I dreamed a dream

juni 2, 2012

Igår var jag ute med några kollegor på kvällen. Jag hade inbillat mig att det skulle vara bra, och fått det påtalat av en av kollegorna.

Apropå det, innan jag fortsätter. De gångna två veckorna har inneburit två små segrar (kanske med betoning på små, men skitsamma). Den senaste tiden har jag ju anat att den där tjejen jag fått känslor för på jobbet har träffat någon, vilket gjort att jag inte mått så bra. Jag berättade för två av mina kollegor att jag mådde ”sådär”… och även om jag lindade in det och försökte få det att låta bättre än det var (jag fattar inte varför jag måste ursäkta mig med sånt… som att jag stör någon annan med att jag inte mår bra). Men det var nog första gången, i hela mitt liv som jag sa till någon annan (utanför Internetverkligheten) att jag inte mådde bra/ok.. Och mina två kollegor har varit så snälla, så fina. De vågar inte riktigt fråga vad det handlar om, och jag vågar inte samla mig mod att berätta (även om jag vill), men de har varit så snälla.

I alla fall, den ena av de här kollegorna tyckte det kunde vara en bra idé just därför att jag följde med ut igår vilket jag också kände. Det fanns dock en liten risk med det, även hon jag fått känslor för skulle följa med. Slumpen gjorde så att vi hamnade på samma hörn, och där fick jag det också bekräftat, i ett samtal med just den kollega som tyckte jag skulle följa med ut så berättade hon att hon träffat någon, att det kändes så bra… och jag gick sönder inombords.

Hon gick lite tidigare, vilket gjorde att jag kunde fokusera på lite annat under kvällen, men när jag begav mig hemåt, när jag väl kommit hem, och nu i dag när jag vaknat upp, så känns det verkligen inte bra. Jag är väldigt ledsen över det här specifikt, att jag tycker om henne så mycket, att jag blir så glad av henne, att hon får mig att må så bra, men även i viss mån över att det alltid blir såhär, att jag aldrig får lyckas, aldrig får uppleva kärleken. Men det är faktiskt mest en parentes just nu, alla tidigare misslyckanden, det är det här specifika misslyckandet som gör så ont just nu.

Det är inget konstigt egentligen… så underbara tjejer, också… jag? Det är klart det aldrig är menat att funka… men det gör mig ledsen.

Failure

juni 27, 2010

Jag satt på en buss på väg hem i… torsdags måste det ha varit. På bussen var vi inte fler än en handfull personer när den stannade för att plocka upp ett par med barnvagn i säg 25-30 års-åldern. När jag såg dem sitta bredvid varandra, hålla varandras hand, utbyta någon liten puss, när jag såg honom dra henne till sig en kortare stund, då slog mig en tanke, en insikt.

– Det där kommer aldrig inträffa för mig. Det där kommer jag aldrig få uppleva.

Det var inte en sådan där ”jag kommer aldrig finna kärleken”-känsloyttring som var och varannan människa verkar göra med jämna mellanrum (för att sedan någon/några månader senare träffa kärleken, men det är en annan historia), utan det var en insikt som slog mig väldigt plötsligt, varifrån vet jag inte, men det kändes verkligen som en absolut sanning. Den insikten gjorde mig lite ledsen där på bussen. Ungefär som när jag häromveckan insåg att det spelar ingen roll om jag är snäll/omtänksam, det spelar ingen roll om jag kan ha humor och vara skämtsam när jag är så fruktansvärt ointressant… vem blir intresserad av en då? … Det lyckades jag åtminstone förtränga ett tag, men de där tankarna från bussen följde mig under den där resan.

Det blev lite dubbelt. För jag är inte en sådan person som tycker det är jobbigt eller störs av andra människors kärlek. Men nu blev det så att jag å ena sidan tyckte det var fint och vackert, men å andra sidan blev ledsen över att jag aldrig fått, får eller kommer få uppleva det.

Jag har varit inne på det förut, jag har väl egentligen aldrig sett vänner som något problem, jag har sett vänskap som något som ändå funnits där för mig. Kanske är det dags att omvärdera.

Jag är inte någon som behöver ha massor med vänner, det skulle säkert vara trevligt på sitt sätt, men egentligen trivs jag nog bäst med lite färre, men väldigt bra vänner istället. Tittar jag lite bakåt, eller långt bakåt rättare sagt, så har det nog gått från att ha lite fler vänner till färre och färre, men istället närmare och bättre vänner.  Som det känns så har jag fyra riktigt nära vänner men… frågan är om de känner lika om mig? Jag har inte träffat någon av dem på ungefär ett år, och går man längre tillbaka så dröjer det till nästa möte. Kanske två gånger på två år i bästa fall? Hmm, ja det känns som det stämmer. Är det en rimlig känsla att de känns som mina vänner? Framförallt två av dem bor ju långt härifrån nu, det förklarar… åtminstone lite.

Den enda person jag känner att jag kan räkna som min vän idag är en person jag lärt känna via nätet. Den enda vän jag känner att jag har idag är en person som bor kanske 100 mil från mig, den enda vän jag känner att jag har, har jag aldrig träffat. Men hennes sms, telefonsamtal, hennes chatruta som plingar till på msn, det betyder så mycket för mig. Någon som bryr sig, trots att jag inte är särskilt öppen med hur jag mår för henne. Men hon vill ha mig som vän ändå av någon anledning, det värmer så oerhört. Det finns någon på den här planeten som ser mig.

Jag gjorde något nu ikväll som jag velat göra väldigt länge. Det handlar om en väldigt liten och till synes kanske obetydlig sak egentligen men det har varit något jag velat göra så länge, jag har helt enkelt inte vågat, för jag har varit osäker på hur jag skulle reagera.

Mycket riktigt gjorde det lite ont, men framförallt var det vackert, så oerhört vackert. För tillfället skulle jag dock bara vilja ha någon som höll om mig, eller kanske någon att hålla om, få känna lite närhet. Jag vet visserligen inte hur det skulle vara men som jag föreställer mig att det skulle vara så är det precis vad jag behöver nu.

Att få vara nära någon, i totalt tystnad, bara höra andetag och en klocka som tickar.

Lugn, harmoni.

Jo jag vet, jag är misslyckad, jag är inget annat än en börda, en jobbig böld. Jag förstår att du, ni, alla… vem som helst, inte står ut särskilt länge. Mitt trogna sällskap är, och får helt enkelt vara, mina mörkare tankar, tillsammans kan vi nog se till att ni ska slippa mig, få mig att sluta in mig i mig själv så jag inte ska behöva gå ut över en annan människa någon gång igen. Den där förbannade jävla snälla killen. Snäll mot alla utom sig själv, och sig själv blir han inte av med… eller… kanske ändå..

Det är lite komiskt.. två stycken reagerade på de där orden, de där orden om hur markant min osynlighet egentligen är, och skulle vara, i verkliga livet jämfört med såhär, förmedlat via en datorskärm. Båda två målade mig strax därefter med en genomskinlig färg. Jag klandrar dem inte, jag kan förstå dem, men besviken.. eller snarare ledsen, det blir jag ändå. För jag v i l l inte vara osynlig. Och nej, jag gör inte allt jag kan för att inte vara osynlig, men heller ej tvärtom, jag försöker faktiskt vara lite synlig, kanske inte så väldigt bra, men jag försöker.. det går bara rent åt… med det..

Jag har redan börjat se tendenser, just för ögonblicket är jag synlig, men jag kan nästan slå vad, (om pengar.. inte bara säga det..) om att jag inom en inte alltför lång framtid kommer vara målad med samma osynlighetsfärg.

Om du inte vill veta av mig, gör inte det då… fyll mig inte med hopp, det gör bara saken värre.

Glad Påsk

mars 24, 2008

Den här påskhelgen vill jag bara se till att förtränga så snabbt som möjligt. För en gångs skull har det visserligen varit en självvald ensamhet jag befunnit mig i, jag hade möjligheten att fira påsk med familjen men avstod, och det känns som rätt val trots allt. Den jobbiga ensamheten har inte med det att göra, den jobbiga ensamheten har snarare att göra med all frånvaro av kontakt från någon annan. Den där väggklockans tickande jag hör nu när jag slutar skriva är det sällskap jag fått nöja mig med den här helgen.

Det hade inte behövts mycket.. lite elektronisk kontakt med rätt person hade kunnat lysa upp en lite grå och tråkig helg.. men men, det är svårt med sånt om den viljan inte är ömsesidig, då är det bättre att sitta och lyssna på den där klockan istället, inte lägga över min ensamhet på någon annans ansvar, bättre jag håller den för mig själv i så stor utsträckning det går. Hade verkligen velat ha någon att prata med den här helgen.. någon sådär lättsam att prata med..

Jag undrar om problemet är att jag själv inte är lättsam att prata med.. Kanske måste jag falla in i den där rollen där jag är den artiga, trevliga, roliga och lättsamma för att folk ska kunna prata med mig. Men dagar som denna, dagar som de jag spenderat den här helgen med så känns det så dumt att vara sån.. att vara den där trevliga, skämtsamma.. det känns så fejkat.

Normalt sett har jag inget problem att trycka undan mina känslor, jag kan må dåligt men samtidigt vara skämtsam och trevlig utan att det behöver vara fejkat, jag klarar av att tränga undan mina känslor.. normalt sett… men så kommer det perioder, som nu, då det bara känns så fel att vara den där.. lättsamma.. det känns som jag lika gärna skulle kunna säga ”cykelpump”..

Min dödslängtan har börjat smyga sig tillbaka.. inte så farligt än så länge, men den kommer och går.. blir sakta men säkert lite intensivare.

Det känns inte bra, det har börjat gå utför igen. Än så länge har det inte gått utför så kraftigt, men sakta men säkert, det blir mer och mer jobbiga tankar. I början av veckan satt jag på två bussresor och målade upp jobbiga bilder i mitt huvud, tänkte jobbiga tankar, samma alldeles nyss, liggandes på soffan. Självklart har det varit mer men, lite småtankar här och där kan jag leva med, när det istället blir en period som bryter ned mig mot en bristningsgräns, då är det desto svårare, och som sagt, än så länge känns det bara som det är början, än så länge går det ganska sakta utför och jag har helt klart en bit att falla.. trots att mina ögon säkerligen glänser för tillfället.

Jag kan göra saker som ger mig tillfällig energi än så länge, men jag skulle göra dem i min ensamhet och det skulle som sagt bara vara en tillfällig lösning. Jag behöver inte något som ger mig energi, jag behöver någon som gör detsamma. Så ohyggligt svårt är det att finna sådana personer.. eller fel, det finns ju många sådana personer, men det är desto svårare att få tag i dem. Den skugga som jag är greppar mest bara luft om jag sträcker ut handen.

Jag kanske tar och skjuter mig i foten istället för att se hur det känns… återstår att se om jag är så dum, det skulle inte förvåna mig.

Ibland kan jag känna en avsaknad av att ha någon att… vad ska jag säga… identifiera mig med? … Äh, det låter så dumt, låter fel, men jag skulle vilja ha någon som jag kände var som mig, så jag slapp känna mig ensam om att vara som jag är, ensam om den här sortens ensamhet. För att finna människor som upplever en jobbig ensamhet, att finna människor som är ganska lika mig på olika sätt, det går… men ju mer jag skrapar bort från ytan, desto mer ser jag olikheter.

Ibland kan jag känna så.. men jag undrar om det helt enkelt inte bara är så att jag saknar någon som förstod.. Någon som förstod och orkade lyssna åtminstone lite lite. Saksamma om det skulle vara herr eller fru Perfekt, saksamma om det skulle vara farbror eller fröken… Inte-lika-perfekt, skulle personen i fråga bara lyssna och förstå någorlunda så tror jag att det skulle hjälpa väldigt väldigt mycket. Att bara ha någon att prata med lite, någon som inte dömde.. eller rättare sagt någon som inte lät så fördömande… För jag förstår, tro mig, att folk menar väl med de flesta orden de säger, men ”ryck upp dig” kommentarer och ”ta tag i ditt liv” kommentarer, de hjälper inte ett dugg, rakt tvärtom, lägger en liten extra vikt på redan tyngda axlar.

Men någon som lyssnade…

Att vara naiv och godtrogen

november 26, 2007

Hur mycket ska man tro på någons ord? Ska man utgå ifrån att en person menar allt h*n säger? Ska man utgå ifrån att en person kan ljuga om precis allt h*n säger? Ska man känna efter själv och göra en bedömning av sanningsgraden? Tänk om man är dålig på att känna efter?

 Ett ungefärligt citat (vill inte ta det exakta för hennes ánonymitets skull): Från och med nu ska du få en behagligare resa.. dyker det upp eventuella hinder, stora som små så ska jag finnas där och hjälpa dig förbi dem.

Dessa ord följdes av en viss skepticism av mig och ett konstaterande att det kunde krävas en del tålamod för en sådan sak varpå hon svarade ungefär: Många har underskattat mitt tålamod, och det är väl också så att hjälper jag dig idag så kan du hjälpa mig imorgon?

 En person som inte mår så bra är ofta svältfödd på omtanke (ofta.. inte alltid). Ord som de där kan då betyda enormt mycket, hon förmedlade dem med ett sådant eftertryck att jag inte kunde annat än tro henne.. och det var ju inte vilka ord som helst, sådana där ord säger man väl inte bara för att säga dem?

Många som vill ge stöd ger någon liten stöttande kommentar men som egentligen är ganska innehållslös. Om du inte riktigt menar det du säger utan bara vill uttrycka någon lite stödjande sak mest för ditt eget välbefinnande, så du ska känna dig nöjd med dig själv. Låt då bli att säga något överhuvudtaget, för risken är att skadan blir större än du kan ana.

Jag trodde på hennes ord, jag trodde att hon menade att hon skulle finnas där för mig, jag försökte även finnas där för henne men det var tydligen inte särskilt uppskattat.. Sedan hon uttryckte de där orden så.. så tog det inte lång tid innan jag var helt och hållet utanför hennes liv. Delvis är det mitt fel, för jag har svårt ibland att ta kontakt med folk, något jag berättade för henne.. jag försökte, försökte verkligen ta kontakt med henne på olika sätt, men jag tror att hon är en sådan människa som mäter prestationer. När jag gjorde en ganska liten sak, så krävde det väldigt mycket av mig, jag samlade mod till mig och försökte, men i hennes ögon var det fortfarande bara en väldigt liten sak.. jag gick ut hårt men i slutändan var min satsning ändå något betydelselöst.

De där orden, så fina de var, så mycket de kunnat betyda i positiv bemärkelse. Nu gav de mig istället flera månader av illamående.

Säg INGET du inte kan stå för själv, även de lenaste av ord kan i slutändan bli som piskrapp mot ryggen.

Ingen alls

oktober 11, 2007

Jag känner igen det så… jag känner….. igen……. Jag känner… det…. igen… Det är farligt, en person pratar om någon utan att nämna namn, genom att bara beskriva en situation, en händelse, vem en person var.. kanske vad som varit.. vad som kunnat bli..
Det är farligt, för det nämns inget namn. Jag kan känna igen mig. Mina önskningar kan känna igen sig, i teorin skulle det kunna vara mig det handlar om, jag skulle vilja det… men det gör inte det.. det vet jag, utan att något namn har nämnts och trots att jag känner igen mig.
 

Jag känner igen det här.. för jag skulle vilja vara någon… istället är jag ingen alls.

Nattliga tankar

oktober 11, 2007

Jag drömde en dröm natten till måndags. Jag drömmer nästan aldrig drömmar, och drömmer jag dem så brukar jag sällan komma ihåg något från dem. Jag minns en scen från den drömmer fortfarande. Det är ganska centralt i den ort jag bor, en tjej som jag gick i smma klass som i nio år blir utsparkad ur en bil med en väska, hennes pojkvän gör slut. Jag ser henne gå, eller snarare vackla, mot ett träd. Ett träd som fanns där just då vi gick i ssamma klass som varandra, idag tror jag att det bara är asfalt där.. en parkering. Hon stannar upp där, hon gråter, floder, hon ser så ledsen ut och det gör ont i mig att se hur ont det ser ut att göra för henne. Jag tänker att jag vill trösta henne, om hon inte vill/orkar prata så är det okej, jag vill bara ge henne en kram, omfamna henne, vill bära en liten del av hennes börda, om än för bara några sekunder.
Jag närmar mig något steg och jag möts av en blick, en blick av lätt avsky med försiktigt backandes steg. Jag känner ingen förvåning. Jag blir ledsen, men jag förstår henne.

Den blick hon gav mig, jag minns den fortfarande.

Jag har aldrig sett det som att jag har dåligt med vänner. Som jag ser det så kan en vän räcka gott och väl och även hundra kan göra det. Jag har alltid intalat mig själv att jag haft tillräckligt med vänner och att de som står mig absolut närmast varit värda otroligt mycket för mig. Jag känner fortfarande lika, om jag tänker på de jag anser vara mina närmaste vänner, kanske främst fyra personer, så känner jag likadant.. varför kan man verkligen fråga sig.
Hittills det här året har jag, på fritiden, umgåtts med mina vänner 3 gånger så vitt jag kan komma ihåg. På tio månader. Jag räknar mina närmaste vänner som just nära vänner, trots att jag knappt träffar någon av dem längre, jag kanske hör av dem någon gång per kvartal…. eller, nu på senare tid, någon gång per halvår.. då via msn, eventuellt sms.

Jag märkte då i måndags, och även idag egentligen, att jag kanske förtränger hur ensam jag är en aning… men det är en annan historia.

Jag vet inte om jag någonsin haft en vän jag kunant prata med om det jag skulle behöva prata om nu. Jag har haft vänner som jag kunnat prata med om snudd på allt… och jag skulle nog kunna prata om min ensamhet med, sett ur deras perspektiv i alla fall.. De skulle nog lyssna, skulle säkert finnas där för mig. Men jag kan inte öppna mig för dem om det.. Egentligen skulle nog de flesta bry sig om man öppnade sig för dem, även många man inte känner så väl, likväl väljer man ändå att bara öppna sig för ett fåtal… eller som i mitt fall.. än färre, för att uttrycka det milt.

I ärlighetens namn har kanske inte behovet av det varit sådär jättestort heller under en alltför lång del av mitt liv. Livet går ju upp och ned och nedgångarna har jag ofta klarat på egen hand. Men det här är jag inte så säker på att jag fixar själv… men jag tvivlar också på att det skulle behövas sådär jättemycket för att lyfta mig. Samtidigt som det känns som något enormt.

En människa tror jag i teorin skulle kunna vända det.. det måste bara vara rätt människa.

Började skriva ett inlägg tidigare idag men jag blev, avbruten kan man väl säga, ungefär halvvägs in och.. det får vara ett utkast tills vidare, kan inte skriva klart det utan den känslan.

Kvällen har hittills fyllt mig med jobbiga känslor. Jag har alltid känt att två av mina bästa sidor har varit min snällhet och min ärlighet… samtidigt börjar det mer och mer kännas som mina två kanske största svagheter.. Snäll, ärlig, trevlig… Jag hatar den människan.. Hatar mig. Snäll, jag kan inte hjälpa det.. jag känner.. bryr mig.. vill vara omtänksam (huruvida jag lyckas får andra bedöma..), men det känns knappt som det är värt det.. Om jag varit raka motsatsen så hade det tagit mig betydligt betydligt längre. Lite mer egoistisk, lite mer svinig.. det hade hjälpt i många sammanhang, framförallt vid kärleken.. samtidigt kan jag ju inte vara någon jag inte är..

Ärligheten.. den är väl bra… ibland.. även här kan man fråga sig vad den egentligen hjälper när det gäller kärleken. Man ska visa sina bästa sidor, vara lite bättre än man egentligen är, för att locka med mer än man egentligen har.. Man ska spela spel, tänja på sanningen lite.. Många är det som hävdar att det där ”spelet” är så jobbigt och det skulle vara enklare om folk bara var raka, både män och kvinnor hävdar det.. Jag tror det är betydligt färre som menar det än som hävdar det. Åtminstone om de tänkte efter. Annars skulle ni lika gärna kunna nöja er med mig.. Vad jag menar är att för mig som står utanför hela den där cirkeln med förhållanden, dejter och allt fram och tillbaka så ser det ut på ett visst sätt.. en stor del av ”spelet” är det som bygger upp spänningen.. Sen kan man självklart spela ”fel” men det är en helt annan sak..

Vad som är ”rätt” eller ”fel” i det spelet har jag ingen aning i.. jag har ju som sagt noll erfarenhet från det där..

Trevlig… man kommer en bit med det… men aldrig särskilt långt. Jag hatarhatarhatarhatarhatarhatarhatar framförallt trevligheten och snällheten… Jag hatar att jag faller för tjejer som jag inte har någon chans att få.. och nej, med det menar jag inte att jag faller för modellsnygga tjejer, jag menar att det spelar ingen roll hur de ser ut, jag faller ändå för de tjejer jag inte kan få. Vissa är modellsnygga, ett fåtal.. eller ja.. bara någon enstaka.. men då hatar jag mig själv.. eller jag hatar mitt hjärta, som måste få känslor för just henne.. det är ju game over innan det ens börjat.. Tyvärr kan jag inte styra över mitt hjärta.

Å andra sidan brukar de tjejer jag faller för automatiskt bli bland det vackraste och underbaraste jag någonsin mött.. oavsett om det varit tjejer jag knappt märkt ens tidigare.. men då känner jag mig bara än en gång chanslös igen. Varför? Jo för jag ÄR chanslös..

Jag föll för en tjej, jag blev den trevlige, och nu är jag osynlig. Jag vill slita ut mitt hjärta, vad som är kvar av det, och slänga det ned i en djup djup brunn. Lägga på ett lock över brunnen och glömma bort den.

Is there anybody out there..

september 20, 2007

Om någon söker hjälp hos dig tror jag det generellt sett bästa du kan göra är lyssna. Så länge det inte handlar om en ren hjälplöshet och att personen i fråga kanske säger rakt ut ”hjälp mig” så är det lyssna jag tror gör störst skillnad.

Om jag öppnar mig inför dig så spelar det ganska liten roll om du vet lösningen på mitt problem, jag vill, åtminstone, få ur mig problemet först. Många gånger kan det till och med vara bättre om du bara lyssnar, frågar lite och ger stöd snarare än att du ger mig råd direkt på hur jag bör eller ska göra.. Även om det är så att du ger mig jättebra råd, kanske till och med mer eller mindre vet hur jag bör göra.. Men ibland när man öppnar sig så hinner man säga en mening och får direkt råd och pekpinnar tillbaka. Man kanske hinner säga en mening när man skulle kunna fylla en hel encyklopedi med ord.. (lite trist läsning dock kanske..)

Men många gånger när det händer.. eller många.. det kändes som att ta i.. men när det händer, så känner jag mig ofta så överkörd.. jag hinner inte förklara någonting och genast känner du både mig, omgivningen och.. ja allt, betydligt bättre än mig själv.. Sannolikheten för att det skulle vara så är väldigt liten, men även om du har rätt och säger jätteviktiga saker så hjälper det sällan föga.. tyvärr är risken stor att det snarare stjälper..

Om du istället bara är lyhörd, agerar bollplank en stund med mig och framförallt ger mig lite stöd, så kanske jag på egen hand kan samla på mig lite självförtroende och finna en egen lösning på mitt problem.. Även om du satt inne med den lösningen redan från början så kan det faktiskt vara smartare att låta bli att säga åt mig hur jag ska göra. Men bestämmer du dig för att göra det, se då till att jag är mottaglig för informationen och att jag har kraft att ta det steg jag behöver ta för att lyckas.

För de flesta anser sig vara experter och veta lösningar på andras problem (men få skulle någonsin erkänna det) men alla situationer är unika, så även om man vet en trolig lösning på ett problem så kan man försöka vara lite ödmjuk istället och känna sig fram.

Kanske får du aldrig veta..

september 15, 2007

Folk går igenom separationer av olika slag.. kanske långdragna, plötsliga, hjärtekrossande, lättande.. ja alla möjliga sorters separationer.. Jag vill stötta, finnas där för dem, vill att personer jag tycker om ska må bra. Det gör ont i mig att se dem ha ont. Jag vill stötta, hjälpa till, men många gånger påminner det så mycket om allt jag aldrig haft, många småsaker.. du kanske klagar.. jag ger dig stöd för dina känslor.. tänker samtidigt.. undrar hur det där var det där du klagar över, undrar hur de ögonblicken är när man är mitt i det. Du berättar lite djupare, kanske från början, från mitten, från någon speciell episod, antingen kanske du beskriver något fint, eller så kan jag läsa mellan raderna att även om du är arg, ledsen, besviken.. även om dina ord säger en sak så kan jag se att det en gång funnits något fint där. För längesedan kanske.. jag skulle kunna göra mycket för att ha ett sånt minne..

Du säger något.. skriver något.. med en underton som söker en bekräftelse.. du uttrycker något där meningen i det är ”du vet hur det är när…” eller ”.. sånt gör man ju bara inte!”… Jag håller med, stöttar.. självklart har jag en åsikt kring allt du säger, men om sanningen ska fram så har jag ju aldrig upplevt det. Självklart kan jag tycka att du har rätt, men hur säkert kan jag veta det innan jag själv upplevt det?

Jag ifrågasätter förstås aldrig i en sådan situation, det skulle jag aldrig ens drömma om att göra. Vad du behöver är stöd, och det är vad jag vill ge dig också, för jag vill bara att du ska må bra. Jag kanske går sönder lite av att hjälpa dig, men om jag lyckas laga dig med mina trasiga bitar så har jag ju i alla fall läkt någon lite som betyder något.

Jag skriver sällan… eller, jag skriver aldrig längre hur jag verkligen mår till folk.. säger jag att det går lite utför eller att det är lite sämre så betyder det oftast att det är djupt djupt nere på botten.. Men jag sköljer bort det med hjälp av underbart ljugande litoteser. Vem vill egentligen lyssna på mitt deppande.. jag vet själv vilka jag skulle uppskatta att prata lit med.. och det har kanske inte att göra med ”vem vill..” utan snarare ”vem orkar..”..

Jag älskar er…. det är bara det att jag hatar att vara ensam… och att vara ensam i min ensamhet…

Jag läser.. går sönder en lien bit.

Jag borde inte gå sönder alls, det är så löjligt… Jag är skör. Men jag gör det, går verkligen sönder, förlorar all luft inom mig, all energi, all vilja, försvinner. Och den försvinner pågrund av något så dumt.. det ska inte påverka mig! Det ska inte påverka mig på det sättet! Om något så borde det påverka mig rakt motsatt.

And the world will never know… Jag vill så gärna, vill ge av mig själv, det är jätteenkelt.. om det bara inte vore så komplicerat. För jag vill inte ge av mig själv bara till alla jag stöter på. Jag har mycket att ge men jag vill ge det till dem jag finner speciella.. Det är inte så lätt, det går så gott som aldrig. Jag försöker vara snäll, omtänksam, skämtsam, trevlig.. försöker vara mig själv men… Att vara den människan är jätteenkelt, men jag måste få en chans att vara den människan också, det är jättesvårt.

Ni kommer aldrig se mig, jag är ett träd i vägen för en skog. Jag vill få ge av mig själv till dig, och jag vill att du ska tycka att jag är speciell, men varför tycka att jag är speciell när jag inte är någon alls.

… And the world will never know.

Saknad

juli 3, 2007

Idag skrev hon som varit borta i .. ja lite drygt ett halvår.. hon som en dag bara var offline i msn-listan och sedan förblev så.. Hon som gjorde mig så glad, som var så snäll, så underbar, så lättsam, så rolig, så trevlig.. Hon som var en av de finaste härligaste människor jag mött.. eller mött låter kanske dumt… när det bara är en internet-kontakt.. Jag önskar och hoppas verkligen det kan bli åtminstone lite liknande hur det var förut, för hon hade verkligen ett sånt där enormt tålamod, och behövde hon säga samma eller liknande  saker sjuttiontolv gånger så gjorde hon det… hon hjälpte mig upp mikrometer för mikrometer och hon fick mig att, just för ögonblicket jag läste hennes ord, må så helt underbart.

Det finns vissa människor som har något som får mig att må bra på ett speciellt sätt, det är sådana människor som kan få mig att ta mig uppåt en bit.. Det finns många människor som kan vara helt underbara, snälla, omtänksamma, stöttande, vägledande, men endast ett fåtal av dem är sådana som kan hjälpa mig i rätt riktning.. Hon är en sådan, och hon är nog den överlägset bästa på det som jag någonsin mött. Allt hon skrev var perfekt, hon kunde bara skriva rätt ord, oavsett vad jag svarade eller vilken sinnesstämning jag var i så skrev hon alltid rätt ord. Jg har saknat att se henne online.. även om det bara blev någon rad idag så hoppas jag verkligen det kan bli lite som förut, hon är så underbar.

Nja, eller knappt det. Några dagar efter jag försvann skrev en person och undrade ungefär vad som hänt.. inte med mig förstås utan med bloggen som var borta. Jag upptäckte inte det förrän jag satte mig vid datan flera timmar senare men jag svarade med en liten rad och sedan dess har jag inte hört något mer från personen i fråga. Någon dag senare hände ungefär samma sak fast från annat håll. En kort rad som jag egentligen inte vad vad den hade för syfte, jag svarade och hörde sedan inget mer från även den här personen i fråga.

Låtsas INTE som ni bryr er om ni ändå inte gör det, om ni bara gör det för erat eget samvetes skull. Det här är två personer som jag.. Eller i ärlighetens namn är det en person jag tycker om väldigt mycket och en annan jag inte känner på samma sätt, men som jag fortfarande tycker om väldigt mycket. Men när ni inte känner lika för mig, när ni ändå bara tycker jag är jobbig, se då inte till att först låtsas, sedan vända ryggen mot mig. Då är det bättre om ingen överhuvudtaget bryr sig.