Året som kunnat vara

december 29, 2013

Jag har fortsatt att tänka i liknande tankebanor som jag beskrev i förra inlägget. När det här året började har jag ju beskrivit tidigare att jag kanske var i den bästa tiden i mitt vuxenliv… livet var ganska uthärdligt, många av de saker som tyngt mig hade ersatts av något helt annat. Det fick mig att drömma om framtiden, i februari önskade jag min sommarsemester och hade redan då klara idéer om hur den skulle se ut, det var fina drömmar, en helt annan semester än de ensamma och lite ödsliga jag spenderat i så många år. Mina semesterdagar skulle helt plötsligt inte se ut som vilken ensam lördag som helst. Jag kunde blicka ännu längre framåt efter prat om det här årets julfirande efter den jul som precis varit, en diskussion som kom upp även efter det vid ett par tillfällen. Livet kändes ganska harmoniskt.

I februari önskade jag min semester, i februari var också några av de dagar som befäste allt, som fick mig att tro att det faktiskt var på riktigt. Mars månad hann ungefär halvvägs innan allt sprack, innan livet vändes tillbaka till tomheten igen.

Jag tänker så mycket på det fortfarande, senast för en liten stund sedan medan jag duschade, så att jag om vartannat ville gråta och skrika ut min frustration. Hur illa behandlad jag kände mig, hur lite värd jag var, hur lurad jag blev att tro att jag var värd så mycket mer, att jag faktiskt betydde så mycket mer när jag egentligen inte betydde särskilt mycket alls. Vad jag tyckte, tänkte, kände, ville det spelade aldrig någon roll, var inte ett dugg intressant. Hur en handling skulle påverka mig spelade inte heller någon roll. Det är så lätt i efterhand att jämföra och se, hur jag var värd noll chanser medan andra kan vara värda en miljon chanser.

Efter alla ord trodde jag verkligen tvärtom, att jag skulle vara värd alla chanser, all tid i världen.

Jag kände mig så lurad, så sviken… Jag skriver alla ord om något som varit, jag skriver orden i dåtid, men alla känslor är lika påtagliga i dag. Jag väntar fortfarande på att det inte är sant, på att allt ska ändras.

Och mitt i alla sådana jobbiga tankar och känslor inser jag min ensamhet, jag inser hur någon tjej aldrig kommer vara beredd att satsa på mig, ge mig chansen, vara beredd att ge mig tid och möjlighet. Jag kommer att både få leva och dö mitt liv i ensamhet.

Det finns så många fler spännande personer att varför ens ödsla tid på att försöka med en man som mig?

Och eftersom det är den enda dröm jag har så återkommer den ständigt närvarande frågan, finns det i så fall någon egentlig mening att fortsätta leva?

Julen närmar sig och jag har fortsatt på precis samma spår som under hela den här hösten/vintern… jag har tänkt tillbaka till förra året, när livet faktiskt var rätt så fint för kanske första gången i mitt vuxenliv. Lite beroende på vart man drar gränser rent tidsmässigt, men lite förenklat i alla fall. De senaste veckorna har jag tänkt väldigt mycket på juldagarna, på hur jag ska fira dem i år, hur jag firade dem förra året, och hur ett hopp väcktes om hur de skulle firas. Eftersom jag tycker om min familj så har julafton och andra högtider aldrig varit något problem, just julafton har jag alltid tyckt om som något lugnt och trivsamt, visst mycket stök med mat, godsaker, julklappar… men när allt kommit kring och man bara kunnat njuta av allt så har jag tyckt om det. De senaste åren har varit lite annorlunda beroende på vart familjemedlemmar befunnit sig etc. vilket gjort att julfirandet vid något tillfälle blivit lite annorlunda (så även i år). Vad det leder till är att jag inte ser fram emot julen lika mycket i år, jag ser framemot antingen juldagen eller annandagen när jag måste åka hem till lägenheten igen (tur att jag tog på mig att jobba så att jag faktiskt måste hem i tid). Julfirandet ger mig många ångestkänslor.

Jag har tänkt på julen förra året som dels var lugnare firande, mer i min smak, mer som det alltid har varit, men jag har tänkt på det hopp som då väcktes om julfirandet i år, det som nämndes som ett alternativ. På samma sätt som jag drömde om hur jag kunde spendera min sommarsemester drömde jag om hur jag kunde spendera julen i år. Anledningen till att jag började drömma om det var för att jag inte var själv om att drömma om det.
Det är jag dock nu.

Jag kan inte ens beskriva den känslan, hur oerhört mycket hellre jag velat fira jul så som jag trodde då, jämfört med hur jag ska fira nu.

Att sakna sönder sig själv

december 12, 2013

Den senaste dryga veckan har innefattat lite väl många jobbiga ögonblick. Dels förra fredagen, och kanske framförallt dagarna som ledde fram till den, men även dagarna därefter. Dagarna därefter var även dagarna som ledde mig in till den här tisdagen… jag hade gruvat mig både för förra fredagen och för den här tisdagen men jag trodde aldrig att jag skulle må som jag gjorde i fredags eftermiddag. Den sista timmen på jobbet kunde jag inte fokusera på jobbet alls, jag försökte så hårt att fokusera mig på mina arbetsuppgifter, men det gick inte. Ångesten vällde över mig, å ena sidan ville jag bara resa mig upp och gå hem, fly till min ensamhet med känslorna men å andra sidan så gav det mig ångest bara att göra det. Jag kände ett väldigt hårt tryck över bröstet och hade väldigt svårt att andas.

Och till allt det hade det gått ett år sedan en helg då livet kändes sådär märkligt ovant… det kändes… bra?
Jag har levt med tankar ett år bakåt i tiden i flera månader nu, på något sätt kulminerade förra året just den helgen i december. Jag kan inte ens beskriva saknaden jag känner, den är visserligen konstant, men den här veckan har den varit så stark att jag knappt vetat vart jag ska ta vägen.

Men det spelar ingen roll, mina känslor, min saknad, är oväsentlig, den spelar bara roll för mig. Jag vet inte om det blir svårare för att något litet hopp väcktes igen som ju fler dagar som går bara börjar slockna… som att dras ut i en sträckbänk där man vet att det inte finns någon belöning för det.

Hoppet är fruktlöst.

Min ensamhet är mitt kall, och mina drömmar, mina fantasier är det närmaste jag kommer en alternativ verklighet.

Alien

december 5, 2013

Det gör lite extra ont att vara ensam igen. Just den här veckan blir allt lite väl påtagligt, mina totala misslyckanden på kärleksfronten påminner sig lite då och då på olika sätt… men problemet är att jag känner mig lite för mycket malplacerad på jobbet. Det är ett problem eftersom mitt jobb är den enda egentliga kontakt jag har med människor… det känns som avståndet mellan mig och de jag tycker mycket om har växt. Det är till och med så att jag saknar flera personer…. som jag trots allt spenderar tid med i samma byggnad, eller till och med samma rum, dagligen.

Att jag mår sämre igen, betydligt sämre, hjälper inte, min sociala oförmåga förstärks, ibland är det nästan som att jag ger upp redan innan möjligheten till en social kontakt tagits… det krävs lite hjälp från den andra parten, men varför engagera sig i mig? Jag sluter mig mer och mer, och det finns verkligen ingen på/av-knapp, det krävs att någon bryter upp mig, bänder upp mig.

Jag kommer nog göra något jag skäms lite över i morgon, vilket såklart kommer få mig må lite sämre… men det handlar om att fly från något som kan få mig att må ännu sämre. Hur jag än vrider och vänder på morgondagen så är risken stor att den kommer leda till att jag mår dåligt, eller värre kanske man ska säga.

Jag hör verkligen inte hemma någonstans, och när jag väl ser vad jag skulle vilja vara vänskap eller kärlek så inser jag mina misslyckanden som människa, min otillräcklighet. Hur jag inte duger, hur jag inte är bra nog.

Jag känner mig väldigt genuint misslyckad, så uppenbarligen ointressant när försök till social kontakt alltid slutar på samma vis, oavsett om det handlar om kärlek eller vänskap.
… och jag vet inte ens vad jag ska skriva…