Jag fortsätter att fly in i mina drömmar, jag vill inte se verkligheten, jag försöker klamra mig fast i drömmarna så hårt det går, jag klarar inte av verkligheten. Drömmar om en nystart på olika sätt, långt ifrån troliga drömmar men jag sjunker allt djupare i framförallt just de drömamrna. Däremellan drömmer jag om kärleken, om at någon kanske helt plötsligt bryr sig, kanske om att få ett slut på allting…

En enda sekund som påminner mig om vilket liv jag lever, eller kanske snarare bör leva istället för att dagdrömma som jag gör, räcker för att få mig att må illa, riktigt illa. Man kan fly in i sina drömmar under så lång tid som man kan ta paus från verkligheten. Min paus borde ha tagit slut för 1-2 veckor sedan, men jag klamrar mig fortfarande fast i drömmarnas värld. Ju längre jag stannar där… här, desto hårdare blir smällen när verkligheten slår mig i ansiktet.

Jag vill inte leva det här livet. Om jag bortser från saker som skulle följa med mig oavsett vilket liv jag levde så vet jag inte om det finns någonting bra kvar. Finns det något bra med det liv jag lever idag? Jag kan inte komma på något. Samtidigt känns det som jag inte har kontroll över det jag önskade vore annorlunda, och det jag eventuellt skulle ha kontroll över, det känns som det inte spelar någon roll eller som det inte finns några bättre alternativ.

Jag börjar återigen inse mitt misslyckande. Mitt jag.

Varför varför varför… Det känns så meningslöst, så futilt. Det finns inget att kämpa för, det skulle vara hoppet isåfall, ett hopp om att det någon gång skulle bli bättre. Jag känner mig inte särskilt hoppfull, men någon form av hopp måste det finnas inom mig, annars skulle jag nog inte sitta här. Men det känns som att kämpa för bestraffningar. Jag mår fysiskt dåligt bara vid tanken på det, jag har ingen lust att återigen kämpa och kämpa för att få vad som känns som bestraffningar. Livet leker med mig, och jag hatar den här j-a leken.

Just nu när jag sitter här känner jag mig så ynklig, och när jag inser det kan jag inte låta bli att se ned på mig. Det känns ärligt talat så jävla jobbigt att vara såhär ensam och jag hatar mig själv för att jag känner så. Att jag skulle vilja ha en nära vän, att jag skulle vilja få uppleva kärleken någon gång, kanske bara en kort romans, några månader… vad jag hatar mig själv ibland.

Så förbannat ynklig, så patetisk. När jag ser mina egna tankar får jag mer eller mindre lust att slå mig själv på käften. (så som man säger alltså, jag har aldrig slagit någon förut så… skulle bli konstigt på mer än ett sätt att börja med det nu)

Verkligheten har snart kopplat greppet om mig igen, snart har jag återigen insett vad det är för liv jag lever, då kommer det gå åt h-e åt alla möjliga håll och på alla möjliga vis. Den här hösten kan mycket väl bli min sämsta någonsin.

Det är nästan en månad sedan jag skrev ett inlägg här senast. Lite har förändrats.

Det har varit lite stressat nu i ungefär två veckor, en stress som gjort att jag inte hunnit med eller orkat med det andra som egentligen måste hinnas med. Eller nu ljög jag, hade de här två veckorna inte varit så stressiga så hade jag troligtvis inte gjort det jag måste ändå. Men jag hade åtminstone varit mer utvilad just nu. Det känns som stressen och pressen kommer från alla håll för tillfället, i de situationerna trivs jag inte alls bra.

Det håller förvisso mina demoner borta, men nu, just idag, alldeles för en liten stund sedan, kom de ifatt mig. Det brukar vara så, när jag väl kan slappna av lite lite så kommer de tillbaka. Samtidigt finns den där pressen, hur ska jag fixa allt? Jag kommer nog inte göra det helt enkelt… kommer jag klara av något alls?

 

Om inte alltför länge är det min födelsedag. De senaste åren har mina födelsedagar gått åt till att känna en ångest… en ångest över att ännu ett år tickat förbi utan att någon ens vänt en blick efter mig, utan att jag ens kommit ett steg närmre det där som ska kallas kärlek.
I några månader nu har jag bävat inför att jag snart ska skriva min ålder med en lite lite större siffra utan att det egentligen är någon skillnad i mitt liv mot den siffra jag byter ifrån.

Det här inlägget blev helkonstigt… demonerna är på jakt efter mig, de har börjat nafsa mig i bakhasorna, men när de verkligen får tag på mig, då kommer orden flöda lättare. Men ack så mycket svårare.