Det brukar märkligt nog hända lite då och då. Den där underbara helt fantastiska tjejen som jag föll så hårt för för ungefär fem år sedan, hon som jag nog aldrig riktigt kommit över. Ibland kan det gå en period utan att jag tänker på henne (särskilt mycket). Det brukar nästan alltid sluta på samma sätt, precis som det gjorde den här gången, precis som det gjorde i natt. I natt drömde jag en lång och intensiv dröm om henne, den här drömmen var intressant för hon sa inte ett enda ord i hela drömmen (vad jag kan minnas), men så intensiv och så smärtsam. Jag vaknade upp och svettades, kroppen, huden verkligen brann, hjärtat slog så hårt att det nästintill gjorde fysiskt ont. Jag kunde inte somna om. Det enda positiva med att drömmen var så lång var att jag inte behövde ligga vaken hur länge som helst innan jag ändå var tvungen att kliva upp.

Problemet är att det väcker så många tankar och känslor. Mest kring ensamheten i stort, kring avsaknaden av vänskap och avsaknaden av kärlek. I dag har allt varit så mycket mer påtagligt, jag har sett tjejen jag föll för efter hon jag skrev om här ovan, och bara blivit ledsen över det, känt mig så tom. Jag har insett hur många som får uppleva kärleken, som åtminstone får någon form av bekräftelse, som får någon form av bevis på att de finns… att de duger.

Också har jag återigen tänkt på henne. Det slår aldrig fel, går det en för lång period där hon inte finns i mina tankar så drömmer jag om henne, intensivt. Jag kan knappt förklara drömmarna, det är inte de i sig som är spektakulära, himlastormande eller passionerad, nästan tvärtom. nej problemet är att de känns så verkliga. Det spelar ingen roll om drömmen bara handlar om att sitta tyst och sippa på en kopp te tillsammans med henne (har jag å andra sidan inte drömt… än…), bara drömmen i sig är så verklig… hon, är så verklig. Jag har hjärtklappning varje gång jag vaknar och har drömt om henne. Som tur är kommer jag sällan ihåg vad jag drömt.

Ensamheten har varit lite mer påtaglig annars den senaste tiden, även bortsett från avsaknaden av kärleken, så jag behövde inte det här nu. Men å andra sidan är väl aldrig timingen för det bra.

Men jag hatar mig själv för att jag saknar att ha kontakt med henne… trots att det gått många år sedan jag hörde från henne sist. Trots att det gått flera år sedan jag öppnade mitt hjärta… från det ögonblicket har jag aldriig hört något mer från henne.

Men jag saknar henne… alldeles för ofta.

Och solen har sin gång

augusti 1, 2010

Tidigare i veckan åkte jag buss genom staden, vilket jag gör ganska ofta, men den här gången gjorde jag det på förmiddagen. Och inte bara det, det var en förmiddag med ett helt underbart väder. Det var så mycket rörelse, lång kö till något ställe, ett barn som lekte i en park med föräldrarna (gissar jag) sittandes på gräset en bit bort, folk som var ute och gick åt alla möjliga håll, sällan gåendes ensamma. Allt verkade så avslappnat, så njutningsfullt, så sommarsemesteraktigt på något vis. Det verkade härligt.

Just då slog det mig, det var nog första dagen den här sommaren jag passerade genom en stad eller ens något litet samhälle på en dag med härligt väder och när klockan var kring sen förmiddag / tidig eftermiddag. Jag hade glömt hur härliga de dagarna kunde vara på något sätt. Bortsett från det härliga vädret och njutningen av det även den här känslan av att alla andra verkar njuta och ha det skönt, när en hel stad på något sätt är full av positiv energi… När jag funderade lite längre såslog det mig också att, det handlade nog inte om första dagen den här sommaren, det kan mycket väl ha varit flera år sedan jag upplevde en sommardag senast (om man kan uttrycka det så).

*****

Just den här dagen har annars börjat jobbigt. Jag har saknat… dig. Du som jag fortfarande (bevisligen)  har känslor för trots att det gått många år. Jag kanske till och med lika många år som sedan jag senast upplevde en sommardag. Jag tänker på dig med jämna mellanrum, men ofta stannar det ganska bra där så jag kan hantera det, men just i dag så finns du konstant i mina tankar och precis allt påminner om dig eller får mig att tänka på dig. Jag har inte hört något från dig på… ja det måste vara över två år sedan nu, men det spelar tydligen inte så stor roll. Och får det här mg att låta som en sorglig ursäkt till människa så… är det än värre egentligen. Men det kan vi skippa.