Med en enkel tulipan

september 20, 2010

En person som en gång i tiden… jag vet inte hur jag ska börja det här inlägget. En person som fortfarande ligger väldigt nära mitt hjärta, men som jag inte hört av på några år, har sin födelsedag någon gång under den här tiden. Tanken slog mig för en liten stund sedan och sedan insåg jag att jag faktiskt drömde om henne inatt, det är lite märkligt. Eller… jo det är faktiskt lite märkligt. Jag började fundera, hon har säkert alldeles underbara födelsedagar, jag behöver inte gå in så mycket mer på det, men det väckte återigen tankar hos mig som jag haft i flera år nu och som jag faktiskt tänkt skriva ett inlägg om även det i flera år. Men det blir aldrig riktigt läge och det är ganska svårt att förklara, även om det är väldigt enkelt.

Min egen födelsedag de senaste åren har egentligen varit mer eller mindre likadan. Den är inte så spektakulär och jag har egentligen inget problem med det. Jag tror att jag skulle uppskatta om jag hade någon att vakna upp vid sidan om en sådan dag eller om jag hade haft vänner att fira den på något roligt sätt, men jag vet ju redan på min födelsedag hur nästa års födelsedag kommer se ut så egentligen är det inte så stort problem. Jag är både van och förberedd på det så själva födelsedagen i sig brukar jag trots allt inte ha några problem med just den dagen.

Tiden inför är jobbigare isåfall, då är det många tankar som etsar sig fast. Snart har ännu ett år gått utan att jag fått uppleva kärleken, snart har ännu ett år gått utan att jag fått uppleva min första kyss och därtill kan läggas många många liknande tankegångar. Och nej, det handlar lång tifrån bara om kärlek, speciellt egentligen om jag som i dag jämför mig med en annan persons födelsedag (och det jag jämför med är ju egentligen min föreställning om den personens födelsedag, helknäppt egentligen, men inte långt ifrån sanningen skulle jag gissa). Det pendlar mellan det där ”nu har ännu ett år gått” och ”nu är jag snart xx år gammal och fortfarande har jag inte…”.

Ibland kan jag känna att jag inte har några nycklar, någon kunskap, någon förmåga att förändra det heller. ”Ja men gör såhär och såhär”, ja, men hur gör man det då? Jag kan inte det sociala spelet, jag är usel på det. Jag brukar försöka, och ibland lyckas jag lite halvt. Men i längden brukar det på något sätt ändå få mig att inse att det inte spelar någon roll om jag på något sätt fick den där förmågan, om någon kunde förklara för mig hur man gör, för jag är så totalt ointressant ändå. Det handar inte om att jag försöker vara en martyr, utan ibland inser jag verkligen att, herregud, vad tillför jag egentligen? Om jag lyckas föra en diskussion med en annan människa så är det oftast dels för att den andra personen är duktig att driva diskussionen framåt, men även för att den inte isåfall handlar om mig. Den handlar om dem, om deras upplevelser, kanske om något annat eller någon helt annan person.

Oftast är det ju dessutom de här enkla frågorna, det blir sällan djupare diskussioner. Och hur många olika svar kan man egentligen ge på en fråga som ”vad gjorde du i helgen då?” när man inte har någon partner eller några vänner att spendera helgerna med. Ibland kan jag vara helt ärlig på en sådan fråga, dels för att det är accepterat att någon helg ibland sådär inte göra någonting alls, folk ser det som någon form av rekreation, men ibland också för att jag faktiskt har gjort något, varit uppbokad på något på det sätt man kan vara det utan att det måste ha med kärlek eller vänskap att göra. Men de allra allra flesta gånger jag får en sådan fråga så får jag försöka använda mig av eufemismer för att beskriva den helg som varit, gärna också lite olika eufemismer från gång till gång så att det ändå inte verkar som att jag har spenderat 12 helger i rad på precis samma sätt.

Det här inlägget vet jag egentligen inte vad det handlade om, men det var skönt att få vräka ur sig det.

Annonser

Is there anybody out there..

september 20, 2007

Om någon söker hjälp hos dig tror jag det generellt sett bästa du kan göra är lyssna. Så länge det inte handlar om en ren hjälplöshet och att personen i fråga kanske säger rakt ut ”hjälp mig” så är det lyssna jag tror gör störst skillnad.

Om jag öppnar mig inför dig så spelar det ganska liten roll om du vet lösningen på mitt problem, jag vill, åtminstone, få ur mig problemet först. Många gånger kan det till och med vara bättre om du bara lyssnar, frågar lite och ger stöd snarare än att du ger mig råd direkt på hur jag bör eller ska göra.. Även om det är så att du ger mig jättebra råd, kanske till och med mer eller mindre vet hur jag bör göra.. Men ibland när man öppnar sig så hinner man säga en mening och får direkt råd och pekpinnar tillbaka. Man kanske hinner säga en mening när man skulle kunna fylla en hel encyklopedi med ord.. (lite trist läsning dock kanske..)

Men många gånger när det händer.. eller många.. det kändes som att ta i.. men när det händer, så känner jag mig ofta så överkörd.. jag hinner inte förklara någonting och genast känner du både mig, omgivningen och.. ja allt, betydligt bättre än mig själv.. Sannolikheten för att det skulle vara så är väldigt liten, men även om du har rätt och säger jätteviktiga saker så hjälper det sällan föga.. tyvärr är risken stor att det snarare stjälper..

Om du istället bara är lyhörd, agerar bollplank en stund med mig och framförallt ger mig lite stöd, så kanske jag på egen hand kan samla på mig lite självförtroende och finna en egen lösning på mitt problem.. Även om du satt inne med den lösningen redan från början så kan det faktiskt vara smartare att låta bli att säga åt mig hur jag ska göra. Men bestämmer du dig för att göra det, se då till att jag är mottaglig för informationen och att jag har kraft att ta det steg jag behöver ta för att lyckas.

För de flesta anser sig vara experter och veta lösningar på andras problem (men få skulle någonsin erkänna det) men alla situationer är unika, så även om man vet en trolig lösning på ett problem så kan man försöka vara lite ödmjuk istället och känna sig fram.