Ledighet, ensamhet, saknad

januari 3, 2016

Det är som det är med ledighet, måendet pendlar fram och tillbaka och många gånger blir det en lite ambivalent känsla över ledigheten. Det där sköna med att kunna vara vaken så länge man vill och få kliva upp när man vill (även om det senare kan ge ångest ju längre klockan tickar) och troligtvis även det där trygga som egentligen kanske inte är enbart nyttigt, nämligen att få vara hemma, lite instängt, inte ta några risker, inte utsätta sig för jobbiga situationer. Tryggt och skönt å ena sidan, förstärker ensamheten och tomheten å andra sidan. Den här eftermiddagen är en sådan dag där ensamheten stärkts.

Tomheten av att inte ha någon, saknaden efter tjejer jag haft känslor för och såklart fortfarande har kvar känslor för eftersom sådana känslor aldrig riktigt försvinner för mig. Det hjälps inte av att jag under dagen haft tankarna på den tjej jag först hade känslor för efter att jag började må dåligt, det hjälps inte heller av att jag av någon anledning var tvungen av att leta reda på henne och se en bild på henne. Även det där är ambivalent. Till största delen så känns det bara jobbigt att göra så, att leta reda på en bild av henne för det påminner bara om den underbara människa hon… var?… och troligtvis fortfarande är, det påminner om någon jag aldrig kommer kunna få. Precis som med alla andra tjejer jag haft känslor för… eller kommer få känslor för.

Men jag gör det ändå, trots att det känns så jobbigt för samtidigt får den där känslan av saknad ut någonting av det. Jag har pratat en del med min psykolog om att jag ibland måste göra saker trots att det inte känns bra… jag tror inte riktigt det är sådana här saker det handlar om.

Jag har de senaste månaderna träffat en… jag tror han är psykolog… det har varit bra, han är bra och framförallt de senaste gångerna har han poängterat flera saker som varit nyttiga att få höra. Mycket han säger vet jag redan men det skadar inte att få höra det, och ibland hjälper det att bara ha någon att resonera sig fram med så mina egna tankar inte får bestämma verkligheten.

En sak jag lärt mig är att jag är hård mot mig själv. Extremt hård. Jag kan hata mig själv och bestämma mig för att jag är oälskbar, med fullt logiska resonemang för mig själv utifrån situationer som någon annan människa ens reflekterar över. Jag dömer alltså inte ut mig själv bara när jag gjort bort mig eller när jag gjort något fel, jag dömer alltid ut mig själv, även om jag gjort något bra, eller om det är en väldigt neutral situation där man egentligen inte kan säga någonting alls om den.

Jag vet om det där, men just ikväll spelar det ingen roll. Just ikväll hatar jag mig själv. Jag är så jävla värdelös så det finns inte. Det har varit en tillställning ikväll som jag tror att 99% tycker var jättebra, och jag kan nog också rent objektivt säga att den var bra, det är bara jag själv som är totalt värdelös. Ju längre kvällen led ju mer hatade jag mig själv, ju mer önskade jag att jag bara fick dö.

Den här natten är inte jätterolig.

augusti 27, 2015

I början när jag kom tillbaka till jobbet efter semestern så kändes det svårt och jobbigt med en del sociala situationer, svårt att veta hur man skulle vara, vad man skulle säga och inte säga, vad man förväntades ha koll på hos sina kollegor. Det var inte konstant så, men det uppstod fler sådana situationer än normalt. Det var jobbigt och med ett par misslyckanden så kände jag mig ganska inkompetent rent socialt, kände mig vid något tillfälle som ett skämt.

Tiden gick och jag kom in i det igen och… på något sätt så övergick tankarna och känslorna i ensamheten igen men det satt ändå fast delar av de tidigare känslorna. Känslor av att vara ensam men att också känslor av att det för alltid kommer vara så, för hur skulle någonsin en tjej jag är intresserad av känna på samma sätt? Känslor av att uppleva något kul men sedan i nästa ögonblick känna att… vad spelar det ens för roll? Den där känslan när man sitter i lägenheten och plötsligt inser hur tyst det är, hur ödslig och tom ensamheten kan kännas om man verkligen tar till sig den.

Jag kan se en tjej jag tycker verkar fin, bli fängslad för några ögonblick, förtrollad… innan verkligheten kommer ifatt och jag inser att… vad är ens meningen att försöka? Det skulle ändå aldrig hända. Det är det som är så jobbigt med de där känslorna, jag kan inte stå emot dem, kan inte låta bli att tycka om någon, vilket innebär att jag oundvikligen kan låta bli känslorna som tenderar olycklig kärlek.

Senaste veckan, eller kanske drygt det har jag i många stunder avskytt livet, det känns så meningslöst… vad är poängen? När det enda jag vill är att få uppleva kärleken, vad är då poängen att ens existera om det är omöjligt att tycka om mig på det sättet?

Vad är meningen med att göra någonting över huvud taget?

Jag undrar. Jag skriver ofta om hur jobbig ensamheten när det gäller kärlek eller förhållanden är, hur jag trängtar efter den sortens närhet, ömhet och värme. Ibland har jag skrivit om hur ensamheten känns utan vänner. Men jag undrar om jag inte har ett trängande behov av någon sorts ömhet överhuvudtaget. Kärleken är det jag drömmer om mest, det jag vill uppleva, men ibland så slår det mig att mitt liv innehåller väldigt lite närhet, ömhet eller liknande i något som helst avseende.

Det kan slå mig ibland i filmer, med tiden har jag fått lättare och lättare att tåras av filmer. Jag minns en tid då sorgliga filmer fick mig att gråta, en tid då kärleksfilmer fick mig att gråta (över något jag aldrig fått uppleva, något som gjorde ont i hjärtat) men i dag så kan jag gråta över så mycket. Jag kan gråta över en lycklig film, och det är nog inget unikt med det egentligen… saken är bara den att jag inte gråter och tänker ”åh vad fint”… jag gråter och, tänker inte så mycket egentligen, men har mer en sorglig känsla inom mig. Jag kan se något lyckligt och känna en saknad inom mig, känna en sorg över något jag inte har eller aldrig har haft.

Vänskap kommer jag ihåg fina saker från min barndom, kärleken har aldrig funnits där sånär som på ett undantag som ändå bara känns som en smakbit av det… frågan är om någon annan skulle kalla det jag upplevde för ett förhållande? Troligtvis inte.

Men jag har även funderat i övrigt. När var senast jag fick en öm kram? Jag kramar ofta min familj när jag träffar dem men det är mer bara som ett ”hej”. För ganska många år sedan nu så hade jag en jobbig händelse på mitt jobb som jag var alldeles färsk för att veta hur jag skulle hantera. När jag åt middag med min familj kort efter det så bröt jag ihop, då kommer jag ihåg att min mamma gav mig en öm kram.

När det gäller ömma ord, och då menar jag inte komplimanger eller liknande utan någon som lyssnar, som bryr sig, som kanske offrar lite tid så finns det en tjej på jobbet som jag öppnat mig lite för, men inte i närheten berättat ens en bråkdel av allt för, där kan jag väl påstå att jag fått lite ömhet. Annars är det väl den person jag pratade med professionellt med för ett antal månader sedan, hon var bra, lyssnade, frågade, trodde sig inte veta saker utan diskuterade med mig. Hon kändes ödmjuk.

Jag spenderar mitt liv i majoriteten i ensamhet och när jag inte gör det så känns det som det saknas närhet, ömhet, kärlek, någon som bryr sig, någon som kan offra tid på mig.

Ibland känns bara livet så ensamt och så tomt som i en värld utanför alla andra som ingen känner till eller för den delen vill känna till.

Känslan av ensamhet fullkomligen trycker sig över mig i dag, mer och mer, starkare och starkare. Att den gör det just i dag är både logiskt och lite ologiskt. Ensamhetskänslorna landar oftast i saknaden av kärlek, och kanske inte så konstigt vid den tjej jag senast hade känslor för via jobbet. Inte så konstigt dels för att jag sett och hört henne en del, något mer än vanligt på jobbet men också för att det är den tjej jag haft känslor för senast som jag också ser eller hör relativt regelbundet.

Så sagolikt vacker och så sprudlande härlig tjej. Och nu kommer jag varken se eller höra något från henne på ett antal veckor. Det borde inte påverka mig så mycket som det gör, av så många anledningar. Dels var det längesedan jag fick känslor för henne från första början, dels ser jag henne ganska sällan på jobbet, och pratar med henne än mer sällan nuförtiden. Jag har accepterat att jag aldrig skulle kunna få en tjej som henne, jag har både drömt, krossat mina egna drömmar och drömt igen om henne, det har gått så lång tid så jag borde verkligen inte påverkas så här av henne…

I dag såg jag henne bara en enda gång, i några sekunder när hon vackert sommarklädd hon kom gående utanför mitt fönster på jobbet… så varför sitter hon fast i mina tankar? Varför kan jag inte sluta tänka på henne?

Vac

juni 25, 2015

Semestern kryper närmare och att den gör det fyller mig med blandade känslor. Jag är fortfarande helt matt, blir totalt slut och dränerad på energi så snabbt så återhämtning är bland det mest värdefulla jag har. Av den anledningen är det skönt att vara ledig, att kunna styra över sin tid och få vila, få lugn och ro. Däremot är det med ett visst mått av ångest. Det blir några väldigt ensamma veckor, och ensamheten blir sällan så påtaglig som under lediga veckor där man helst skulle vilja spendera dem med någon man tycker om.

Jag ser fram emot vila, kravlöshet och att få bara finnas till… men själva ledigheten i sig, och vad den ska fyllas med, det känns mest bara ångestfyllt. Semestern har de senaste åren alltid gett mig lite ambivalenta känslor men är en sådan period jag verkligen önskar att jag kunde njuta av fullt ut, om jag bara t.ex. hade någon att få dela den med.

Midsommarfirande

juni 20, 2015

Livet är inte så jättebra just nu, även om känslorna pendlar så är de i bästa fall… sisådär. Ensamheten och saknaden av att ha någon får mig för ögonblicket att känna mig svag, fysiskt svag, som om tyngden av t-shirten mot min kropp är för mycket. Så många saker får mig att känna den där trängtan, att jag så gärna vill få uppleva den där kärleken, vill att någon ska älska mig. Som varje lite sak som påminner om Henne, som när jag ser en kollega som jag väckte mina känslor för bra längesedan, som när den nya vackra tjejen på jobbet verkar ha så lätt att kommunicera med andra och tycka om att umgås med dem medan jag känns som pusselbiten som inte passar in.

Jag tänker på de tjejer jag haft och har känslor för, jag tänker på situationer som uppstår och jag förstår inte hur jag någonsin ska hitta en tjej som tycker om mig, hur det ska vara möjligt och jag kan fråga mig själv, hur länge ska jag orka utan det? Hur länge ska jag orka utan det enda jag egentligen drömmer om? Hur länge ska jag orka utan kärleken?

Legacy

maj 27, 2015

En tid efter att hon lämnat mig, kanske ett par månader, så hörde jag en låt som jag inte vet om jag hört tidigare, en rätt gammal låt men om jag hört den förut så hade jag i alla fall inte lagt den på minnet. Jag lyssnade på den ganska mycket de månader som följde och tänkte på henne, tänkte på oss, tänkte på ord i den texten som väl egentligen inte var så möjliga… eller?

Jag lyssnade på den precis efter att inte ha lyssnat på den på länge, jag tycker det är en bra låt men jag har inte kunnat lyssna på den. Varje gång jag kommit att tänka på den så har jag samtidigt känt jobbiga känslor kring den. Nu när jag lyssnade och fällde några tårar så kan jag börja fundera… vad spelade orden i den egentligen för roll? Jag delade aldrig med mig av den till henne, och jag har aldrig pratat om de här känslorna med någon annan, än mindre då vad jag lyssnade på för låt efter allt.

Jag tror att jag har skrivit om det någon gång tidigare, i alla fall om snarlika saker, men jag kan tänka på det ibland. Vem vet sådana där små saker om mig? Sådana där betydelsefullt betydelselösa saker. Vad jag lyssnar på för musik beroende på vad jag gör eller hur jag mår, vilka filmer jag återkommer till och varför, vad jag har för vanor eller ovanor, vad jag grubblar på för småsaker.

Om jag dog i morgon så finns det nog inte någon som skulle kunna redogöra för vem jag verkligen var. Det finns säkert en del bilder av mig från t.ex. kollegor eller familjen… men det känns som det finns så många små saker om hur jag tänker, känner eller hur jag är som ingen vet.

Som den där låten, vad den betydde för mig, vad jag tänkte och kände… och när jag sedan långt efter fick veta hur allt gått hur även det där som kändes som något ganska osannolikt i låten ändå blev sant…

Den här veckan har varit fylld av många jobbiga tankar och av tankar som vandrat långt. Nog för att många tankar finns där nästan lite latent, alltid närvarande eller bara väntandes på att få komma fram. Den här veckan känns det som det började när jag sökte kontakt med en nyanställd person på jobbet, det gick sisådär, blev väldigt kort, kändes konstigt och kändes väldigt misslyckat. Jag har funderat mycket på det misslyckandet, funderat vidare på mina ständiga misslyckanden med tjejer som jag har något intresse av, funderat vidare på den fina person jag hade professionell hjälp av för ett par månader sedan. Funderat på döden, på självmord, funderat på framförallt den gång hon frågade mig om mina tankar kring det… funderat på hur svårt det var att sätta ord på det för… det är så många tankar, så olika tankar. Det kan vara väldigt konkret, väldigt generellt, rent filosoferande, kan handla om så många olika situationer.

Jag tänker på en ångestladdat situation om ungefär en vecka, tänker på saker kring det som av en ren slump bara blev så typiska.

Jag ser på mig själv och inser att någon tjej jag är intresserad av omöjligtvis kommer kunna ha något liknande intresse av mig. Det känns omöjligt att vara intresserad av mig. Jag tänker mycket på det hopplösa fall jag är, och det är svårt att inte börja tänka på att dö och att växla de tankarna med att tänka på att inte leva… för vad är meningen egentligen?

Jag känner mig verkligen som ett hopplöst fall. Jag kan se så många saker som jag avskyr med mig själv… jag tänker på saker som jag gör, saker som jag säger, skriver och bara känner att kan jag inte bara låta bli att existera? Varför ska jag hålla på och försöka göra något överhuvudtaget.

 

 

Jag undrar hur mina tankar under t.ex. en dag som denna skulle se ut om de skrevs ned på ett papper, skulle det gå att följa? Skulle ens jag själv kunna följa dem? Jag tänker miljoner tankar, och bara nu när jag skrivit det här inlägget så är det många saker jag inte skrivit för att det bara är en gröt av saker som dyker upp i huvudet.

Jag tänker t.ex. på en situation som dök upp på jobbet häromdagen där vi skulle ställa frågor till varandra, man fick fråga om vad som helst men det fanns även en del mallar på frågor man kunde använda om man ville. Jag avskyr att berätta om mig själv för… vad ska jag berätta egentligen? Vad finns det att berätta om mig? Jag vet aldrig vad jag ska säga, så den typen av aktivitet passar mig dåligt, det fanns många ångestfyllda frågor, men det var nog ändå en som var värst, en som jag verkligen inte ville få som löd ungefär ”Vem är din bästa vän?”.

Har jag ens någon vän? Det närmaste jag kommer en vän i dag är nog någon av mina kollegor, men jag vet inte ens om någon av dem skulle kalla mig för vän… skulle jag då kalla någon av dem för min ”bästa” vän?

… att säga att man inte har någon vän det går ju inte heller, hur skulle det gå till egentligen?

 

Som tur var så ställdes aldrig den frågan.

Jag tror jag låter bli att fortsätta det här uppradandet av en miljon slumpmässiga tankar, inlägget är långt nog som det är och det spelar egentligen ingen som helst roll.

Oälskad

maj 3, 2015

Den senaste veckan ungefär har många tankar kretsat kring mina egna känslor och andras känslor för mig (eller frånvaron av dem). Jag tänker på hur extremt starkt jag känner för en tjej när jag får känslor för henne, hur gärna jag vill vara tillsammans med henne, spendera min tid med henne, planera och skapa en framtid tillsammans med just den tjejen. Jag tänker på hur tankar, känslor, sinnen och mer eller mindre all tid upptas av henne.

Jag har tänkt mycket på det där, på hur extremt starkt jag känner när jag känner, och jag har ställt det i relation till att ingen tjej någonsin känner så för mig… Jag har tänkt bakåt i tiden, sett mig omkring i nuet och bara reflekterat över hur ickeexisterande det varit, tänkt på hur liten sannolikheten är över att jag skulle kunna få en tjej jag tycker om så mycket, för hon skulle aldrig ha något som helst intresse av att vara tillsammans med mig.

Det är många jobbiga känslor kring att vara oälskad, oönskad, avvisad, ointressant, att det inte går att stå ut med mig…. att det inte finns någon som vill vara med just mig.

Jag kan ibland tänka att även om jag någon gång någonsin skulle få en chans med en tjej, hur skulle jag någonsin kunna hålla kvar henne? Hur skulle hon någonsin stanna kvar hos en nolla som mig när hon väl kom innanför mitt skal? När hon fick se hur oduglig människa jag är?

Vem skulle vilja ha en framtid med någon som mig?

 

… men vetskapen om just det gör det ändå inte enklare när jag drömmer om det själv. När jag så gärna vill få uppleva den där kärleken och dela livet med någon jag tycker om så mycket.

Man kan ju tycka att jag borde kunna släppa det när jag ändå vet om att det är omöjligt att älska någon som mig… men jag kan verkligen inte sluta drömma om det. Det är bara det att den där drömmen sakta men säkert smular sönder mig.

Jag vet hur stort behov av närhet jag har och jag vet att närhet i princip är en obefintlig del av mitt liv. Eftersom det är på det viset så lär jag mig att leva med det, den tid jag spenderar utanför lägenheten, bland folk, på jobbet t.ex. så kan jag förtränga det. Men så en arbetsdag, eller till och med vardag, som ser väldigt annorlunda ut jämfört med andra vardagar så sätter jag mig i en paus bredvid en kollega i en soffa som känns som den är gjord för lite mer än två personer eller lite mindre än tre personer, det blir således ett litet mellanrum mellan oss.

En liten stund senare uppstår en situation där en annan kollega i en lite skämtsam protest sätter sig i samma soffa mellan oss istället för tillsammans med andra kollegor. Med tanke på soffans storlek så sitter vi tätt intill varandra och det går en känsla genom kroppen. Jag känner hennes arm mot min arm, hennes ben mot mitt ben och jag slås av en tanke att jag bara vill lägga armen omkring henne och dra henne närmare mig… det rör sig inte om någon kollega jag haft känslor för eller liknande, inte någon jag t.ex. skrivit om här på bloggen tidigare, men bara att att hennes arm vidrör min, hennes ben vidrör mitt gör att kroppen fullständigt skriker efter mer närhet. Tre personer i en soffa som inte känns gjord för tre… jag tror många tycker att det hade varit trångt, obekvämt, jobbigt… för mig var det någon minut som jag helst hade sett varit betydligt längre.

 

Något senare samma dag, jag är på en sorts tillställning, sitter ned bland mycket folk. Rätt plötsligt kommer ett antal tjejer och lite burdust klättrar sig fram och sätter sig på sittplatserna vid sidan om mig. Tjejen som sitter intill mig sitter vinklad bort från mig, men mot sina vänner, större delen av tiden och håller samtidigt på och plockar upp och ned sin mobil många många gånger och fipplar med den samtidigt. När hon sitter på det viset så hamnar hennes arm och axel mot min arm och min sida, och när hon håller på och trasslar med sin mobil så stöter hon i armen och sidan titt som tätt…

… jag misstänker att många i den här situationen hade blivit störda av det. Både av hennes prat, av det ständiga fipplandet med mobilen och av det faktum att hon trängde sig över mot min sittplats och både lutade sig något mot mig och stötte i mig stora delar av tiden… Så kände inte jag. Jag kände en liknande känsla som tidigare under dagen… bara känslan av att någon vidrörde min arm med sin.

Känslan av att någon rörde vid mig.

 

Det var en ovanlig dag både sett till innehållet i den, men jag insåg också hur oerhört vanligt det var med ens den lilla sortens närhet… som dessutom skedde vid två tillfällen…

En vanlig dag i livet

april 6, 2015

Livet är så som livet är. Ensamheten är ständigt närvarande men tränger sig fram extra mycket vid vissa tillfällen, vare sig det är genom saknad/minnen av någon jag inte kan få eller om det är när jag hittar någon jag tycker verkar fin och antingen direkt inser hur ointressant jag är eller när jag försöker göra mig synlig inser hur färglös jag är.

Det är så lätt att börja fundera varför jag ens försöker, att någon tjej skulle finna mig ens så lite lite intressant att det vore värt att utforska mig mer är så osannolikt att det inte känns som det inte nödvändigtvis kommer inträffa under min livstid, och det är då väldigt lätt att också börja fundera på livet… på meningen med att fortsätta leva. Livet känns väldigt meningslöst och det känns inte som det någonsin kommer bli min tur.

Kanske är det ändå inte så konstigt att det känns så, för det mest sannolika är ju ändå att det aldrig kommer bli min tur, att någon tjej aldrig kommer att se åt mitt håll på det viset, att jag aldrig kommer få uppleva den där kärleken…

Men det väcker större frågor om att leva när den där kärleken är den enda riktigt stora dröm jag har.

Jag får leva med min trängtan efter kärlek och närhet, och jag får troligtvis dö med den med.

april 1, 2015

Jag har inte tänkt på det på länge, den där veckan före påsk för ganska många år sedan nu. Dagarna då det började, då allt raserades och jag egentligen började må riktigt dåligt. Det känns inte så mycket nu längre heller när jag tänker tillbaka på det, även om jag funderat över en del likheter kring vissa saker som skett mer i närtid.

Jag känner mig lite vilsen. Inte nödvändigtvis vilsen som i att jag virrat bort mig någonstans under resans gång, utan mer som i att jag står stilla på ett ställe men har ingen aning åt vilket håll jag ska gå. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, livet blir aldrig som jag vill, kärleken är icke-existerande i det och det känns bara så innehållslöst. Det är så svårt att hitta ork, energi, motivation…. att hitta glädje…

Jag önskar så att någon tyckte om mig.

En tom söndag

mars 1, 2015

Livet fortsätter i ungefär samma takt som alltid och den där saknaden av att ha någon finns alltid där, men är som jag ofta påpekar mer påtaglig i vissa stunder. Den här helgen har det känts lite extra ensamt, jag har tänkt mycket på tjejer jag haft känslor för, tänkt på obesvarade känslor, tänkt på hur jag vill vara tillsammans med någon, men det finns inte någon som vill vara tillsammans med mig.

Jag känner den där längtan. Påminner mig om känslan av när jag ser att mobilen blinkar lila, när det skrivits något till mig på den där appen… hur det nästan blir som att jag slutar andas och bara hoppas att det ska stå de ord jag vill läsa. Jag hinner faktiskt bygga upp ett hopp, även om det är svårt nuförtiden att bygga upp något hopp så just då när mobilen blinkar till på det viset så börjar jag hoppas… hoppet infrias aldrig.

Jag läser, hör, ser, destruktiva förhållanden… jag börjar fundera varför sådana ges chans på chans men jag inte ens är värd att försöka med. Så försöker jag hålla bort de tankarna, försöker att inte analysera det för mycket, jag vet att jag inte gillar de svar jag kommer fram till… men det är svårt.

Jag tänker miljoner tankar om livet och ensamheten, men det är på precis samma sätt som om jag inte gör just det, för jag gör det i min ensamhet.

Omöjlig att älska

februari 15, 2015

Jag känner mig ganska uppgiven för tillfället, det känns som att jag aldrig kommer träffa någon och det är väldigt svårt att se varför en tjej skulle ha något som helst intresse av någon som mig. Jag drömmer och fantiserar om kärleken men det är samtidigt svårt att leva med en så stark vilja efter det när jag samtidigt inser vilket missfoster jag är och hur det verkligen inte går att älska mig, går att vara kär i mig, går att vilja spendera sitt liv med mig.

Det känns som att de egenskaper jag har duger till att vara vän (nätt och jämt, för jag kan ju inte direkt skryta med särskilt mycket vänskap) men absolut inte till någon kärlek… hur skulle någon kunna älska mig och faktiskt vilja vara tillsammans med just mig?

Det känns så frustrerande… att inte vara älskad för den jag är. Jag försöker vara en bra människa men det känns inte särskilt önskvärt.

Det är nog helt enkelt omöjligt att faktiskt älska mig, att vilja vara tillsammans med mig och drömma om en framtid med mig. Jag är inte bra nog, det finns alltid bättre alternativ.

 

Det har varit ännu lite sämre än normalt sedan förra helgen. Att vara ensam, att vara utan kärlek, utan bekräftelse på att jag duger har bitit sig fast och sitter fortfarande kvar. Jag drömmer så mycket om det. Det kan vara när jag ser en kollega jag haft känslor för… men mest är det om Henne. När jag öppnar upp en bild och tittar på henne så kan jag fysiskt känna hur hennes kropp skulle kännas.

Jag tänker på hur det kunnat vara, på vad vi kunnat bygga upp för fint, på många likheter vi hade, på många saker i vardagslivet där jag kommer att tänka på henne… Men mest så leder det till tankar om hur värdelös jag är. Om att bli bortvald, om att inte vara värd att kämpa för, inte vara värd lika många chanser som andra, om att ha meningslösa kvaliteter som människa, sådana saker som inte värdesätts.

Det finns ett ständigt närvarande hopp om att hon helt plötsligt ska höra av sig, att allt var ett misstag, att hon ångrar sig, att hon saknar mig… Rationellt sett förstår jag att… att hon troligtvis är precis som de allra flesta människor. Det har gått lång tid och hon har troligtvis kommit över mig, de känslor hon uttryckte för mig, om de var på riktigt, har troligtvis börjat blekna.

Troligtvis gjorde de det för ganska längesedan, och troligtvis var inte de där känslorna riktigt så starka som hon uttryckte, riktigt så unika som hon uttryckte. Hon kanske trodde det då, hon kanske behövde någonting då som jag erbjöd.

Men med tiden insåg hon nog att jag bara är en grådaskig ursäkt till människa, lite perspektiv kan ju göra att man ser saker med andra ögon.

Kvar blev istället jag med känslor som aldrig försvinner. Kvar blev istället jag med behov som inte någon levande varelse bryr sig om.

 

 

Jag kan faktiskt inte se hur jag någonsin skulle kunna bli tillsammans med en tjej jag tycker om, jag kan inte förstå hur det skulle gå till, hur ej tjej någonsin skulle ha något intresse av att leva med mig, av att vilja ha vad jag kan erbjuda.

Jag kommer troligtvis aldrig att få uppleva hur det är att leva tillsammans med någon, jag har fått uppleva min första kyss, men kommer nog aldrig få uppleva någon ömhet, någon närhet igen.

Eftersom det är det enda jag egentligen drömmer om, kärleken, så känns inte livet särskilt meningsfullt att leva.

Jag har skrivit många gånger om hur värdelös jag är på att komma över känslor jag fått för någon. Det brukar fungera så att om jag får känslor för en tjej, normalt sett en tjej som då är singel (så att det finns en teoretisk chans att jag skulle kunna bli tillsammans med henne,…. egentligen är väl chansen även då 0% så frågan är om den ens är teoretisk, men känslan är i alla fall så) då brukar känslor jag haft tidigare, för andra tjejer på något sätt bara sakta suddas ut, i det läget finns bara den tjej som jag precis fått känslor för.

När väl den tjejen funnit en ny kärlek så att mitt hopp går i kras, när jag faktiskt vaknar upp och inser det jag egentligen vetat om hela tiden, att jag aldrig skulle kunna få henne, då brukar det dröja en viss tid, och sedan är det som att de gamla känslorna ändå finns kvar.

 

Ikväll var jag ute med jobbet, det var ganska många som gick ut, bland annat en tjej som jag haft känslor för…. har känslor för…. hur jag nu ska uttrycka mig när det kommer till mina känslor… Hon blev tillsammans med en kille, jag klarade inte av att höra hur lycklig hon var med honom så jag drog mig undan, drog mig undan på många sätt. Hon kanske inte är tillsammans med honom längre, jag vet inte riktigt eftersom jag pratar så sällan med henne, och när vi väl pratar så blir det ofta om annat, små korta konversationer.

Men jag inser hur min värld kan slitas sönder på miljoner sätt. Ett namn hon säger på ett sätt så att det låter som en ny kille, ett ständigt fipplande med mobilen, när hon ibland försöker dölja skärmen så den inte syns. Att bara höra henne prata, se hennes leende, höra hennes skratt… så många saker.

Jag vet inte om jag kan påstå att jag får panik, men det känns inte bra, jag vill fly därifrån. Något som den person jag börjat prata med professionellt pratat om… fast jag tror inte hon tänkt på sådana här situationer, men jag kommer att tänka på just det.

Jag går hem när många andra går hem, då känns det acceptabelt att göra det. Det tar kanske tjugo minuter att gå hem, det är tjugo väldigt långa minuter. Jag hinner med mycket självhat, dödslängtan, jag hinner med att tänka många tankar kring hur det inte går att älska mig, vilja ha mig, vara intresserad av mig. Jag hinner tänka många tankar kring varför, hinner tänka många tankar kring hur fruktansvärt misslyckad jag är.

Hur alla träffar någon. Det kanske inte alltid håller för evigt men då träffar man någon ny. Att vara tillsammans med någon…. tänk om det ens fanns någon tjej som var intresserad av mig? Det vore ju ett lämpligt första steg.

Men hur i hela…. skulle det gå till? Hur ska en tjej någonsin kunna tycka om någon som mig? Hur ska en tjej någonsin vilja ha någon som mig?

Trött, och tydligen nytt år

december 31, 2014

Mitt sömnschema och min dygnsrytm har jag helt lyckats rubba på ganska kort tid under den ledighet jag just nu befinner mig i. Till en början sov jag bara väldigt mycket och länge, som om kroppen och sinnet aldrig kunde bli utvilat. Men vad det lett till är att jag varit uppe längre och längre och även vaknat senare och senare. I dag tvingade jag mig själv upp något tidigare (men fortfarande betydligt senare än jag skulle vilja att jag orkade kliva upp) och tänkte för mig själv att ”I kväll så ska jag lägga mig i hyfsad tid”… sedan kom jag på att i dag är det nyårsafton… Det påminde mig om för något år sedan när jag någon gång mellan elva och tolv på kvällen hörde raketer utifrån och insåg att det var nyårsafton.

Nu spelar det ju egentligen inte så stor roll, även om jag går och lägger mig någon gång efter tolvslaget så är det betydligt tidigare än tidigare dagar och eftersom jag firar dagen själv i min lägenhet så behöver jag ju bara förhålla mig till mig själv.

 

Jag vet inte vad det är, om det är dygnsrytmen och det faktum att jag klev upp tidigare än kroppen och huvudet ville eller om det är den mentala tröttheten som följt mig det senaste dryga 1,5 året (eller både och) men i dag känner jag mig konstigt trött. Jag känner mig som konstant nyvaken när man sovit alldeles för lite, säg 1-2 timmar, men kombinerat med min orkeslöshet. Jag skulle vilja påstå att jag känner mig… borta, jag känner mig inte alls närvarande, som om jag inte alls vet vad som händer…

Jag har hunnit vara och handla i dag och det var en upplevelse med den mentala tröttheten. förut har jag haft full koll på allt och varit en rutinmänniska så handling har varit snabbt avklarat. I dag glömde jag att skanna varor, jag stod och funderade vilka varor jag skulle ha och när jag väl bestämt mig så gick jag därifrån utan att ta dem, jag glömde bort vad som stod på min lista, glömde bort vad jag egentligen redan tagit från listan och jag kunde för mitt liv inte få ihop vad sakerna jag handlat skulle räcka till. Jag får bara hoppas att jag tänkte på allt när jag gjorde listan.

Djupare ned i ensamheten

december 28, 2014

Den senaste tiden, senaste månaden eller något sådant, så har livet känts väldigt meningslöst. Det har varit svårt att hitta någon poäng med att existera, något syfte med att finnas till. Det känns som att kärlek är den enda riktigt stora motivationen som finns för att leva. Samtidigt är det det enda som jag egentligen alltid fått leva utan (bortsett från ett kort kort undantag). Alla andra små saker som kan skänka glädje känns på många sätt bara tillfälliga. Där och då kan jag ha kul, skratta, glädjas… men mitt liv är fortfarande detsamma. Att vara glad en stund för mig handlar sällan om att leva mitt liv, det handlar om att distrahera mig själv från det med något som är är kul. Att få mig själv att inte tänka på vem jag är, vad jag vill, vad jag drömmer om. Att glömma bort mig själv så långt det går.

 

Jag har tänkt en del på min sociala oförmåga den senaste tiden. Den har blivit värre det senaste 1,5-2 åren. Från ungefär när jag kollapsade och blev helt mentalt slut. Förut var jag dålig på det sociala spelet men jag svarade på frågor, försökte själv delta och ställa frågor ibland och även om jag kände att jag var dålig på det så försökte jag. Jag har nästan svårt att komma ihåg vilket år som är vilket… men det måste ha varit förra våren/sommaren som jag började dra mig undan mer, och nu uppstår ofta situationer där jag känner att ”här borde jag ställa en fråga/åtminstone ställa samma fråga tillbaka” utan att jag förmår mig att göra det.

Det blev ännu lite tydligare under julhelgen, som firades med familj och lite närmare släkt. Dels har jag med min mentala trötthet troligtvis svårt för alltför mycket ljud (jag skriver troligtvis för det var först nu under julen som jag tänkte på det). Ljud från barn, vuxna och hög volym på både TV och radio gjorde att jag inte orkade, jag orkade inte vara mitt i det. Jag drog mig undan mer och spenderade i princip hela julen sittandes eller liggandes, helst ur vägen från allt ljud. Men framförallt märkte jag av att min sociala oförmåga blivit värre när… jag knappt klarade av att veta hur jag skulle vara social med min familj eller närmaste släkt.

Jag skulle så gärna vilja ha någon att prata med, att vara nära även mentalt, men hur ska det gå till när den personen troligtvis skulle behöva ha osunt mycket tålamod och tid med min sociala oförmåga innan jag kunde vara mer som en normal människa?
Det finns ju i och för sig vissa personer som det bara är väldigt lätt att prata med, som själva är duktiga på att föra konversationer… men hur hittar man en sådan person? Eller rättare sagt, hur hittar en sådan person mig? Och varför skulle jag i det läget vara intressant att prata med?

Minnen

december 10, 2014

Helgen som gick var med mina mått mätt ganska bra. Den innehöll någonting, bara en sån sak, vilket gjorde att jag var sysselsatt en bra bit av tiden och inte tänkte så mycket. Men lite tänkte jag ändå, både inför helgen, men även framförallt under söndagen.

Helgen som var fast för två år sedan träffades vi för första gången, en av de finaste stunderna i mitt vuxna liv.Jag gick in i den där appen på mobilen, där många månaders (eller längre beroende på hur man räknar) chattkonversation stod. Jag gick tillbaka till början, till december för två år sedan för att se när jag skaffade min mobil i förhållande till när vi träffades. Någon vecka efter vi träffats verkar jag ha skaffat mobilen för då börjar konversationen. Jag kan inte låta bli att läsa delar av det… hur hon aldrig känt så förut, aldrig känt att hon inte kan andas utan någon innan mig, hur hennes hjärta valt mig redan innan vi träffades, hur gärna hon ville berätta om mig och hur lycklig hon blev när hon gjorde det, hur lycklig hon var när hon tänkte på mig, hur hon inte kunde sluta le, hur hon aldrig känt så mycket för någon som för mig och aldrig varit så säker på att passa ihop med någon…. och så mycket annat.

Jag läser konversationerna och jag minns allt så tydligt, jag minns hur det kändes, jag minns saker hon berättade, hur hon kände, vad hon gjorde eller hade gjort, jag minns när vi träffades, när vi chattade/sms:ade/mailade, jag minns när vi pratade i telefon. Så många tydliga minnesbilder som är ungefär två år gamla, och jag tänker på det där hon skrev som jag nämnde här ovan, att hon aldrig varit så säker på att passa ihop med någon och jag kan känna precis samma sak. Hur lika vi var på många sätt och hur naturligt allt var både när vi pratade och när vi var tillsammans, hur det kändes som att vi hörde ihop, som själsfränder.

 

Det känns på något sätt som att allt det här stals ifrån mig, stals ifrån oss. Som om vi inte ens fick chansen att prova att leva tillsammans, att utforska hur väl vi faktiskt passade ihop innan hon gav upp oss.

Jag har tänkt väldigt mycket på den där perioden senaste veckan, mer än vanligt. Tänkt på hur fint det var, tänkt på underbara stunder tillsammans, på roliga konversationer, allvarligare diskussioner, helt enkelt tänkt på hur fint livet var under några månader, bara tack vare henne.

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.