Ångest

september 22, 2011

Den här veckan har varit full av jobbiga känslor, av ångestladdade känslor. Jag måste prata inför en grupp människor och jag avskyr det. En minut eller en timma, det spelar ingen roll, en minut är tillräckligt jobbig. Varje dag, i princip varje minut, den här veckan har jag haft ångest över det, och även när det väl är över, när jag väl är klar så kommer jag alldeles säkert ha kvar känslorna ett tag till. Jag har aldrig egentligen tyckt om det, men det fanns faktiskt en tid då jag stod ut med det, en tid då jag till och medd skulle vilja påstå att jag var duktig på det, men det var alldeles för längesedan, och jag har för dålig koll på vad jag ska säga, och kan därför inte riktigt förbereda mig. Jag vill bara slippa det.

Men egentligen, det jag skrivit ovan är inte problemet. Jag hatar det, har ångestkänslor över det, men det skulle jag nog kunna ta mig igenom om det bara var det. Under skoltiden t.ex. så tog jag mig igenom det (det var även då, delvis, jag var duktig på det, i slutet av skoltiden). Nej problemet här är att all ångest, alla de här dagarna drar upp en massa annan skit. Att gå omkring och må dåligt och ha ångest dag efter dag väcker alla andra känslor, sådant som faktiskt har gått ganska bra under flera månader nu. Jag känner mig än mer ensam, livet i allmänhet känns väldigt ihåligt och allt det där jag hållit borta och ignorerat blir bara så så påtagligt. Det handlar inte om att livet varit bättre under de senaste månaderna, jag har inte varit mindre ensam, men jag har kunnat leva med det. Men nu är allt återigen så påtagligt.

Jag är lite rädd att allt det här hänger kvar även när ångesten över att prata inför folk har släppt. Att jag ska vara tillbaka i det där jobbiga. Å andra sidan har ju ingenting egentligen löst sig heller så det kanske bara är/var en tidsfråga innan jag skulle vara tillbaka på ruta ett. Jag har jobbiga känslor, jobbiga tankar, ledsna, besvikna, sorgsna, uppgivna och deppiga tankar… men jag har också dumma tankar, sådana jag inte borde ha men som ändå väcks till liv när jag mår sämre.

Det är flera meningar jag vill skriva, som jag uttalar i mitt huvud, men där får de stanna.

Jag fortsätter att fly in i mina drömmar, jag vill inte se verkligheten, jag försöker klamra mig fast i drömmarna så hårt det går, jag klarar inte av verkligheten. Drömmar om en nystart på olika sätt, långt ifrån troliga drömmar men jag sjunker allt djupare i framförallt just de drömamrna. Däremellan drömmer jag om kärleken, om at någon kanske helt plötsligt bryr sig, kanske om att få ett slut på allting…

En enda sekund som påminner mig om vilket liv jag lever, eller kanske snarare bör leva istället för att dagdrömma som jag gör, räcker för att få mig att må illa, riktigt illa. Man kan fly in i sina drömmar under så lång tid som man kan ta paus från verkligheten. Min paus borde ha tagit slut för 1-2 veckor sedan, men jag klamrar mig fortfarande fast i drömmarnas värld. Ju längre jag stannar där… här, desto hårdare blir smällen när verkligheten slår mig i ansiktet.

Jag vill inte leva det här livet. Om jag bortser från saker som skulle följa med mig oavsett vilket liv jag levde så vet jag inte om det finns någonting bra kvar. Finns det något bra med det liv jag lever idag? Jag kan inte komma på något. Samtidigt känns det som jag inte har kontroll över det jag önskade vore annorlunda, och det jag eventuellt skulle ha kontroll över, det känns som det inte spelar någon roll eller som det inte finns några bättre alternativ.

Jag börjar återigen inse mitt misslyckande. Mitt jag.

Varför varför varför… Det känns så meningslöst, så futilt. Det finns inget att kämpa för, det skulle vara hoppet isåfall, ett hopp om att det någon gång skulle bli bättre. Jag känner mig inte särskilt hoppfull, men någon form av hopp måste det finnas inom mig, annars skulle jag nog inte sitta här. Men det känns som att kämpa för bestraffningar. Jag mår fysiskt dåligt bara vid tanken på det, jag har ingen lust att återigen kämpa och kämpa för att få vad som känns som bestraffningar. Livet leker med mig, och jag hatar den här j-a leken.

Just nu när jag sitter här känner jag mig så ynklig, och när jag inser det kan jag inte låta bli att se ned på mig. Det känns ärligt talat så jävla jobbigt att vara såhär ensam och jag hatar mig själv för att jag känner så. Att jag skulle vilja ha en nära vän, att jag skulle vilja få uppleva kärleken någon gång, kanske bara en kort romans, några månader… vad jag hatar mig själv ibland.

Så förbannat ynklig, så patetisk. När jag ser mina egna tankar får jag mer eller mindre lust att slå mig själv på käften. (så som man säger alltså, jag har aldrig slagit någon förut så… skulle bli konstigt på mer än ett sätt att börja med det nu)

Verkligheten har snart kopplat greppet om mig igen, snart har jag återigen insett vad det är för liv jag lever, då kommer det gå åt h-e åt alla möjliga håll och på alla möjliga vis. Den här hösten kan mycket väl bli min sämsta någonsin.

Det är nästan en månad sedan jag skrev ett inlägg här senast. Lite har förändrats.

Det har varit lite stressat nu i ungefär två veckor, en stress som gjort att jag inte hunnit med eller orkat med det andra som egentligen måste hinnas med. Eller nu ljög jag, hade de här två veckorna inte varit så stressiga så hade jag troligtvis inte gjort det jag måste ändå. Men jag hade åtminstone varit mer utvilad just nu. Det känns som stressen och pressen kommer från alla håll för tillfället, i de situationerna trivs jag inte alls bra.

Det håller förvisso mina demoner borta, men nu, just idag, alldeles för en liten stund sedan, kom de ifatt mig. Det brukar vara så, när jag väl kan slappna av lite lite så kommer de tillbaka. Samtidigt finns den där pressen, hur ska jag fixa allt? Jag kommer nog inte göra det helt enkelt… kommer jag klara av något alls?

 

Om inte alltför länge är det min födelsedag. De senaste åren har mina födelsedagar gått åt till att känna en ångest… en ångest över att ännu ett år tickat förbi utan att någon ens vänt en blick efter mig, utan att jag ens kommit ett steg närmre det där som ska kallas kärlek.
I några månader nu har jag bävat inför att jag snart ska skriva min ålder med en lite lite större siffra utan att det egentligen är någon skillnad i mitt liv mot den siffra jag byter ifrån.

Det här inlägget blev helkonstigt… demonerna är på jakt efter mig, de har börjat nafsa mig i bakhasorna, men när de verkligen får tag på mig, då kommer orden flöda lättare. Men ack så mycket svårare.