Helgerna är lite av ett lotteri, antingen får ensamheten grepp om mitt sinne eller så får den inte det. Den här helgen har varit helt ok fram till och med idag, men just den här dagen har pendlat fram och tillbaka en hel del. Eller rättare sagt, när jag inte klarat av att hålla mig sysselsatt har det varit lite jobbigt.
Och när jag inte förmår att få ur mig mer än tre meningar om vad det gäller (det är väl skitsamma egentligen) så inser jag efter några minuter att de senaste två dagarna har jag inte haft kontakt med någon överhuvudtaget de senaste två dagarna. Internet, mobiltelefon, telefon, det har varit helt tyst. Nu är det inte jätteovanligt för min del egentligen, men det ger en lite märklig känsla när jag tänker efter på det. Den senaste tiden har det lite då och då ringt någon telefonförsäljare (jag har inte svarat), men inte ens något sånt har det varit de senaste två dagarna.

Det är konstigt. Det känns som att inte existera. Men inte nödvändigtvis på ett deppigt sätt, åtminstone inte den här helgen. Mer på ett likgiltigt vis. Det är såhär det är helt enkelt. Att skriva de här raderna känns som att blogga när övriga mänskligheten dött, jag bloggar för min egen skull, som alltid, men det känns som att skicka ut ord i tomma intet. Att blogga på det viset gillar jag. Att leva på det viset gillar jag inte. Men av någon anledning förmår jag inte ens att bry mig i det den här helgen. Jag känner mest bara en likgiltighet över mitt liv och den där likgiltigheten gör att jag inte ens kan reagera över det.

 

… Jag funderade tidigare under helgen. Jag har försökt, jag vet inte om jag orkar det längre. Jag orkar inte försöka spela tennis mot en garagevägg som inte existerar. Om jag försvinner så gör det så liten skillnad, det är svårt att återskapa tankarna i denna tillfälliga stund av apati, det kanske inte spelar någon roll eftersom ingen bryr sig, för tillfället alltås inte ens jag. Men jag vill kunna sätta ord på det.

Eller… jag behöver inte ens fundera särskilt hårt för att komma på vad det handlar om… och det gör mig bara ledsen… och så ”svårt” var det alltså att bli av med apatin. God natt på dig Virulence.

Att se sig själv naken

september 15, 2008

Ibland blir den här bloggen nästan för naken även för mig, och då menar jag inte ärligheten utan snarare hur jag uttrycker mig. Ärligheten, eller öppenheten om man så vill är ju själva meningen med bloggen, en ventil. Men ibland spyr jag bara saker ur mitt hjärta väldigt ogenomtänkt och väldigt känslostyrt, jag uttrycker mig på sätt som jag inte skulle normalt sett. Man kan säga att jag tar väldigt lite hänsyn till någonting egentligen annat än det faktum att jag vill få ur mig något.

Ofta när jag skriver inlägg så kan jag, om jag går tillbaka till inlägget i ett senare skede, känna igen precis den känlsan jag vill förmedla. Men när jag skriver så naket som jag gör ibland, så rakt, så blir det en sorts blandning av det igenkännande men även något… nästan rakt motsatt.

 

Nåväl. Efter den natt som var anledning till mina senaste två inlägg har jag varit ganska nollställd, det brukar oftast bli så. En väldig känslomässig urladdning under en natt på det viset brukar leda till att dagen efter blir väldigt tom. Nu börjar dock känslan av ensamhet sakta krypa sig fram igen, med den en känsla av stress… press.

 

En del av mig vill skriva lite till men en annan del orkar inte bry sig, klockan är trots allt snart fyra, och jag borde sova… som jag tänkte för ungefär två timmar sedan. Jag känner igen det alltför väl.

Apatins tunnelseende

juli 6, 2008

Jag känner ingenting.

Det skulle kunna innebära att jag varken är glad eller ledsen, varken upprymd eller nedstämd. Men det stannar inte där, jag kan inte känna en lust heller. Vill jag ha vänner? Vill jag få uppleva kärleken? Skulle jag vilja att mina drömmar slog in?

Jag vet inte. Egentligen är det väl ganska enkelt att räkna ut att det på någon nivå är så. Men jag kan inte känna det. Jag kan inte känna motsatsen heller, alltså att jag inte skulle vilja få uppleva mina drömmar, jag kan helt enkelt inte känna någonting.

Skulle jag vilja ha någon att prata med, någon som lyssnade? Jag vet inte… prata om vad? Jag känner mig nollställd, tom, likgiltig… Det är svårt att skriva ett inlägg när huvudet är tomt. Jag målar upp bilder i mitt huvud, positiva, lyckliga, hemska, minnen som brukar påverka mig. Jag känner ingenting, jag målar upp hemska, horribla bilder i mitt huvud men jag känner ingenting, jag målar upp mina vackraste mest orealistiska drömmar så sanna som möjligt men jag kan inte känna någonting… jag kan inte ens känna att de är löjliga eller orealistiska. Så fort jag slutar måla upp bilderna, på sekunden, så är huvudet tomt igen.

Det är skönt på ett sätt, jobbigt på ett annat. Men det brukar inte vara ett bra tecken.

Kanske grät jag ur mig mina känslor igår, jag vet inte. Jag minns knappt gårdagen, klarar inte av att minnas, det är svårt att tänka när huvudet redan är fullt. Fullt av tomhet.

I mitt huvud formulerade jag en mening när jag målade upp en sådan där ”hemsk” bild, Det är svårt att bry sig om en värld som aldrig visat samma frikostighet tillbaka. Vad dumt det låter, så överdrivet, så teatralt så… osant?

Men varför är det det enda som klarat av att fästa sig i mitt huvud någorlunda hjälptligt de senaste timmarna? Meningen rinner sakta sakta ur mitt huvud, som om den flöt med en ström av sirap i svag lutning, och precis när den ska försvinna börjar den om sin färd sakta sakta igen någonstans i bakhuvudet

Jag kanske bara skulle ge upp. Sluta försöka, sluta vara mig själv och stänga in mig helt och hållet i mig själv. I mångt och mycket gör jag det redan idag, men jag försöker ibland öppna skalet en aning och vara den jag egentligen är, eller den jag kanske var… den jag vill vara. Att bry sig, att vara den snälla killen, jag vet inte längre, finns det någon poäng med det?

Vad som jag gör finns det egentligen en poäng med överhuvudtaget? Tomhet, öde, en öken. Jag är törstig, min själ behöver näring men någon näring finns inte att få, min själ svälter. En i början helt vanlig svält som med tiden blivit en blandning av just det och en form av påtvingad självsvält, den skulle behöva något… någon… men jag varken får eller tar något.

Jag vet inte ens om jag bryr mig för stunden. Vill jag uppleva kärleken? Vill jag vara lycklig? Vill jag ha en vän att prata med? Jag vet inte, jag bryr mig inte, jag orkar inte. Apati, håglöshet, kalla det vad som helst, det är saksamma. Om ingen annan bryr sig, varför skulle jag då bry mig?

 

Det finns ett svar på den frågan, men dolt av apatins dunkel klarar jag inte av att se det, jag klarar inte ens av att försöka.

Today would be a good day to die.