En sån dag

april 30, 2013

Vad gör man när det känns som man faller i småbitar, som att livet aldrig kommer bli bra, som att det inte finns någon lösning. När det känns som att en lösning, att det jag önskar är så långt bort att det inte finns någon som helst rimlighet i att det någonsin skulle inträffa. När man känner sig betydelselös, som att mitt syfte på den här planeten är…. ingenting, att aldrig räcka till som man är… Den människa jag är duger inte, är inte bra nog, förtjänar inte de chanser jag vill ha, får aldrig uppleva det jag vill uppleva.

När livet är utan mening, när det inte finns någon rimlig lösning, när alternativen känns som de inte finns. När apatin slår till men man ändå känner att även utan apatin så skulle det bara existera en tomhet, inte ens apatin spelar så himla stor roll.

Förhoppningsvis känner jag ganska snart att livet ändå går att uthärda, att det går att överleva och att det känns okej att överleva. Att jag kan nöja mig med väldigt lite. Men just idag känns livet inte värt att leva, att spendera andetag efter andetag för… det här? Det känns inte värt det, vad får jag ut av det?

Jag är så trött. Jag vill somna, men jag vill verkligen inte vakna.

En helg är en helg

april 14, 2013

Den här dagen fortsatte lite som jag beskrev i senaste inlägget. Men nu ikväll har det vänt till de där hårdare, jobbigare känslorna. Känslor av att vara värdelös, misslyckad, oönskad, oälskad. De där känslorna att ens egen vilja och önskningar inte spelar någon roll, att känna att man är värd så lite, att det krävs så lite för att släppa taget, greppa tag i något nytt. Att hata att gå tillbaka till sitt gamla liv, på något sätt mer nu med så många jobbiga känslor kopplade till det, så mycket vetskap om att inte duga. Inte bara mina tankar, även svart på vitt.

Jag vet inte riktigt vad mer jag ska skriva, jag har som sagt skrivit det mesta redan som jag känner att jag kan/vill skriva. På något sätt behöver jag bara vräka ur mig det igen.

Det fortsätter och fortsätter, den har dagen har varit särskilt tung, särskilt jobbig, särskilt mycket tankar. Jag har känt mig särskilt ensam, övergiven, bortvald, ledsen och besviken. Dels ensam som i själv, men även ensam med alla känslor, när känslorna bara vill pressa hjärtat rakt upp ur bröstkorgen och det inte känns kul att leva, ingenting känns värt att leva för… då känns det ledsamt att också vara ensam med de känslorna, inte bara att vara själv/ensam.

Mina känslor känns så betydelselösa. Och då menar jag betydelselösa i den meningen att det spelar ingen som helst roll hur dåligt jag mår, det förändrar ingenting, jag är lika ensam för det, och det får mig bara att må ännu sämre. Jag känner mig så maktlös. Vad spelar min vilja för roll, mina känslor, när det inte är något ömsesidigt? Jag kan ju inte göra någonting åt det.

Det är så många tankar som rör sig i mitt huvud som jag redan skrivit, eller låtit bli att skriva, att det inte känns som någon mening att skriva dem. Nog för att jag kan det här med tårta på kaka, men ibland känns det meningslöst… ja ungefär som livet känns.

When? Huh? What day?

mars 27, 2013

Livet fortsätter på den inslagna vägen, vissa dagar går jag sönder inombords, andra är värre. Känslorna pendlar väldigt mycket fram och tillbaka, inte direkt upp och ned, utan snarare fram och tillbaka mellan många olika känslor. Jag tycker verkligen inte om att leva just nu, bara att vakna på morgonen är jobbigt. Jag brukar tycka om att ligga och dra mig lite, ta det lugnt på morgonen, nu är huvudet fyllt av jobbiga tankar direkt jag slår upp ögonen, och på morgonen framförallt har jag väldigt dålig ork att hålla de där tankarna borta.

Jag önskar jag kunde backa klockan och stanna tiden när allt var bra. Aldrig låta tiden ticka igen, bara vara fast i en naiv loop när jag trodde på något. För det är klart att jag skulle landa i det här, klart att det skulle bli såhär, egentligen är det väl fullt naturligt att jag skulle bli ensam, bortvald. Det är ju inte det som är det konstiga, tvärtom, det konstiga är ju att jag faktiskt började tro på motsatsen, att jag faktiskt trodde för mig själv att det kunde vara på något annat sätt.

Jag hatar mig själv så för att jag var naiv nog att börja hoppas, att tycka om det… jag vet och förstår att det har att göra med hur gärna jag vill att det ska vara så, att jag vill det så sjukt intensivt så att jag helt enkelt inte kan göra något annat än bara känna på det viset, att jag inte kan låta bli att tro på saker och ting trots att jag vet hur det funkar när det kommer till mig.

 

Något jag tänkt mycket på de senaste dagarna är att under tiden jag bloggat, och då kanske jag främst menar även den tid jag bloggade innan den här bloggen, min andra blogg, så har jag kommit i kontakt med många människor, än fler på den förra bloggen. Lite för ofta för att det ska kännas bra så har det funkat ungefär såhär. Jag bloggar om något som känns jobbigt, en person som också tycker att något känns jobbigt känner igen sig och kommenterar. Kanske växer det fram en vänskap, men så helt plötsligt så börjar den där personen må bättre, då är det som att jag inte behövs längre.

Ibland har det varit ganska uppenbart, och jag tror egentligen aldrig att det varit något planerat eller utstuderat, däremot har det hänt alldeles för många gånger för att det bara ska kännas som en slump… men det får mig att känna mig ganska betydelselös. Ungefär som ett verktyg man kan använda när man själv mår dåligt och sedan bara lämna och gå vidare när det känns bättre… det känns som det där jag trodde var på riktigt… det var bara på riktigt så länge motparten behövde det. För mig var det något jag hoppades mer på, men vad jag vill spelar ingen roll. Vad jag vill har väl aldrig spelat någon roll egentligen.

En annan sak jag tänkt på var den där tisdagen för tre veckor sedan när jag bloggade igen. Dagen efter den där hemska dagen. Jag mådde väldigt dåligt den tisdagen, men jag snubblade över ord som var skrivna för några månader sedan, ord kanske skrivna lite i oförstånd. Nu, såhär x antal månader senare så blev det verkligen ödets ironi, det var nog enda gången väl hemma den dagen som jag drog på smilbanden. Mitt i all tragik så blev det faktiskt lite komiskt, ödets ironi på ett tragikomiskt sett som fick det att kännas som någon högre makt bara lite retsamt ville räcka långfingret.

Så länge jag andas kommer jag nog aldrig lära mig vissa saker…

september 25, 2012

I dag var ingen vidare dag. Eller kanske bör jag uttrycka mig, det här är ingen bra dag. Ensamhet, känslor, ångest, så mycket ångest… och bara ångest inför morgondagen. För morgondagen är en dag där det finns miljoner småsaker som kan ge mig än mer ångest… Morgondagen kom i det här fallet väldigt olämpligt sett till den dag jag nu haft.

Egentligen har jag inte så mycket att skriva, jag ville bara få ur mig det…

Den senaste tiden har inte varit så väldigt bra (litotes, jag använder mig ganska naturligt av sådana), jag har grubblat mycket, ensamheten har känts väldigt påtaglig, och livet i allmänhet ganska meningslöst. Inte bara som ett uttryck för dåligt, utan helt enkelt utan mening. Livet innehåller väldigt lite, och det lilla innehåll som finns är samma mer eller mindre varje dag. Just nu under ledigheten så finns det dessutom en komplikation som gör det lite svårare att hitta på något, jag bor inte i min egen lägenhet för stunden av olika anledningar. Som tur är har vädret varit ganska dåligt, men jag hade ändå ett framför mig hur jag kunnat gå ut och gå lite i alla fall i den stad där jag bor under min ledighet. Nu bor jag inte i den staden för tillfället, och här där jag befinner mig känns det som det knappt finns något att sysselsätta mig med utomhus. (lite omständigt att förklara utan att vara mer specifik, vilket jag inte vill vara)

Jag har skrivit tidigare om min relation till tårar som är lite märklig. För ganska många år sedan nu när jag mådde som sämst grät jag i princip varje dag, och sällan bara en gång. Innan det grät jag aldrig, efter det gråter jag ibland, men då oftast till t.ex. en sorglig film eller liknande. Eftersom mitt mående varit som det varit under en kortare tid nu så spenderade jag en del av gårdagskvällen med att titta på klipp jag egentligen tycker om, underbara klipp, men som framtvingade tårarna för första gången på ett bra tag. Men det slog mig… ett klipp som handlar om t.ex. ett sorgligt dödsfall får mig inte att börja gråta… men klipp om kärlek, både besvarad och obesvarad får mig att göra det. Vackra klipp på besvarad kärlek kan få mig att börja gråta och känna en frustration över att jag aldrig får uppleva det, att det aldrig blir min tur. Det kan ge mig en väldig trängtan efter något som det känns som jag aldrig kommer få uppleva, men som det känns att alla andra får uppleva, åtminstone någon gång då och då, om än i små doser.

Jag började fundera, gråter jag över scenen, eller gråter jag över min patetiska ursäkt till liv? Över mitt patetiska jag som aldrig lyckas? Det känns faktiskt mer som det senare.

Mycket av ovanstående har också att göra med att jag tänkt alldeles för mycket på den tjej jag arbetar med och som jag har känslor för som jag har skrivit om tidigare. När jag vaknar tänker jag ofta på henne, innan jag ska somna tänker jag nästan alltid på henne (även när jag försöker intensivt att tänka på annat), många långa stunder under dagarna. De där drömmarna jag aldrig drömmer, jag kommer ju nästan aldrig ihåg vad jag har drömt, där har hon också funnits, och det är anmärkningsvärt, jag kommer som sagt nästan aldrig ihåg mina drömmar, men under ungefär två veckor nu har hon funnits i ett par stycken som jag då också kommit ihåg.

Idag, för att knyta ihop styckena. Var jag in till den stad där jag bor, en kort visit som jag var tvungen att göra. Utomhus spenderade jag ungefär 20 minuter totalt (till och från bussen) och på ett område där det är ganska lugnt för tillfället, jag stötte alltså inte på så väldigt mycket människor under de korta promenaderna. Men på väg tillbaka till bussen stötte jag på en tjej som kom gåendes tillsmmans med en kille och en barnvagn och det blev precis så på sekunden att våra vägar korsades… Tjejen som kom gåendes var just hon. Hon som jag har känslor för, denna underbara tjej, troligtvis tillsammans med den kille hon träffat, jag frågade inte, och hon berättde inte, men det blev så precis på skunden att vi ändå fick heja och utbyta lite artighetsfraser. Jag hade en del för mig i den där staden, och hade något av det bara tagit tio sekunder längre så hade de hunnit passera när jag kom dit där vi möttes. I en hel stad, med lite människor i just den delen av staden, där jag bara spenderade en kort kort stund, så var det ändå just henne jag var tvungen att springa på.

En del av mig vill ju egentligen inget hellre, vill inget hellre än att träffa henne… en alldeles för stor del av mig för att det egentligen ska vara hälsosamt. Men jag vet ju vad det här innebär, det kommer inte bli lättare att tänka mindre på henne nu, och jag kommer inte må bättre av det…

I går när jag gick och lade mig tänkte jag att i morgon, alltså den här kvällen/natten, skulle jag dränka mina känslor med alkohol. Jag tror inte oddsen för att det inträffar har minskat.

I dreamed a dream

juni 2, 2012

Igår var jag ute med några kollegor på kvällen. Jag hade inbillat mig att det skulle vara bra, och fått det påtalat av en av kollegorna.

Apropå det, innan jag fortsätter. De gångna två veckorna har inneburit två små segrar (kanske med betoning på små, men skitsamma). Den senaste tiden har jag ju anat att den där tjejen jag fått känslor för på jobbet har träffat någon, vilket gjort att jag inte mått så bra. Jag berättade för två av mina kollegor att jag mådde ”sådär”… och även om jag lindade in det och försökte få det att låta bättre än det var (jag fattar inte varför jag måste ursäkta mig med sånt… som att jag stör någon annan med att jag inte mår bra). Men det var nog första gången, i hela mitt liv som jag sa till någon annan (utanför Internetverkligheten) att jag inte mådde bra/ok.. Och mina två kollegor har varit så snälla, så fina. De vågar inte riktigt fråga vad det handlar om, och jag vågar inte samla mig mod att berätta (även om jag vill), men de har varit så snälla.

I alla fall, den ena av de här kollegorna tyckte det kunde vara en bra idé just därför att jag följde med ut igår vilket jag också kände. Det fanns dock en liten risk med det, även hon jag fått känslor för skulle följa med. Slumpen gjorde så att vi hamnade på samma hörn, och där fick jag det också bekräftat, i ett samtal med just den kollega som tyckte jag skulle följa med ut så berättade hon att hon träffat någon, att det kändes så bra… och jag gick sönder inombords.

Hon gick lite tidigare, vilket gjorde att jag kunde fokusera på lite annat under kvällen, men när jag begav mig hemåt, när jag väl kommit hem, och nu i dag när jag vaknat upp, så känns det verkligen inte bra. Jag är väldigt ledsen över det här specifikt, att jag tycker om henne så mycket, att jag blir så glad av henne, att hon får mig att må så bra, men även i viss mån över att det alltid blir såhär, att jag aldrig får lyckas, aldrig får uppleva kärleken. Men det är faktiskt mest en parentes just nu, alla tidigare misslyckanden, det är det här specifika misslyckandet som gör så ont just nu.

Det är inget konstigt egentligen… så underbara tjejer, också… jag? Det är klart det aldrig är menat att funka… men det gör mig ledsen.

FML

april 27, 2012

Det blir bara värre och värre. I mitt förra inlägg skrev jag att det var längesedan så mörka tankar hälsade på mig. I dag är det värre. Egentligen har jag hållt näsan helt okej ovanför vattenytan sedan dess, det har inte varit särskilt bra, men inte riktigt lika dåligt.

Tidigt i dag på morgonen när jag skulle gå för att hämta vatten såg jag min kollegas ryggtavla, hon jag fått känslor för. Jag vet inte om mitt hjärta stannade eller om det slog så hårt att revbenen vittrade sönder, men bara åsynen av hennes ryggtavla gjorde mig glad och ångestfylld på samma gång. När det sedan var dags för fika insåg jag att jag kunde se till så att åtminstone en kort del av fikat var samtidigt som hon hade fika. Där och då, precis innan jag skulle återgå till arbetet hintade en annan kollega till henne om en fest där ”någon” också skulle vara…Jag lyssnade inte särskilt lång stund innan jag gick (vilket jag ändå var tvungen att göra).

Därefter har dagen varit en mardröm, jag gick ned till lunchrummet lite senare för att äta och försökte göra det men det gick inte. Jag hade ingen matlust och har det inte nu heller. Jag tror jag kan känna magen värka, att jag egentligen är hungrig… jag kan bara inte få i mig någonting.
Arbetet efter den där händelsen var i princip omöjligt. Jag fick en ganska stor uppgift att genomföra som dessutom var rejält omständig (nästa gång snälla kollega, fråga mig innan du gör något som jag egentligen ska göra, så slipper jag reda ut det sedan), men jag kunde bara inte fokusera. Jag hann med en hel del (i och för sig lade jag också ned ett antal timmar på det), men tankarna var så splittrade att jag verkligen inte kunde tänka på jobbet under stora stunder. Jag kunde inte tränga undan alla jobbiga tankar.

Att det alltid blir såhär, att jag alltid misslyckas, att det aldrig är någon som får intresse för mig utan bara jag för andra, att det är så svårt att se varför man ska leva när det nästan aldrig känns bra att göra det, men väldigt ofta känns dåligt att leva.

I dag kommer jag försöka dränka mina sorger med alkohol, jag vet det, och det skulle inte förvåna mig om det blir precis tvärtom i slutändan, att det bara känns sämre. Jag dricker ganska sällan, men när jag mår riktigt riktigt dåligt blir alkoholen ändå en utväg… en dålig utväg… men utan andra alternativ så blir det ändå den väg jag väljer.

Med tanke på att jag säkert inte får i mig så mycket näring i dag så behövs det nog dessutom mindre alkohol än normalt sett.

Den här dagen har inte varit bra, på vissa sätt kanske den egentligen har det, men den har gjort mig väldigt deppig. Föregående inlägg beskrev mer av ett misslyckande, ett misslyckande som jag blev less över. I dag är det snarlikt, bara det att mitt misslyckade väsen lett till att jag känner mig väldigt deppig över allt. Misslyckad, än mer missanpassad och bara totalt hopplös. Som om jag aldrig någonsin kommer lyckas riktigt… framförallt när det gäller kärleken.

I dag är en sådan dag då jag skulle vilja gråta, men på något sätt har jag gått tillbaka till den jag var tidigare, innan jag började må dåligt. Han som aldrig grät. Det är lustigt hur jag gick från det till att gråta varje dag i… ja jag vet inte, ett halvår? Till att gråta mer och mer sällan, för att nu i princip vara tillbaka där jag började. Jag kan gråta till en sorglig film eller liknande, men mitt eget liv, mitt mående och mina misslyckanden, det gråter jag sällan över nuförtiden. Ibland kan jag önska att jag hade lättare för det, att jag fick släppa ut känslorna.

Oavsett de fina kommentarerna till förra inlägget (tack än en gång) så är det svårt att inte återgå till precis sådana tankar, eller värre, efter den här dagen. Ibland känns det bara som jag skulle vilja ge upp, helt och hållet. Ibland kan jag verkligen inte se orsaker att fortsätta försöka, att fortsätta leva.

Ibland känns allt bara så meningslöst, poänglöst, betydelselöst… det var faktiskt länge sedan jag kände mig såhär deppig, då såhär (syftar alltså inte bara till det ovan, utan även sånt jag inte skriver ut) mörka tankar hälsade på mig.

Jag skrev för något inlägg sedan om det faktum att det faktiskt nu dykt upp en tjej som fångat mitt intresse lite extra (utöver de två som det annars varit under de senaste 5-6 åren). Vi jobbar på samma ställe, men det är inte alltid helt enkelt att träffa alla på jobbet, hon är inget undantag, och det känns som det bara går sämre och sämre när jag väl gör det. I början gick det ganska bra att i alla fall utbyta diverse artighetsfraser och kanske få dem lite längre än bara korta artighetssvar.

På mitt jobb går det att se någorlunda när folk har luncher och eventuellt när folk har fika, så många håller lite koll på det där för att t.ex. kunna planera det gemensamt om det passar väl in med någon man vill fika/luncha med. I dag såg jag att jag på eftermiddagen kunde ta fika när tjejen ovan troligtvis också skulle ha eftermiddagsfika. Jag gick dit lite tidigare, mest bara för jag inte vill missa en sekund av henne, jag hade inte ens sett henne på ganska många dagar. Mycket riktigt tog hon sitt fika då.

Vi var ungefär 4-5 personer i fikarummet och under de 20 minuter vi spenderade samtidigt (alltså jag och hon), och under den tiden sade jag nog kanske 3-4 ord i stil med ”ja”, ”mm”… och inte som ett direkt svar till henne, utan mer som ett medhåll till de diskussioner övriga i fikarummet hade (inklusive hon).
Ibland tycker jag inte det är så konstigt att jag aldrig träffar någon och aldrig har gjort det. Vem skulle bli intresserad av mig? Vad gör mig intressant? Ingenting? När jag lyssnar på diskussioner om egentligen ingenting i tjugo minuter förstår jag hur socialt missanpassad jag egentligen är. Samtidigt förstår jag inte varför det kan gå så bra ibland, varför vissa faktiskt kan verka tycka om mig? Varför faktiskt ganska många verkar uppskatta mig, bara kanske aldrig sådär mycket så att det handlar om vänskap/kärlek…

Ibland förstår jag inte heller varför jag inte kan prata med en tjej som verkar vara så fin. Varför alla ord måste vara så perfekta, varför jag måste anstränga mig så otroligt hårt ens för att komma på en dålig fråga att ställa. Varför det kan gå halvhjälpligt om det bara är jag och hon, men om en enda annan person dyker upp så kan jag inte säga ett ord… till någon av dem.

Det är fint att gå omkring och tycka om någon, men det leder alltid till någon sorts självförakt och hat över någon sorts vetskap om att det aldrig kommer att hända, över att återigen i sonom tid få se en människa man tycker om så mycket finna någon annan.

Många gånger känns det bara så hopplöst… som att det verkligen inte finns någon chans för mig att få tjejer som de tre senaste jag fallit för, inte i det här universumet.

Jag är inne i en period nu (igen) där kärleken känns jobbig. Det går i vågor det där, i min naiva bubbla när jag inte tillåter mig själv analysera saker och ting kan jag faktiskt tycka om att ha känslor för någon. Det kanske låter alldeles självklart att det är en positiv känsla att ha känslor för en annan människa, men när de aldrig någonsin varit besvarade, då finns det många ångestkänslor som kan följa med kärleken. Ungefär som det varit nu senaste dagarna, senaste veckan.

Det finns två tjejer jag haft väldigt starka känslor för de senaste 5-6 åren, båda har jag skrivit om i den här bloggen och gör det även fortfarande ibland (dels för att de kan dyka upp i mina drömmar eller bara mina tankar närsomhelst… men även för att jag inte vet hur man kommer över någon, jag har fortfarande känslor för dem), men det finns faktiskt nu en tjej till som åtminstone väckt ett lite större intresse.

Men den senaste veckan har snarare varit fylld av frågor som… i vilket universum skulle egentligen tjejer som de här tre någonsin falla för mig? Så otroligt fina, snälla, mysiga, ödmjuka och roliga tjejer. Jag vill lägga till sagolikt vackra, problemet är bara att får jag känslor för en tjej så brukar hon automatiskt bli bland det vackraste jag sett, så helt objektiv kanske jag inte är, men i min värld är det inte desto mindre sant. Jag börjar se scenarion framför mig på vad som kommer hända, på vad som alltid har hänt och vad som alltid brukar hända.

Den där känslan när jag får veta att hon träffar/träffat någon. Känslan jag beskriver ovan, den som är lite en blandning av deppighet, noll självförtroende och en massa självhat, när den övergår i något betydligt mer hjärtekrossande. När det blir svart på vitt, när även den sista gnuttan naivt hopp kvävs.

Före allt det, så kan jag faktiskt må väldigt bra av att gå omkring och vara olyckligt kär, av någon väldigt märklig anledning egentligen. Inte egentligen så mycket för det där naiva hoppet, utan mer helt enkelt för att jag blir så väldigt glad av att se/höra en tjej jag tycker om så väldigt mycket. När hennes blotta närvaro gör mig glad, när jag bara vill få träffa henne lite lite till.

Det går som sagt i vågor… men den senaste veckan har enbart gått åt till att ifrågasätta allt. Varför jag ens försöker, varför jag ens hoppas, vad är egentligen meningen med det? Det har även övergått till mig själv, varför gör jag saker ens för mig själv? Vad är poängen med att ta hand om sig själv om mitt liv ändå inte spelar någon roll för mig när jag lever i den ensamhet jag gör?

Om jag inte tar hand om mig själv för någon annans skull, och inte bryr mig egentligen för min egen skull, vad är då poängen?

Varför inte bara… ge upp.

Time of despair

januari 18, 2012

Klockan slår över, jag kan sluta för dagen och gå hem. Det är en sådan skön känsla, en lättnad och en längtan att få komma hem, ett lugn. Jag kommer hem och känner ungefär på samma sätt… bara någon timma senare är det mycket som känns jobbigt.

Med tanke på hur mitt liv ser ut så består mina dagar ofta av tid som spenderas framför någon skärm, tittandes, lyssnandes eller läsandes någon underhållning. Nästan varje dag. Det är ganska vanligt att när jag låser dörren på en fredag så blir den inte upplåst förrän jag går till jobbet på måndag.
Jag kan faktiskt leva på det här sättet många stunder, det är egentligen inget jag önskar men jag har vant mig eller stänger av tillräckligt för att bara kunna sitta för mig själv i sällskap av en skärm. Det kan gå ett par månader där jag egentligen inte har någon kontakt på min fritid annat än med familjen utan att det behöver nedslå mig alltför mycket. (det där var helt enkelt inte helt sant… kände jag när jag insåg i efterhand vad jag egentligen skrev)

Men ibland… ibland inser jag vad jag går miste om, vad jag saknar och skulle vilja ha. Ofta är det kärleken det handlar om, väldigt ofta, men ibland är det bara den där vänskapen. Jag har aldrig haft någon utanför exempelvis en bloggs skyddade anonymitet som jag pratat med om till exempel kärleken, livet eller de där jobbiga stunderna. Aldrig pratat om sådant med någon öga mot öga, eller för den delen öra mot telefonlur… Min familj har jag aldrig vågat prata med sådant om, och vem annars vet jag inte… Men det gör mig ledsen. Folk som kan ha suttit uppe till solen stiger bara för att prata.

När jag får ett sms, ett mail, när någon ringer… jag vet att det fanns en tid, för väldigt längesedan, då det kändes kul eller spännande. Det kan fortfarande hända, som hon jag skrev om för en bra tid sedan som bröt kontakten med mig, hennes mail blev jag glad av, de såg jag framemot. Annars känner jag mig mest likgiltig, jag vet alltid vilka det kan vara ifrån (det krävs inte många fingrar för att hålla reda på antalet), och det är aldrig något särskilt det gäller i alla fall.

Jag kan se, höra, vad andra människor får uppleva och det kan göra mig ledsen. Vilket i sin tur leder till att jag får dåligt samvete över en annan människas glädje, en annan människas härliga upplevelser. Det händer såklart inte alltid, för det mesta blir jag glad av andra människors glädje, men ibland så blir jag bara ledsen av det. Ibland blir jag bara ledsen över hur tomt livet kan vara.

Men jag vet inte hur man gör… det är så enkelt så naturligt för alla… men jag förstår inte.

Orsaker att hata sig själv

december 18, 2011

Hat är en känsla som är väldigt specifik för mig. Jag känner den nästan aldrig för någon eller något annat, däremot lite titt som tätt för mig själv, den här helgen har varit ett bra exempel på det.

Fredags:

De där enkla sakerna jag inte kan. Som att gå och handla kan ställa mig som ett totalt frågetecken. Mitt i en rush med en massa folk omkring mig, det känns som jag är den enda som inte förstår hur det går till. Jag är den där jobbiga personen i kassan som inte förstår varför jag inte kan betala… för att jag faktiskt inte vet. Jag försöker gång på gång med mitt kort men måste först dra något annat kort (vilket en person bakom mig vänligt påpekar för mig). Jag hatar mig själv, och tycker någon att jag tar i när jag uttrycker det så så är det precis tvärtom, vad jag tänker om mig själv, vad jag önskar, det låter jag bli att uttrycka i den här bloggen den här gången.

Lördag (i dag, även fast det hunnit bli söndag):

Den där tillställningen, bland en massa folk, det där som ska vara kul och där mer eller mindre alla verkar ha kul. Den där tillställningen där jag blir ledsen över att få mina föreställningar över vad som ska hända slagna i ansiktet på mig själv. Jag visste ju redan i förväg vad som skulle hända. Jag var orolig och nervös, enormt nervös, redan innan över att det skulle gå som det faktiskt gick. Första biten går bra, hyfsat bra åtminstone, nästa bit är precis som alltid. Jag hade kunnat gå hem ett par timmar tidigare, det spelade ingen roll att jag stannade så länge som jag gjorde. På en tillställning med en massa folk, ibland till och med ibland en massa folk, men ändå till 90% ensam under tiden. Jag gick dit, och jag stannade så länge som jag gjorde, på någon konstig sorts hopp… varför vet jag inte… jag hade faktiskt kunnat sitta hemma och ruttna… det hade inte gett mig så mycket (jag hade stått ut med det), men det hade faktiskt gjort mindre skada…

Jag går på en sådan där tillställning, och ju längre den lider, ju mer känner jag att jag inte hör hemma. Bland människor jag egentligen på något sätt tycker om, bland vissa personer som jag tycker mig känna någorlunda… men som jag knappt yttrar ett ord till under en hel kväll… och jag bara känner att jag inte hör hemma.

Jag vet inte om jag någonsin hör hemma… någonstans.

Det brukar märkligt nog hända lite då och då. Den där underbara helt fantastiska tjejen som jag föll så hårt för för ungefär fem år sedan, hon som jag nog aldrig riktigt kommit över. Ibland kan det gå en period utan att jag tänker på henne (särskilt mycket). Det brukar nästan alltid sluta på samma sätt, precis som det gjorde den här gången, precis som det gjorde i natt. I natt drömde jag en lång och intensiv dröm om henne, den här drömmen var intressant för hon sa inte ett enda ord i hela drömmen (vad jag kan minnas), men så intensiv och så smärtsam. Jag vaknade upp och svettades, kroppen, huden verkligen brann, hjärtat slog så hårt att det nästintill gjorde fysiskt ont. Jag kunde inte somna om. Det enda positiva med att drömmen var så lång var att jag inte behövde ligga vaken hur länge som helst innan jag ändå var tvungen att kliva upp.

Problemet är att det väcker så många tankar och känslor. Mest kring ensamheten i stort, kring avsaknaden av vänskap och avsaknaden av kärlek. I dag har allt varit så mycket mer påtagligt, jag har sett tjejen jag föll för efter hon jag skrev om här ovan, och bara blivit ledsen över det, känt mig så tom. Jag har insett hur många som får uppleva kärleken, som åtminstone får någon form av bekräftelse, som får någon form av bevis på att de finns… att de duger.

Också har jag återigen tänkt på henne. Det slår aldrig fel, går det en för lång period där hon inte finns i mina tankar så drömmer jag om henne, intensivt. Jag kan knappt förklara drömmarna, det är inte de i sig som är spektakulära, himlastormande eller passionerad, nästan tvärtom. nej problemet är att de känns så verkliga. Det spelar ingen roll om drömmen bara handlar om att sitta tyst och sippa på en kopp te tillsammans med henne (har jag å andra sidan inte drömt… än…), bara drömmen i sig är så verklig… hon, är så verklig. Jag har hjärtklappning varje gång jag vaknar och har drömt om henne. Som tur är kommer jag sällan ihåg vad jag drömt.

Ensamheten har varit lite mer påtaglig annars den senaste tiden, även bortsett från avsaknaden av kärleken, så jag behövde inte det här nu. Men å andra sidan är väl aldrig timingen för det bra.

Men jag hatar mig själv för att jag saknar att ha kontakt med henne… trots att det gått många år sedan jag hörde från henne sist. Trots att det gått flera år sedan jag öppnade mitt hjärta… från det ögonblicket har jag aldriig hört något mer från henne.

Men jag saknar henne… alldeles för ofta.

The fourth dance

juli 12, 2011

Jag kom i kontakt med en tjej för en tid sedan, en väldigt genuin människa på många sätt, även om jag inte är säker på att hon skulle säga samma sak själv, hon dömer nog sig själv hårdare… och vem gör inte det. Jag tror faktiskt att jag kommit i kontakt med henne tidigare, för ett par år sedan, men att den kontakten lite rann ut i sanden. Den här gången blev det närmare kontakt som kändes väldigt givande för mig. Det blev mailande fram och tillbaka med lite halvt oregelbundna mellanrum. Det var öppna och ärliga mail, jag uppskattade dem, det kändes lite som att ha en vän. Jag känner mig ganska sorglig varje gång jag ska definiera en vän med tanke på att jag egentligen kanske inte har någon alls, men om vi ändå är lite snäll med definitionen så kan vi säga att jag har en vän. En person jag aldrig har träffat och som jag hör av ibland i alla fall.

Därför betydde den här nyfunna kontakten mycket för mig, jag har under ett par månaders tid nu kikat in på min mail nästan så fort jag kommit hem trots att jag många gånger inte haft tid/möjlighet att svara på de relativt långa mail vi ändå skickat till varandra. Men bara att få öppna mailen, se ett nytt mail och läsa det har gjort många dagar mycket lättare. I min sorgliga ursäkt till liv har det varit lite som att ha en vän, att få ha någon sorts kontakt/umgänge med en person som jag dessutom tyckt verkat trevlig.

I dag när jag kom hem betedde jag mig mer eller mindre på samma sätt, jag startade först datorn, gjorde sedan undan lite småsaker och gick sedan in på mailen för att se ett nyinkommet mail. Vi kan inte fortsätta vår kontakt längre. Egentligen (om hon var ärlig… vilket jag tror, jag har ingen anledning att tro något annat) är det inte något fel från min sida eller något jag gjort, det är något som inträffat i hennes liv… Men det gör mig så väldigt ledsen, så väldigt besviken och det känns så väldigt typiskt. För 99 % av alla människor är väl en internetkontakt något man kan leva utan, det kanske har haft en liten liten liten liiiiiten inverkan på ens liv, men livet påverkas inte så himla mycket av det (kanske inte ens något).  Men för mig blev livet precis så väldigt mycket mer tomt.

För ögonblicket när jag är väldigt färgad av mina känslor av besvikelse och sorg så känns dagarna väldigt mycket mer svårmotiverade att ta sig igenom. Livet är väldigt mycket mer tomt, och min ensamhet är sådär obehagligt påtaglig igen. När jag vaknar imorgon kommer det som så många gånger förr mest att handla om att slita sig igenom dagen tills sömnen inför nästa dags gråmodd.

Jag vill bara poängtera att hon har inte gjort något fel, var hon ärlig så tycker jag hennes skäl var… sådär… men jag förstår vad hon menar med dem. Det här inlägget handlar inte om det, det handlar om att jag är ledsen över att ha förlorat vad som kanske var en vän i ett liv där jag inte ens vet om det finns vänner. Finns det det så är det som sagt en person… som jag aldrig har träffat, jag tror att de allra flesta inte skulle kalla någon av de här kontakterna för vänner egentligen… men för mig är det det närmaste jag kommer.

Det här inlägget handlar om vad som känns som mina ständiga misslyckanden i min ursäkt till liv. Var hon ärlig så var det inte mitt misslyckande… men det känns ändå som det.
Ska man klyva hårstrån så finns det en person till jag har än mer oregelbunden kontakt med (som jag uppskattar när det sker), men det mildrar inte min sorg över att nu har förlorat hon som inlägget handlar om.

Jag vet inte vart jag vill komma med allt det här, jag är bara ledsen.

Du är så fin

maj 17, 2011

Livet går upp och det går ned, såsom det alltid är. Även om det aldrig är bra så är det antingen okej eller så är det… inte alls okej. Nu var det längesedan jag skrev även om det emellanåt funnits ett sug att göra det, att få skriva vissa saker.

Jag har fått känslor för en tjej. Egentligen var det ganska längesedan jag fick det, men dels dröjde det ett tag innan jag insåg det själv, och dels har jag inte vågat erkänna det för någon annan heller. Jag insåg hur starka känslor jag hade för henne för många månader sedan när jag såg henne få ett sms. Någon frågade om det var från hennes ex varpå hon kort svarade ”Nej” och sken upp i ett så underbart härligt leende. Det var från någon hon träffade. Hon såg så genuint glad ut, och inom mig gick jag bara sönder. Det är en av de känslor jag har jobbigast för, att se någon man tycker om så mycket bli så glad, och själv bara må så dåligt av det. En människa man vill ska må bra, vill ska vara glad…

Efter det har jag inte pratat så mycket med henne om sådant, eller ingenting alls egentligen. Jag har haft på känn en tid att hon är tillsammans med någon, fått små indikationer på det… och nu är jag mer eller mindre säker. Jag skulle väl kunna beskriva det på många sätt men jag kan väl helt enkelt skriva: Jag är ledsen.
Egentligen kanske det är något mer, som jag skulle tycka var än jobbigare… men det vet jag inte, och det törs jag inte fråga om heller, jag är rädd för svaret och vad det skulle göra med mig.

Alltid denna olyckliga kärlek. I det här fallet blev det mest bara dumt, men oavsett hur kärleken har tett sig för mig de få gånger jag fått känslor för någon så är ju den enda kärlek jag fått uppleva just den olyckliga. Jag hatar det här, fullkomligt avskyr det. För jag vet att det har tagit flera månader redan, och det kommer ta flera till  (minst) innan jag kommer över henne. Jag hatar att att jag mår så bra av de tillfällen då jag är i hennes närhet, att hon är så fin och så himla härlig.

Det tog flera år innan jag föll på riktigt för någon den här gången… och det skulle inte förvåna mig om samma sak skedde nu igen. Jag bara orkar inte med det, jag vill så gärna få uppleva kärleken… jag får det aldrig. Får aldrig uppleva min första kyss, somna tätt intill någon, känna lukten från någons nacke, ligga tätt intill och lyssna på andetag…
Och ja, jag klandrar mig själv för allt det här, ingen annan… så var det utrett.

Men jag vet inte om jag orkar… jag förstår inte ens varför jag kämpar, varför jag fortsätter leva. Vad är poängen? (jag menar inte att jag vill dö, utan att jag inte ser någon poäng med att leva) Det känns fruktlöst. En dag avlöser en annan utan att jag någonsin får uppleva något jag vill, utan att någon någonsin ser mig. Verkligen ser mig.

Jag älskar dig…

Två månader senare…

december 12, 2010

Den senaste tiden, och framförallt den senaste veckan, har det funnits flera tillfällen då jag tänkt skriva ett inlägg. Saker som har hänt, tankar som har fötts. Jag har haft ett behov av att skriva av mig, ventilera, men av någon anledning har det inte blivit av. Det har varit hektiskt så länge nu en tid känns det som, eller egentligen är det så att det inte har funnits någon tid för återhämtning, inte förrän den här helgen. Det har varit väldigt skönt, men jag hade behövt några dagar till egentligen.

Nåväl, en tanke som slog mig nu under den andra hälften av veckan är att jag länge har formulerat det som att jag har en vän i dag, en person som bor långt långt bort och som jag aldrig träffat, men som är den vän jag har. Jag har formulerat det så både på bloggen, men även för mig själv. Ibland börjar jag fundera på vad en vän egentligen är och vad det egentligen är jag har i dag, men jag återkommer nog ändå till samma slutsats. Men i dag ser vårt vänskapsförhållande ut ungefär som det gjorde den här veckan. Jag skickar ett sms, det går två-tre dagar, sedan svarar hon utan att egentligen svara. Det är inte ett svar på mitt sms utan i princip ett nytt sms men som berör mitt litegranna i alla fall.

Jag har inget problem med det här, jag har inget problem med en sådan vänskap och jag har inget problem med att vänta ett par dagar på ett svar på ett skickat sms (även om jag kunde önska att vi var närmare vänner som för något/ett par år sedan, men jag kan ändå leva med det). Det det snarare har väckt hos mig är dels att jag har ingen vän jag i dag kan höra av mig till om jag bara vill växla några ord. Hör jag av mig till henne så kan ju svaret dels dröja några dagar, och dels är det inte ens säkert att det är ett rent ”svar” på vad jag har skrivit.

Än en gång, hon är ingen del av problematiken. Hon är en superfin tjej som jag tycker om. Problemet är bara att det här har lett till att vår vänskap är otroligt ytlig, det hinns med en fråga, men det går aldrig ned något på djupet. Jag vet väldigt lite om henne i dag, egentligen, och hon vet väldigt lite om mig i dag, egentligen. Det, i kombination med att jag egentligen inte kan få någon form av direkt social kontakt med en annan människa, jag kan få vänta ett par dagar för det, är vad som är problemet.

Jag har försökt en del att kommentera på lite olika bloggar, ibland bara något kort, ibland någon fråga, ibland bara någon form av avtryck. Det har slutat med ett totalt fiasko i nästan varenda fall, och då har jag ändå skrivit ett antal kommentarer, helt sanslöst. Och bara för att förtydliga, det som är sanslöst är inte andra människors agerande, det är mitt totala misslyckande i det här sociala spelet, jag förstår inte ens hur jag lyckas misslyckas så gång på gång. Många gånger när jag skriver sådär så är det bara för att få någon liten mänsklig kontakt… och ni skulle bara veta hur ofta mina kommentarer blir hängandes där i någon form av tomrum. Ståendes där som en ensam kommentar i ett blogginlägg ungefär som en person ståendes mitt i ett tomt rum för att uttrycka sina åsikter.

Det ser bara så sorgligt och patetiskt ut. Det känns bara så sorgligt och patetiskt, så misslyckat, att jag ändå försöker gång på gång, och vad jag hatar mig själv varje gång jag skickat något sådant där som bara ignorerats.

Det känns som jag stör, som jag är en börda för den jag försöker komma i kontakt med. Jag hatar mig själv i de stunderna, verkligen.

För att återknyta till ett av mina senare inlägg så har det här varit en vecka där jag egentligen inte skulle behöva använda mig av några eufemismer för att få det att låta som en bra/rolig vecka. Eller med handen på hjärtat är det kanske just det jag skulle behöva, jag skulle kunna berätta vad jag gjort och hur min vecka sett ut och jag skulle nog framstå som en helt normal människa, kanske till och med så att det händer lite i mitt liv. Men det är ungefär där det isåfall måste stanna, vid att jag berättar vad jag gjort och hur mina dagar sett ut, inte att jag berättar hur jag upplevt saker och ting, vad jag själv tyckt och tänkt, hur jag själv har uppfattat dagarna.

Det finns positiva saker att ta med, någon form av socialt umgänge, vilket samtidigt gränsar till en stor del av det negativa, min totala oförmåga att klara av det sociala spelet. Det har blivit så smärtsamt uppenbart flera gånger den här veckan hur katastrofalt dålig jag är på det, och hur jag verkligen inte har några nycklar att öppna de där dörrarna. Om någon annan har en nyckel och lyckas glänta lite på en dörr så kan jag lite halvt kika in vad som finns där bakom, men knappt så mycket mer. Jag vill, å vad jag vill, men jag kan inte, vet inte, förstår inte hur man gör.

I kväll kände jag dessutom en känsla där det närmaste jag kan komma på att beskriva den med är om man haft väldigt väldigt starka känslor för en annan människa, som kanske dessutom varit singel, och sedan ser denne tillsammans med någon ny partner, kanske ser dem kyssas, kanske bara ser personen lysa upp av ett samtal, sms eller ett mail, kanske hör på rösten i det där samtalet hur lycklig personen låter, hur lycklig h*n verkligen är. Det känns som att falla sönder, som att sakta sakta vittra sönder som små små bitar av aska som långsamt singlar till marken. Det är en konstig känsla av att se ett leende som värmer och förgör på samma gång.

Det här skulle kunna handla om någon speciell (vilket det gör, men det erkänner jag inte för mig själv), men just för stunden känner jag mig bara så väldigt ensam och så fruktansvärt less på det. Så less på att saker är så enkla för alla andra.
Det är fredag kväll, snart natt, jag har haft en vecka som på många sätt borde ha varit så mycket bättre än så många föregående att jag inte ens orkar räkna efter hur många de kan vara. Jag borde sitta här och må bra, och känna en glädje över att ha gjort saker och fått en chans till socialt umgänge. Men jag gör det inte.

Jag gör det inte.

Med en enkel tulipan

september 20, 2010

En person som en gång i tiden… jag vet inte hur jag ska börja det här inlägget. En person som fortfarande ligger väldigt nära mitt hjärta, men som jag inte hört av på några år, har sin födelsedag någon gång under den här tiden. Tanken slog mig för en liten stund sedan och sedan insåg jag att jag faktiskt drömde om henne inatt, det är lite märkligt. Eller… jo det är faktiskt lite märkligt. Jag började fundera, hon har säkert alldeles underbara födelsedagar, jag behöver inte gå in så mycket mer på det, men det väckte återigen tankar hos mig som jag haft i flera år nu och som jag faktiskt tänkt skriva ett inlägg om även det i flera år. Men det blir aldrig riktigt läge och det är ganska svårt att förklara, även om det är väldigt enkelt.

Min egen födelsedag de senaste åren har egentligen varit mer eller mindre likadan. Den är inte så spektakulär och jag har egentligen inget problem med det. Jag tror att jag skulle uppskatta om jag hade någon att vakna upp vid sidan om en sådan dag eller om jag hade haft vänner att fira den på något roligt sätt, men jag vet ju redan på min födelsedag hur nästa års födelsedag kommer se ut så egentligen är det inte så stort problem. Jag är både van och förberedd på det så själva födelsedagen i sig brukar jag trots allt inte ha några problem med just den dagen.

Tiden inför är jobbigare isåfall, då är det många tankar som etsar sig fast. Snart har ännu ett år gått utan att jag fått uppleva kärleken, snart har ännu ett år gått utan att jag fått uppleva min första kyss och därtill kan läggas många många liknande tankegångar. Och nej, det handlar lång tifrån bara om kärlek, speciellt egentligen om jag som i dag jämför mig med en annan persons födelsedag (och det jag jämför med är ju egentligen min föreställning om den personens födelsedag, helknäppt egentligen, men inte långt ifrån sanningen skulle jag gissa). Det pendlar mellan det där ”nu har ännu ett år gått” och ”nu är jag snart xx år gammal och fortfarande har jag inte…”.

Ibland kan jag känna att jag inte har några nycklar, någon kunskap, någon förmåga att förändra det heller. ”Ja men gör såhär och såhär”, ja, men hur gör man det då? Jag kan inte det sociala spelet, jag är usel på det. Jag brukar försöka, och ibland lyckas jag lite halvt. Men i längden brukar det på något sätt ändå få mig att inse att det inte spelar någon roll om jag på något sätt fick den där förmågan, om någon kunde förklara för mig hur man gör, för jag är så totalt ointressant ändå. Det handar inte om att jag försöker vara en martyr, utan ibland inser jag verkligen att, herregud, vad tillför jag egentligen? Om jag lyckas föra en diskussion med en annan människa så är det oftast dels för att den andra personen är duktig att driva diskussionen framåt, men även för att den inte isåfall handlar om mig. Den handlar om dem, om deras upplevelser, kanske om något annat eller någon helt annan person.

Oftast är det ju dessutom de här enkla frågorna, det blir sällan djupare diskussioner. Och hur många olika svar kan man egentligen ge på en fråga som ”vad gjorde du i helgen då?” när man inte har någon partner eller några vänner att spendera helgerna med. Ibland kan jag vara helt ärlig på en sådan fråga, dels för att det är accepterat att någon helg ibland sådär inte göra någonting alls, folk ser det som någon form av rekreation, men ibland också för att jag faktiskt har gjort något, varit uppbokad på något på det sätt man kan vara det utan att det måste ha med kärlek eller vänskap att göra. Men de allra allra flesta gånger jag får en sådan fråga så får jag försöka använda mig av eufemismer för att beskriva den helg som varit, gärna också lite olika eufemismer från gång till gång så att det ändå inte verkar som att jag har spenderat 12 helger i rad på precis samma sätt.

Det här inlägget vet jag egentligen inte vad det handlade om, men det var skönt att få vräka ur sig det.

Det här är ingen jättebra dag. Ensamheten har naglat sig fast och verkar inte vilja släppa taget i dag, allt medan jag drömmer om sådant som aldrig kommer hända och vetskapen om just det gör att det värker i mitt hjärta. Jag kan inte låta bli att drömma, jag vill så gärna att den där drömmen skulle kunna bli sann, och samtidigt gör det som sagt så ont om och om igen när det går upp för mig hur naiv jag är som ens drömmer om det.

Och mitt i allt får det här mig att inse hur ensam jag är, både när det gäller vänskap och kärlek. Det får mig att inse hur still mitt liv stått i flera år. Hur en stor del av den tid i livet då man ska uppleva så mycket bara blivit fylld av ett vakuum och jag frågar mig själv emellanåt hur mycket av det jag kan hinna uppleva även om jag skulle finna kärleken eller få vänner. Det här kan komma över mig ibland bara jag ser/hör om en annan människas liv och inser oceanen av skillnad mellan dennes senaste säg 4-5 år och min tid under samma period.

Kanske är det därför jag fortsätter drömma, på grund av ihåligheten i mitt liv, så gärna jag skulle vilja att den där drömmen var sann samtidigt som den emellanåt får mig att bli ledsen när jag inser naiviteten i den, det orimliga i den men den tillåter mig i alla fall att föreställa mig något bättre, eller inte bara något bättre, något helt underbart. Jag kan vrida och vända på det själv, inse hur korkat det är, samtidigt vet jag precis varför jag fortsätter göra det och varför jag har så svårt att låta bli.