Jag är ensam igen. Ja meningen måste vara uppbyggd så, jag är ensam på samma sätt som jag varit under mer eller mindre hela mitt vuxna liv. En väldigt ödslig ensamhet, ingen kärlek ens i närheten av realistisk, ingen vän jag kan prata med. Det är väldigt jobbigt, väldigt väldigt jobbigt, det gör ont varje dag. Men jag är van det.

Den här ensamheten är däremot lite speciell. Även om jag känner att jag blev satt i en position där jag inte hade något val, om jag kände att jag inte kunde påverka utgången av det hela så var jag ändå i slutändan själv tvungen att välja detta. Jag hade bara ett val, men jag var ändå tvungen att aktivt göra det valet.
Det är inte vad jag ville, jag hatar det här, avskyr det, jag ville så mycket mer, så oerhört mycket mer, men det spelar ingen roll vad jag vill, det har aldrig spelat någon roll vad jag vill.

Sanningen är att under det senaste året hade jag en period som var den bästa perioden i mitt vuxna liv. Jag kan inte riktigt uppskatta den nu men jag vet att där och då var det så, och jag vet att än i dag skulle det kunna förändras. Om korten spelades annorlunda även i detta skede så skulle mycket förändras, problemet är bara att det är inte min hand, det är inte jag som ska spela korten.

Det är betydligt mer tomt nu efter mitt beslut, det är oerhört tomt. Min ensamhet när den är på det här viset är ju sådan att mboilen är helt död, bortsett från någon familjemedlem ibland så är det inte någon som ringer, ingen som smsar, ingen som chattar.

Det fanns en period då det var annorlunda. Och jag kan fortfarande stirra i många sekunder på mobilen om bara lite ljus reflekteras i skärmen… var det en chatt som dök upp? Eller var det bara ljuset? Jag stirrar i alldeles för många sekunder för att vara säker på att det inte är en lampa som blinkar.

Det finns en saknad inom mig som är så stark att ensamheten blir än mer påtaglig. Problemet är bara att den ensamheten dök inte upp när jag valde min ensamhet, den saknaden dök upp många månader tidigare… egentligen i samma ögonblick som den där ensamheten valdes åt mig, när jag själv inte kunde påverka det.

Den där saknaden kommer aldrig försvinna, det finns ett hopp inom mig som aldriig kommer försvinna. Jag saknar det så mycket att jag inte kan beskriva det med ord, det finns helt enkelt inget ord som kan beskriva den saknaden.

Men hur man än vrider och vänder på det så handlar det fortfarande om samma sak. Min vilja har aldrig spelat någon roll i det här livet, jag kommer alltid vara en förlorare, jag kommer alltid att få nöja mig med att inte få som jag vill.

Jag trodde under en kort period, under några månader, att jag kanske kunde vara en vinnare, kunde få som jag vill. Jag var naiv, och livet slog snabbt ned mig igen.

En sån dag

augusti 23, 2013

Klockan har inte riktigt slagit sex än när jag öppnar flaskan som innehåller alkohol med en procenthalt över 50%. Det ser inte ut att vara mycket kvar i den. Jag börjar hälla upp i ett glas, efter ungefär två sekunder vänder jag flaskan upp och ned. Det var mer i den än jag trodde.

Det spelar ingen roll, ikväll behövs det.

Aldrig

augusti 20, 2013

Jag har nämnt förut att bloggen är en ventil, att jag bloggar när jag inte mår bra. Jag är ganska säker på att jag antytt att ju mindre jag bloggar, eller kanske ju mer sällan jag bloggar så kan det vara ett bra tecken i sig. Kan är väl nyckelordet. Jag mår inte så bra just nu, har inte gjort egentligen sedan mars månad, men kanske extra dåligt de senaste veckorna. Jag har däremot ingen riktig ork mentalt att skriva av mig. Jag har inte mycket ork alls.

Jag känner mig väldigt ensam just nu, och jag känner mig fruktansvärt misslyckad. Jag kan inte se hur jag någonsin ska kunna träffa någon, än mindre se hur jag ska kunna räcka till, duga, för att den tjejen isåfall skulle vilja stanna vid min sida. Det är lite för många exempel på hur folk lyckas, hur lyckliga folk är, hur jag aldrig lyckats, varför jag aldrig skulle vara bra nog.

Det känns inte som jag orkar med det här. Ständiga misslyckanden, evig ensamhet, total tomhet…

Att vara en konstant förlorare, att dela upplevelsen av sista platsen med mig själv. Grattis, du är en totalt patetisk ursäkt till människa.

Tack.

If this is it

augusti 8, 2013

Livet de senaste dryga två veckorna har varit fruktansvärt. Så mycket tankar, så mycket frågor, så mycket grubblande, så många känslor, så mycket saknad… varje dag vill jag dö. Varför kunde jag inte vara mer cynisk, varför är jag tvungen att vara så naiv, varför var jag tvungen att tro att saker betydde mer än de gjorde. Varför byggde jag själv upp något att betyda så mycket…

Fast det jag byggde upp själv hänger ju i och för sig ihop med det förstnämnda. Jag byggde upp det för att jag trodde på något mer än vad som egentligen fanns. Jag trodde på något värt att kämpa för, trodde på något som man inte släpper taget om förrän man hållt händerna blå i en evighet. Jag trodde på något värt att kämpa för, men egentligen var det raka motsatsen, precis raka motsatsen… något värt att ge upp vid första bästa tillfälle.

All tid som för mig byggde upp just det visade sig inte vara värt mer än så. Det gör nog aå ont att inte förtjäna samma chanser som andra, men det gör fruktansvärt ont när man sätter det i just det perspektivet. I en tro att det var så mycket mer, att det var något sånt som man både vill ge chanser, som man för sitt liv inte vill släppa taget om, men som också förtjänar såna chanser.

Jag återkommer till det, jag känner mig värdelös. Alltså totalt utan värde. Det är inte värt att kämpa för mig, inte värt att kämpa för något som innefattar mig, det spelar ingen roll vad för tid eller historia som ligger till grund för det. Jag är inte värd det. Det är hellre värt att riskera att förlora mig helt och hållet.

Vilket egentligen kanske inte är så konstigt om jag nu inte är värd något… men det är inte så kul att inse hur utbytbar man är… hur liten roll man spelar… hur man aldrig varit värd att kämpa för. Och sannolikt aldrig kommer bli.

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll: