Ingenting

oktober 30, 2013

Vissa dagar känner jag bara att jag inte orkar längre, att jag inte vill vara med längre, inte vill leva längre. De där dagarna kommer ganska så ofta nu.
Jag yttrar ord för mig själv ibland, lågt, lite sådär viskande, suckande emellanåt. Oftast handlar det om en vilja att dö, ibland om en bön att få göra det, ibland självhat i stil med ”du är så jävla äcklig”… och ibland handlar det om kärlek. Det sistnämnda är inte jätteovanligt, jag kan lite suckande för mig själv nämna hur jag älskar någon… men det är rätt sällan just för stunden, även fast känslorna är desamma så är det alla de där andra orden som yttras istället. Döden har blivit vanligare, kärleken ovanligare.

Jag märker det inte alla gånger själv. I morse… eller var det i går morse? Dagarna flyter ihop… I alla fall, någon morgon väldigt nyligen när jag gick till jobbet så yttrade jag en bön om att få dö lite högre än de vanliga viskningarna och kom väldigt plötsligt på vad jag sagt, jag var tvungen att se mig om för att se så att ingen hörde något, men som tur var så var det ingen i närheten. Många gånger kommer det bara av sig själv, känslan väller över mig.

Jag har insett en hel del nu på jobbet att även ibland när jag inkluderas i något så känner jag mig väldigt alienerad… Man pratar om singelskap, om dejtande, om att para ihop varandra med någon, om fester och skojigheter.
Jag kan bara sitta tyst, försöka le ibland när det är lämpligt och tänka för mig själv ”Hej, jag heter Virulence och jag har ingenting att bidra med här”

 

De senaste månaderna har livet varit fruktansvärt, och det känns inte som att det blir bättre med tiden, det känns som det bara fortsätter. De senaste veckorna däremot har mönstret av ensamhet brutits vid två tillfällen, dock inte sagt att det är något enbart positivt med det. Det första tillfället, för några veckor sedan, var kanske det lite bättre. Jag var ut, tillsammans med personer på uteställen. En handfull personer jag är knuten till på olika sätt. I förväg visste jag bara om den person som frågade om jag ville följa med. Jag svarade ja utan att riktigt veta vem/vilka/vart bara för att det känns som jag måste, får jag någonsin en chans så måste jag försöka. Det gick okej. Två av personerna vet någorlunda hur jag är och jag känner mig någorlunda accepterad som jag är, de andra två gör precis som många gör, försöker vara inkluderande, ställa frågor, vara sociala. Jag känner som jag ofta gör, jag hör inte hemma, jag vet inte vad jag ska säga, vad man pratar om. Avslutningen på kvällen är ändå rätt trevlig, så på något sätt kan jag ta med mig det.

Det andra tillfället var nu i helgen, en tillställning där jag är inkluderad som familj/släkt. Mycket folk, mycket liv, något fint ögonblick och en evighet av ord som inte blir uttryckta, en evighet där jag känner att jag inte hör hemma. Där jag kan se på massor med folk och känna mig misslyckad över vem jag är i jämförelse med andra. Över ensamheten, över alla som har någon, eller träffar någon.Under den här dagen får vi bland annat ett papper tilldelat oss, jag tycker det är lite roligt, tänker på en person som jag skulle kunna dela det med för att det är något vi pratat om tidigare, skämtat lite om. Det skulle vara ett kul exempel att visa henne. Jag viker ihop papperet och stoppar det i ena byxfickan.
Problemet? Jag har ingen kontakt med henne längre. Jag insåg det efter en stund, ändå lät jag papperet vara kvar i fickan, jag tog med mig det hem. Nog för att jag saknar henne ofantligt mycket men det finns ingen logik i mina handlingar ibland.
Ibland känns det som att jag är ämnad att vara ensam, men inte skapt för det.

***

De senaste månaderna har jag även tänkt väldigt mycket på de tjejer jag haft känslor för under de senaste säg 7-8 åren. Det är ungefär en handfull som jag haft väldigt starka känslor för under den tiden… Jag tror att jag har nämnt det tidigare i bloggen, men jag är nog världens sämsta människa när det kommer till att komma över någon, och med handen på hjärtat kan jag inte påstå att jag kommit över någon av dessa tjejer. När jag väl får känslor för en tjej på nytt så brukar hon mest vara det enda jag tänker på, men när chansen där dör (alltså när hon oundvikligen träffar någon som kommer vara hennes livs stora kärlek) och jag bryter ihop så inser jag att jag hur mina känslor aldrig dör.

Jag förstår det faktiskt inte ens. Om en tjej är helt underbar, drömlik, så att jag faller stenhårt för henne… vad förändras då av att hon träffar någon annan? Hon är ju precis samma underbara tjej, hur är det ens möjligt att komma över någon? Jag förstår det faktiskt inte.
Som sagt, känslorna kanske kan fokuseras till någon annan, men jag känner ändå väldigt starkt för alla som väckt sådana känslor hos mig.

Det blir också lite problematiskt av att, eftersom jag lever det liv jag lever så kommer jag inte i kontakt med så många människor utanför jobbet… vilket innebär att ett par av de tjejer jag haft så starka känslor för är tjejer från jobbet… som jag fortfarande jobbar med… d.v.s. jag ser dem dagligen.

Allt det här blandat med den senaste tjejen jag hade så starka känslor för där jag fick lära mig att det spelar ingen roll hur starkt man tror på något, det behöver inte vara verklighet ändå.

Jag fick känna på i ett par månader hur livet kunde vara när det var bra. ”Bra” är ett stort ord för mig att använda om mitt liv, jag tycker inte om att överdriva det men jag måste ändå uttrycka att livet var det under ett par månader. Det byggdes upp ett luftslott som jag till slut inte kunde låta bli att tro på, att hoppa ombord på. Det kändes verkligen inte som ett luftslott, det kändes som det var på riktigt, det kändes tvärtom som att det var så extremt solitt att det inte fanns någonting på den här planeten som skulle kunna ens rubba en millimeter av det.

Men det räckte med tiden av ungefär en fingerknäppning så rämnade allt. Allt jag trodde på vändes upp och ned, allt jag föreställt mig var helt plötsligt motsatt. Jag vet ju om att ord egentligen bara är ord, det finns ingen garanti för någonting.

Om du lovar mig en sak så finns det inget hinder för dig att göra precis tvärtom. Om du tycker/känner/vill en sak så är det fullt möjligt för dig att uttrycka raka motsatsen.

Samtidigt så törstar jag så mycket efter att vara omtyckt att det är svårt att inte ta till sig snälla ord, ord som värmer, hela mitt väsen vill ju tro på såna ord, för jag vill ju att det ska vara sant.

Men jag har lärt mig att även om du uttrycker de största, de starkaste orden, så kan de orden betyda noll och ingenting bara dagen därpå.

Det är just det som är orsaken till att jag många gånger är försiktig med ord jag yttrar till andra människor, jag vill inte lova någonting som det finns minsta risk att jag inte kan stå för/hålla. Jag vill inte få dig att tro något där jag sedan riskerar att göra dig besviken.

Ändå suger jag åt mig snälla ord som en torr svamp. Jag ville att det skulle vara sant.

Jag vill att det ska vara sant.

Jag är naiv.

I dag slog ensamheten till hårt, och med den mycket annat. Mitt jobb är ju det ställe där jag kommer i kontakt med andra människor, när jag väl lämnat jobbet så är livet rätt tomt när det kommer till någon som helst kontakt med andra människor. Under morgonen och förmiddagen kände jag mig väldigt ensam även på jobbet, som om jag inte var en del av gemenskapen… det blir så tydligt ibland när det dyker upp diskussioner som om de vore världens mest självklara saker som jag inte har någon aning om själv. Det blir än mer tydligt när det är personer som man känner att man är närmast, både rent fysiskt sitter närmast, men även de man känner att man är närmast rent mentalt.

Det påminner mig ibland om hur liten jag är, hur obetydlig jag är när jag inser att jag inte är en del av vad som händer, inte är en del av andra människors liv. När jag värderar något högre än vad en annan person gör och det fick mig också att inse hur långt ifrån att någonsin bli tillsammans med någon jag är, hur otroligt liten chans det är att jag skulle vara intressant på det sättet för en tjej… varför skulle man vilja ha mig? Jag förstår det ju i sådana lägen, jag är rätt ointressant.

Eftermiddagen hade en liten liten chans att bjuda på något som kanske skulle vara lite upplyftande. På sitt sätt var det också det, men på väldigt många sätt var det tvärtom, det hamrades fast mycket av mina brister, mycket av vad som är problemet och hur jag är rätt misslyckad som människa. Jag fick skratta en hel del, men tyvärr satt jag också med en väldigt stor klump i halsen under stora delar.

De senaste dagarna, den kanske senaste knappa veckan, har mitt närhetsbehov nästan krupit ur skinnet på mig och samtidigt bara förstärkt känslan av att vara väldigt ensam. Jag drömmer och fantiserar om att få vara nära någon, hela tiden, konstant, jämt och den totala avsaknaden av närhet gör att jag bara känner mig mer och mer ensam, mer och mer som det misslyckande jag är, mer och mer som den där personen som inte är skapt för att klara av att vara ensam, men vars öde är att vara ensam (uttrycker en person som inte tror på ödet).

 

Ofta när jag mår dåligt så kan jag sucka för mig själv, säga något till mig själv… ofta något uppgivet eller någon jobbig känsla som fäst sig. Ofta kommer jag inte på mig själv förrän tidigast efteråt… de senaste månaderna har handlat en hel del om uppgivna meningar kring kärlek…. och kring att vilja dö.

Jag vet egentligen inte om det betyder något, även om jag inte kan säga att det inte gör det. Men det blev väldigt tydligt att det här är något som händer ju sämre jag mår… och det senaste dryga halvåret har varit fruktansvärt… och nu är jag än mer ensam, så det blir bara värre och värre.

Att vara lätt att såra

oktober 4, 2013

Jag tänker inte på det rent känslomässiga, på det utifrån min synvinkel, utan snarare på det rent praktiskt och då mer utifrån motpartens synvinkel. Jag föreställer mig att i många fall när man känner någon så är man lite ihopnästlade. Man känner personens familj/föräldrar, man kanske har gemensamma vänner, kanske arbetskamrater man är bekanta med.
Om man då ställs inför en situation där man riskerar att såra personen så kan det säkert bli något som försvårar lite, att det finns personer i omgivningen som kommer att påverkas indirekt och kommer veta om hur man sårat personen.

När det kommer till mig så är ju den där biten rätt bekväm, en ensam person, utan några egentliga vänner och med ganska liten chans att du känner någon i min familj. Sårar du mig så får det ganska lite konsekvenser. Att såra mig är på det viset jämförelsevis bekvämt.

Nu tror jag säker att man i normalfallet inte ens funderar på sånt här i första hand, utan att det handlar om situationen i sig istället. Kommer jag att måsta såra den här personen? Konsekvenserna utöver det kanske man väger in, men det är nog inte det som avgör vad man fattar för beslut.

Men om man istället hamnar i en situation där man måste såra minst en av två personer, och den ena personen råkar vara jag, då är det nog en ganska bekväm utväg att såra mig, det får inte så stora konsekvenser, det är bara jag som blir ledsen. Sårar du den andra personen, oavsett vem det är, så är risken att det får större följder av det.

Vad händer om man sårar mig? Jag kanske blir ledsen, ifrågasätter saker, men sedan försvinner jag. Behåller min sorg hos mig själv, inlåst i en lägenhet där ingen påverkas av mina tårar förutom jag själv.
Det är ganska så enkelt, det är ju bara att återgå till sitt egentliga liv utan mig, där jag inte är något störande moment.