Fel

februari 17, 2010

Jag tycker inte om att vara osynlig. Den senaste tiden känns det dock som jag varit det alltför många gånger. När jag på något sätt försökt ta kontakt med någon, vilket i sig inte är så lätt för mig alla gånger, så har jag helt enkelt mötts av… ja… ingenting. Tystnad känns nästan som fel ord, ignorans känns bättre. Och det har hänt några gånger för mycket för att jag bara ska kunna försöka igen, bara inte bry mig så mycket om det. Jag tror dessutom att en människa som dök upp i mitt liv för en kort tid sedan lika snabbt försvann igen (alltså medvetet försvann) och… ibland kan jag inte låta bli att undra: Är det något fel på mig? Gör jag något eller uttrycker jag mig på något vis som är så pass fel att det knappt går att stå ut med mig?

Många gånger tycker jag inte att det ska behöva vara det, men när jag blir nervös eller osäker så kan jag absolut känna mig just precis så, osäker, när jag uttrycker mig, jag kan känna mig lite klumpig.. men… När jag verkligen försöker och det ändå slutar på samma sätt?

Men tanken skrämmer mig lite ibland, det kanske verkligen är något allvarligt fel på mig, något jag gör eller något sätt jag uttrycker mig på som är så fel så fel. Jag försöker vara mig själv och jag vill verkligen kunna vara mig själv… men i ärlighetens namn så vet jag inte om det funkar, just för stunden tvivlar jag väldigt mycket på hur lyckat det egentligen är. Det fyller mig faktiskt med en känsla av att vara ganska så misslyckad, vilket kanske egentligen inte är så konstigt med tanke på att det är precis hur det hela kan sammanfattas. Jag försöker vara mig själv men lyckas ändå inte… jag förblir mitt osynliga ihåliga jag.

Det känns bara så tråkigt, så omotiverande att försöka när det så ofta blir på det här viset. Så meningslöst.

Äntligen ledig

februari 3, 2010

Livet flyter på väldigt mycket enklare när jag håller mig sysselsatt. Det senaste dryga halvåret har jag kunnat göra just det, kliva upp tidigt på morgonen, avverka många timmar av dygnet på att hålla mig sysselsatt för att sedan komma hem och inte behöva uthärda så många timmar till innan det är dags för en sömn som då kommer tidigare än annars. Livet blir annorlunda, men förändras egentligen inte särskilt mycket. Det märks framförallt nu när jag ska var ledig, vi kan i alla fall kalla det för det. Jag håller mig sysselsatt, och på något sätt är jag bland folk, jag kanske till och med klarar av att umgås,vara trevlig, rolig… men när dagen är slut så har inget förändrats. Mitt liv är på många sätt detsamma. Det bara förstärks och blir tydligare nu när jag är ledig. Jag är inte mindre ensam, inte närmare kärleken, inte närmare en vänskap.

Ledighet ska vara något skönt. Ärligt talat så gruvar jag mig mer inför den. Det finns vissa fördelar och vissa sköna saker med det, absolut. Men ledigheten behöver inte gå särskilt länge, troligtvis inte ens en vecka, för att jag ska föredra motsatsen. Vad ska jag med ledighet till? Det känns som den knappt hinner börja förrän jag inser hur händelsefattig den kommer bli. Hur jag kommer få anstränga mig för att hitta på något alla vakna timmar jag spenderar inomhus. Hur jag vet att även den här ledigheten kommer präglas av ensamhet, och hur jag vet att alla de där tankarna som hålls i schack när jag är sysselsatt under större delen av dygnet nu kommer vara kanske mitt enda sällskap (utanför familjen) under en alldeles för stor del av tiden.

Jag vill inte.