något vis). Innerst inne vill jag att den jag får känslor för ska vara lycklig… men innerst inne vill jag vara lycklig jag med… och i ärlighetens namn… den lycka jag drömmer om får ni uppleva i omgångar de flesta av er ändå… Det är inte lätt att gå omkring och drömma om någon, om att vara tillsammans med någon, och sedan på en gång bara slå om och vara lycklig för hennes skull när hon väl träffar någon. En gång kanske det fungerar lite hjälpligt… men när det händer en andra gång.. en tredje…. helt enkelt när det är den enda sidan av kärleken jag får uppleva, den olyckliga.

Jag hatar det här, och jag hatar att alltid vara ensammen med det.

Jag blir bara mer och mer ensam för varje dag som går, ibland försöker jag vara mig själv men det känns alltid som det blir fel… jag är för mycket, är för lite… allt blir fel och vad jag än gör upskattas inte… Jag försöker hitta en balans, vad som inte är för mycket, inte är för lite… men ju mer ensam jag blir desto svårare blir det där att ta reda på vart gränserna går..

Ibland känns det som jag… äh skitsamma.

Jag har en klump i halsen, den har varit där ett tag nu. Tårarna får söva mig inatt, kanske lika bra så, för sova har jag haft svårt att göra på slutet. (som om någon egentligen brydde sig)

Just one of those days

juni 15, 2008

Det är i stunder som denna som jag skulle vilja ha en nära… vän? Jo så är det väl det heter…

Jag kan inte ens börja förklara hur ont det gör när min dröm gått i kras på grund av att din dröm slagit in. Samtidigt älskar jag dig för mycket för att missunna dig något av det, du förtjänar bara det bästa, och jag är inte det bästa. Bara det lilla jag fått ta del av det säger mig att det är så äkta, det har du indirekt berättat för mig.

Men vetskapen av att du är lycklig, och vetskapen av att jag trots allt verkligen unnar dig allt det där, torkar inte bort de tårar som rinner nedför mina kinder. Den här dagen känns tom redan innan den egentligen börjat.

Välkänd mark

maj 19, 2008

Jag har tänkt på dig de senaste dagarna… alldeles för mycket… drömt, önskat, hoppats. Jag förstår inte varför, hur kan de här tankarna komma nu?
Så idag, än konstigare, började jag tänka på dig, du som startade allt. I det första fallet handlar det väl om olycklig kärlek, i det andra vet jag inte… bara olycka antar jag. Oavsett så borde ni inte finnas i mitt huvud, åtminstone inte så mycket.

Delvis får jag skylla mig själv, för jag gjorde ingenting vid något av tillfällena för att ens försöka hålla tillbaka eller sätta stopp för dem. Men varför dök de upp just nu? Varför var de tvungna att dyka upp överhuvudtaget?

Jag vet i ärlighetens namn inte hur jag ska förhålla mig till dem… suck…

Jag har varit inne på det förut, jag har väl egentligen aldrig sett vänner som något problem, jag har sett vänskap som något som ändå funnits där för mig. Kanske är det dags att omvärdera.

Jag är inte någon som behöver ha massor med vänner, det skulle säkert vara trevligt på sitt sätt, men egentligen trivs jag nog bäst med lite färre, men väldigt bra vänner istället. Tittar jag lite bakåt, eller långt bakåt rättare sagt, så har det nog gått från att ha lite fler vänner till färre och färre, men istället närmare och bättre vänner.  Som det känns så har jag fyra riktigt nära vänner men… frågan är om de känner lika om mig? Jag har inte träffat någon av dem på ungefär ett år, och går man längre tillbaka så dröjer det till nästa möte. Kanske två gånger på två år i bästa fall? Hmm, ja det känns som det stämmer. Är det en rimlig känsla att de känns som mina vänner? Framförallt två av dem bor ju långt härifrån nu, det förklarar… åtminstone lite.

Den enda person jag känner att jag kan räkna som min vän idag är en person jag lärt känna via nätet. Den enda vän jag känner att jag har idag är en person som bor kanske 100 mil från mig, den enda vän jag känner att jag har, har jag aldrig träffat. Men hennes sms, telefonsamtal, hennes chatruta som plingar till på msn, det betyder så mycket för mig. Någon som bryr sig, trots att jag inte är särskilt öppen med hur jag mår för henne. Men hon vill ha mig som vän ändå av någon anledning, det värmer så oerhört. Det finns någon på den här planeten som ser mig.

I mitt huvud vet jag det redan, jag har tittat upp mot stjärnhimlen och sett vad som står skrivet. Jag hade inte behövt göra det egentligen, innerst inne visste jag om det ändå. Jag vet precis vad som kommer att hända och jag kan troligtvis ganska väl anta mer exakt hur det kommer att gå till, och jag kommer att le och låtsas… eller, låtsas, jag kommer vara till hälften ärlig, den hälft som skulle vara till en börda för dig kommer jag inte visa.

Jag vill inte att du ska väcka mitt intresse, jag vill inte falla för dig, vill inte bli kär i dig… för jag vill inte bli olyckligt kär en gång till, jag orkar verkligen inte med det. Kanske vore det bäst att bryta redan nu, när det bara handlar om en vänskap, det kommer att göra ont, men inte i närheten lika ont som om jag låter det fortgå… för du är alldeles för underbar för att jag inte ska falla för dig. Jag har redan börjat tappa balansen.

Kärlek för mig är liktydligt med olycklig kärlek, alltid.

Jag är en människa som dagdrömmer väldigt mycket. I mina mörkaste stunder är det jobbiga dagdrömmar där jag målar upp misslyckanden eller liknande saker som i sin tur leder längre in i mörkret. Tolka det som ni vill. Men nio gånger av tio handlar mina dagdrömmar om en verklighet så som jag skulle vilja ha den, en verklighet där jag kan vara mig själv, med brister och svagheter, och ändå ha stolpe in.

Oftast handlar det om kärleken, vilket inte borde vara så svårt att räkna ut. Den här drömvärlden är en plats där jag kan fly undan verkligheten, där jag kan få vara lycklig en stund och låtsas att den snälla killen alltid får den vackra flickan. Igår hände något som händer ganska sällan, men det händer. Den där fina bubblan, innehållandes mina drömmar, sprack. Gränsen mellan verklighet och dröm raserades och allt ställdes i väldiga kontraster mot varandra. Jag såg det liv jag ville leva levas av någon annan. Samtidigt satt jag, i timmar, på en och samma plats där allt bara gick fel, för varje sekund som tickade. Varje sekund, timme efter timme efter timme efter timme.

Jag föll djupt igår, riktigt djupt, och helt plötsligt var det inte lika roligt att vara en dagdrömmare. Jag är en tänkare och en analyserare likväl, något som inte passar bra ihop med en dagdrömmare, för när nu gränsen mellan mina drömmar och den verklighet jag befann mig i var tillintetgjord fanns det bara kvar att tänka på och analysera en verklighet jag inte ville vara del av.

Mycket är mitt fel, gällande mycket. Jag vill bara väl och försöker oftast att bara vara snäll. Men.. om du kan få någon annan, populärare, bättre människa att vara snäll också, varför nöja sig med mig?

Såg förresten att hon tagit bort mig från msn igår… ingen aning när hon gjorde det, men eftersom jag kollat lite då och då så antar jag att det hänt någon gång de senaste dagarna. Det vore ju lägligt om det hände i..
Men det gjorde ont att hon dröjde så länge med det, troligtvis var jag en sån där oinloggad som låg någonstans mitt i en låång lista som hon knappt ens märkte, det gjorde lite ont att hon tog bort mig, men det hade jag räknat med. Det var ju jag som bröt kontakten.

Jag var inte… fin nog för henne.. populär nog.. Jag var lite för mycket av en loser. Det smärtar att hon aldrig egentligen brydde sig, hon låtsades några sekunder men spädde på det rejält och hon fick mig att tro. Jag trodde på hennes ord.. jag borde ha lärt mig att inte göra så dumma saker. Mitt hopp om någon som henne som skulle bry sig, offra tid på mig, ge mig den vänskap jag behövde.. mitt hopp lurade mig. Jag ville så gärna att det skulle vara sant. Men jag hade kunnat räkna ut det långt innan hon ens skrev något till mig. Självklart var jag inte god nog för henne.

Jag beskrev för henne hur svrt det var för mig.. att jag ville, men att jag hade svårt föratt ta de första stegen.. jag kämpade och tog de första stegen några gånger när hon mådde dåligt.. Ville finnas där för henne. Första gången kändes det initiativet uppskattat.. de andra (relativt få) gångerna, kändes det bara som jag var en börda, ett störande moment.

Jag gjorde det för att jag tyckte om dig, för att jag brydde mig om dig och inte ville se dig ledsen. Men hade du bara sagt åt mig att låta bli, att du inte ville ha något med mig att göra där och då så hade jag förstått det. Det kanske t.o.m hade besparat mig tre-fyra månaders illamående över hela soppan.

Men nu har du också tagit bort mig, det är bra, det rev lite i något gammalt sår, men jag hoppas att det här var början på sista kapitlet. Hoppas att det slutar här.

Någon sträcker ut en hand. Från ingenstans. Jag vill så gärna ta den, försöker, sträcker ut min hand så långt jag kan, kämpar för att nå. Jag vet inte vart den handen kunnat ta mig, men det spelar ingen roll, jag hade så gärna försökt med något, vad som helst… Men ännu ett misslyckande.. Jag kommer nog aldrig höra från personen i fråga..

Tårarna hade tydligen bestämt sig för att göra mig sällskap idag igen, likaså de härliga känslorna. På många sätt är de internetvänner jag fått bland det bästa som hänt mig, men på många sätt också det sämsta. Internetvänner eller bekantskaper är vad som har krossat mig totalt här i livet. Men även lyckats lyfta upp mig, kanske bör poängtera det. Men i verkliga livet händer det aldrig.. kanske finns det förklaringar till det med, en förklaring kan jag ana själv, men jag förnekar den anledningen en stund till.

Jag känner mig så oönskad, och det värsta är att ingen säger det. SÄG det istället för att nonchalera mig. Jag hatar att jag måste ha så lätt för att tycka om folk, när de uppenbarligen har så svårt att tycka om den pest som jag är.. Jag har nog i alla fall tagit ett kliv i fel riktning idag och vet inte riktigt hur jag känner, om jag vill vara med eller inte.. Som jag ser det kan man antingen ha (i den sits jag är.. annars kan man självklart känna raka motsatsen med):

 Självmordstankar, då man aktivt söker vägar för att avsluta det hela själv. Det måste inte innebära försök att göra det, men kanske planering, hur ska jag göra, när ska jag göra det? . . . Som tur är har jag hållit mig härifrån ett ganska bra tag nu, men jag tvivlar ibland på att alltför många skulle höja på ögonbrynen om jag föll dit… Inte för att det skulle vara väntat… utan för att ingen skulle bry sig.

 Dödslängtan, man vill dö men man vill inte ta saken i egna händer, men man kan nästan be till någon högre makt att den där bilen äntligen ska träffa en när man går över gatan, man kan hoppas att det äntligen ska hända, äntligen få ett slut. Det är väl det här stadiet jag kanske kom ett steg närmare nu ikväll..

 Eller så kan man känna en likgiltighet inför döden, jag kan dö idag, det spelar ingen roll, men jag kan leva med, stå ut med livet en dag till. Det är inte så kul, men det funkar och jag kan stå ut med min ensamhet en dag till. Det är i det här stadiet jag befunnit mig den senaste tiden. En seger med tanke på hur länge jag befann mig i stadiet ovan.

Men att vara så osynlig, oönskad, värdelös.. att vara den här katastrofen det tär på mig. Jag skulle så gärna vilja fortsätta skriva till vissa. Men de vill inte se något mer från mig, så då slipper de mina jobbiga ord.. För jag kan förstå dem, det är säkert inte roligt. Och det spelar ju ingen roll om jag finns där för dem gång på gång, jag har ju fortfarande ingen rätt att kräva något tillbaka.