Mycket är mitt fel, gällande mycket. Jag vill bara väl och försöker oftast att bara vara snäll. Men.. om du kan få någon annan, populärare, bättre människa att vara snäll också, varför nöja sig med mig?

Såg förresten att hon tagit bort mig från msn igår… ingen aning när hon gjorde det, men eftersom jag kollat lite då och då så antar jag att det hänt någon gång de senaste dagarna. Det vore ju lägligt om det hände i..
Men det gjorde ont att hon dröjde så länge med det, troligtvis var jag en sån där oinloggad som låg någonstans mitt i en låång lista som hon knappt ens märkte, det gjorde lite ont att hon tog bort mig, men det hade jag räknat med. Det var ju jag som bröt kontakten.

Jag var inte… fin nog för henne.. populär nog.. Jag var lite för mycket av en loser. Det smärtar att hon aldrig egentligen brydde sig, hon låtsades några sekunder men spädde på det rejält och hon fick mig att tro. Jag trodde på hennes ord.. jag borde ha lärt mig att inte göra så dumma saker. Mitt hopp om någon som henne som skulle bry sig, offra tid på mig, ge mig den vänskap jag behövde.. mitt hopp lurade mig. Jag ville så gärna att det skulle vara sant. Men jag hade kunnat räkna ut det långt innan hon ens skrev något till mig. Självklart var jag inte god nog för henne.

Jag beskrev för henne hur svrt det var för mig.. att jag ville, men att jag hade svårt föratt ta de första stegen.. jag kämpade och tog de första stegen några gånger när hon mådde dåligt.. Ville finnas där för henne. Första gången kändes det initiativet uppskattat.. de andra (relativt få) gångerna, kändes det bara som jag var en börda, ett störande moment.

Jag gjorde det för att jag tyckte om dig, för att jag brydde mig om dig och inte ville se dig ledsen. Men hade du bara sagt åt mig att låta bli, att du inte ville ha något med mig att göra där och då så hade jag förstått det. Det kanske t.o.m hade besparat mig tre-fyra månaders illamående över hela soppan.

Men nu har du också tagit bort mig, det är bra, det rev lite i något gammalt sår, men jag hoppas att det här var början på sista kapitlet. Hoppas att det slutar här.

Pathetic

augusti 26, 2007

Det är lördagskväll, jag ligger på en soffa i ett datarum och lyssnar på musik på lite för hög musik. Jag ligger och fingrar på en tennisboll, lite småsmutsig och väldigt välanvänd, sömmarna har börjat släppa nästan runt hela bollen. Jag ligger och tittar på tennisbollen och jag ser min framtid. Inte i en tennisboll. Jag ser min framtid i en lördagkväll i ensamhet lyssnandes på musik som stimulerar de känslor som är nära till hands. Känslor kring ensamhet, alienation. Jag är nere ikväll, det var förhållandevis längesedan jag hade en sån här kväll, allt över en vecka känns som länge med sådana här känslor.

Jag lyssnar på musiken, tittar på tennisbollen, vill bara gråta. Jag gråter inte. Inte än, känslan av apati måste släppa först, kanske gör den inte ens det. Tennisbollen faller till marken, det finns ingen att lyssna. Eller det är fel, alla kan lyssna. Det finns ingen jag kan öppna mig för, trots att ett fåtal redan vet.

Jag tänkte mörka tankar nyss, de hann bara inte bli mörka.. jag gjorde dem färglösa med hjälp av min håglöshet. Jag vet inte ens varför jag tänkte de tankarna, inte den här gången, de är ändå en bit från att bli realitet. Kanske beror den här kvällen på lite sömn.. eller, obefintlig sömn.. kanske det.. Men det slutar ändå alltid såhär, oavsett mängd sömn. Det är bara en tidsfråga.

Jag läser.. går sönder en lien bit.

Jag borde inte gå sönder alls, det är så löjligt… Jag är skör. Men jag gör det, går verkligen sönder, förlorar all luft inom mig, all energi, all vilja, försvinner. Och den försvinner pågrund av något så dumt.. det ska inte påverka mig! Det ska inte påverka mig på det sättet! Om något så borde det påverka mig rakt motsatt.

And the world will never know… Jag vill så gärna, vill ge av mig själv, det är jätteenkelt.. om det bara inte vore så komplicerat. För jag vill inte ge av mig själv bara till alla jag stöter på. Jag har mycket att ge men jag vill ge det till dem jag finner speciella.. Det är inte så lätt, det går så gott som aldrig. Jag försöker vara snäll, omtänksam, skämtsam, trevlig.. försöker vara mig själv men… Att vara den människan är jätteenkelt, men jag måste få en chans att vara den människan också, det är jättesvårt.

Ni kommer aldrig se mig, jag är ett träd i vägen för en skog. Jag vill få ge av mig själv till dig, och jag vill att du ska tycka att jag är speciell, men varför tycka att jag är speciell när jag inte är någon alls.

… And the world will never know.

Men jag trodde ju…

augusti 20, 2007

Ibland…

 Hmm.. man har ju olika roller när man umgås med olika personer. I grund och botten är man sig själv, men man formas, som människa har man ju oftast mer än bara en sida. Man formar sig själv, vrider den sida som passar bäst för att man dels ska få ut mest själv ur situationen men också för att man ska kunna dela med sig av sig själv så bra som möjligt.

Ibland skapar man en egen bild av en människa som är lite lite fel. Fel som förstärks om den här personen format sig själv en aning åt samma håll som man tolkar fel.. Internet är underbart för sin lätthet att få kontakt med en annan människa, men en pest för hur fel man kan tolka olika människor. Två personer som träffas, som är väldigt olika, kan finna sin själsfrände för de skapar en egen bild av en människa man inte har någon bild av. Man får alltsomoftast se till den största delen positiva sidor, och eventuella negativa sidor mildras oftast om man redan fått en positiv bild av personen. Man har alltså ofta en bild av en person med nästan bara positiva sidor, men det stora felet kommer sen.. De eventuella luckor som finns fyller hjärnan igen, gör bilden komplett.

Du kan få en bild av en underbar människa, en ängel, och du kan få en bild av en uti fingerspetsarna morbid psykopat.

Det jag beskriver är självklart extremfall, oftast tolkar man saker och ting någorlunda rätt, men säg att jag tolkar min bild av dig lite fel, och du tolkar din bild av mig lite fel, och vi båda gör det kanske åt fel håll.. Så kanske en sann bild där vi inte är så lika blir nästan tvärtom, vi målar nya bilder så vi är väldigt väldigt lika. Helt plötsligt kan en människa du tyckte dig känna så väl börja bete sig konstigt.. samtidigt tycker motparten detsamma, det är inte alls som det var i början, man förstår inte.. låtsades bara personen vara den människa han/hon var i början? Var det bara ett spel från dennes sida? Var ingenting sant?

Eller var det så att jag målade upp fel bild själv? Med lite hjälp från en person som bara försökte anpassa sig så han/hon skulle kunna umgås med mig på bästa sätt?

Det finns många om och men.. och det är sällan någon ensam person som sitter på alla svar. I besvikelsens stund hittar man oftast alla svar, enkla svar. De säger sällan hela sanningen, kanske knappt en del av den.

augusti 14, 2007

Grattis.

Tack för..

augusti 13, 2007

Jag tittade igenom min msn-lista för 2-3 dagar sedan och såg att en tjej tagit bort mig. Blev väldigt ledsen över det. Vi pratade sällan och när vi väl pratade så blev det ofta lite krystat och sällan särskilt länge/mycket.

Hon hade varit lite.. hmm… nedstämd en längre tid kanske man kan kalla det, men hade nu den senaste tiden lyckats vända på det på något sätt, hur fick jag aldrig veta. För mig var hon lite svår att kommunicera med, svår att lära känna, trots det lärde jag känna henne ganska bra.. Men det hade med andra saker att göra. Hon skrev sällan saker först utan jag fick vara den som försökte leda diskussionen framåt, och när jag då tyckte det var lite svårt att prata med henne så gjorde det att diskussionerna blev just krystade och korta.

Men alla hennes sidor gjorde henne bara mer mänsklig. Jag såg inte hennes sidor som något negativt. Det har funnits människor som jag kunnat prata med mycket längre och mer men många gånger blir sånt mycket mer påklistrat. Jag uppskattar nästan alltid även sådana samtal. Men när jag pratade med henne så… hon kändes så äkta.. Jag gillade det.

Det är många som börjar försvinna nu.

It will never be my turn.

augusti 12, 2007

Man ska kämpa för att leva och inte ge upp. Men varför? Kämpa för andra? För att inte (eventuellt) göra andra ledsna eller besvärade när man försvinner? Jag köper det inte.

Varför ska jag kämpa för mitt liv?

Jag ska kämpa för att jag vet inte hur morgondagen ser ut.. Ni vet, efter regn kommer solsken, rätt som det är så ler livet mot en och som en blixt från klarblå himmel så har lyckan funnit en. Jag köper inte det heller. Det finns ingen garanti för att jag någonsin kommer få det jag vill från mitt liv, inte ens en bråkdel av det. Jag vet att det kan vända, och jag vet att de flesta mår dåligt under någon period av sitt liv men så plötsligt så vänder det.. Men om det inte vänder då? Hur länge ska man orka kämpa? Om jag om fem år fortfarande inte vet hur det är att vara älskad, fortfarande inte vet hur det känns när mina läppar möter någon annans, ska jag kämpa vidare då? Om tio år? Om jag som gammal pensionär som knappt kan ta mig framåt fortfarande har kämpat förgäves, kommer jag inte då att känna det som att jag har slitit i mitt liv för ingenting? Kommer jag inte känna då att varför i h-e begick jag inte självmord när tanken först slog mig?

Och alla dömande ord.. ingen behöver ens uttala dem, jag hör dem ändå, ständigt ekande… Det är mitt fel, helt och hållet.. har jag inte funnit lyckan eller kärleken så har jag inte försökt hårt nog. Man kan alltid ge mer, försöka hårdare, göra mer. 100% av allt som gått fel är mitt fel, jag är ett misslyckande, en loser, en patetisk nolla som bara kan vara den där snälla killen. Och alla vet vad som gäller för snälla killar, vare sig man erkänner det eller inte. Det enda jag med lite tur skulle kunna duga som är vän.. jag duger dock aldrig som det åt de flesta jag skulle vilja duga åt.. Eller förresten, klart jag gör det, men det är förstås mitt fel på något annat sätt, något jag borde gjort, något jag inte borde ha gjort.

Så kanske är livet rättvist, men inte fan blir det så mycket roligare för det.

Den där tomheten… Det känns som jag sitter alldeles bredvid men ändå är så långt bort. Så distanserad. Osedd.

Handlingar är inte alltid så enkla som de ser ut. Även om du vill tro det. Jag kan tycka om dig och ändå bryta upp med dig, jag kan vilja ha ditt sällskap eller få höra dina ord men ändå inse att det inte finns tillräcklig plats för mig. Jag kan känna starkt för dig men ändå agera som om jag kände motsatt.

Det är bättre såhär, framförallt för dig, men också för mig. Kanske skulle en vänskap kunna funka mellan oss, men bara om du tar första steget.. och jag kan inte kräva det av dig. Kanske är det jag som borde ta det första steget om saker ska vara logiska, men jag vet att tar jag det första steget så kommer det sluta än värre. Det enda sättet det någonsin skulle kunna funka är om du sträcker ut din hand. Jag vill nog det egentligen.. men det kan jag aldrig säga, för gör jag det, så tar jag det första steget, och i det här fallet så är precis vad jag än säger eller skriver en stor björntjänst mot mig själv. Och för dig spelar det ingen roll.. för du bryr dig inte.. Du har inget att tjäna på att..

Äh…

Today would be a good day to die.

Livet kan ta så många vägar.. Tänk om jag skulle kunna ta mig upp, tänk om jag skulle kunna finna en fin vän, kanske till och med en form av kärlek. Tänk om jag skulle kunna finna ett liv med någorlunda ro och utan de djupa dalarna, tillsammans med någon. Tänk om jag kunde få ett liv som utåt sett skulle vara perfekt. Folk skulle se en bild av en glad levande människa, jag skulle kunna skriva här om hur underbar min dag varit.

Tänk om jag tar den vägen, som jag redan nu vet är fel. Säg att jag lyckas kravla mig upp och ser mig omkring. Det kommer finna smånga håll att gå åt.. alla är inte rätt. Jag skulle kanske kunna välja en väg som skulle likna det jag beskrivit ovan.. där jag skulle få uppleva en form av kärlek… jag skulle älska, men jag skulle inte vara kär.. Däremot skulle jag kanske finna någon som både var kär i mig och älskade mig. Jag skulle bli en levande död, jag skulle leva ett fejkat liv. Fejkat mot mig själv. Jag skulle kunna försöka lura mig själv att det är vad jag vill ha och att det skulle funka.. Men så är det inte..

Om jag däremot lyckas snirkla ihop den vägen med någon annan väg så tror jag det kan bli bra… men jag vet inte om det finns någon annan väg att snirkla ihop den med.. Men den väg jag ser framför mig, den som jag inte riktigt bestämt mig för att gå på, jag tror inte att den vägen elder mig till min slutstation. Tyvärr.