Började skriva ett inlägg tidigare idag men jag blev, avbruten kan man väl säga, ungefär halvvägs in och.. det får vara ett utkast tills vidare, kan inte skriva klart det utan den känslan.

Kvällen har hittills fyllt mig med jobbiga känslor. Jag har alltid känt att två av mina bästa sidor har varit min snällhet och min ärlighet… samtidigt börjar det mer och mer kännas som mina två kanske största svagheter.. Snäll, ärlig, trevlig… Jag hatar den människan.. Hatar mig. Snäll, jag kan inte hjälpa det.. jag känner.. bryr mig.. vill vara omtänksam (huruvida jag lyckas får andra bedöma..), men det känns knappt som det är värt det.. Om jag varit raka motsatsen så hade det tagit mig betydligt betydligt längre. Lite mer egoistisk, lite mer svinig.. det hade hjälpt i många sammanhang, framförallt vid kärleken.. samtidigt kan jag ju inte vara någon jag inte är..

Ärligheten.. den är väl bra… ibland.. även här kan man fråga sig vad den egentligen hjälper när det gäller kärleken. Man ska visa sina bästa sidor, vara lite bättre än man egentligen är, för att locka med mer än man egentligen har.. Man ska spela spel, tänja på sanningen lite.. Många är det som hävdar att det där ”spelet” är så jobbigt och det skulle vara enklare om folk bara var raka, både män och kvinnor hävdar det.. Jag tror det är betydligt färre som menar det än som hävdar det. Åtminstone om de tänkte efter. Annars skulle ni lika gärna kunna nöja er med mig.. Vad jag menar är att för mig som står utanför hela den där cirkeln med förhållanden, dejter och allt fram och tillbaka så ser det ut på ett visst sätt.. en stor del av ”spelet” är det som bygger upp spänningen.. Sen kan man självklart spela ”fel” men det är en helt annan sak..

Vad som är ”rätt” eller ”fel” i det spelet har jag ingen aning i.. jag har ju som sagt noll erfarenhet från det där..

Trevlig… man kommer en bit med det… men aldrig särskilt långt. Jag hatarhatarhatarhatarhatarhatarhatar framförallt trevligheten och snällheten… Jag hatar att jag faller för tjejer som jag inte har någon chans att få.. och nej, med det menar jag inte att jag faller för modellsnygga tjejer, jag menar att det spelar ingen roll hur de ser ut, jag faller ändå för de tjejer jag inte kan få. Vissa är modellsnygga, ett fåtal.. eller ja.. bara någon enstaka.. men då hatar jag mig själv.. eller jag hatar mitt hjärta, som måste få känslor för just henne.. det är ju game over innan det ens börjat.. Tyvärr kan jag inte styra över mitt hjärta.

Å andra sidan brukar de tjejer jag faller för automatiskt bli bland det vackraste och underbaraste jag någonsin mött.. oavsett om det varit tjejer jag knappt märkt ens tidigare.. men då känner jag mig bara än en gång chanslös igen. Varför? Jo för jag ÄR chanslös..

Jag föll för en tjej, jag blev den trevlige, och nu är jag osynlig. Jag vill slita ut mitt hjärta, vad som är kvar av det, och slänga det ned i en djup djup brunn. Lägga på ett lock över brunnen och glömma bort den.

Is there anybody out there..

september 20, 2007

Om någon söker hjälp hos dig tror jag det generellt sett bästa du kan göra är lyssna. Så länge det inte handlar om en ren hjälplöshet och att personen i fråga kanske säger rakt ut ”hjälp mig” så är det lyssna jag tror gör störst skillnad.

Om jag öppnar mig inför dig så spelar det ganska liten roll om du vet lösningen på mitt problem, jag vill, åtminstone, få ur mig problemet först. Många gånger kan det till och med vara bättre om du bara lyssnar, frågar lite och ger stöd snarare än att du ger mig råd direkt på hur jag bör eller ska göra.. Även om det är så att du ger mig jättebra råd, kanske till och med mer eller mindre vet hur jag bör göra.. Men ibland när man öppnar sig så hinner man säga en mening och får direkt råd och pekpinnar tillbaka. Man kanske hinner säga en mening när man skulle kunna fylla en hel encyklopedi med ord.. (lite trist läsning dock kanske..)

Men många gånger när det händer.. eller många.. det kändes som att ta i.. men när det händer, så känner jag mig ofta så överkörd.. jag hinner inte förklara någonting och genast känner du både mig, omgivningen och.. ja allt, betydligt bättre än mig själv.. Sannolikheten för att det skulle vara så är väldigt liten, men även om du har rätt och säger jätteviktiga saker så hjälper det sällan föga.. tyvärr är risken stor att det snarare stjälper..

Om du istället bara är lyhörd, agerar bollplank en stund med mig och framförallt ger mig lite stöd, så kanske jag på egen hand kan samla på mig lite självförtroende och finna en egen lösning på mitt problem.. Även om du satt inne med den lösningen redan från början så kan det faktiskt vara smartare att låta bli att säga åt mig hur jag ska göra. Men bestämmer du dig för att göra det, se då till att jag är mottaglig för informationen och att jag har kraft att ta det steg jag behöver ta för att lyckas.

För de flesta anser sig vara experter och veta lösningar på andras problem (men få skulle någonsin erkänna det) men alla situationer är unika, så även om man vet en trolig lösning på ett problem så kan man försöka vara lite ödmjuk istället och känna sig fram.

Ny vecka, nya möjligheter.

september 17, 2007

Idag är inte en bra dag.. alls.. känns som det kan sluta precis hur som helst.

Det var nog längesedan jag hade en dag som var såhär redan från morgonen…

..

september 16, 2007

Jag lyssnar.. minns..

.. ledsen.

Min enda stora dröm här i livet har varit kärleken.. kanske får jag aldrig uppleva den. Jag har inte gett upp det sista lilla hopp jag har, men om man leker med tanken att jag aldrig får uppleva min sista (första) kyss, det förefaller ju inte särskilt omöjligt, finns det då något annat att leva för?

Vänner, familj? Ja.. kanske.. eller kanske inte.. Jag har en underbar familj, som jag älskar, men jag kan inte leva för dem, kan inte leva mitt liv genom dem. Om mitt liv vore bra så skulle min familj vara en underbar krydda i mitt liv, det skulle vara något som gjorde många dagar lite bättre.. men det är inget jag kan bygga mitt liv runt.. Mina vänner? Ja.. kanske.. vänner som jag så gott som aldrig träffar.. jag har underbara vänner, de är härliga på alla möjliga sätt, ganska olika vänner på sitt sätt vilket bara gör det hela än bättre.. Skulle jag kunna bygga ett liv kring mina vänner om allt annat var grått och trist? Om vi förutsätter att vännerna skulle vara helt perfekta och att jag skulle kunna träffa dem ganska ofta.. Kanske.. kanske skulle jag kunna leva ett tämligen trist liv men med underbara vänner. Kanske inte hur länge som helst, men kanske åtminstone ett tag.

Karriär? Ja det skulle ju kunna vara ett alternativ, lägga all energi på det där drömjobbet, bli så bra som möjligt på det,  avancera, ha ett jobb som är riktigt kul att gå till varje dag.. Problemet är bara att jag nog inte har något sådant jobb för stunden.. Det skulle ge mig ett liv i ensamhet, ungefär som nu, men det skulle hålla mig sysselsatt, och det skulle hålla mig sysselsatt med något jag tyckte var skoj.. Tyvärr finns ju inget sådant jobb… åtminstone inte just nu..

Självförverkligande? Det finns t.ex. många resor jag skulle vilja göra, många saker jag skulle vilja uppleva.. jag är dock inte så säker på att jag vill upleva dem ensam.. Men framförallt så känns det som det inte spelar någon roll när jag inte mår så bra.. jag vet inte.. det känns verkligen inte som det spelar någon roll.. likgiltighet.

En blandning av det mesta är väl hur de flesta bygger upp sina liv, lite svenssonaktigt men kanske med lite extra fokus åt något håll.

Men det är ju kärleken jag drömmer om.

Jag kände känslan inatt.. det vore ju så mycket enklare att dö.. om det inte finns någon mening att leva. Om jag kämpar för ingenting, om framtiden inte har någonting i sitt sköte för mig, det kändes så futtigt, här sitter jag.. inatt, igen. Jag är verkligen ingen alls.. jag låg och tänkte hur lite jag har att kämpa för, hur betydelselös jag är, det här är, vem skulle bry sig egentligen.. Det här stycket sammanfattar inte riktigt vad jag menar, troligtvis om någon läser det så ser det ut på ett sätt, men jag menar lite annorlunda.. men det spelar inte så stor roll.. bara jag förstår själv.

Kanske får du aldrig veta..

september 15, 2007

Folk går igenom separationer av olika slag.. kanske långdragna, plötsliga, hjärtekrossande, lättande.. ja alla möjliga sorters separationer.. Jag vill stötta, finnas där för dem, vill att personer jag tycker om ska må bra. Det gör ont i mig att se dem ha ont. Jag vill stötta, hjälpa till, men många gånger påminner det så mycket om allt jag aldrig haft, många småsaker.. du kanske klagar.. jag ger dig stöd för dina känslor.. tänker samtidigt.. undrar hur det där var det där du klagar över, undrar hur de ögonblicken är när man är mitt i det. Du berättar lite djupare, kanske från början, från mitten, från någon speciell episod, antingen kanske du beskriver något fint, eller så kan jag läsa mellan raderna att även om du är arg, ledsen, besviken.. även om dina ord säger en sak så kan jag se att det en gång funnits något fint där. För längesedan kanske.. jag skulle kunna göra mycket för att ha ett sånt minne..

Du säger något.. skriver något.. med en underton som söker en bekräftelse.. du uttrycker något där meningen i det är ”du vet hur det är när…” eller ”.. sånt gör man ju bara inte!”… Jag håller med, stöttar.. självklart har jag en åsikt kring allt du säger, men om sanningen ska fram så har jag ju aldrig upplevt det. Självklart kan jag tycka att du har rätt, men hur säkert kan jag veta det innan jag själv upplevt det?

Jag ifrågasätter förstås aldrig i en sådan situation, det skulle jag aldrig ens drömma om att göra. Vad du behöver är stöd, och det är vad jag vill ge dig också, för jag vill bara att du ska må bra. Jag kanske går sönder lite av att hjälpa dig, men om jag lyckas laga dig med mina trasiga bitar så har jag ju i alla fall läkt någon lite som betyder något.

Jag skriver sällan… eller, jag skriver aldrig längre hur jag verkligen mår till folk.. säger jag att det går lite utför eller att det är lite sämre så betyder det oftast att det är djupt djupt nere på botten.. Men jag sköljer bort det med hjälp av underbart ljugande litoteser. Vem vill egentligen lyssna på mitt deppande.. jag vet själv vilka jag skulle uppskatta att prata lit med.. och det har kanske inte att göra med ”vem vill..” utan snarare ”vem orkar..”..

Jag älskar er…. det är bara det att jag hatar att vara ensam… och att vara ensam i min ensamhet…

Igår när jag mådde dåligt kände jag för att skriva ett inlägg.. inte bara här, en del av mig ville också skriva några rader på det där andra stället, där det finns en del som vet vem jag är någorlunda i alla fall. Jag ville skriva där för jag ville att någon skulle bry sig, för att någon skulle se mig i min jobbiga stund, för att kanske få några stöttande ord.

Jag ville helt enkelt skriva där för att få uppmärksamhet.. jag ville att någon skulle ge mig stöd, skulle bry sig.. ville inte vara ensam med tankarna.

Jag skrev självklart inte något inlägg där.

 Börjar förstå mer och mer hur ensam jag är. Något jag alltid varit duktig på att förneka, eller kanske nöja mig med lite.. På sitt sätt gör jag det nu med.. men när man verkligen inte vill vara ensam så är det svårt att tänka så.

Jag sträckte ut en hand.. jag gjorde det inte särskilt bra, jag gjorde det så gott jag kunde vilket inte var särskilt bra alls i den stunden. Jag sträckte ut en hand och såg till att göra mig än mer ensam genom det. Som tur är kommer personen jag sträckte ut handen mot aldrig att förstå det. Det kommer bara att drabba mig själv. Och det är alltid något positivt mitt i allt.

Tidigare ”idag” (alltså måndag) tänkte jag skriva ett inlägg, tänkte skriva om hur värdelös jag kände mig, hur patetisk jag är. Jag tänkte skriva om hur sällan jag träffar mina ”vänner” utanför det där som man måste masa sig upp till bestämda morgnar på bestämda dagar. Kan det hända att jag i genomsnitt de senaste åren har umgåtts med vänner utanför skolan (universitetet) kanske.. en gång varannan månad? Var tredje månad? . . . Nä, sex gånger per år kan det kanske vara, så en gång varannan månad kanske.. Jag tänkte filosofera kring hur det säkert inte var någons fel alls egentligen, men om det var någons fel lite mer än någon annans så var det säkert jag som var den skyldige.

Tänkte blogga om livets orättvisor (egentligen kanske livet är rättvist, jag kanske förtjänar detta.. ”snälla killar får inte..”), tänkte blogga om ensamheten som drabbar alla.. Den där ensamheten som jag såg i text på ett par ställen tidigare idag. Folk som går igenom spearationer, undrar om de ”kommer få vara ensamma i hela sitt liv” om de ”kommer sluta som någon gammal nucka”.. såna saker som de kan börja fundera på en-3 dagar efter separationen.

Jag läser såna saker och suckar lite lätt, tänker för mig själv, om några månader kommer du ha någon som du beskriver som den finaste du någonsin mött. Det går i cykler det där, förlorar du någon så KOMMER du finna någon inom de närmaste månaderna. Jag tänker inte så om alla människor i alla separationer, men jag tänker det om många.. och väldigt väldigt ofta har jag rätt.

Du år självklart må dåligt, och jag förstår att det är jättejobbigt, jag gör verkligen det. Men jag går sönder lite varje gång jag läser något i den stilen och samtidigt är övertygad om att du kommer ha någon ny inom någon/några månader. Jag som aldrig haft någon, kanske aldrig kommer få någon heller.

Jag tänkte skriva ett sånt där inlägg dränkt i deppighet och ledsamhet, kanske t.o.m. bitterhet. Men som tur är så slog tröttheten mig innan jag hann göra det..

Vilken tur.