Tårarna gör mig sällskap inatt, det känns som det var ett tag sedan sist.

Jag skulle vilja spola tillbaka tiden. Jag skulle vilja åka tillbaka till en tid då jag hade hopp. Jag antar att det finns någon form av hopp i mig än idag, men jag skulle vilja åka tillbaka till en tid då det fanns ett hopp som var mer konkret, något att ta på. Den här dagen, och kanske även vissa andra dagar den senaste tiden, har i alltför stor utsträckning gått åt till att blicka tillbaka och minnas. Det jag kan blicka tillbaka på är egentligen ingenting konkret, det är bara ett hopp… men oj vad jag skulle behöva lite av den varan nu. Vad jag skulle behöva en sådan vän jag trodde jag kunde få under den tiden… det var nästan så jag kände att jag kunde få flera sådana vänner. Jag tänker tillbaka på människor, så vackra själar.

Jag är en sån som inte ska bli sedd av dem, men för en period trodde jag att det var möjligt… under den här perioden mådde jag också väldigt dåligt emellanåt av andra anledningar, men det gjorde inte lika mycket, det fanns någon form av ljus i tunneln. Ljuset var tydligen bara tomt hopp, men ovetskapen under tiden gjorde det snarare lättare att leva.

Jag tänker tillbaka… drömmer… saknar…. längtar…. allt på en gång… jag saknar något jag nog egentligen aldrig haft. Däremot skapade jag mig illusionen att jag hade det. Jag vill verkligen ha en sådan vän, jag kan sakna så många… tänka på så många, och veta att de inte tänker på mig. För nej, det är ingenting jag tror, jag vet att de inte gör det. Tro mig.

… nu har tårarna torkat… sedär.

Mycket är mitt fel, gällande mycket. Jag vill bara väl och försöker oftast att bara vara snäll. Men.. om du kan få någon annan, populärare, bättre människa att vara snäll också, varför nöja sig med mig?

Såg förresten att hon tagit bort mig från msn igår… ingen aning när hon gjorde det, men eftersom jag kollat lite då och då så antar jag att det hänt någon gång de senaste dagarna. Det vore ju lägligt om det hände i..
Men det gjorde ont att hon dröjde så länge med det, troligtvis var jag en sån där oinloggad som låg någonstans mitt i en låång lista som hon knappt ens märkte, det gjorde lite ont att hon tog bort mig, men det hade jag räknat med. Det var ju jag som bröt kontakten.

Jag var inte… fin nog för henne.. populär nog.. Jag var lite för mycket av en loser. Det smärtar att hon aldrig egentligen brydde sig, hon låtsades några sekunder men spädde på det rejält och hon fick mig att tro. Jag trodde på hennes ord.. jag borde ha lärt mig att inte göra så dumma saker. Mitt hopp om någon som henne som skulle bry sig, offra tid på mig, ge mig den vänskap jag behövde.. mitt hopp lurade mig. Jag ville så gärna att det skulle vara sant. Men jag hade kunnat räkna ut det långt innan hon ens skrev något till mig. Självklart var jag inte god nog för henne.

Jag beskrev för henne hur svrt det var för mig.. att jag ville, men att jag hade svårt föratt ta de första stegen.. jag kämpade och tog de första stegen några gånger när hon mådde dåligt.. Ville finnas där för henne. Första gången kändes det initiativet uppskattat.. de andra (relativt få) gångerna, kändes det bara som jag var en börda, ett störande moment.

Jag gjorde det för att jag tyckte om dig, för att jag brydde mig om dig och inte ville se dig ledsen. Men hade du bara sagt åt mig att låta bli, att du inte ville ha något med mig att göra där och då så hade jag förstått det. Det kanske t.o.m hade besparat mig tre-fyra månaders illamående över hela soppan.

Men nu har du också tagit bort mig, det är bra, det rev lite i något gammalt sår, men jag hoppas att det här var början på sista kapitlet. Hoppas att det slutar här.

Pathetic

augusti 26, 2007

Det är lördagskväll, jag ligger på en soffa i ett datarum och lyssnar på musik på lite för hög musik. Jag ligger och fingrar på en tennisboll, lite småsmutsig och väldigt välanvänd, sömmarna har börjat släppa nästan runt hela bollen. Jag ligger och tittar på tennisbollen och jag ser min framtid. Inte i en tennisboll. Jag ser min framtid i en lördagkväll i ensamhet lyssnandes på musik som stimulerar de känslor som är nära till hands. Känslor kring ensamhet, alienation. Jag är nere ikväll, det var förhållandevis längesedan jag hade en sån här kväll, allt över en vecka känns som länge med sådana här känslor.

Jag lyssnar på musiken, tittar på tennisbollen, vill bara gråta. Jag gråter inte. Inte än, känslan av apati måste släppa först, kanske gör den inte ens det. Tennisbollen faller till marken, det finns ingen att lyssna. Eller det är fel, alla kan lyssna. Det finns ingen jag kan öppna mig för, trots att ett fåtal redan vet.

Jag tänkte mörka tankar nyss, de hann bara inte bli mörka.. jag gjorde dem färglösa med hjälp av min håglöshet. Jag vet inte ens varför jag tänkte de tankarna, inte den här gången, de är ändå en bit från att bli realitet. Kanske beror den här kvällen på lite sömn.. eller, obefintlig sömn.. kanske det.. Men det slutar ändå alltid såhär, oavsett mängd sömn. Det är bara en tidsfråga.

It will never be my turn.

augusti 12, 2007

Man ska kämpa för att leva och inte ge upp. Men varför? Kämpa för andra? För att inte (eventuellt) göra andra ledsna eller besvärade när man försvinner? Jag köper det inte.

Varför ska jag kämpa för mitt liv?

Jag ska kämpa för att jag vet inte hur morgondagen ser ut.. Ni vet, efter regn kommer solsken, rätt som det är så ler livet mot en och som en blixt från klarblå himmel så har lyckan funnit en. Jag köper inte det heller. Det finns ingen garanti för att jag någonsin kommer få det jag vill från mitt liv, inte ens en bråkdel av det. Jag vet att det kan vända, och jag vet att de flesta mår dåligt under någon period av sitt liv men så plötsligt så vänder det.. Men om det inte vänder då? Hur länge ska man orka kämpa? Om jag om fem år fortfarande inte vet hur det är att vara älskad, fortfarande inte vet hur det känns när mina läppar möter någon annans, ska jag kämpa vidare då? Om tio år? Om jag som gammal pensionär som knappt kan ta mig framåt fortfarande har kämpat förgäves, kommer jag inte då att känna det som att jag har slitit i mitt liv för ingenting? Kommer jag inte känna då att varför i h-e begick jag inte självmord när tanken först slog mig?

Och alla dömande ord.. ingen behöver ens uttala dem, jag hör dem ändå, ständigt ekande… Det är mitt fel, helt och hållet.. har jag inte funnit lyckan eller kärleken så har jag inte försökt hårt nog. Man kan alltid ge mer, försöka hårdare, göra mer. 100% av allt som gått fel är mitt fel, jag är ett misslyckande, en loser, en patetisk nolla som bara kan vara den där snälla killen. Och alla vet vad som gäller för snälla killar, vare sig man erkänner det eller inte. Det enda jag med lite tur skulle kunna duga som är vän.. jag duger dock aldrig som det åt de flesta jag skulle vilja duga åt.. Eller förresten, klart jag gör det, men det är förstås mitt fel på något annat sätt, något jag borde gjort, något jag inte borde ha gjort.

Så kanske är livet rättvist, men inte fan blir det så mycket roligare för det.

Många påstår ofta att det är lätt att dö, svårt att leva… Är det verkligen så? Är det inte så att det är lätt att dö, svårt att dö. Lätt att leva, svårt att leva. Jag tycker personligen att det är grisenkelt att leva, och väldigt svårt att dö… trots att livet ganska ofta känns rent förjävligt… Jag tycker alltså inte att det är roligt att leva, men själva levandet i sig är väldigt enkelt.. låt bara en sekund avlösa nästa. Men att dö känns svårt, många gånger skulle jag vilja det, men hoppet om en lycka för mig med håller mig vid liv.. Samtidigt är det svårt, jag vill vara 100% säker på att jag vill dö om jag bestämmer mig för det, jag måste ha gjort en rejäl golgatavandring för att komma fram till det beslutet. Dagen efter skulle folk isåfall hävda att jag tog den enkla vägen, tog lätta beslut… Au contraire, som jag ser det så är det den svåra vägen. Många ser det enbart som att fly ifrån något.. sitt liv, problem eller liknande.. Jag kan se den delen av det jag med.. Men jag ser det inte bara som att springa ifrån något, jag ser det också som att springa till något.. Förstår du inte så förstår du inte, förstår du så förstår du.

Samtidigt, livet är lätt att leva, men svårt att leva.. Inte på samma sätt som det är svårt att dö, men svårt för ju högre krav man ställer på livet, ju högre krav brukar det också ställa på en själv. Att leva är jätteenkelt, men ju mer man sedan vill ha ut av livet, desto svårare blir det.. Att dö är enkelt, men bara om man ser på det rent krasst, bara om man ser på det i form av handlingar.. lite robotmässigt..

Döden ger ofta den garanti man söker, men livet har inga garantier. Inga garantier.

Biktbloggen

juni 5, 2007

Idag ljög jag. Jag drog visserligen mitt strå till stacken men jag ljög, gjorde så mycket jag kunde men flydde sedan ansvaret och domen genom att ljuga mig lugn. Det var en vit lögn, ganska liten egentligen.. men för mig känns den stor, och jag hatar mig själv för det. Jag är inte en människa som ljuger, vita lögner drar jag väldigt sällan och gör jag det så ska de vara små, så oerhört små så att det nästan inte spelar någon roll om man säger sanningen eller lögnen, det påverkar inte så mycket.

Men idag påverkade det lite.. inte så mycket men lite.. bara för att jag är och var en liten, rädd människa utan något som helst självförtroende. Eftersom jag ljög idag kommer jag också måsta ljuga imorgon, jag har bara mig själv att skylla för det. Men sedan får jag andas igen, snart är oket borta, kanske lämnar det oket plats för ångest, depression och massor av tårar, jag vet faktiskt inte, men det ger mig åtminstone en chans till något annat.

Sannolikheten för att en börda byts ut mot en annan är ganska hög, men förhoppningsvis är nästa börda något lättare att bära.

Forgive me father for I have sinned.