Dessa ständiga helger

april 20, 2013

Det känns på något sätt otacksamt att vara jag. Att aldrig duga, aldrig vara bra nog. Att oavsett vad jag vill så räcker jag aldrig till för det. Det är så jobbigt när man bygger upp någon sorts förhoppning som sedan bara raseras på en sekund, livet känns så meningslöst, och man känner sig så maktlös inför det. Jag kan börja fråga mig saker om mitt värde, vad jag är värd, om inte saker jag gjort spelar någon roll, att känna sig utlämnad från beslut. Helt enkelt maktlös.

Helgerna är så ambivalenta att det inte finns. Det är skönt att vara ledig, att få återhämtning, men en väldigt väldigt stor del av helgen går åt till att känna jobbiga känslor och jobbiga tankar. Att ifrågasätta sig själv, ifrågasätta vad man gör och värdet av det, att ifrågasätta vad jag själv är värd… kanske för att jag själv tror en sak men det ändå visar sig vara på ett annat sätt. Sedan kan det gå runt i en cirkel, att jag återigen börjar ifrågasätta mig själv. Vad jag än tänker för negativa tankar så landar jag ofta där. Känner jag mig besviken över något? Att jag tyckte att något annat skulle ha hänt? Ja då kan jag istället börja ifrågasätta mig själv. Varför i helvete tycker jag det? Varför skulle JAG vara värd det?

Men det kan smärta att inse att man är värd mindre än saker och ting som man trodde sig vara värd mer än… Det är sällan jag tror saker och ting om mitt eget värde, men ibland leds jag in i att tro saker och ting, eller åtminstone hoppas, helt enkelt sånt jag måste sluta med.

Annonser

Det fortsätter och fortsätter, den har dagen har varit särskilt tung, särskilt jobbig, särskilt mycket tankar. Jag har känt mig särskilt ensam, övergiven, bortvald, ledsen och besviken. Dels ensam som i själv, men även ensam med alla känslor, när känslorna bara vill pressa hjärtat rakt upp ur bröstkorgen och det inte känns kul att leva, ingenting känns värt att leva för… då känns det ledsamt att också vara ensam med de känslorna, inte bara att vara själv/ensam.

Mina känslor känns så betydelselösa. Och då menar jag betydelselösa i den meningen att det spelar ingen som helst roll hur dåligt jag mår, det förändrar ingenting, jag är lika ensam för det, och det får mig bara att må ännu sämre. Jag känner mig så maktlös. Vad spelar min vilja för roll, mina känslor, när det inte är något ömsesidigt? Jag kan ju inte göra någonting åt det.

Det är så många tankar som rör sig i mitt huvud som jag redan skrivit, eller låtit bli att skriva, att det inte känns som någon mening att skriva dem. Nog för att jag kan det här med tårta på kaka, men ibland känns det meningslöst… ja ungefär som livet känns.

Just nu känns det som det blir sämre och sämre för varje dag. Jag har ingen ork till något, varken fysiskt eller mentalt, och varje gång jag försöker ta mig för något så känns det som det leder till att jag ger upp lite ytterligare. Arbetet brukar vara en trygg punkt, något som faktiskt funkar rätt så bra, men även där känner jag mig less just nu.

Det är många bekanta jobbiga känslor. Ensamhet är ju egentligen ett ganska vitt begrepp, enamhet kan komma i många former. Jag duschade precis, och jag duschade väldigt länge för att vara jag. Inte för att det var så skönt, även om det var det på sitt sätt, utan för att jag fastnade, jag stod blick stilla med blicken framåt under en tid som jag inte kan uppskatta, jag satt ned på golvet med vattnet rinnandes över mig under en ännu längre tid, funderandes, fast i tankar med många jobbiga slutsatser.

Jag hatar att när jag är ledsen så sluter jag mig, trots att jag egentligen mer eller mindre aldrig vill vara ensam. Men jag drar mig tillbaka, blir mer tystlåten, mer för mig själv.

Jag hatar att känna mig så misslyckad, så värdelös, så oeftertraktad…. att känna mig som ett störningsmoment. Att inte veta hur jag ska agera, att inte förstå, att inte kunna….

Jag hatar att leva ett liv utan menng, att även om jag för någon dryg vecka sedan bara hade små planer så var de ändå planer, något att ta sikte på, någon helg framåt, någon månad framåt, framåt sommaren… hur mitt liv kunde se ut, vad jag kunde göra, saker som kunde få mig att må bra.

Nu är det istället ett ingenting, dock med en oro över det där ingentinget. Egentligen vet jag väl precis hur det där ingentinget kommer te sig, jag har ju trots allt levt mitt liv i tillräckligt många år för att lära mig, men det är väl just det som oroar mig…

september 25, 2012

I dag var ingen vidare dag. Eller kanske bör jag uttrycka mig, det här är ingen bra dag. Ensamhet, känslor, ångest, så mycket ångest… och bara ångest inför morgondagen. För morgondagen är en dag där det finns miljoner småsaker som kan ge mig än mer ångest… Morgondagen kom i det här fallet väldigt olämpligt sett till den dag jag nu haft.

Egentligen har jag inte så mycket att skriva, jag ville bara få ur mig det…

Party!

maj 4, 2012

I morgon ska jag på en social tillställning.. eller helt enkelt, en fest. En speciell fest, en sådan sak som 99 % brukar se fram emot, själv känner jag bara ångest inför den. Jag vill bara att det så snart som möjligt ska bli söndag så jag får komma hem och ha ångest över hur dåligt det har gått.

Ganska ofta kan jag lite försiktigt se fram emot fester och liknande normalt sett (de fåtal gånger det inträffar), men lite beroende på sällskap, festens utformning eller liknande så kan jag även känna ångest inför det. Som mitt liv ser ut i dag så blir jag ju aldrig bjuden på ”vanliga” fester (jag får det nästan att låta som det funnits en tid då jag blivit det, men det är inte direkt sant). När jag blir bjuden så är det snarare för att det inte går att inte bjuda mig, och då brukar det ju vara mer speciella fester än bara en helt vanlig hemmafest med vänner (vänner jag iofs inte har så det kanske inte är så konstigt).

Men festen i morgon känns jobbig, av många orsaker. Upplägget känns jobbigt, det känns som det finns en risk att det kommer kännas som man måste prestera något, detta i kombination med människor jag egentligen inte känner så jätteväl och i kombination med att det bara är killar, och dessutom på ett sådant sätt att det känns som det kan bli väldigt ”grabbigt” (jag vet knappt hur man hanterar sånt längre, jag känner mig bara heeeelt malplacerad) gör att jag bävar…

Om jag inte är sådär jätteöppen normalt sett så kommer jag här måsta vara en person jag inte kan vara, jag kommer sannolikt känna mig malplacerad, rätt värdelös och bara vilja att plågan ska ta slut.

Killarna i sig är jättebra på många sätt… det är bara det att till 90 % är jag ingenting av vad de är… till så väldigt stora delar är vi helt annorlunda, vilket blir så extremt påtagligt för att en stor del av dem är så framåt. Det kommer med största sannolikhet inte gå att undvika, att bara ta det lugnt och ta sig igenom de där timmarna på festen… det kan till och med vara så att det pikas lite på grund av det.

Normalt sett har jag ingenting emot det, att retas lite kärvänligt… men i sådana sammanhang, när jag känner mig totalt fel och värdelös så förstärks den bilden bara när omgivningen bekräftar det, även om det är kärvänligt retsamt så i ett sånt läge så suger jag åt mig det som en svamp.

Festen är i morgon… ändå har jag redan målat upp alla skräckscenarion… det kanske faktiskt kan gå bra? … Jag skriver det, men det är bara tomma ord, jag kan bara se det gå åt helvete.

Time of despair

januari 18, 2012

Klockan slår över, jag kan sluta för dagen och gå hem. Det är en sådan skön känsla, en lättnad och en längtan att få komma hem, ett lugn. Jag kommer hem och känner ungefär på samma sätt… bara någon timma senare är det mycket som känns jobbigt.

Med tanke på hur mitt liv ser ut så består mina dagar ofta av tid som spenderas framför någon skärm, tittandes, lyssnandes eller läsandes någon underhållning. Nästan varje dag. Det är ganska vanligt att när jag låser dörren på en fredag så blir den inte upplåst förrän jag går till jobbet på måndag.
Jag kan faktiskt leva på det här sättet många stunder, det är egentligen inget jag önskar men jag har vant mig eller stänger av tillräckligt för att bara kunna sitta för mig själv i sällskap av en skärm. Det kan gå ett par månader där jag egentligen inte har någon kontakt på min fritid annat än med familjen utan att det behöver nedslå mig alltför mycket. (det där var helt enkelt inte helt sant… kände jag när jag insåg i efterhand vad jag egentligen skrev)

Men ibland… ibland inser jag vad jag går miste om, vad jag saknar och skulle vilja ha. Ofta är det kärleken det handlar om, väldigt ofta, men ibland är det bara den där vänskapen. Jag har aldrig haft någon utanför exempelvis en bloggs skyddade anonymitet som jag pratat med om till exempel kärleken, livet eller de där jobbiga stunderna. Aldrig pratat om sådant med någon öga mot öga, eller för den delen öra mot telefonlur… Min familj har jag aldrig vågat prata med sådant om, och vem annars vet jag inte… Men det gör mig ledsen. Folk som kan ha suttit uppe till solen stiger bara för att prata.

När jag får ett sms, ett mail, när någon ringer… jag vet att det fanns en tid, för väldigt längesedan, då det kändes kul eller spännande. Det kan fortfarande hända, som hon jag skrev om för en bra tid sedan som bröt kontakten med mig, hennes mail blev jag glad av, de såg jag framemot. Annars känner jag mig mest likgiltig, jag vet alltid vilka det kan vara ifrån (det krävs inte många fingrar för att hålla reda på antalet), och det är aldrig något särskilt det gäller i alla fall.

Jag kan se, höra, vad andra människor får uppleva och det kan göra mig ledsen. Vilket i sin tur leder till att jag får dåligt samvete över en annan människas glädje, en annan människas härliga upplevelser. Det händer såklart inte alltid, för det mesta blir jag glad av andra människors glädje, men ibland så blir jag bara ledsen av det. Ibland blir jag bara ledsen över hur tomt livet kan vara.

Men jag vet inte hur man gör… det är så enkelt så naturligt för alla… men jag förstår inte.

Fel

februari 17, 2010

Jag tycker inte om att vara osynlig. Den senaste tiden känns det dock som jag varit det alltför många gånger. När jag på något sätt försökt ta kontakt med någon, vilket i sig inte är så lätt för mig alla gånger, så har jag helt enkelt mötts av… ja… ingenting. Tystnad känns nästan som fel ord, ignorans känns bättre. Och det har hänt några gånger för mycket för att jag bara ska kunna försöka igen, bara inte bry mig så mycket om det. Jag tror dessutom att en människa som dök upp i mitt liv för en kort tid sedan lika snabbt försvann igen (alltså medvetet försvann) och… ibland kan jag inte låta bli att undra: Är det något fel på mig? Gör jag något eller uttrycker jag mig på något vis som är så pass fel att det knappt går att stå ut med mig?

Många gånger tycker jag inte att det ska behöva vara det, men när jag blir nervös eller osäker så kan jag absolut känna mig just precis så, osäker, när jag uttrycker mig, jag kan känna mig lite klumpig.. men… När jag verkligen försöker och det ändå slutar på samma sätt?

Men tanken skrämmer mig lite ibland, det kanske verkligen är något allvarligt fel på mig, något jag gör eller något sätt jag uttrycker mig på som är så fel så fel. Jag försöker vara mig själv och jag vill verkligen kunna vara mig själv… men i ärlighetens namn så vet jag inte om det funkar, just för stunden tvivlar jag väldigt mycket på hur lyckat det egentligen är. Det fyller mig faktiskt med en känsla av att vara ganska så misslyckad, vilket kanske egentligen inte är så konstigt med tanke på att det är precis hur det hela kan sammanfattas. Jag försöker vara mig själv men lyckas ändå inte… jag förblir mitt osynliga ihåliga jag.

Det känns bara så tråkigt, så omotiverande att försöka när det så ofta blir på det här viset. Så meningslöst.