För att återknyta till ett av mina senare inlägg så har det här varit en vecka där jag egentligen inte skulle behöva använda mig av några eufemismer för att få det att låta som en bra/rolig vecka. Eller med handen på hjärtat är det kanske just det jag skulle behöva, jag skulle kunna berätta vad jag gjort och hur min vecka sett ut och jag skulle nog framstå som en helt normal människa, kanske till och med så att det händer lite i mitt liv. Men det är ungefär där det isåfall måste stanna, vid att jag berättar vad jag gjort och hur mina dagar sett ut, inte att jag berättar hur jag upplevt saker och ting, vad jag själv tyckt och tänkt, hur jag själv har uppfattat dagarna.

Det finns positiva saker att ta med, någon form av socialt umgänge, vilket samtidigt gränsar till en stor del av det negativa, min totala oförmåga att klara av det sociala spelet. Det har blivit så smärtsamt uppenbart flera gånger den här veckan hur katastrofalt dålig jag är på det, och hur jag verkligen inte har några nycklar att öppna de där dörrarna. Om någon annan har en nyckel och lyckas glänta lite på en dörr så kan jag lite halvt kika in vad som finns där bakom, men knappt så mycket mer. Jag vill, å vad jag vill, men jag kan inte, vet inte, förstår inte hur man gör.

I kväll kände jag dessutom en känsla där det närmaste jag kan komma på att beskriva den med är om man haft väldigt väldigt starka känslor för en annan människa, som kanske dessutom varit singel, och sedan ser denne tillsammans med någon ny partner, kanske ser dem kyssas, kanske bara ser personen lysa upp av ett samtal, sms eller ett mail, kanske hör på rösten i det där samtalet hur lycklig personen låter, hur lycklig h*n verkligen är. Det känns som att falla sönder, som att sakta sakta vittra sönder som små små bitar av aska som långsamt singlar till marken. Det är en konstig känsla av att se ett leende som värmer och förgör på samma gång.

Det här skulle kunna handla om någon speciell (vilket det gör, men det erkänner jag inte för mig själv), men just för stunden känner jag mig bara så väldigt ensam och så fruktansvärt less på det. Så less på att saker är så enkla för alla andra.
Det är fredag kväll, snart natt, jag har haft en vecka som på många sätt borde ha varit så mycket bättre än så många föregående att jag inte ens orkar räkna efter hur många de kan vara. Jag borde sitta här och må bra, och känna en glädje över att ha gjort saker och fått en chans till socialt umgänge. Men jag gör det inte.

Jag gör det inte.

Med en enkel tulipan

september 20, 2010

En person som en gång i tiden… jag vet inte hur jag ska börja det här inlägget. En person som fortfarande ligger väldigt nära mitt hjärta, men som jag inte hört av på några år, har sin födelsedag någon gång under den här tiden. Tanken slog mig för en liten stund sedan och sedan insåg jag att jag faktiskt drömde om henne inatt, det är lite märkligt. Eller… jo det är faktiskt lite märkligt. Jag började fundera, hon har säkert alldeles underbara födelsedagar, jag behöver inte gå in så mycket mer på det, men det väckte återigen tankar hos mig som jag haft i flera år nu och som jag faktiskt tänkt skriva ett inlägg om även det i flera år. Men det blir aldrig riktigt läge och det är ganska svårt att förklara, även om det är väldigt enkelt.

Min egen födelsedag de senaste åren har egentligen varit mer eller mindre likadan. Den är inte så spektakulär och jag har egentligen inget problem med det. Jag tror att jag skulle uppskatta om jag hade någon att vakna upp vid sidan om en sådan dag eller om jag hade haft vänner att fira den på något roligt sätt, men jag vet ju redan på min födelsedag hur nästa års födelsedag kommer se ut så egentligen är det inte så stort problem. Jag är både van och förberedd på det så själva födelsedagen i sig brukar jag trots allt inte ha några problem med just den dagen.

Tiden inför är jobbigare isåfall, då är det många tankar som etsar sig fast. Snart har ännu ett år gått utan att jag fått uppleva kärleken, snart har ännu ett år gått utan att jag fått uppleva min första kyss och därtill kan läggas många många liknande tankegångar. Och nej, det handlar lång tifrån bara om kärlek, speciellt egentligen om jag som i dag jämför mig med en annan persons födelsedag (och det jag jämför med är ju egentligen min föreställning om den personens födelsedag, helknäppt egentligen, men inte långt ifrån sanningen skulle jag gissa). Det pendlar mellan det där ”nu har ännu ett år gått” och ”nu är jag snart xx år gammal och fortfarande har jag inte…”.

Ibland kan jag känna att jag inte har några nycklar, någon kunskap, någon förmåga att förändra det heller. ”Ja men gör såhär och såhär”, ja, men hur gör man det då? Jag kan inte det sociala spelet, jag är usel på det. Jag brukar försöka, och ibland lyckas jag lite halvt. Men i längden brukar det på något sätt ändå få mig att inse att det inte spelar någon roll om jag på något sätt fick den där förmågan, om någon kunde förklara för mig hur man gör, för jag är så totalt ointressant ändå. Det handar inte om att jag försöker vara en martyr, utan ibland inser jag verkligen att, herregud, vad tillför jag egentligen? Om jag lyckas föra en diskussion med en annan människa så är det oftast dels för att den andra personen är duktig att driva diskussionen framåt, men även för att den inte isåfall handlar om mig. Den handlar om dem, om deras upplevelser, kanske om något annat eller någon helt annan person.

Oftast är det ju dessutom de här enkla frågorna, det blir sällan djupare diskussioner. Och hur många olika svar kan man egentligen ge på en fråga som ”vad gjorde du i helgen då?” när man inte har någon partner eller några vänner att spendera helgerna med. Ibland kan jag vara helt ärlig på en sådan fråga, dels för att det är accepterat att någon helg ibland sådär inte göra någonting alls, folk ser det som någon form av rekreation, men ibland också för att jag faktiskt har gjort något, varit uppbokad på något på det sätt man kan vara det utan att det måste ha med kärlek eller vänskap att göra. Men de allra allra flesta gånger jag får en sådan fråga så får jag försöka använda mig av eufemismer för att beskriva den helg som varit, gärna också lite olika eufemismer från gång till gång så att det ändå inte verkar som att jag har spenderat 12 helger i rad på precis samma sätt.

Det här inlägget vet jag egentligen inte vad det handlade om, men det var skönt att få vräka ur sig det.

Det blev någon form av kraschlandning. Helt och totalt oannonserat, ändå egentligen så väldigt logiskt och väntat. På något vis hade bara inte tanken slagit mig, inte för en enda sekund. Det är väl ett bra tecken på sitt sätt, att jag inte ens kom ihåg att måla fan på väggen. Det dåliga med det hela är att tydligen gjorde det ingen skillnad ändå. Ibland är det ganska lätt att inse hur ensam jag är, att inse vad andra har, vad jag själv saknar. Att få det att övergå till hur patetisk jag egentligen är, hur patetiskt mitt liv egentligen är, hur patetiskt mitt liv på många sätt varit under mitt vuxna liv såhär långt.

En dag som denna är det svårt att ens ta tillvara på de där stunderna som faktiskt ändå är rätt bra på dygnet. Eller fel, egentligen handlar det inte om det. Vad det handlar om är att här, nu, i detta ögonblick så spelar det ingen roll. Även om/när jag anstränger mig så har jag svårt att ta till mig något från dagen. Det är nästan som att anstränga sig hårt, väldigt hårt, för att minnas något, men bara se en massa bilder, inte kunna sammankoppla dem med någon känsla alls. Det går verkligen inte.

I säg 8 fall av tio brukar avsaknaden av kärlek vara större än avsaknaden av vänskap. I dag är det dock en vän jag känner att jag skulle vilja ha. Jag tänker på hon jag bara hade kontakt med via mail/msn och inser att… den vänskapen skulle jag så gärna vilja ha i dag. (det säger inte den som läser det här någonting om vad jag menar för vänskap, men det spelar ingen roll)

Hade jag inte varit en sådan social katastrof så hade jag åtminstone kunnat konversera med mig själv.

På något sätt har jag fastnat i den där jobbigare känslan. Jag har något att göra om dagarna men ändå finns jobbiga tankar och jobbiga känslor kvar inom mig när jag väl blir ”ledig” igen. I viss mån finns det där jobbiga även när jag är sysselsatt, men det är i sammanhanget i ganska ringa omfattning. Det känns på något sätt påfrestande att ha en lång arbetsdag och sedan komma hem och känna när jag slappnar av att så pass mycket tid ändå går åt till att inte må bra. Att tänka på de liv som alla andra lever, att tänka på de liv jag själv aldrig levt. Att fundera på hur jag i vissa avseenden misslyckats så under hela mitt liv, att fundera på hur jag fortfarande är ett misslyckande i så många avseenden.

På något sätt känns det som att jag orkar med det för… det är det liv jag är van vid, jag har stått ut med det förut. Det är påfrestande, men på något sätt så har det varit påfrestande så många och långa perioder nu i flera år att ibland vet jag inte ens om jag reagerar. Det ska ju kännas jobbigt, det är ju normaltillståndet.

Jodå, nog reagerar jag, ibland blir jag väldigt ledsen, ibland känns det som jag inte orkar med mitt eget liv. Jag kan arbeta, göra något för en arbetsgivare, men det där livet som jag på något sätt ska leva däremellan och därefter, det orkar jag inte med. Och ibland kan det bara kännas meningslöst. Jag reagerar. Ibland så. Men alltsomoftast är det bara någon sorts grå sörja jag tar mig igenom. För så ska det vara, det har jag lärt mig.

Tystnaden och jag

november 28, 2009

Jag skriver ganska ofta om min ensamhet, jag nämner också ibland att jag nog egentligen bara har en riktig vän i mitt liv (som i föregående inlägg). Utöver det finns det däremot ett fåtal personer jag kan skriva till någon gång ibland för att få ett svar tillbaka, lite mer av någon sorts ytlig kontakt. Ofta, eller alltid, handlar det om personer som jag egentligen gärna skulle vilja ha en närmare vänskap med men där det kanske inte alltid är en ömsesidig känsla (de flesta har ju riktiga liv som tar upp tid och så, det är inget konstigt med det). För det handlar alltid om personer jag träffat via nätet, aldrig någon i verkliga livet. Och även om det är så att det är personer jag gärna skulle vilja ha en närmare vänskap med så nöjer jag mig ofta med det där mer sporadiska, för det räddar mig på så många sätt. Att i en stund när ensamheten blir för mycket så kan jag skriva någon rad och samtidigt få ett svar tillbaka. Det är ett sätt att åtminstone få känna mig lite mindre ensam än jag egentligen är, ett sätt att få ha lite kontakt med någon människa jag tycker om utan att inkräkta för mycket på deras tid.

Problemet är däremot att de här kontakterna är av sådan karaktär att om jag inte hör av mig, inte tar första kontakten, då hör jag inte heller något från dem, då rinner ofta bekantskapen ut i sanden. Det handlar såklart inte om många människor, jag har som sagt inte världens största bekantskapskrets (eller vad man nu kallar det ang. personer man lärt känna via nätet), men det landar ofta i att personen i fråga inte skriver, kanske tar bort mig från sin msn, inte svarar när jag skickar ett mail efter en längre tids tystnad etc.

Varje gång det sker tar det väldigt hårt på mig, en liten liten trygghet som jag har i mitt liv rycks snabbt undan, och när det blir för mycket att säg svara på ett mail på två rader så känner jag mig alltid så lågt värderad. Nyligen har det hänt igen, den här gången dock med någon där vi dels var väldigt öppna och ärliga med varandra när vi väl hördes av, men också där det kändes som det inte var nödvändigt att vi hördes hur ofta som helst för att det ändå skulle fungera. Det slutar alltid såhär.

Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag bara se en vän jag har. En person som hör av sig inom relativt kort tid om det är tyst från mig, någon att prata med eller som frågar hur det är (även om jag inte alltid är ärlig är jag svarar på den frågan… men jag gillar omtanken… dessutom brukar det sällan uppskattas för mycket när jag är helt ärlig, det brukar ofta bara leda till tystnad, så egentligen kanske det är bättre att ljuga lite som svar på den frågan om jag vill behålla eventuella kontakter.. men men).

Det är bara så tråkigt att förlora någon man skulle vilja ha kvar i sitt liv, inget avsked, ingen förklaring… bara tystnad.

Att jag är socialt otränad blir så smärtsamt tydligt så ofta. Ibland känns det som det var så längesedan det bara flöt på att jag undrar om någonsin haft haft den där sociala förmågan överhuvudtaget… det finns det nog andra som gör med. Men jo, den finns där, någonstans. Men pinsamma tystnader, jobbiga situationer och hackande/stakande diskussioner bara sänker mig gång på gång. Avslutningen på förra veckan var slitsam, på många sätt, men på något konstigt sätt handlade det mesta om det det inte skulle handla.

… hur jag än skriver inlägget blir det bara osammanhängande, stycket här ovan säger säkert väldigt lite för den som eventuellt läser det, det är på sitt sätt rätt snurrigt för mig med. Men jag bevisar gång på gång för mig själv hur kass jag är i vissa situationer. Jag skulle behöva någon med lite tålamod, någon som lät mig vara osäker, för jag kan (kors i taket) vara den skämtsamma, den omtänksamma, dentrevliga eller den nyfikna bara jag tillåts det, bara jag kan växa in i rollen själv och känna mig säker i umgänget.

…. och jag inser nu att det här inlägget säger inte alls det jag vill att det ska säga, så jag avslutar på en gång istället så det inte blir fjorton stycken som inte säger någonting egentligen…

Gäsp? gäsp…

januari 13, 2009

Jag har inte skrivit på ungefär en månad nu, men jag vet i ärlighetens namn inte vad jag skulle ha skrivit heller. Eller ens vad jag ska skriva.

Ingenting händer i princip. Det är kanske inte så stor skillnad mot många gånger annars, skillnaden är möjligtvis att jag inte mått så dåligt över det. Att ingenting händer är såklar på gott och på ont, är glaset halvfullt eller halvtomt? Jag vet ärligt talat inte vad av det som skulle vara att betrakta som positivt men..

Jag har i alla fall lyckats sysselsätta mig på kvällarna den senaste veckan vilket hållit en hel del tankar borta, egentligen tror jag bara det är såhär i början, tankarna kommer säkerligen återkomma när det blivit mer rutin av mina kvällar, oavsett om jag fortsätter på samma visa.

Det här inlägget känns tråkigt, intetsägande, ointressant… och då tycker jag ändå att det ger en förskönad bild av hur den senaste tiden varit.

Jag har inte mått så dåligt, det har inte varit jobbigt att leva…. däremot har det varit ganska så tråkigt att leva. På det stora hela åtminstone.

… och varje rad jag skriver känns som ett desperat försök att fylla ut ett ointressant inlägg med ytterligare en ointressant rad från ett ointressant liv. Jag vet inte ens hur jag ska avsluta det här inlägget.

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja… ibland raseras bara så många av de illusioner jag byggt upp.

Ibland får jag smärtsamt inse vilken loser jag är. Eller fel, jag ska inte uttrycka det så. Men ibland får jag se hur otroligt färglös jag är, hur jag inte hör hemma någonstans. Jag kan se på en människa jag önskar vore min vän, eller kanske någon jag önskade var mer än så, och bara inse att… jag har ingenting att komma med. Jag kan se ett liv, fyllt med så mycket, och jag kan fundera, vad skulle jag tillföra det där livet?

Från min sida ser det självklart annorlunda ut, men det är oväsentligt. Varken vänskap eller kärlek fungerar med en vilja, och jag kan så väl förstå varför det bara är en vilja. Hur mycket skulle det betyda för mig? Så otroligt mycket. Hur mycket skulle det betyda för motparten? … ja risken är faktiskt att det skulle betyda en börda, men mer sannolikt skulle det väl snarare betyda ungefär ingenting… jag skulle vara den där som man vet vem han är men som varken gör till eller från i ens liv. Kommer jag på besök en dag så är den dagen bortglömd när nästa tar vid, försvinner jag istället helt och hållet ur personens liv så går det mer eller mindre obemärkt förbi.

Jag kan så väl förstå att jag inte tillför något i vissa (många) människors liv. Jag kan känna att jag har massor att ge om jag bara fick, men jag kan också förstå att många människor redan har mycket.. jag skulle inte tillföra något.

Jag ser personlighetstyper som attraherar dig (någon), jag är ingen av dem. Hur många komplimanger jag än får för min insida så är jag aldrig rätt.

Det börjar faktiskt bli lite svårt att vara mig själv i alla situationer. Det känns som jag har så lite kontakt med människor att jag bara känns fel när det väl inträffar. Min skämtsamma sida behöver mjukas upp, hållas igång, men jag sitter sällan och skämtar med mig själv. Min omtänksamma sida börjar kännas väldigt malplacerad. Inuti bryr jag mig så väldigt mycket om, men utåt sett visas det sällan… och just det kan jag må dåligt över.

Ju mer jag tänker efter desto mindre känns det som jag är jag idag. Pinsamma tystnader, oförmåga att delta (eller kanske inkluderas) i diskussioner…allt bara förstärker bilden av att inte passa in, och att det aldrig finns någon som har överseende med det.

För jag tror (och hoppas) att jag skulle kunna bli mer av den jag är om någon bara stod ut med att jag är lite kantig för tillfället, om någon helt enkelt inte brydde sig i mina tafatta försök att vara den människa jag är.

Varför blir det bara fel? Varför är jag så ointressant? Så fruktansvärt ointressant. Jag försöker att vara mig själv, men det räcker inte. Jag försöker att vara mig själv men allt jag lyckas bli är en lite lätt grå, lite försiktigt suddig massa i bakgrunden. Försöker jag sätta färg på mig själv så inser jag bara hur otroligt grå jag måste vara. Jag kan anstränga mig för att försöka synas lite lite, om så bara av en enda människa. Men det enda som blir synligt är mitt gråa dunkel, och det är bara jag som ser. I reflektioner från andra människors ögon ser jag vad de ser. När de vandrar genom den skugga jag är funderar jag ibland på om jag existerar på riktigt.

Jag vill tro att jag ser mig själv en aning åtminstone. Jag kanske inte lyser av de starkaste neonljusa färgerna, jag kanske inte ens besitter hela regnbågens register, men jag tycker mig ana vissa färger, jag vill tro att jag inte är sådär grå, sådär osynlig. Ibland är det dock inte utan att jag börjar undra. Spelar min existens verkligen någon roll? Skulle någonting förändras på något sätt om den lilla gråa klicken jag ska föreställa försvann?

Sluta drömma. Nöj dig inte med det minsta du kan få, sikta lägre… det kommer ändå aldrig lyckas.

Sluta drömma. Du drömmer om personer vars färger får regnbågen att framstå som blek och tråkig.

Sluta drömma, snälla jag ber… mig. Sluta drömma om det du aldrig kan få.

Innerst inne, i mina allra djupaste vrår inser jag det ju själv. Där inne ser jag den där gråa människan även jag, jag vill inte tro det själv men… om jag vågade se mig själv i spegeln, se mig själv i ögonen och se vad som reflekterades i dem, så skulle jag inse precis varför jag aldrig någonsin kommer ha en chans. Herregud, hur skulle jag någosnin kunna ens mäta mig med en annan människa? Hur skulle jag någonsin kunna vara intressant i jämförelse med de jag ser dig umgås med?

”Dig” skulle kunna syfta till vemsomhelst egentligen, framförallt om jag ser i backspegeln. Men det gör det inte.

Snälla. Försök inte mer nu, ge bara upp det där nu och isolera dig själv. Du vet precis vad som kommer hända, inget gott kan komma ur det hur gärna du än vill. En vilja löser inte en situation med två viljor, du kommer bara bli besviken, så väldigt väldigt besviken.

Jag kommer bli så besviken.