Another day in paradise

oktober 25, 2012

Det fortsätter på den inslagna vägen.

Den här dagen var kanske jämförbar med många andra i vissa avseenden, jag såg henne, fick ont i hjärtat och hade en hel del jobbiga tankar på grund av det, men den här dagen har det varit så mycket och när många saker är jobbiga skapar det ångestkänslor som annars kanske inte ens hade funnits.

Det är den där ensamheten kring kärleken, det är ensamhet i allmänhet, att inte ha vänner, att höra saker som folk varit med om… eller kanske framförallt föreställa sig det och sedan jämföra med sig själv. Och sedan att så mycket på jobbet tärde på mig i dag. Det är svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget… vilka känslor ledde till vilka känslor? Hade vissa av känslorna inte ens uppstått om inte de andra infunnit sig?

Det föder ångest inför vad som komma skall, en ångest som jag hittills klarat mig ganska bra ifrån.

Jag kan tänka så mycket på alla fina liv så många lever, inte problemfria, men fina, med upplevelser, vänner, kärlek, träffar… Ibland önskar jag inte bara att jag hade sånt själv, utan att jag även fick vara en del av just deras liv, framförallt då människor jag tycker om. Människor som inte delar den tanken.

Det var ingen jättebra dag i dag, när det gäller kärleken har det nog gjort ondare andra dagar senaste tiden, men sammanslaget är kanske den här dagen ändå i slutändan sämre… och det är inte bara att jag är ensam. Jag känner mig så ensam med alla känslor.

Jag är inne i en lite sämre period nu under några veckor, säg strax innan förra inlägget jag skrev. Jag kan ha sämre dagar normalt, när ensamheten blir påtaglig, dagar med ångest eller andra jobbiga känslor, uppgivenhet. Problemet nu är bara att de där dagarna är lite för många och kommer med lite för jämna mellanrum. Ensamheten känns så nära så ofta, någon vacker själ på jobbet gör sitt bästa för att få bort de känslorna (trots att hon inte direkt vet om dem). Men så är det ju också den där tjejen, Hon.

Som den där dagen när jag precis kommit på plats på jobbet och såg ut genom fönstret och såg Henne. Såg när Hon vandrade till jobbet och hjärtat stannade, när det gjorde fysiskt ont i bröstkorgen. Den där dagen när chefen sa Hennes namn och jag blev alldeles kall och hjärtat började slå otäckt fort. När Hon pratar och inleder meningar med ”vi”. Eller som många dagar, bara jag ser Henne, hör Hennes röst, ser Hennes leende. När jag blir förälskad och går sönder i samma ögonblick.

Hon är så fin, och det känns som jag är lika kär i henne som närsomhelst tidigare. Som att jag när jag väl tog mig till ruta ett blev fast där. Så som det varit de senaste tre gångerna jag fallit för en tjej, känslorna sitter kvar, och ger inget sken av att vara i närheten av att försvinna.

Tänk att alltid vara ensam, att aldrig få uppleva det. Klockan tickar högt ikväll.