Jag följde med jobbet ut i går. Jag tror jag har skrivit om det förut att jag brukar försöka göra det eftersom det är en möjlighet att komma ut, en möjlighet att träffa folk. Jag är också ganska säker på att jag skrivit om ett par av gångerna då det inte alls varit särskilt lyckat, jag brukar ändå försöka för, i värsta fall mår jag dåligt av det, men må dåligt har jag spenderat många år av att göra, jag kan ta risken, för ibland är det ju riktigt trevligt.

Jag tror jag har skrivit om två av tillfällena jag gick ut som slutade med väldigt jobbiga känslor, jag har inte tänkt på det förut, men efter gårdagen kom jag att tänka på det igen, och jag kom att tänka på hur man kan hamna i mer eller mindre identiska situationer tre gånger. Man skulle kunna påstå något skämtsamt om slumpen, om ödets lott eller liknande, men sanningen är att den första gången är nog den enda som stämmer in på det… de andra två gångerna är det jag själv och mitt eget beteende av att fly jobbiga sanningar som har lett mig fram till de stunderna vid just de tillfällena.

Ibland hamnar man i en situation där man inte kan fly något, och ibland är det egentligen lönlöst att göra så.Ungefär som att fly vetskapen om att jorden är rund, det kanske går ett tag om man anstränger sig, men att fly ett faktum är mer eller mindre omöjligt… och även om det vore möjligt så är det väl egentligen meningslöst.

Det är bara det att jag är så less på besvikelser, på misslyckanden. Därför stänger jag ute saker jag inte vill veta, saker som sliter sönder mig.

Gårdagskvällen var blandad, men präglades väldigt mycket av det jag inte längre kunde fly.

En kväll som denna när jag funderat mycket, och även sett en av mina favoritfilmer som väcker en del tankar så kan jag fråga mig vad mitt liv egentligen har för innehåll. I filmen pratades det kort om uttrycket att livet passerar ens ögon för en sekund när man dör vilket får mig att tänka… vad skulle egentligen spelas upp i mitt huvud om de senaste ungefärliga åtta åren? Med lite vilja kan jag få fram någon form av händelseförlopp under den tiden, vad jag haft för sysselsättning, vart jag bott etc. Möjligtvis något/några minnen kring jobbet, kring familjen…. Men väldigt lite kring mig själv, min egen självuppfyllelse… saker jag gjort som just jag tyckt om, jag velat, eller som varit för min skull.

Det får mig också att tänka. I kväll såg jag en av mina favoritfilmer… jag undrar om någon på den här planeten skulle kunna nämna åtminstone en av mina favoritfilmer. Musik är lurigare för jag tycker om så mycket blandad musik, men det finns inte någon som heller kan säga vad jag lyssnat mycket på i vissa perioder, vad som betytt något i vissa stunder, vilken musik jag oftast återkommer till.

Ibland kan det göra mig lite ledsen att uppleva något man tycker är fantastiskt men som man bara har sig själv att dela det med.

Livet fortsätter tära på mig, jag spenderar första halvan av den här dagen med ångest som förstärks av en händelse jag inte vet hur jag ska hantera. Eller egentligen vet jag hur jag ska hantera det, det är ungefär lika avancerat som att lösningen på vissa problem är att säga ”nej”… problemet är bara att det inte alltid är så enkelt. Jag har alltid varit dålig på att säga nej, jag avskyr att göra folk besvikna, många gånger gör jag nog illa mig själv mer med ett nej än den jag säger det till, för jag kanske överskattar tyngden i ordet. Det är nästan lite komiskt hur jag hamnat i ett läge där jag knappt använder ordet när någon exempelvis frågar om jag vill något (förutsatt att det är något jag inte vill).

Resten av dagen går lite bättre men är fortfarande precis som vilken dag som helst, ganska slitsam, ganska jobbig, och nu när jag sitter hemma i lägenheten har det vänt ganska djupt ned igen. Jag kan se på den där tjejen jag hade känslor för för några år sedan och börja tänka, hur skulle jag någonsin kunnat få en tjej som henne? Kan se på någon annan, tänka på andra, och inse precis samma sak… till slut tänker jag på i princip vem som helst och kommer fram till samma slutsats.

Varför skulle någon någonsin vilja ha mig, varför skulle jag någonsin vara intressant?

 

Jag känner så, uttrycker det, efter två dagar där jag ändå fått komplimanger från olika håll. Med olika håll menar jag såklart genom jobbet (annars kommer jag ju inte i kontakt med någon) men jag menar både kollegor och… vi kan kalla det kunder. Någon som tycker jag är duktig, någon som rekommenderar mig för ett uppdrag, folk som blir positivt överraskade över bemötandet när de räknat med något helt annat, folk som tar i kanske lite medvetet för mycket (skämtsamt) när de ger positiv feedback… Men finast var nog ändå den tjej som varit med om något hemskt, som sedan kände att hon fått dåligt bemötande när hon vänt sig till olika ställen innan hon ringde till mitt jobb. Det hon ringde om hade egentligen inte att göra med det hon var med om, men var en konsekvens av allt som hade hänt, hennes berättelse och hennes tårar gjorde att jag så så gärna ville att det skulle lösa sig för henne. Hon tackade i form av en mening som var så genuin.

När jag tänker på allt det där nu så är det nog bara det sista exemplet som ger mig lite glädje, att hon som hade det så jobbigt blev så tacksam. Hennes tacksamhet gav mig faktiskt lite energi längre än bara det enskilda ögonblicket. Men allt det andra känns som det inte spelar någon roll. För det är visserligen skönt att sluta för dagen och få återhämtning, men väl hemma så är ändå ensamheten mitt ständiga sällskap, komplimangerna är på något sätt irrelevanta. Vad spelar det för roll om jag är ”duktig”, eller ”intelligent”, eller ”rolig”, eller ”trevlig” eller ”snäll”?

Om det är den människa jag är så har det inte tagit mig någonstans. Om det är den jag är så kan man ändå fråga sig själv, hur mycket är sådana egenskaper egentligen värda?

Vissa komplimanger har jag fått höra så många gånger att jag faktiskt tror på dem någorlunda… jag är bara också väldigt övertygad om att just de egenskaperna är väldigt betydelselösa.

Fryday

januari 10, 2014

Den senaste tiden har den där ensamhetskänslan smugit sig på igen för att få mig att känna mig väldigt misslyckad. Vare sig det handlat om kontakter med en annan människa där ungefär det enda jag kommit på att säga är ungefär ”okej…” eller om det varit tankar på de tjejer jag faktiskt haft känslor för, hur bra liv det verkar leva… Eller en dag som den här, när första till sista minut på jobbet var ett ångestmaraton. I princip hela dagen bara längtade jag efter att få komma hem, hälla upp ett glas alkohol av lite högre procent och bara glömma allt. Väl hemma sedan så kändes det inte som det fanns någon poäng med det heller, jag hällde upp ett glas ändå, utan att riktigt veta varför.

Jag har återkommit väldigt mycket de senaste veckorna till att livet är ganska meningslöst. Den där kärleken jag drömmer om inträffar aldrig och kommer väl troligtvis aldrig att göra det heller, och den där andra sociala kontakten, där känner jag mig så misslyckad gång på gång när jag försöker.
Det hjälps inte av att jag mår rätt så dåligt nu, alltså även med mina mått mätt. Jag har varken energi eller fokus för att klara av ens det sociala spelet ibland, och då och då just nu så ger jag bara upp. Jag vill inte som jag skrev här ovan bara säga/skriva ”okej.”, jag vill kunna säga något mer, men jag ger upp, jag skriver det, diskussionen dör och jag sitter kvar i en känsla av tomhet och misslyckande.

Det finns egentligen ingen vettig poäng med att fortsätta det här dag efter dag, det är inte värt det, om det här är vad livet är så är det inte värt det. Det enda som gör att jag fortsätter är det där hoppet, och nej, det är långt ifrån vettigt, det är i ärlighetens namn helt sinnessjukt när jag tänker rationellt. Hur kan jag ens hoppas på kärleken? Ens hoppas på att någon skulle tycka om mig på det viset och orka ha tålamod med mig, vänta på mig?

Men jag vet inte. När jag sitter i min lägenhet en fredagskväll, det där glaset med alkohol är tomt och varken TV, dator, surfplatta eller någonting sådant ger ifrån sig något ljud, när jag emellanåt bara stirrar ned på bordet som datorn står på så kan man börja ifrågasätta meningen med någonting överhuvudtaget. Tystnaden, tomheten, ensamheten.