Jag kanske bara skulle ge upp. Sluta försöka, sluta vara mig själv och stänga in mig helt och hållet i mig själv. I mångt och mycket gör jag det redan idag, men jag försöker ibland öppna skalet en aning och vara den jag egentligen är, eller den jag kanske var… den jag vill vara. Att bry sig, att vara den snälla killen, jag vet inte längre, finns det någon poäng med det?

Vad som jag gör finns det egentligen en poäng med överhuvudtaget? Tomhet, öde, en öken. Jag är törstig, min själ behöver näring men någon näring finns inte att få, min själ svälter. En i början helt vanlig svält som med tiden blivit en blandning av just det och en form av påtvingad självsvält, den skulle behöva något… någon… men jag varken får eller tar något.

Jag vet inte ens om jag bryr mig för stunden. Vill jag uppleva kärleken? Vill jag vara lycklig? Vill jag ha en vän att prata med? Jag vet inte, jag bryr mig inte, jag orkar inte. Apati, håglöshet, kalla det vad som helst, det är saksamma. Om ingen annan bryr sig, varför skulle jag då bry mig?

 

Det finns ett svar på den frågan, men dolt av apatins dunkel klarar jag inte av att se det, jag klarar inte ens av att försöka.

Today would be a good day to die.

Ibland är det svårt att hitta orden riktigt… den här dagen hade teoretiskt sett kunnat vara bra från början till slut, problemet med det teoretiska är dock att det är… teoretiskt. Var dagen tung? Nja, jo på sitt sätt men snarare kanske, obekväm? Blir fel det med.

Dagen gav mig mänsklig kontakt vilket jag tycker om, tyvärr blev det mer eller mindre pannkaka av det. Den enda att beskylla för det är väl mig själv, saksamma egentligen, poängen är att det inte blev särskilt lyckat av det hela, att få vara bland lite folk fick mig bara att känna mig än mer ensam och än mer osynlig. Ibland kan det kännas som jag är den där som inte bör vara där. Som om allt skulle bli mycket bättre bara jag gick därifrån, min blotta existens, eller närvaro kanske, dödar vad som annars skulle vara betydligt trevligare. Egentligen är jag väl snarare frånvarande än närvarande, att vara osynlig, obekväm, malplacerad gör att det enda som är närvarande är min kropp. Jag sitter där rent fysiskt, men mitt sinne sliter mig millimeter för millimeter därifrån.
Jag hatar att känna mig oönskad, för jag vill inget hellre själv än att just få umgås lite.

Bättre avslutning på dagen i alla fall, människor jag aldrig träffat, en del spontant roliga människor lockade även fram min spontana humor, jag gillade det. Såg en film som pendlade mellan bra och dåligt men hade det ganska så bra oavsett. Så jag skiter i hur dagen var innan dess, för stunden mår jag rätt så bra, och även om det handlar om den flyktiga sortens lycka så tänker jag stanna kvar i den känslan så gott det går… eller kanske just därför, för jag vet att morgondagen kan vara helt annorlunda. Nu njuter jag lite av att åtminstone må okej den stund det varar.

Välkänd mark

maj 19, 2008

Jag har tänkt på dig de senaste dagarna… alldeles för mycket… drömt, önskat, hoppats. Jag förstår inte varför, hur kan de här tankarna komma nu?
Så idag, än konstigare, började jag tänka på dig, du som startade allt. I det första fallet handlar det väl om olycklig kärlek, i det andra vet jag inte… bara olycka antar jag. Oavsett så borde ni inte finnas i mitt huvud, åtminstone inte så mycket.

Delvis får jag skylla mig själv, för jag gjorde ingenting vid något av tillfällena för att ens försöka hålla tillbaka eller sätta stopp för dem. Men varför dök de upp just nu? Varför var de tvungna att dyka upp överhuvudtaget?

Jag vet i ärlighetens namn inte hur jag ska förhålla mig till dem… suck…

Jag vet inte… jag… jag vet helt enkelt inte…

Glöm det där inledande stycket på förra inlägget. Det är tomt så tomt i mitt liv just nu och jag fylls gång på gång av känslor som jag haft förut, kan minnas saker jag skrivit (inte bara på den här bloggen) som redan förklarar hur jag känner. Har läst bakåt, nickat instämmande och igenkännande med mina egna ord.

Jag minns sällan t.ex. specifika inlägg, om det handlar om bloggen, särskilt bra, däremot kan jag minnas rubriker av någon anledning. En sådan rubrik väcktes till liv i mitt minne idag…

 

Jag är nog ganska så krävande just nu, lite jobbig att ha i sin närhet… skulle allra helst vilja ha någon att prata med någon gång ibland, kanske bara lite kort, eller så lite längre… men någon som offrade lite tid på mig. Tyvärr skulle den någon måsta vara speciell på något sätt och… det kommer inte hända helt enkelt.

Min själ behöver näring, men den sorts näring den behöver kan den inte få.

Mina ord kommer inte till mig inatt… jag känner bara en tomhet… och en evig trängtan efter… någon.