Den senaste veckan, eller något i den stilen, har saknaden efter någon varit starkare än på ett bra tag nu. Jag har lyckats få livet och tiden att flyta på rätt så bra nu ett tag så att den där saknaden i alla fall inte varit allt för stor. Men den senaste veckan har det varit varje dag, och inte bara det, det har varit även när jag hållt mig sysselsatt. Normalt sett brukar det hjälpa att hålla mig sysselsatt, då brukar mina tankar i princip bara vara fokuserade på det (åtminstone för en liten stund). Men den här veckan har det inte varit så, varenda liten sekund jag slappnat av (och det blir rätt så många tillfällen under en dag) så har det börjat dyka upp tankar kring att jag inte har någon, hur gärna jag skulle vilja ha någon, hur det verkar som att alla i omgivningen har någon och hur mycket i deras liv som egentligen kretsar kring den personen.

Oftast gör bara själva närvaron av en tjej jag tycker verkar härlig mig glad, lite naivt på något sätt kanske men jag brukar oftast bli lite smådrömmande om man kan säga så (på ett positivt sätt… om man nu behöver definiera det). Men ibland, som ett par gånger den gångna veckan, så får sådana tjejer mig bara att må dåligt, för de får mig att inse att ”hon skulle aldrig falla för mig, hon skulle aldrig välja mig”. Det slår på något sätt hål på den där underbara känslan, på det där lite drömmande stadiet och gör mig istället mer eller mindre totalt uppgiven.

Nu är det helg och på något sätt kanske man skulle kunna se det som något bra, en chans att ladda batterierna om man säger så. Men jag tror faktiskt det finns en risk att det blir tvärtom. Att nu är jag ledig och har bara ännu mer tid över för mina tankar som i det här skedet inte är så väldigt positiva. Nåväl, framtiden får väl utvisa det..