När jag var yngre såg jag mig alltid som en i princip 100% rationell människa. Men bara något år efter jag gick ut gymnasiet , när livet började bli sämre, så kände jag mig istället som en total känslomänniska.
Nuförtiden kan jag fundera hur det egentligen ligger till. Jag känner mig som både och, samtidigt som jag kan börja fundera över det där med känslomänniska. Egentligen tror jag att jag är det, men positiva känslor som glädje, lycka, tillfredsställdhet eller upprymdhet känner jag väl i princip aldrig… det kan å andra sidan ha med vad jag lever för liv att göra, det finns inte så mycket att känna så över. Men å andra sidan så även om jag känner många jobbiga känslor, väldigt många och väldigt starka så är det sällan jag exempelvis gråter. Trots det känner jag mig ofta som en slav för de känslorna, de förgör mig.

Jag kommer in på det när jag haft en måndagskväll efter jobbet där det fallit väldigt många tårar… och jag känner igen mönstret. Det har hänt förut, jag mår väldigt dåligt över något, väldigt väldigt väldigt dåligt, men kan inte gråta, så får jag av någon anledning för mig att exempelvis titta på klipp som berör mig, lyssna på musik som berör mig och helt plötsligt får det mig att börja gråta mycket enklare än vanligt.
Ibland känns det som det är ett sätt för mig att fuska för att få ur mig tårarna, för att kunna få tillåta mig att genom fiktion känna en del av de känslor jag flyr ifrån i verkligheten.

För om sanningen ska fram, när jag ikväll såg på de klipp som lockade fram tårarna så tänkte jag konstant på det som i verkligheten tynger mig, det som egentligen gör ont i hjärtat. Jag tror att jag är mer skör just nu, när smärtan av allt är så stark som den är vilket gör mig mer mottaglig för vissa saker.

Men jag mår sämre och sämre, så till den milda grad att jag har svårt att hitta referenser för när jag senast kände såhär. I dag på jobbet strax innan jag slutade kunde jag andas ut och ganska sansat konstatera för mig själv att det bästa vore att dö. Inte som en känslomässig reaktion utan som ett lugnt rationellt konstaterande. Jag har svårt att komma på någon direkt anledning att vara vid liv, något som gör det värt det. Däremot är det lätt att finna skäl till motsatsen, livet som gör ont mer eller mindre varje dag, ständiga misslyckanden, att inte kunna se hur det någon gång skulle kunna bli bättre.

Det som hållit mig vid liv trots det i dag efter dag, månad efter månad, år efter år, är ett odefinierbart hopp. Ett hopp om att någonting på något sätt ska bli bättre… som livet känns nu är det svårt att ens definiera det där hoppet, för det känns så orealistiskt. Hopp bör ju vara en känsla även det, jag kan bara inte känna den just nu. Men jag antar att den finns någonstans där i mitt omedvetna, för annars skulle det verkligen inte finnas någon anledning att leva.

Live Together, Die Alone

november 24, 2013

Ensamheten gör ont i mig just nu, av olika anledningar. Men jag är rädd att jag ganska snart kommer rasa ned rätt djupt. Det finns saker jag inte har vågat konfrontera men som är ganska oundvikliga, allt det där börjar krypa närmare nu. Ibland får bara smärtan och ensamheten mig att känna mig så hjälplös, så osedd, så oälskad och så oönskad. Något i periferin som finns där, som existerar rent fysiskt men utan att vara del av något på något annat sätt.

Jag drömmer och önskar att få uppleva den där ömsesidiga kärleken så mycket, det är i princip det enda jag lever för, det enda som ockuperar mina tankar om jag inte lyckas sysselsätta mig med någon form av tillfällig underhållning. När jag mår som jag gör nu så kan jag återuppleva alla de jobbigaste minnena som är knutna till kärlek. Jag kan sluta ögonen och se ansiktsuttryck, känna känslor, höra ord… jag känner uppgivenheten, sorgen, smärtan som jag upplevde i just de ögonblicken då jag insett att min dröm om någon verkligen till 100% gått i kras. Just de ögonblicken minns jag glasklart, jag sluter ögonen och det spelar ingen roll om det var många år sedan, jag kan återuppleva det igen, och när livet känns som det gör nu så tvingar sig sådana här minnen på mig.

Ofta drömmer jag om att bli vald, att en tjej verkligen vill ha just mig, vara med just mig, men ibland, när de drömmarna känns alltför långt borta, alltför orealistiska, kan jag bara drömma om att få chansen… att en tjej skulle kunna tänka att det är värt att prova i alla fall…

När även det känns orealistiskt faller jag in i sorgsna tankar kring hur många som får uppleva kärleken, prova på att vara tillsammans med någon, får känna hur det är att vara två.
Jag kan tänka på hur många jag sett och hört som varit missnöjda med sina förhållanden, kan tänka på hur vissa hamnar i osunda förhållanden, hur man väljer konstiga partners, kanske till och med elaka… också kan jag börja fundera på vad det är för fel på mig. När jag är värd så oerhört lite i jämförelse. Vissa kan vara värd en miljon chanser, jag noll.
Jag börjar inse mer och mer att den människa jag är, med de eventuella kvaliteter jag har inte är särskilt attraktiv.

Med tanke på det jag skrev ovan om vad jag drömmer om här i livet så gör det att det inte känns som det finns så stor mening att leva. Livet i ensamhet har jag provat på i många år och tillfällena då livet är fruktansvärt är fler än när livet är sådär halvokej.

Nej just nu känns det inte som det finns någon direkt anledning att leva.

 

Ibland vet jag inte riktigt hur jag ska sätta ord på det. Jag känner mig väldigt ensam just nu……….. igen. Jag inser att saknaden efter kärlek, närhet och värme är den klart mest påtagliga, den som gör så ont att leva med varje dag, den som får tårarna att bränna bakom ögonlocken varje dag utan att särskilt ofta komma fram nu för tiden. Saknaden efter vänskap kan vara jobbig, men den kan jag ändå leva med. Även när jag önskar att jag hade någon att prata med så är det en partner jag föreställer mig, någon att dela allt med, jag föreställer mig sällan en vän i ett sånt läge. För ofta när jag mår sämre så blir det där behovet av närhet så mycket starkare.

Jag ser mig omkring och inser väldigt snabbt att jag inte är särskilt eftertraktad. Jag ser och hör folk berätta vad som attraherat dem, eller vem som gjort det och inser hur jag ibland inte kan förstå mig på det.

Jag tänker på de saker jag brukar få komplimanger för och inser mer och mer att de är rätt poänglösa. Det fanns en tid för flera år sedan då jag intalade mig att ”det duger till vänskap men inte till något mer”, men herregud, det duger ju inte ens till vänskap. Det var nog mer bara något uppgivet uttryck, någon uppgiven känsla. De saker jag brukar få komplimanger för, de kvaliteter jag eventuellt har är såna saker som låter fint, såna saker som folk kan uttrycka är eftertraktat, men som egentligen inte spelar så stor roll. Det är sånt man kan offra för något annat.

Det skulle vara så härligt att få känna sig eftertraktad, åtrådd, att någon ville ha mig, ville vara med mig. Att den jag var faktiskt var något som en annan person ville ha, bara mig, för den jag är.

Helger som den här, när jag inte kan spendera timmar på att göra saker som konsumerar tiden snabbt gör så ont. Jag sitter vid datorn, skriver det här inlägget och hör klockan som tickar från köket. Det är verkligen så, sekund för sekund, minut för minut och bara inse hur ensamheten kväver mig, väldigt väldigt långsamt.

Work work

november 7, 2013

Det är en dag på jobbet där jag känner att jag har tid att rensa min jobbmail, det är något jag gör rätt sällan vilket innebär att det blir många mail över en lång period som måste gås igenom och rensas när jag väl känner att jag har tid för det. Mail för mail så går det ganska snabbt, men med tanke på mängden så tar det ändå sin tid. Jag arbetar mig bakåt, från oktober/november ända till början av året, rensar massvis. Jag börjar så rensa mail från december, slutet av förra året. Plötsligt ser jag en rubrik. Jag fryser till is, hjärtat slits sakta i stycken.

Någon procent av alla mail är privata mail… jag läste rubriken på de där mailen som var ifrån mitten av december förra året och alldeles för många minnen väcktes till liv. Jag tordes varken läsa mailen eller ta bort dem. Jag råkade klicka på ett men hoppade snabbt vidare till något annat arbetsrelaterat mail. Nog för att jag tänker på alla minnen dagligen, konstant, men när det blir något konkret sådär, när det inte bara är minnen jag spelar upp i huvudet utan en specifik sak jag ser framför mig som väcker minnen och får mig att minnas precis vart jag var, hur det kändes.

Det var verkligen som att känna ett dåligt ihopklistrat hjärta slitas i stycken på nytt.

Jag känner mig väldigt liten, obetydlig, värdelös och väldigt väldigt ensam. Jag känner mig blåst på konfekten samtidigt som jag kan vilja slå mig själv hårt för att jag ens trodde på något annat, det var alltid såhär det skulle sluta, jag ska vara ensam. Mitt misstag är att någonsin ha trott något annat.