Klockan har nästan slagit tolv när jag inser att jag måste gå ut en snabb sväng. Jag gör mig i ordning lite snabbt och öppnar det ena köksfönstret egentligen bara för att höra om det regnar, det är så mörkt ute att det är svårt att se. Det verkar inte regna, men jag känner att luften är kylig, att den är frisk. När jag väl kommer ut i luften så njuter jag, det är kyligt men på något sätt är det bara skönt, och det gör att luften känns så oerhört frisk.

Jag inser då att när jag nu varit ledig och inte varit tvungen att bege mig utanför dörren så… så är det precis så jag har levt. Senast jag var utanför dörren var när jag kom hem i fredags. Efter det har jag inte lämnat lägenheten, och eftersom den värsta sommarvärmen har lagt sig så har jag inte ens haft något fönster öppet under den här tiden. Det blir nästan som en aha-upplevelse att det finns frisk luft, och även fast det är tyst ute under den korta stund jag lämnar lägenheten så blir även ljudet av utomhus en aha-upplevelse.

Det får mig ändå att inse saker om mitt eget liv, om innehållslösheten och om mina egna oförmågor.

Veckan som skulle vara bra

augusti 26, 2014

De första veckorna tillbaka på jobbet gick bra. Men sedan kom ett litet bakslag. När det blir sådär tydligt hur jag värderar det, hur jag värderar människorna där, och hur lite involverad/delaktig jag är. Diskrepansen mellan hur mycket jag tycker om vissa av mina kollegor, hur viktiga de är för mig och hur de känner för mig blir ibland alldeles för tydlig.

Det har gjort att ensamheten varit mer påtaglig igen, jag har känt mig rätt ensam den senaste tiden. Jag har saknat henne väldigt mycket och jag har haft en större dödslängtan än vanligt.
Just den här veckan har också orsakat väldigt mycket ångest, och gör det fortfarande. Tre saker skapade enorm ångest, en sak klarade jag mig undan, de andra två kommer jag inte klara mig ifrån… och det får mig att må väldigt väldigt dåligt.

Just den här veckan skulle bli ganska skön. En lite jobbig sak var väldigt självklar, och den kunde jag leva med. De andra två sakerna däremot skapade betydligt mer ångest, den ena av dem var det jag klarade mig undan, men inte den andra. Så den här veckan som skulle vara lugn och skön och innebära en del återhämtning består nu av ångest, alltifrån lite till väldigt mycket. Men ju längre veckan går, ju närmare det jobbiga jag kommer så lär nog ångesten bara bli än starkare.

Den senaste tiden har varit sisådär. Att börja jobba igen kändes bra, även om jag tycker om vissa saker med ledighet så blir det som jag varit inne på tidigare ensamt, tomt och leder till rätt många tänkar och väldigt mycket saknad. Att börja jobba igen och få träffa någon levande människa som man dessutom tycker om var väldigt skönt.

Däremot kan det vara lite jobbigt att höra vad folk har gjort, att sedan jämföra med sitt eget liv, drömma om något annat och känna sig misslyckad. Det uppstår även ibland en del situationer där det rätt tydligt framgår hur obetydlig jag är. Ibland när jag har det väldigt trevligt på jobbet med någon kollega känns det nästan som om jag är nära den personen… jag vet inte, det är nog en grov missuppfattning av allt som jag måste lära mig att bli bättre på. Allt det där kan bli väldigt tydligt när två kollegor pratar med varandra och man inser hur liten del man egentligen är i personernas liv. Det är fullt naturligt, jag säger ingenting annat om det, men ibland måste jag försöka sluta tro något annat. Det är personer som trots allt pratar med mig, jag borde vara tacksam nog över det.

Så dyker stunder upp, där jag saknar henne, där jag tänker tillbaka för mycket, återgår till ifrågasättandet av hur hon kunde göra som hon gjorde där för nästan ett och ett halvt år sedan, hur hon kunde yttra de ord hon gjorde och sedan behandla mig som hon gjorde, få mig att bli så betydelselös, totalt komma över mig. Egentligen är väl det vad som är normalt. Människor kan yttra de största kärleksyttringarna och sedan några månader senare ha gått vidare, känna helt annorlunda och inte vilja ta i samma människa ens med tång. Om nu människor kan komma över varandra relativt snabbt så borde det ju rimligtvis vara oerhört enkelt att komma över någon som mig.

I och med alla sådana tankar så har jag fastnat mycket i hur omöjligt det är att tycka om mig, hur totalt värdelös jag är… Det spelar ingen roll vad jag drömmer om, det spelar ingen roll hur bra jag skulle försöka ta hand om den som vågade satsa på mig, för om ingen vill ha mig så är det ju bara teori. Vad spelar det för roll om jag är snäll om ingen vill ha just min snällhet? Vad spelar den person jag är, de egenskaper jag har för roll om de är totalt oattraktiva?

Efter alla tankar på henne hörde jag en tjej på jobbet som jag haft känslor för (”haft känslor” är ju ett relativt uttryck så som jag fungerar) prata om tveksamheter i sin relation. Det lämnade mig inte oberörd.

Och här sitter jag, i min lägenhet, hoppas på att någon gång få chansen, att verkligen få försöka vara bra för någon… men med en vetskap om att det aldrig kommer hända. Livet känns inte alls roligt att leva just nu, och jag ser verkligen ingen mening med livet alls för stunden. Jag ser kanske rätt sällan meningar med livet, men jag brukar åtminstone ha ett litet hopp om något… men just nu är även hoppet väldigt begränsat.

Min tro är inte bara obefintlig, den är motsatsen till en tro, den har övergått i en vetskap om att det aldrig kommer inträffa, effekten av det är att det sakta sakta även kväver mitt hopp. Åtminstone för tillfället.