When? Huh? What day?

mars 27, 2013

Livet fortsätter på den inslagna vägen, vissa dagar går jag sönder inombords, andra är värre. Känslorna pendlar väldigt mycket fram och tillbaka, inte direkt upp och ned, utan snarare fram och tillbaka mellan många olika känslor. Jag tycker verkligen inte om att leva just nu, bara att vakna på morgonen är jobbigt. Jag brukar tycka om att ligga och dra mig lite, ta det lugnt på morgonen, nu är huvudet fyllt av jobbiga tankar direkt jag slår upp ögonen, och på morgonen framförallt har jag väldigt dålig ork att hålla de där tankarna borta.

Jag önskar jag kunde backa klockan och stanna tiden när allt var bra. Aldrig låta tiden ticka igen, bara vara fast i en naiv loop när jag trodde på något. För det är klart att jag skulle landa i det här, klart att det skulle bli såhär, egentligen är det väl fullt naturligt att jag skulle bli ensam, bortvald. Det är ju inte det som är det konstiga, tvärtom, det konstiga är ju att jag faktiskt började tro på motsatsen, att jag faktiskt trodde för mig själv att det kunde vara på något annat sätt.

Jag hatar mig själv så för att jag var naiv nog att börja hoppas, att tycka om det… jag vet och förstår att det har att göra med hur gärna jag vill att det ska vara så, att jag vill det så sjukt intensivt så att jag helt enkelt inte kan göra något annat än bara känna på det viset, att jag inte kan låta bli att tro på saker och ting trots att jag vet hur det funkar när det kommer till mig.

 

Något jag tänkt mycket på de senaste dagarna är att under tiden jag bloggat, och då kanske jag främst menar även den tid jag bloggade innan den här bloggen, min andra blogg, så har jag kommit i kontakt med många människor, än fler på den förra bloggen. Lite för ofta för att det ska kännas bra så har det funkat ungefär såhär. Jag bloggar om något som känns jobbigt, en person som också tycker att något känns jobbigt känner igen sig och kommenterar. Kanske växer det fram en vänskap, men så helt plötsligt så börjar den där personen må bättre, då är det som att jag inte behövs längre.

Ibland har det varit ganska uppenbart, och jag tror egentligen aldrig att det varit något planerat eller utstuderat, däremot har det hänt alldeles för många gånger för att det bara ska kännas som en slump… men det får mig att känna mig ganska betydelselös. Ungefär som ett verktyg man kan använda när man själv mår dåligt och sedan bara lämna och gå vidare när det känns bättre… det känns som det där jag trodde var på riktigt… det var bara på riktigt så länge motparten behövde det. För mig var det något jag hoppades mer på, men vad jag vill spelar ingen roll. Vad jag vill har väl aldrig spelat någon roll egentligen.

En annan sak jag tänkt på var den där tisdagen för tre veckor sedan när jag bloggade igen. Dagen efter den där hemska dagen. Jag mådde väldigt dåligt den tisdagen, men jag snubblade över ord som var skrivna för några månader sedan, ord kanske skrivna lite i oförstånd. Nu, såhär x antal månader senare så blev det verkligen ödets ironi, det var nog enda gången väl hemma den dagen som jag drog på smilbanden. Mitt i all tragik så blev det faktiskt lite komiskt, ödets ironi på ett tragikomiskt sett som fick det att kännas som någon högre makt bara lite retsamt ville räcka långfingret.

Så länge jag andas kommer jag nog aldrig lära mig vissa saker…

Sundae

mars 24, 2013

Den här helgen har hittills varit fruktansvärd. Gårdagen framförallt. Jag vaknade alldeles för tidigt, och vaknar jag nu och det inte är mitt i natten så är risken stor att jag inte somnar om, det är alldeles för många tankar, för jobbiga tankar och för intensiva tankar för att jag ska somna om.

Det är en helg med känslor av tomhet, ensamhet, övergivenhet, uppgivenhet, längan… trängtan, saknad, självhat, tvivel, dödslängtan och mycket annat. Ofta många känslor på en gång, samtidigt. Att känna att jag inte duger, inte är bra nog, att det finns andra som är så mycket bättre, på precis alla sätt som finns.

Att känna igen vissa saker från förr, att känna att man sett vissa saker tidigare, men ändå inte märker det. Att känna sig tillfällig, bra i brist på annat, utbytbar.

Att hata sig själv för den jag är, att hata mig själv för att jag är naiv, att hata mig själv för att jag inte inser saker, för att jag hoppas på saker, vill saker. Jag vill saker så galet intensivt, vill dem så att det är få andra saker som spelar någon roll… det blir aldrig som jag vill…. aldrig, det gör mig så ledsen, uppgiven och uppgiven.

Det här inlägget är bara ren galla utspydd, men det äter upp mig inifrån, jag behöver få ur mig det.

 

Just nu känns det som det blir sämre och sämre för varje dag. Jag har ingen ork till något, varken fysiskt eller mentalt, och varje gång jag försöker ta mig för något så känns det som det leder till att jag ger upp lite ytterligare. Arbetet brukar vara en trygg punkt, något som faktiskt funkar rätt så bra, men även där känner jag mig less just nu.

Det är många bekanta jobbiga känslor. Ensamhet är ju egentligen ett ganska vitt begrepp, enamhet kan komma i många former. Jag duschade precis, och jag duschade väldigt länge för att vara jag. Inte för att det var så skönt, även om det var det på sitt sätt, utan för att jag fastnade, jag stod blick stilla med blicken framåt under en tid som jag inte kan uppskatta, jag satt ned på golvet med vattnet rinnandes över mig under en ännu längre tid, funderandes, fast i tankar med många jobbiga slutsatser.

Jag hatar att när jag är ledsen så sluter jag mig, trots att jag egentligen mer eller mindre aldrig vill vara ensam. Men jag drar mig tillbaka, blir mer tystlåten, mer för mig själv.

Jag hatar att känna mig så misslyckad, så värdelös, så oeftertraktad…. att känna mig som ett störningsmoment. Att inte veta hur jag ska agera, att inte förstå, att inte kunna….

Jag hatar att leva ett liv utan menng, att även om jag för någon dryg vecka sedan bara hade små planer så var de ändå planer, något att ta sikte på, någon helg framåt, någon månad framåt, framåt sommaren… hur mitt liv kunde se ut, vad jag kunde göra, saker som kunde få mig att må bra.

Nu är det istället ett ingenting, dock med en oro över det där ingentinget. Egentligen vet jag väl precis hur det där ingentinget kommer te sig, jag har ju trots allt levt mitt liv i tillräckligt många år för att lära mig, men det är väl just det som oroar mig…

TGIF

mars 15, 2013

Jag var inne på det i förra inlägget. Den här helgen skulle bli bra, den här helgen hade jag planer för, förhoppningar.

Sedan måndags har jag istället varit rädd för fredagen, för helgen. Jag är det fortfarande. Det är väldigt ovanligt att jag är rädd, det är faktiskt en ganska ovan känsla, men just nu känner jag mig svag, rädd för vad som ska hända.

Jag gruvar mig för att laga mat i dag. Det är en maträtt jag egentligen tycker mycket om och som jag dessutom inte ätit på ett tag, men jag känner ingen aptit alls när jag tänker på det. Jag har ingen större aptit alls just nu men just den här måltiden just den här dagen känns hemsk. Hade jag vetat hur helgen skulle bli så hade jag väldigt sannolikt inte ens handlat för att kunna laga till det… jag hade nog inte ens ätit något… möjligtvis värmt något i micron och tvingat i mig när aptiten sagt nej…
Planen med matlagningen var inte direkt så som den blivit, nu känns den totalt poänglös.

Jag vill bälga i mig alkohol. Inte för att jag är sugen på det, och inte egentligen för att jag tror att det skulle göra något bättre (oftast blir det ju bara värre, som att känslorna snarare förstärks än dämpas) utan för att det finns någon sorts föreställning i mitt huvud att det är någon märklig lösning på något. Det vore nog inte en så bra idé, men det kan sluta med det oavsett medvetenhet.

Sedan känner jag mig i ärlighetens namn ganska värdelös. Värde lös, utan värde. Med såna där klyschiga egenskaper som känns som de just saknar värde. Jag hatar verkligen mig själv när jag inser sånt här. Jag kan önska att de kvaliteter jag har värdesattes högre, samtidigt som det väl bara är att acceptera att världen ser ut som den ser ut, det är inte hela världen det är fel på, det är mig.

Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, i dag när jag var på jobbet så ville jag bara därifrån, men jag ville inte heller hem, hem till tomheten och ensamheten, hem till en planerad helg i spillror. På något sätt vill jag inte vara någonstans, det finns inget ställe jag vill fly till heller… det är som att jag bara vill försvinna helt och hållet.

Samtidigt som jag inte vill vara ensam, allt blir ju bara värre då.

För ögoblicket är det få saker jag vill, men det är mycket jag inte vill. Det senare får jag däremot mycket av.

Back in business

mars 12, 2013

Det var länge sedan jag senast skrev ett inlägg nu. Som jag tidigare envetet påstått så är bloggen en ventil, ett ställe där jag skriver när jag behöver få ur mig saker, när det blir för mycket. Att jag inte har skrivit på länge kan alltså många gånger vara ett bra tecken (inte alltid), så är också fallet den här gången. De senaste månaderna har livet varit ganska bra.

Ganska bra, det är enormt stora ord för mig att använda, ordet ”bra” överhuvudtaget när det kommer till mitt mående, jag vet inte om jag kan påstå att jag ens mått ”ganska bra” som ett mer generellt mående (alltså bortsett från enstaka ögonblick) sedan strax efter jag gick ut gymnasiet. Helt enkelt kanske det har varit min bästa tid i mitt vuxna liv. Närminnet kan vara lurigt ibland så jag ska inte svära på det, men tveklöst en av de bättre perioderna i mitt vuxna liv.

Med tanke på inledningen av inlägget kanske det inte är så svårt att räkna ut att det faktum att jag nu skriver ett inlägg igen inte är ett bra tecken.

Efter en lång tid (enligt mitt sätt att se det) som varit bättre kom så helgen som precis var. Det var så många bekanta känslor, ensamhet, tomhet, en känsla av att mitt liv inte har någon mening, att jag inte har något att visa upp med mitt liv. Det där sista, det har ingenting med att visa upp det för någon annan att göra (även om det vore kul att ha något att prata om med andra människor) utan mer för mig själv, något jag kan se tillbaka på… och mitt i alla dessa känslor en sån ensamhet, en ödekänsla. Att sitta i sin lägenhet och på något sätt känna människor leva sina liv helt frånvänt mig, att känna att mitt i allt det där jobbiga står jag ensam, det finns bara tomhet som stöd.

Jag gick in i den här veckan lite sargad, lite sådär uppgiven och allmänt less. Men det här var ju faktiskt en bra vecka, den här veckan lovade gott, och den skulle bara bli bättre och bättre, helgen skulle vara precis allt det där som helgen jag precis upplevt inte var. Jag stökade ändå undan i helgen, fixade tvättid, handlade.

Men jag ska medge, bortsett från att jag hade en jobbig helg med jobbiga känslor så var det något annat som gnagde, något som kändes fel.

Måndagen kom, måndagen började stillsamt, inte jättepositivt egentligen, gav mer tid åt liknande tankar som under helgen. Sedan blev det bara värre. När allt vänds omkull på en sekund, när alla de där månaderna som varit bra, all den tiden blir fylld av annat. När ensamhetskänslan förstärks, självtvivel, en känsla av att helt enkelt inte duga, att kunna bli utbytt på väldigt kort tid.

Det sista gör mig så konfunderad. Vad är egentligen verkligt, vad är sant. Saker jag inte förstår, men så är jag å andra sidan uppenbarligen en jävligt naiv människa, det har jag bevisat för mig själv gång på gång. Jag fattar inte varför jag låter mig själv tro/hoppas på saker, varför jag vill saker, varför jag suger åt mig av ord så pass. Jag har lärt mig förut i vissa fall att jag kan tolka ord alldeles för bokstavligt, jag måste sluta med det, framförallt när det är positiva ord riktade mot mig, jag suger åt mig dem alldeles för lätt, tror bokstavligt på dem. Fan vad svårt, men jag måste lära mig att inte göra så.

Efter det där ögonblicket, i går, när allt kastades omkring, spenderade jag en halv dag med att försöka svara på saker på jobbet med en klump i halsen, det var en ny upplevelse. Så många tillfällen när det var nära att brista, så många tillfällen när blicken bara fastnade i tomhet, jag kunde inte fokusera, inte producera någonting, jag kände mig som världens sämsta arbetare.

På vägen hem var det nära att brista igen, men jag höll ihop. Men så låste jag upp dörren till lägenheten, gick in och stängde om mig, och på en gång brast det, jag gick sönder och tårarna rann… det var längesedan nu faktiskt. Senaste gångerna jag gråtit har det ändå på något sätt vart något jag velat få ur mig… nu brast det bara, jag gick sönder och kunde inte hålla tillbaka.

Den här dagen var konstigare, för jag har inte varit ensam förrän i princip nu ikväll. Hela arbetsdagen kämpade jag emot tårarna, att inte gå sönder igen. Jag har inte gjort det än, och nu är jag mest matt.

Jag skrev att jag fixat tvättid inför helgen. För ungefär en månad sedan bytte jag sängkläder så att de skulle vara nya och fräscha, det var inte en slump att jag gjorde det då. Jag hade tänkt vänta med att byta sängkläder igen till den här veckan för att de på nytt skulle vara fräscha, det var inte heller en slump.

Varför skriver jag det? För att imorse innan jag gick till jobbet så kände jag att det var lika bra att plocka ur de gamla sängkläderna redan då så kunde jag bädda nytt nu ikväll. Det sista som låg kvar i sängen var en kudde i sitt örngott. Ett ögonblick jag bävat inför sedan måndagen. Jag tog kudden till mitt ansikte, luktade, luktade lite till. Tog av örngottet och luktade en sista gång, sedan lade jag örngottet i tvätten och kämpade emot tårarna samtidigt som jag insåg att det örngottet aldrig kommer lukta så igen.