Jag är en människa som dagdrömmer väldigt mycket. I mina mörkaste stunder är det jobbiga dagdrömmar där jag målar upp misslyckanden eller liknande saker som i sin tur leder längre in i mörkret. Tolka det som ni vill. Men nio gånger av tio handlar mina dagdrömmar om en verklighet så som jag skulle vilja ha den, en verklighet där jag kan vara mig själv, med brister och svagheter, och ändå ha stolpe in.

Oftast handlar det om kärleken, vilket inte borde vara så svårt att räkna ut. Den här drömvärlden är en plats där jag kan fly undan verkligheten, där jag kan få vara lycklig en stund och låtsas att den snälla killen alltid får den vackra flickan. Igår hände något som händer ganska sällan, men det händer. Den där fina bubblan, innehållandes mina drömmar, sprack. Gränsen mellan verklighet och dröm raserades och allt ställdes i väldiga kontraster mot varandra. Jag såg det liv jag ville leva levas av någon annan. Samtidigt satt jag, i timmar, på en och samma plats där allt bara gick fel, för varje sekund som tickade. Varje sekund, timme efter timme efter timme efter timme.

Jag föll djupt igår, riktigt djupt, och helt plötsligt var det inte lika roligt att vara en dagdrömmare. Jag är en tänkare och en analyserare likväl, något som inte passar bra ihop med en dagdrömmare, för när nu gränsen mellan mina drömmar och den verklighet jag befann mig i var tillintetgjord fanns det bara kvar att tänka på och analysera en verklighet jag inte ville vara del av.

Jag hade samlat mod i nästan en vecka för att skriva till dig, idag vågade jag så göra det, tre svåra bokstäver att skriva.. ”Hej =)”

 Jag hade så starka känslor för dig, jag tänkte förut att det var tur att den vänskap vi byggde upp rann ut i sanden för jag blev bara mer och mer kär i dig.. Du var verkligen typexemplet på en sådan där tjej jag aldrig skulle kunna få, den vackraste jag någonsin sett, långt mycket vackrare än de vackraste modeller.. och vill ni veta det orättvisa? Hennes insida var så mycket vackrare.

 Jag föll för henne långt innan jag ens sett en bild på henne, det var hennes insida som totalt förstörde mina murar, och i ärlighetens namn så försökte jag inte ens hålla dem uppe. Jag älskade tyckte om henne så otroligt mycket att det inte spelade någon roll att jag inte var tillsammans med henne, hennes blotta existens gjorde mitt liv så mycket ljusare.

Jag skrev till henne idag, de första 2-3 meningsutbytena kändes lite krystade.. eller, dumt ordval, egentligen var de kanske inte något annat än lite nervösa efter att inte ha pratat med henne på flera månader. Jag insåg snabbt att det är samma tjej som för några månader, samma underbara tjej, nästan.

I utbytandet av standardfraser så dök det upp. Hon är lycklig. Förlovad, bra jobb, fin lägenhet, ja ni kan räkna ut hur det lät. Jag frös till, blev orörlig.. precis som när man får ett väldigt dåligt besked, t.ex. om dödsfall, det kändes som om kroppen tömdes på allt blod, allt blod. Inom loppet av sekunder kändes precis hela kroppen likblek. Jag var fortfarande orörlig, kunde inte ens tänka.

Det finns många människor jag känner som jag unnar lycka… nu lät det som jag känner många människor, men av de jag känner så unnar jag många av dem lycka. Men jag tror ärligt talat att det inte finns någon jag vill ska få uppleva precis allt vad lyckan har att erbjuda som hon. Jag blev glad för hennes skull, så glad.

Märks det av hur jag reagerade när hon berättade det? … Normalt sett i sådana situationer, när en person har starka känslor för någon i just den typen av situationer så handlar det inte om att man inte vill att personen i fråga ska vara lycklig, man skulle bara vilja att det var med just mig som h*n var lycklig. Men den här gången vet jag inte, självklart finns det en del av mig som önskar att det var jag som fick uppleva allt det där med henne, men i ärlighetens namn så vill jag helst bara att hon ska må bra och vara lycklig.

Och, även i ärlighetens namn, världens vackraste och världens underbaraste tjej, skulle jag vara den som gjorde henne lycklig? Den enda jag kan lura med det är mig själv, och då endast i mina drömmar. Jag är så glad att hon får uppleva allt det där för jag unnar henne det så mycket, kunde jag plocka ned månen åt henne så skulle jag göra det. Förhoppningsvis klarar hennes sambo av det bättre isåfall.

Jag tänkte när vi tappade kontakten att det var tur så jag inte föll helt och hållet för dig. Den här dagen visar väl hur bra jag egentligen kommit över dig när det väl kom till kritan.

Jag läste lite texter ikväll, texter skrivna av en kvinna, med en massa kommentarer, också det från kvinnor. Texter och kommentarer om hur jobbigt det var att vara ung och vilsen, att pendla fram och tillbaka mellan känslorna. Sådana texter brukar ofta få mig att bli ledsen.. inte på grund av inläggen, utan på grund av resonemangen kring den där vilsenheten. Om hur det inte kommer vara så jobbigt hela livet ut, om hur det blir bättre så småningom, det dröjer inte mer än ett par år max innan det blir bättre. Just ikväll var det tjejer som lite stöttande skrev ungefär att med tiden fann de sig själva och att de så sent som vid 18 års ålder fick sin första pojkvän, eller vid 17 års ålder blev av med oskulden eller upplevde sin första kyss eller… ja… den som eventuellt läser mina ord kanske förstår ungefär hur det lät.

Jag blir lite ledsen för att.. för att jag vet att det stämmer. Det blir bättre, förr eller senare kommer folk in i den där karusellen med kärleken och närhet och mysiga kvällar och springa omrking på rosa moln.. och tillåt mig att ha en förutfattad mening men … stryk det där, bäst jag låter oskrivet vara just oskrivet. Jag blir ledsen för det där stämmer, på så många, man ser det i alla kommentarer ”det blir bättre”, framförallt verkar det så för många tjejer.. det kanske tar lite tid, men det blir bättre, förr eller senare springer man på kärleken. Jag blir ledsen, för att det inte stämmer in på mig.

För att det aldrig ens varit i närheten av att stämma in på mig. Jag förstår inte stressen när man är säg 15 år… eftersom jag fortfarande inte har fått uppleva min första kyss så säger det sig självt att så också var fallet när jag var 15 år, men det var inget som tyngde mig då.. Jag antog att det skulle komma, jag ödslade inte ens någon tankekraft på det, bara levde mitt vidare mitt liv, och saksamma om det skedde några år senare, för klart det skulle inträffa även för mig, precis som för alla andra.

Alla andra.

Hoppets låga falnar om den inte får någon näring, när syret sakta försvinner lyser lågan allt svagare och jag är inte längre säker på någonting. Hoppets låga falnar, rummet omkring mig blir allt mörkare och är det något som känns mer säkert än något annat så är det mörkret, för vem skulle vilja ha mig? Vem skulle vilja ha en kringvandrande fin insida? Det är en fråga där svaret är lika tyst oavsett när frågan ställs.

Men jag kan nog lova er jag med. Det blir bättre, det blir verkligen det. För som betraktare så ser jag det med egna ögon, ni tar er upp ur skiten och ni blir sedda till slut, I promise. Men ingen regel utan undantag.. jag får helt enkelt vara undantaget så ni andra får uppleva kärleken så småningom, så ni andra slipper ligga där på dödsbädden och fundera på om det finns någon ni kan be om er sista, och första, kyss.

Alla hjärtans dag

februari 15, 2008

Alla hjärtans dag har precis passerat, troligtvis finns det de som fortfarande firar dagen… på ett eller annat sätt………

 Alla hjärtans dag ska vara en sådan där dag som är så enormt jobbig för singlar, man ska gå omkring och känna sig bitter och lite avundsjuk, och man ska känna sig ensammast i världen (eller än mer ensammast i världen.. hur nu det går till..). Men jag kan det inte, jag har ju firat alla mina 14:e februari i ensamhet, eller ja, åtminstone utan partner/dejt/sällskap eller vad man nu vill kalla det..

Jag tycker det verkar vara en mysig dag dock.. och jag gillar inte resonemanget ”.. varför måsta ha en speciell dag att fira sin kärlek på? Varför kan man inte göra samma sak(er) precis vilken dag som helst?” … Jag gillar inte det resonemanget för, jag tycker att man kan uppmärksamma varandra precis vilken dag som helst samtidigt som man har några speciella ”inbokade” dagar per år.. ungefär som årsdagar.

Eller, som även jag (kors i taket!) kan relatera till, presenter. Visst är det kul att få en present som en överraskning sådär vilken dag som helst.. men nog är det något speciellt med att få presenter på sin födelsedag eller på julafton.. för mig är det saksamma vad jag får egentligen, får jag en studsboll som jag inte kommer att använda så spelar det ganska liten roll, själva presenten känns ändå speciell av någon anledning.

Jag skulle gärna ha någon att fira kärleken tillsammans med precis vilken dag som helst, men jag skulle så gärna även vilja ha någon att fira alla hjärtans dag med också. Men eftersom jag vant mig vid att alla hjärtans dag är en dag man firar utan sällskap (d.v.s. inte firar alls) så känns det inget speciellt den här dagen, jag kan inte påstå att den är särskilt mycket jobbigare än varken den 13:e eller den 15:e februari.. eller oktober… om nu det säger så mycket egentligen.

Nu när jag sitter här och tänker på det känns det faktiskt nästan tvärtom, lite lättare den här dagen… jag kan drömma mig bort lite, tänk att få ha någon att mysa med en hel alla hjärtans dag, tänk att få ha någon att vara riktigt nära..

Jag undrar hur det är att vara nära någon… hmm… jag undrar om jag någonsin kommer få veta det..

Men nu när jag sitter här hoppas jag verkligen att det är många som upplever precis det jag sitter och dag(kvälls)drömmer om.. den närheten, den värmen.. Det låter hur klyschigt som helst att önska hela världen den kärleken.. men så känner jag, just för stunden.