Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Jag vet inte om det bara är den generella känslan, eller om det är en känsla som förstärks för att det är en helg som säkert för många innebär roligare saker, men i dag känns det väldigt ensamt. Saknaden av att ha någon är så väldigt stor i dag, en känsla av trygghet som jag bara önskar som inte finns där.

En del av mig önskar att det likt ett mirakel bara dyker upp något som förändrar allt, något jag inte ens kan se själv, något jag inte kan känna själv än… Såna där drömmar om saker som jag lärt mig är orealistiska i mitt liv, men som kanske någon gång kunde få vara sann. Jag hatar att känna känslan av ett misslyckande, av att vara en förlorare, långt innan det inträffat, att inse hur stor sannolikheten är.

Jag kan hålla sånt borta rätt bra när jag är mitt i något, men såhär, för mig själv, när jag kan reflektera över min sorgliga ursäkt till liv så är det ganska enkelt att se hur jag alltid misslyckas, och hur stor sannolikheten är att mitt liv kommer fortsätta så tills jag dör… hur jag än försöker däremellan.

Virulence

juni 15, 2013

Gårdagen var en dag då känslorna vällde över mig. Även i dag är det många känslor som är närvarande, men om det i går var frustration, besvikelse, uppgivenhet, hjälplöshet och liknande känslor så är det i dag mest bara sorg… och ensamhet.
Jag är ledsen och känner mig svag, som om jag skulle vilja krypa ihop i fosterställning i sängen och bara ligga ihopkurad och hoppas att allt bara försvinner. Sedan är det den där ensamheten, den börjar bli så påtaglig igen, jag börjar känna en del väldigt välbekanta ensamhetskänslor som det faktiskt var ett tag sedan jag kände. En sorts total form av ensamhet, när en dag kan vara helt tyst, man hör inte ett ljud från någon annan människa, och det känns på något sätt som att man är helt ensam på den här planeten.

Samtidigt blir jag så inåtvänd när jag mår dåligt. Jag får svårare att ta tag i saker, ta initiativ till saker. Jag sluter mig, även fast jag inte alltid vill det så blir det så. Det är som att jag behöver hjälp för att öppna upp mig… men hur lätt är det när jag samtidigt sluter mig?

Men mitt alias, mitt bloggnamn, just ikväll känner jag att jag gör skäl för mitt namn. När ensamheten plågar mig som mest, då känner jag hur jag på något sätt….

Jag vill inte vara ensam, men jag ska nog vara det. Det är nog meningen.

juni 14, 2013

Livet fortsätter på den inslagna vägen. Jag kan inte sluta tänka på det, inte sluta tänka på hur lite värd jag var när det väl kom till kritan.

Hur jag hatar mig själv, hur jag hatar mitt liv, hur jag hatar att vara en förlorare, att inte vara bra nog, att vara ett misslyckande. Att mycket tid och mycket insats kan slängas bort på så kort tid… att all den långa tiden innan på något sätt inte var värd mer, att det krävdes så lite för att bara riskera den, riskera allt det.

Det är väl en skev uppfattning, jag trodde att något var vad det inte var, jag trodde för mycket på ord som sades, jag trodde för mycket om aker och ting, kanske trodde jag på dem utifrån min synvinkel… och kanske är det bara ett bevis ytterligarep å hur socialt missanpassad jag är, kanske ska man inte tro på ord så pass hårt, man ska förstå att ord som uttrycks inte alltid betyder saker och ting bokstavligt. Det kan låta finare än det är.

Men det får mig fortfarande att känna mig så värdelös, som att all den tid, flera månader, all den energi, den mentala investering jag gjorde, var totalt värdelös. Alla de där månaderna gick att byta t på bara ett par dagar… alla de där månaderna var inte värt så himla mycket som jag trodde, som jag fick uppfattningen av… det gick enkelt att utbyta på så mycket kortare tid.

Mina många månaders mental investering gick att byta ut på bara ett par dagar…

Det fick mig att känna mig så lite värd, och det gör det fortfarande…

En fredagkväll, med alkohol som mitt enda sällskap, med en klump i halsen som nästan gör det svårt att andas.

Jag hatar att jag fortfarande hoppas, och jag hatar att jag inte kan se något slut på det, att jag inte kan se när jag skulle sluta hoppas…… det är som att det fortfarande är dagen efter och jag bara väntar på att det ska lösa sig, att det var ett misstag, att jag var värd mer.

Det gör så ont inuti mig.

ToD

juni 13, 2013

Och det blir bara värre och värre, första halvan av den här dagen var fruktansvärd, jag kände mig väldigt ensam, väldigt värdelös, och det var mycket med livet och framtiden som kändes totalt meningslöst. Efter det följde ett par timmar då det inte var riktigt lika jobbigt, men nu ikväll, väl hemma så är det återigen sådär jobbigt.

Att inte känna att man duger, inte känna att man är värd att kämpa för, att satsa på, att stå ut med, att vilja ha mer än någonting annat…. eller helt enkelt vara tillräckligt intressant för att vara eftertraktad. Att känna att det aldrig kommer vara så, att det är totalt osannolikt. Jag tänker bakåt i tiden, på de jag haft känslor för, inser hur omöjligt det skulle vara, hur lyckliga de blir med de som de träffar, vad har jag att erbjuda? Ingenting. Varför skulle någon vilja ha mig? Vilja fortsätta att kämpa för mig? Att känna en lojalitet, att vad som än händer så är det… vi…

Jag har skrivit om ordet ”vi” förut, dock i lite andra tankebanor. Men tänk att få vara ett ”vi” ett ”oss”… Jag är rädd att min tillit börjat bli naggad i kanterna, när skulle jag ens våga tro på att det finns ett ”vi”.

Jag är lite rädd för att om jag skulle bli tillsammans med en tjej så skulle jag vara livrädd för att bli övergiven. Jag har skrivit att jag är naiv, och det är jag, men i det här avseendet är frågan hur det egentligen är, om det inte är precis tvärtom… Skulle stora ord och fina gester betyda någonting? Risken är att min hjärna har lärt sig att jag inte är värd att kämpa för, att stanna för, att vilja ha så pass mycket. Vad jag är rädd för är att även om jag blev tillsammans med en tjej, och även om hon uttryckte hur mycket hon älskade mig, så skulle jag vara beredd på att inom loppet av bara någon dag eller ett par dagar så kan hon överge mig, på en gång.

Herregud jag är rädd för det nu utan att ens ha någon vid min sida.

Jag har inte haft den rädslan förut, men jag är rädd att jag lärt mig att det är så. Och det är klart att rationellt sett så kan det såklart alltid hända, teoretiskt sett kan man bli lämnad precis närsomhelst… men jag hatar att det fröet av rädsla nu såtts inom mig… för jag vill inte behöva oroa mig för det med, känna ångest över det med (som sagt, än sjukare eftersom jag inte ens är tillsammans med någon).

 

Det blev långt och utsvävande och jag hann egentligen bara beröra en liten del av allt som känns jobbigt just nu, men jag orkar inte skriva uppsatser om allting, kanske var det här det jag behövde få ur mig just nu.

Teesdawg

juni 11, 2013

Det fortsätter inte så mycket bättre. Helgen var välbehövlig, och helgen fyllde på en del energi, ändå kände jag mig rätt matt i måndags. Det kan jag nog ändå leva med, då är det desto jobbigare att många av de där jobbiga känslorna börjar komma tillbaka, känslor av ensamhet, känslor av att aldrig duga. Känslor av att risken känns så stor att jag får leva mitt liv utan någon vid min sida, att jag kan vara lätt att tycka om, men omöjlig att vilja ha mer ifrån. Vem skulle någonsin vilja ha någon som mig.

 

Utöver det så har jag ångest och dåligt samvete över att vissa delar av mitt liv stått totalt still sedan den där måndagen i mars. Sånt som ger mig ångest dagligen. Jag har varit inne på det någon gång förut när man inte orkar ta hand om sig själv eller det liv man lever i olika avseenden när man inte mår bra. Så är det nu, i vissa avseenden är jag som handlingsförlamad… vilket känns oerhört märkligt. Dels för att jag alltid gjort mycket av det bara på rutin, på vana, nu går det inte alls, och dels för att det faktiskt ger mig ångest att veta att jag missköter saker…

Som tur är är det ju bara sånt som egentligen går ut över mig själv, det drabbar inte någon annan, även om ångesten kan bli väldigt stark om någon människa får en glimt av allt det där jag inte klarar av just nu… allt det där jag inte klarat av på ungefär tre månader…

Soppatorsk

juni 8, 2013

Den här helgen kom välbehövligt. Jag har totalt haft slut på all ork, all energi och jag behöver verkligen ha en lugn helg, få fylla på den där energin, andas ut lite. På det sättet är det en bättre helg än många av helgerna de senaste… ungefärliga tre månaderna… Tre månader, har det gått så länge? Jag ska inte fastna för mycket i de tankarna nu… det gör jag tillräckligt ändå, men det känns verkligen som jag fortfarande är på ruta 0… som om det är dagen efter, att jag fortfarande väntar mig att det inte är sant.

Problemet den här helgen är att jag verkligen saknar närhet, det är en sån helg när jag verkligen önskar, mer än vanligt, att jag hade någon att vara nära, någon att mysa med, någon som kunde hjälpa mig fylla på den där energin.

Jag har ett så stort närhetsbehov, och när jag är i den situation jag nu är i så blir bara behovet än större.

Eternal

juni 1, 2013

Det har varit en omtumlande helg, speciellt om man räknar från fredag morgon. En fredag som är svår att beskriva i ord, en fredag som för mig väcker många tankar som väcktes hos många andra med, men som även väcker tankar som jag nog är ganska ensam om. Sånt som jag egentligen inte kan yttra för någon.
Eller som den där frågan som jag fått någon gång förut, men som det krävs väldigt mycket för att någon ska fråga ”har du någon att prata med?” Vad svarar jag på det? Vad svarar JAG på det? Det är en fråga som är omöjlig att svara ärligt på. Samtidigt som jag verkligen hatar att ljuga, det leder till ett något luddigt svar.

En lördag som framförallt till en början varit präglad av fredagen. Därefter spenderad framför två filmer, bra filmer. En andra film som lyckades med det där märkliga där jag känner mig rätt udda. En film som lockade fram tårar, men bara egentligen vid det lyckliga slutet, i de allra sista sekunderna, när allt löste sig. Ett lyckligt slut kan nog framkalla tårar för många, problemet är bara att det inte nödvändigtvis var det lyckliga slutet i sig som framkallade tårarna, utan det var snarare kopplingen till mitt eget liv som aldrig har något lyckligt slut… det där som aldrig händer mig.

Det går att knyta ihop trådar både från fredagen och lördagen, men det gör jag nog för mig själv än så länge…