How to life?

september 23, 2014

Den här dagen är verkligen verkligen inte bra. Den utspelade sig väl till en början snarlikt många andra dagar (vilket väl i och för sig inte är ett gott tecken) men slutet av arbetsdagen knuffade mig över en jobbig kant.

Jag kan ha många jobbiga känslor som också är jobbiga på olika sätt, men det var längesedan jag hade såhär mörka tankar. Det är en dödslängtan som nästan gränsar till… något mer än det. Orken har ju varit slut i ungefär ett och ett halvt år, men nu vet jag inte ens om jag vill längre.

Livet känns som en enda lång utdragen tortyr. Jag avskyr det, och jag avskyr mig själv som är så jävla dålig på att leva, på att fungera som människa. Jag hör inte hemma någonstans, är totalt ointressant och saknar förmåga att vara något annat.

Dödslängtan är så stark nu i eftermiddag, och den kom så plötsligt. Jag vill inte det här längre, varför lida år efter år efter år efter år?

Jag har ju inte ens längre ork för mina tafatta försök att fungera som människa, för mina tafatta försök att leva ett liv.

Jag undrar hur mitt huvud kommer må ikväll. Jag hade ätit nog lite innan middagen, och nu har jag ingen aptit så middagen blev halvhjärtad i bästa fall. Sånt brukar ge mig huvudvärk.

Vad det nu spelar för roll egentligen…

Du är den finaste jag mött!

september 20, 2014

I mitt sovrum har det legat ett litet block. Det användes en del när jag flyttade in i den här lägenheten, men efter det så har jag knappt använt det. I snitt kanske lite mer än en gång per år eller något sådant. I dag behövde jag använda det och skulle riva ut en sida att skriva på men påmindes då om en fantastiskt fin tid och den jobbiga saknaden.

När hon varit här en helg så hade hon vid något tillfälle skrivit i det blocket. Några sidor bakåt var det ett hjärta ritat med texten ”Puss” inuti det, ytterligare några sidor bakåt stod det ”Puss!”. Jag undrar om hon tänkte att jag ju mer jag skulle använda blocket skulle se hennes meddelanden. Just de två meddelandena minns jag att jag såg nästan direkt, bara någon dag senare. I dag märkte jag däremot att hon skrev mer… Små meddelanden med flera sidors mellanrum, ytterligare något hjärta ritat, texten ”Du är allra finast”, ytterligare något hjärta och så småningom alldeles i slutet av blocket texten som står i rubriken följt av ett hjärta.

”Du är den finaste jag mött!”

Jag kan knappt beskriva vad jag kände när jag läste det. När jag läste det såhär 1,5-2 år senare. Jag saknar henne så mycket, saknar oss, saknar så underbara stunder med henne. Hon fick mig att känna mig älskad för den jag var, hon fick mig att känna mig precis så unik som orden ovan antyder. Att av alla människor hon kommit i kontakt med så var det mig hon ville vara tillsammans med, ingen tvekan.

Hon fick mig att börja tro, hon fick mig att börja våga, att vilja mer… det gick sakta sakta, med små steg, men hon gav mig liv, energi, glädje.

Men skulle kunna säga att…. hon var den finaste jag mött…

Mina tankar vandrar i tankekedjor, i cirklar som jag känner igen. Det kan börja med saknaden av henne, allt det fina vi hade, alla fina ord hon sa.
Så kan det fortsätta till insikten om att hon faktiskt inte ville ha en framtid med mig, hon var beredd att riskera allt vi byggt upp, allt hon lovordat, hon var beredd att förlora mig… då är det svårt att kritisera om hon var så bestämd att göra ett annat val.
Så kan jag svänga till funderingar om varför hon då yttrade alla ord innan det där ögonblicket där hon valde bort oss? Varför behandla mig som att jag var så lite värd för henne när hon uttryckt precis raka motsatsen?
Men då kan man också fråga sig, alldeles oavsett det, varför skulle hon ha funderat något på mig? Något på oss? Om hon nu var så bestämd om något annat. Hon behövde inte alls fundera på mina känslor, mina tankar, vad jag ville, vad hon själv hade sagt till mig, vad hon fått mig att tro.

Hon gjorde vad hon trodde var det bästa valet för sin del utan någon tanke på mig. Oavsett om jag kände mig uselt behandlad så är det svårt att kritisera… Det finns många frågor jag kan ställa mig, många saker jag tycker hon skötte på ett sätt som jag tycker var sisådär… men egentligen spelar det ingen roll (jag skriver de där orden trots att jag inte kan släppa det). Det spelar ingen roll för hon försökte göra vad som var bäst för henne, och i några sådana framtidsplaner ingick inte jag. Hon hade ingen skyldighet att varken inkludera mig i de planerna eller behandla mig på ett sätt som jag tyckt varit rättvist. Hon hade ingen skyldighet att prata med mig, all tid och alla känslor investerade gav ingen skyldighet att göra något.

Jag måste lära mig det, människor är fria att göra väldigt många saker…. och fria att inte göra många saker.

 

Utöver henne tänker jag mycket på andra tjejer jag har haft känslor för… och jag tänker mycket på kärleken i allmänhet. På den totala avsaknaden av det, på den enorma tomheten, på alla som alltid träffar någon förr eller senare.
Jag tänker så oerhört mycket på närhet. Jag tänker på ord som folk brukar yttra, att man inte kan överleva utan närhet, att man skulle bli galen utan närhet, att vad vore livet utan närhet… jag tänker på sådana uttryck och jag tänker att det är nog sant.

Min kropp känns så fysiskt svag just nu och jag tänker på hur det skulle vara att få krypa tätt intill någon och kan nästan känna hur mycket energi det skulle ge. Jag målar upp bilder av dagar där man vaknar tätt intill någon, spenderar dagar nära tillsammans och till slut också somnar tätt intill varandra.

Jag hatar det här livet, och jag hatar den människa jag är.

Under några månader förra året efter att hon valde bort mig förra året så lyssnade jag rätt mycket på en låt och tänkte på henne… egentligen lyssnade jag på många låtar, gjorde många saker och tänkte på henne.

Men just den här låten fanns det saker att ta på, saker att relatera till… det fanns dock en poäng i den som jag antog inte skulle bli sanning… men som jag på något sätt önskade att hon hade fått veta. Indirekt kan man säga att hon har fått veta det, men inte alls på det vis, inte alls i den kontext jag önskat.

Nu utspelade sig saker och ting på det viset ändå… och när jag fick veta det för några månader sedan så tänkte jag faktiskt på den låten.

Hon verkade inte så glad över min kärlek, hon verkade bli lite störd av det faktum att jag inte kunde komma över henne. Det får man kanske förstå, för det är ju sånt som människor gör, går vidare.

Hon släppte taget om mig, uttryckte osäkerhet först, förklarade att hon fortfarande var kär i mig några månader senare men… i slutändan, ju mer tid som gick så blev det nog ganska uppenbart för henne hur hon inte skulle vilja ha någon som mig.

Jag försöker att inte tänka för mycket på det. För det får det att kännas som om det aldrig var riktigt på riktigt… som om hon aldrig hade kunnat vilja vara tillsammans med någon som mig i längden. Precis sådär som det alltid är. Mig kan man inte älska, mig vill man inte vara tillsammans med, mig vill man inte ha en framtid med.

Jag försöker ibland tänka att det var på riktigt, att alla stora kärleksförklaringar, allt hopp hon uttryckte om en gemensam framtid, när hon uttryckte att hon aldrig känt för någon som hon kände för mig… jag vill tro att det var på riktigt, att det inte bara var något infall från hennes sida. Att det faktiskt går att känna så även för ett missfoster som mig.

Men det är så svårt att förstå hur hon kunnat känna alla de starka känslorna och inte vara beredd att kämpa mer för det… inte vara mer rädd om det. Förutsatt att det var på riktigt.

Även nu när jag skriver om det så slits jag mellan att försöka att inte tänka på just den känslan att det inte var på riktigt och att drömma tillbaka till det där fina när hon faktiskt hade övertalat mig om att hennes kärlek var totalt utan tvivel, så totalt självklar.

Jag mår nog fortfarande lika dåligt, men jag börjar finna mig i den där gamla känslan av att jag inte är menad för någon, att det faktiskt inte går att tycka om mig på det sättet, att en tjej som hon inte skulle tycka om någon som mig… det måste ha varit någon märklig sinnesförvirring.

Tystnaden och mörkret som jag sitter i nu är där jag hör hemma. Det ska inte finnas någon som saknar mig, som vill spendera sin tid med mig och drömmer om en framtid med mig. Det… det är bara så oerhört korkat att ens tro det.

Förra veckan var fylld av ångest. Den här inleddes väl i samma tema, men i slutändan tog tomheten över, ensamheten. Medan jag varit borta hade en av de personer jag tyckte om mest på jobbet slutat. Det blev märkligt, Att ha spenderat en massa tid i ensamheten hemma och sedan komma tillbaka till jobbet och gemenskapen också… saknas en väldigt fin människa där.

Det kändes än mer tydligt när det utbyttes en del artighetsfraser, som om jag inte riktigt släpps in. Då hjälper det inte att jag inte vet hur jag själv ska ta mig in, och om någon håller lite avstånd så vill jag ogärna tränga mig på, då tar jag bara ytterligare ett steg tillbaka för att inte störa.

Tydligast blev det när en av de personer jag tycker jag stått närmast under de år jag jobbat där (och en person jag faktiskt öppnat mig lite lite lite inför med att jag inte mått jättebra) kom fram och frågade hur det var… en ren artighetsfråga som jag svarade på och ställde ungefär motsvarande tillbaka. Innan hon hann säga något så avbröt någon, hon tappade tråden och diskussionen var över.

Det känns som om det blir så ytligt. Hur är det, vad har du gjort, korta artiga svar… Ibland när jag ställer frågan så önskar jag att motparten berättade mer än bara det där korta, att jag fick komma lite närmare.

Hon var bra på det, hon den relativt nya som nu slutat.

Det är en märklig känsla. När magen gör ont av både ångest och hunger. Jag vet att det borde hjälpa lite att äta något, men ångesten gör att jag inte är sugen på någonting. Jag känner känslan, hunger, men jag är inte sugen på någonting. En oerhört dålig kombination av känslor som bara stjälper varandra.

En tisdagskväll

september 2, 2014

Livet känns väldigt ensamt och ångestfyllt just nu och det får mig bara att sakna henne mer. Tankarna på hur öppna vi var med varandra, hur vi delade allt, stort som smått, jobbigt som roligt…. och att få känna sig älskad. Jag saknar henne så mycket, saknar det vi hade.

Jag ser mig själv i spegeln efter jag har duschat och förstår inte hur någon någonsin skulle vilja ha det jag ser. Jag kommer ut i en lägenhet som är mörk och tyst… allt känns väldigt tomt, väldigt ensamt. Jag känner mig så totalt misslyckad, som att jag aldrig åstadkommit något av värde, som att den människa jag är, de kvaliteter jag har är totalt poänglösa, vem vill ha något med en sådan som mig att göra? Vem skulle se ett intresse i någon som mig?

Livet känns verkligen oerhört meningslöst. Vad är syftet med att fortsätta leva? Jag har inget svar på det… inget svar annat än ett ogrundat och naivt hopp.