Another day in paradise

oktober 25, 2012

Det fortsätter på den inslagna vägen.

Den här dagen var kanske jämförbar med många andra i vissa avseenden, jag såg henne, fick ont i hjärtat och hade en hel del jobbiga tankar på grund av det, men den här dagen har det varit så mycket och när många saker är jobbiga skapar det ångestkänslor som annars kanske inte ens hade funnits.

Det är den där ensamheten kring kärleken, det är ensamhet i allmänhet, att inte ha vänner, att höra saker som folk varit med om… eller kanske framförallt föreställa sig det och sedan jämföra med sig själv. Och sedan att så mycket på jobbet tärde på mig i dag. Det är svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget… vilka känslor ledde till vilka känslor? Hade vissa av känslorna inte ens uppstått om inte de andra infunnit sig?

Det föder ångest inför vad som komma skall, en ångest som jag hittills klarat mig ganska bra ifrån.

Jag kan tänka så mycket på alla fina liv så många lever, inte problemfria, men fina, med upplevelser, vänner, kärlek, träffar… Ibland önskar jag inte bara att jag hade sånt själv, utan att jag även fick vara en del av just deras liv, framförallt då människor jag tycker om. Människor som inte delar den tanken.

Det var ingen jättebra dag i dag, när det gäller kärleken har det nog gjort ondare andra dagar senaste tiden, men sammanslaget är kanske den här dagen ändå i slutändan sämre… och det är inte bara att jag är ensam. Jag känner mig så ensam med alla känslor.

Party!

maj 4, 2012

I morgon ska jag på en social tillställning.. eller helt enkelt, en fest. En speciell fest, en sådan sak som 99 % brukar se fram emot, själv känner jag bara ångest inför den. Jag vill bara att det så snart som möjligt ska bli söndag så jag får komma hem och ha ångest över hur dåligt det har gått.

Ganska ofta kan jag lite försiktigt se fram emot fester och liknande normalt sett (de fåtal gånger det inträffar), men lite beroende på sällskap, festens utformning eller liknande så kan jag även känna ångest inför det. Som mitt liv ser ut i dag så blir jag ju aldrig bjuden på ”vanliga” fester (jag får det nästan att låta som det funnits en tid då jag blivit det, men det är inte direkt sant). När jag blir bjuden så är det snarare för att det inte går att inte bjuda mig, och då brukar det ju vara mer speciella fester än bara en helt vanlig hemmafest med vänner (vänner jag iofs inte har så det kanske inte är så konstigt).

Men festen i morgon känns jobbig, av många orsaker. Upplägget känns jobbigt, det känns som det finns en risk att det kommer kännas som man måste prestera något, detta i kombination med människor jag egentligen inte känner så jätteväl och i kombination med att det bara är killar, och dessutom på ett sådant sätt att det känns som det kan bli väldigt ”grabbigt” (jag vet knappt hur man hanterar sånt längre, jag känner mig bara heeeelt malplacerad) gör att jag bävar…

Om jag inte är sådär jätteöppen normalt sett så kommer jag här måsta vara en person jag inte kan vara, jag kommer sannolikt känna mig malplacerad, rätt värdelös och bara vilja att plågan ska ta slut.

Killarna i sig är jättebra på många sätt… det är bara det att till 90 % är jag ingenting av vad de är… till så väldigt stora delar är vi helt annorlunda, vilket blir så extremt påtagligt för att en stor del av dem är så framåt. Det kommer med största sannolikhet inte gå att undvika, att bara ta det lugnt och ta sig igenom de där timmarna på festen… det kan till och med vara så att det pikas lite på grund av det.

Normalt sett har jag ingenting emot det, att retas lite kärvänligt… men i sådana sammanhang, när jag känner mig totalt fel och värdelös så förstärks den bilden bara när omgivningen bekräftar det, även om det är kärvänligt retsamt så i ett sånt läge så suger jag åt mig det som en svamp.

Festen är i morgon… ändå har jag redan målat upp alla skräckscenarion… det kanske faktiskt kan gå bra? … Jag skriver det, men det är bara tomma ord, jag kan bara se det gå åt helvete.

FML

april 27, 2012

Det blir bara värre och värre. I mitt förra inlägg skrev jag att det var längesedan så mörka tankar hälsade på mig. I dag är det värre. Egentligen har jag hållt näsan helt okej ovanför vattenytan sedan dess, det har inte varit särskilt bra, men inte riktigt lika dåligt.

Tidigt i dag på morgonen när jag skulle gå för att hämta vatten såg jag min kollegas ryggtavla, hon jag fått känslor för. Jag vet inte om mitt hjärta stannade eller om det slog så hårt att revbenen vittrade sönder, men bara åsynen av hennes ryggtavla gjorde mig glad och ångestfylld på samma gång. När det sedan var dags för fika insåg jag att jag kunde se till så att åtminstone en kort del av fikat var samtidigt som hon hade fika. Där och då, precis innan jag skulle återgå till arbetet hintade en annan kollega till henne om en fest där ”någon” också skulle vara…Jag lyssnade inte särskilt lång stund innan jag gick (vilket jag ändå var tvungen att göra).

Därefter har dagen varit en mardröm, jag gick ned till lunchrummet lite senare för att äta och försökte göra det men det gick inte. Jag hade ingen matlust och har det inte nu heller. Jag tror jag kan känna magen värka, att jag egentligen är hungrig… jag kan bara inte få i mig någonting.
Arbetet efter den där händelsen var i princip omöjligt. Jag fick en ganska stor uppgift att genomföra som dessutom var rejält omständig (nästa gång snälla kollega, fråga mig innan du gör något som jag egentligen ska göra, så slipper jag reda ut det sedan), men jag kunde bara inte fokusera. Jag hann med en hel del (i och för sig lade jag också ned ett antal timmar på det), men tankarna var så splittrade att jag verkligen inte kunde tänka på jobbet under stora stunder. Jag kunde inte tränga undan alla jobbiga tankar.

Att det alltid blir såhär, att jag alltid misslyckas, att det aldrig är någon som får intresse för mig utan bara jag för andra, att det är så svårt att se varför man ska leva när det nästan aldrig känns bra att göra det, men väldigt ofta känns dåligt att leva.

I dag kommer jag försöka dränka mina sorger med alkohol, jag vet det, och det skulle inte förvåna mig om det blir precis tvärtom i slutändan, att det bara känns sämre. Jag dricker ganska sällan, men när jag mår riktigt riktigt dåligt blir alkoholen ändå en utväg… en dålig utväg… men utan andra alternativ så blir det ändå den väg jag väljer.

Med tanke på att jag säkert inte får i mig så mycket näring i dag så behövs det nog dessutom mindre alkohol än normalt sett.

Den här dagen har inte varit bra, på vissa sätt kanske den egentligen har det, men den har gjort mig väldigt deppig. Föregående inlägg beskrev mer av ett misslyckande, ett misslyckande som jag blev less över. I dag är det snarlikt, bara det att mitt misslyckade väsen lett till att jag känner mig väldigt deppig över allt. Misslyckad, än mer missanpassad och bara totalt hopplös. Som om jag aldrig någonsin kommer lyckas riktigt… framförallt när det gäller kärleken.

I dag är en sådan dag då jag skulle vilja gråta, men på något sätt har jag gått tillbaka till den jag var tidigare, innan jag började må dåligt. Han som aldrig grät. Det är lustigt hur jag gick från det till att gråta varje dag i… ja jag vet inte, ett halvår? Till att gråta mer och mer sällan, för att nu i princip vara tillbaka där jag började. Jag kan gråta till en sorglig film eller liknande, men mitt eget liv, mitt mående och mina misslyckanden, det gråter jag sällan över nuförtiden. Ibland kan jag önska att jag hade lättare för det, att jag fick släppa ut känslorna.

Oavsett de fina kommentarerna till förra inlägget (tack än en gång) så är det svårt att inte återgå till precis sådana tankar, eller värre, efter den här dagen. Ibland känns det bara som jag skulle vilja ge upp, helt och hållet. Ibland kan jag verkligen inte se orsaker att fortsätta försöka, att fortsätta leva.

Ibland känns allt bara så meningslöst, poänglöst, betydelselöst… det var faktiskt länge sedan jag kände mig såhär deppig, då såhär (syftar alltså inte bara till det ovan, utan även sånt jag inte skriver ut) mörka tankar hälsade på mig.

Ångest

september 22, 2011

Den här veckan har varit full av jobbiga känslor, av ångestladdade känslor. Jag måste prata inför en grupp människor och jag avskyr det. En minut eller en timma, det spelar ingen roll, en minut är tillräckligt jobbig. Varje dag, i princip varje minut, den här veckan har jag haft ångest över det, och även när det väl är över, när jag väl är klar så kommer jag alldeles säkert ha kvar känslorna ett tag till. Jag har aldrig egentligen tyckt om det, men det fanns faktiskt en tid då jag stod ut med det, en tid då jag till och medd skulle vilja påstå att jag var duktig på det, men det var alldeles för längesedan, och jag har för dålig koll på vad jag ska säga, och kan därför inte riktigt förbereda mig. Jag vill bara slippa det.

Men egentligen, det jag skrivit ovan är inte problemet. Jag hatar det, har ångestkänslor över det, men det skulle jag nog kunna ta mig igenom om det bara var det. Under skoltiden t.ex. så tog jag mig igenom det (det var även då, delvis, jag var duktig på det, i slutet av skoltiden). Nej problemet här är att all ångest, alla de här dagarna drar upp en massa annan skit. Att gå omkring och må dåligt och ha ångest dag efter dag väcker alla andra känslor, sådant som faktiskt har gått ganska bra under flera månader nu. Jag känner mig än mer ensam, livet i allmänhet känns väldigt ihåligt och allt det där jag hållit borta och ignorerat blir bara så så påtagligt. Det handlar inte om att livet varit bättre under de senaste månaderna, jag har inte varit mindre ensam, men jag har kunnat leva med det. Men nu är allt återigen så påtagligt.

Jag är lite rädd att allt det här hänger kvar även när ångesten över att prata inför folk har släppt. Att jag ska vara tillbaka i det där jobbiga. Å andra sidan har ju ingenting egentligen löst sig heller så det kanske bara är/var en tidsfråga innan jag skulle vara tillbaka på ruta ett. Jag har jobbiga känslor, jobbiga tankar, ledsna, besvikna, sorgsna, uppgivna och deppiga tankar… men jag har också dumma tankar, sådana jag inte borde ha men som ändå väcks till liv när jag mår sämre.

Det är flera meningar jag vill skriva, som jag uttalar i mitt huvud, men där får de stanna.