Jag är inne i en period nu (igen) där kärleken känns jobbig. Det går i vågor det där, i min naiva bubbla när jag inte tillåter mig själv analysera saker och ting kan jag faktiskt tycka om att ha känslor för någon. Det kanske låter alldeles självklart att det är en positiv känsla att ha känslor för en annan människa, men när de aldrig någonsin varit besvarade, då finns det många ångestkänslor som kan följa med kärleken. Ungefär som det varit nu senaste dagarna, senaste veckan.

Det finns två tjejer jag haft väldigt starka känslor för de senaste 5-6 åren, båda har jag skrivit om i den här bloggen och gör det även fortfarande ibland (dels för att de kan dyka upp i mina drömmar eller bara mina tankar närsomhelst… men även för att jag inte vet hur man kommer över någon, jag har fortfarande känslor för dem), men det finns faktiskt nu en tjej till som åtminstone väckt ett lite större intresse.

Men den senaste veckan har snarare varit fylld av frågor som… i vilket universum skulle egentligen tjejer som de här tre någonsin falla för mig? Så otroligt fina, snälla, mysiga, ödmjuka och roliga tjejer. Jag vill lägga till sagolikt vackra, problemet är bara att får jag känslor för en tjej så brukar hon automatiskt bli bland det vackraste jag sett, så helt objektiv kanske jag inte är, men i min värld är det inte desto mindre sant. Jag börjar se scenarion framför mig på vad som kommer hända, på vad som alltid har hänt och vad som alltid brukar hända.

Den där känslan när jag får veta att hon träffar/träffat någon. Känslan jag beskriver ovan, den som är lite en blandning av deppighet, noll självförtroende och en massa självhat, när den övergår i något betydligt mer hjärtekrossande. När det blir svart på vitt, när även den sista gnuttan naivt hopp kvävs.

Före allt det, så kan jag faktiskt må väldigt bra av att gå omkring och vara olyckligt kär, av någon väldigt märklig anledning egentligen. Inte egentligen så mycket för det där naiva hoppet, utan mer helt enkelt för att jag blir så väldigt glad av att se/höra en tjej jag tycker om så väldigt mycket. När hennes blotta närvaro gör mig glad, när jag bara vill få träffa henne lite lite till.

Det går som sagt i vågor… men den senaste veckan har enbart gått åt till att ifrågasätta allt. Varför jag ens försöker, varför jag ens hoppas, vad är egentligen meningen med det? Det har även övergått till mig själv, varför gör jag saker ens för mig själv? Vad är poängen med att ta hand om sig själv om mitt liv ändå inte spelar någon roll för mig när jag lever i den ensamhet jag gör?

Om jag inte tar hand om mig själv för någon annans skull, och inte bryr mig egentligen för min egen skull, vad är då poängen?

Varför inte bara… ge upp.

Du är så fin

maj 17, 2011

Livet går upp och det går ned, såsom det alltid är. Även om det aldrig är bra så är det antingen okej eller så är det… inte alls okej. Nu var det längesedan jag skrev även om det emellanåt funnits ett sug att göra det, att få skriva vissa saker.

Jag har fått känslor för en tjej. Egentligen var det ganska längesedan jag fick det, men dels dröjde det ett tag innan jag insåg det själv, och dels har jag inte vågat erkänna det för någon annan heller. Jag insåg hur starka känslor jag hade för henne för många månader sedan när jag såg henne få ett sms. Någon frågade om det var från hennes ex varpå hon kort svarade ”Nej” och sken upp i ett så underbart härligt leende. Det var från någon hon träffade. Hon såg så genuint glad ut, och inom mig gick jag bara sönder. Det är en av de känslor jag har jobbigast för, att se någon man tycker om så mycket bli så glad, och själv bara må så dåligt av det. En människa man vill ska må bra, vill ska vara glad…

Efter det har jag inte pratat så mycket med henne om sådant, eller ingenting alls egentligen. Jag har haft på känn en tid att hon är tillsammans med någon, fått små indikationer på det… och nu är jag mer eller mindre säker. Jag skulle väl kunna beskriva det på många sätt men jag kan väl helt enkelt skriva: Jag är ledsen.
Egentligen kanske det är något mer, som jag skulle tycka var än jobbigare… men det vet jag inte, och det törs jag inte fråga om heller, jag är rädd för svaret och vad det skulle göra med mig.

Alltid denna olyckliga kärlek. I det här fallet blev det mest bara dumt, men oavsett hur kärleken har tett sig för mig de få gånger jag fått känslor för någon så är ju den enda kärlek jag fått uppleva just den olyckliga. Jag hatar det här, fullkomligt avskyr det. För jag vet att det har tagit flera månader redan, och det kommer ta flera till  (minst) innan jag kommer över henne. Jag hatar att att jag mår så bra av de tillfällen då jag är i hennes närhet, att hon är så fin och så himla härlig.

Det tog flera år innan jag föll på riktigt för någon den här gången… och det skulle inte förvåna mig om samma sak skedde nu igen. Jag bara orkar inte med det, jag vill så gärna få uppleva kärleken… jag får det aldrig. Får aldrig uppleva min första kyss, somna tätt intill någon, känna lukten från någons nacke, ligga tätt intill och lyssna på andetag…
Och ja, jag klandrar mig själv för allt det här, ingen annan… så var det utrett.

Men jag vet inte om jag orkar… jag förstår inte ens varför jag kämpar, varför jag fortsätter leva. Vad är poängen? (jag menar inte att jag vill dö, utan att jag inte ser någon poäng med att leva) Det känns fruktlöst. En dag avlöser en annan utan att jag någonsin får uppleva något jag vill, utan att någon någonsin ser mig. Verkligen ser mig.

Jag älskar dig…

Det här är ingen jättebra dag. Ensamheten har naglat sig fast och verkar inte vilja släppa taget i dag, allt medan jag drömmer om sådant som aldrig kommer hända och vetskapen om just det gör att det värker i mitt hjärta. Jag kan inte låta bli att drömma, jag vill så gärna att den där drömmen skulle kunna bli sann, och samtidigt gör det som sagt så ont om och om igen när det går upp för mig hur naiv jag är som ens drömmer om det.

Och mitt i allt får det här mig att inse hur ensam jag är, både när det gäller vänskap och kärlek. Det får mig att inse hur still mitt liv stått i flera år. Hur en stor del av den tid i livet då man ska uppleva så mycket bara blivit fylld av ett vakuum och jag frågar mig själv emellanåt hur mycket av det jag kan hinna uppleva även om jag skulle finna kärleken eller få vänner. Det här kan komma över mig ibland bara jag ser/hör om en annan människas liv och inser oceanen av skillnad mellan dennes senaste säg 4-5 år och min tid under samma period.

Kanske är det därför jag fortsätter drömma, på grund av ihåligheten i mitt liv, så gärna jag skulle vilja att den där drömmen var sann samtidigt som den emellanåt får mig att bli ledsen när jag inser naiviteten i den, det orimliga i den men den tillåter mig i alla fall att föreställa mig något bättre, eller inte bara något bättre, något helt underbart. Jag kan vrida och vända på det själv, inse hur korkat det är, samtidigt vet jag precis varför jag fortsätter göra det och varför jag har så svårt att låta bli.

Den senaste veckan, eller något i den stilen, har saknaden efter någon varit starkare än på ett bra tag nu. Jag har lyckats få livet och tiden att flyta på rätt så bra nu ett tag så att den där saknaden i alla fall inte varit allt för stor. Men den senaste veckan har det varit varje dag, och inte bara det, det har varit även när jag hållt mig sysselsatt. Normalt sett brukar det hjälpa att hålla mig sysselsatt, då brukar mina tankar i princip bara vara fokuserade på det (åtminstone för en liten stund). Men den här veckan har det inte varit så, varenda liten sekund jag slappnat av (och det blir rätt så många tillfällen under en dag) så har det börjat dyka upp tankar kring att jag inte har någon, hur gärna jag skulle vilja ha någon, hur det verkar som att alla i omgivningen har någon och hur mycket i deras liv som egentligen kretsar kring den personen.

Oftast gör bara själva närvaron av en tjej jag tycker verkar härlig mig glad, lite naivt på något sätt kanske men jag brukar oftast bli lite smådrömmande om man kan säga så (på ett positivt sätt… om man nu behöver definiera det). Men ibland, som ett par gånger den gångna veckan, så får sådana tjejer mig bara att må dåligt, för de får mig att inse att ”hon skulle aldrig falla för mig, hon skulle aldrig välja mig”. Det slår på något sätt hål på den där underbara känslan, på det där lite drömmande stadiet och gör mig istället mer eller mindre totalt uppgiven.

Nu är det helg och på något sätt kanske man skulle kunna se det som något bra, en chans att ladda batterierna om man säger så. Men jag tror faktiskt det finns en risk att det blir tvärtom. Att nu är jag ledig och har bara ännu mer tid över för mina tankar som i det här skedet inte är så väldigt positiva. Nåväl, framtiden får väl utvisa det..

Hej, hur är det?

juni 5, 2010

Jag har varit inne på det förut, men eftersom jag fortsätter att göra samma fel om och om igen så har jag väl anledning att återkomma till det. Jag kan inte låta bli att höra av mig till personer jag tycker om, skriva någon/några rader. Jag är inte jätteduktig på det heller, egentligen, men jag försöker, och det är så jäkla idiotiskt att jag ens gör det. I nio fall av tio är det jag som tycker om den jag hör av mig till, inte tvärtom.Jag vet inte om det innebär att personen inte alls tycker om mig, om personen inte tycker någonting alls om mig, bara känner att jag är som ingenting, varken bra eller dålig, bara… ingenting, ointressant.

I alla fall så leder det ofta till situationer där jag inte kan låta bli att höra av mig, och sedan… händer inget mer. Jag kan vänta flera dagar, ibland kan jag kolla efter någon/ett par veckor senare bara i fall att. Men självklart gör inte det någon skillnad, jag har inte fått något svar. Många gånger kan jag ana det här redan på förhand, det vore alltså snudd på ingen mening för mig att skriva de där raderna, det gör liksom ingen skillnad, det enda det skapar är en känsla av besvikenhet hos mig när jag inser faktum. När jag inte får något svar. Många gånger är det också ganska logiskt, för om jag inte skriver något under en period, då är det ofta helt tyst, personen i fråga (jag syftar inte på någon speciell, det har hänt mer än en gång så att säga) är aldrig den som tar första initiativet till en kontakt. Det är alltid jag, och alltför ofta med dåligt resultat.

Jag tycker det är så svårt, så jättesvårt. För jag vet hur usel jag är på det här sociala spelet. Jag försöker ofta vara trevlig, försöker vara social (eller ja, någonting i alla fall), men om inte jag gör det så känns det som det alltför ofta bara blir en tystnad, en tomhet. Men det är väl ett bra tecken på att det kanske bara är ensidiga känslor. För vad spelar det för roll om jag tycker om någon om inte den känslan är ömsesidig, det går ju inte att bygga någon vänskap på den ena personns vilja.

Men det gör ont. Det gör ont den där tomheten när man inte försöker och inser att då är det ingen annan som försöker heller, så pass intressant är jag inte. Men det gör minst lika ont när jag trots allt försöker och inser att det gör mer eller mindre alltid ingen skillnad ändå, resultatet blir i slutändan ofta ändå precis detsamma.

Att vara ett monster

november 27, 2009

Efter att ha suttit en lång stund på golvet i någon form av sittande fosterställning med en kudde tryckt hårt mot mitt bröst har jag nu börjat samla mig lite.

Ibland, i vissa fall slår det bara fel. I 49 fall av 50 blir jag glad för en annan människas lycka, men så finns det där enskilda tillfället då jag istället blir helt sänkt av en annan människas lycka. Känslan går till viss del att jämföra med att vara kär i en person och samtidigt se den personen bli kär i någon annan. En person man önskar lycka finner det, men den känsla man själv känner är inte lycka, ofta väldigt långt därifrån.
Ofta när det här enskilda fallet dyker upp som istället gör mig ledsen så har det också här att göra med att personen i fråga har funnit kärlek, men det slår bara fel. Det blir på något sätt istället ett bevis på hur misslyckad jag är, hur jag aldrig upplever eller någonsin fått uppleva kärleken. På något sätt kan jag ibland känna ett samband med en människa som har det svårt och som kanske inte har kärleken i sitt liv för en period, jag kan känna någon form av samhörighet som i ett ögonblick bara kan ryckas undan.

Det är ju förbannat j-a hemskt egentligen, jag kan känna en samhörighet med en människa i den ena situationen, men kan ha svårt att känna lycka med honom/henne när situationen förbättrats, när kärleken dykt upp i deras liv. Men för mig blir det mer av en bild kring mitt eget misslyckande, min oförmåga som människa, hur jag inte klarar av något som varenda övrig människa på den här planeten verkar klara av…. gång på gång på gång.

En annan lustig detalj är att, egentligen har jag ju bara en vän (hon som jag aldrig träffat som bor många många många mil bort), ändå kan jag påverkas på det här viset av människor jag bara har eller har haft sporadisk kontakt med. en jag vet inte, på något sätt finns de ofta väldigt djupt i mitt hjärta, jag antar att något utbytt mail, någon bloggkommentar eller vad det nu än kan vara inte betyder egentligen någonting för en annan människa som har massor med vänner och ett liv fullt av aktivitet.

För min del är det snarare så att den där enstaka kommentaren, det där enstaka mailet… det är hela mitt liv. Snudd på åtminstone. När man inte har så många andra människor att hålla i sitt hjärta så är det nog betydligt enklare att göra just det. Det gör mig på många sätt till en sorglig ursäkt till en människa, men det är en roll jag haft så pass länge nu att jag lärt mig att det är såhär.

Däremot har jag inte lärt mig att hantera det, att hantera ensamheten och besvikelserna… Eller jo, jag har en lösning, en dålig lösning som ofta får en rekyl som gör det värre, men just idag är det ju på sitt sätt ursäktat. Det är fredag. Klockan är ungefär halv fyra på eftermiddagen. Vad jag vill just nu är att hälla upp ett stort glas alkohol med lite högre procenthalt, men jag tror att jag ska försöka hålla mig med det en liten stund i alla fall. Men det hjälper, åtminstone en liten stund innan det blir värre, men kanske är det värt det.

Du

juli 4, 2009

Jag kan verkligen inte få dig ur mina tankar, det är helt jäkla sanslöst.

Det måste ha varit över ett år sedan jag ens hörde något från dig, ändå dyker du upp i mina tankar nästan dagligen. Men lyckas jag så komma in i en period där jag klarar av att fokusera på annat, att få ett litet break från dig i mitt huvud, då inträffar alltid något som ändrar på det. Klockan när jag nu skriver det här är 04:52, jag vaknade alldeles nyss klockan 04:42. Jag drömmer i princip aldrig, det händer någon gång ibland… jag drömde nyss. Det där mailet jag skickade till dig för… ja det måste vara sisådär 9-10 månader sedan, det du aldrig svarade på, nu hade du gjort det, två gånger. Jag läste klart dina svar och när jag så läst dina sista ord så var mina ögon alldeles klaröppna.

Det har gått bra en tid nu i mitt liv, det har inte så mycket att göra med det jag bloggar om här och att det blivit någon förändring i det utan det har med annat att göra. Men något säger mig att när jag vaknar igen (om jag somnar om) så kommer den här helgen spenderas med väldigt välbekanta tankar, och som det har slumpat sig så är jag just den här helgen än mer ensam än jag brukar vara. Jag hade egentligen tänkt att just det skulle vara ganska så skönt, men nu tvivlar jag.

Men du försvinner verkligen aldrig ur mina tankar, det spelar ingen roll om jag försöker få dig att försvinna, om jag bara ignorerar det och försöker leva  vidare som ingenting eller…. Egentligen vill jag kanske inte att du ska försvinna heller, men det är ju så mycket annat jag vill, framförallt i det här fallet, som aldrig kommer hända.

Det känns som jag kan ha en lång dag framför mig när jag vaknar igen.

Singel, en evig singel

januari 24, 2009

Singelskapet börjar bli alltmer påtagligt igen. Jag har lyckats förtränga det förvånansvärt länge nu ett tag. Det känns som alla människor omkring mig lever sina liv i ett tempo jag inte hinner med i, så många som träffar någon, så många som rusar iväg och tar sina liv till nya platåer. Jag kan stå kvar på marken och titta uppåt… jag kommer aldrig hinna ifatt.

Rent mentalt är jag redo för i princip allt med, jag skulle kunna skippa några platåer, för mentalt har jag inget problem med att bo/leva tillsammans med någon, mentalt känner jag mig redo att bli pappa, jag skulle kunna ha delad ekonomi… det finns…. Det finns självklart andra saker som gör många sådana saker mer komplicerade, men rent mentalt har jag inget problem med något av det. Men…. men det är inte riktigt vad jag vill, inte än.

Jag har aldrig haft ett förhållande… det har aldrig funnits någon tjej som ens varit intresserad av mig… jag vill få uppleva ett mer naivt, ungt förhållande innan jag kastar mig in i det där mogna förhållandet. Än en gång, rent mentalt passar säkerligen det mogna förhållandet mig bättre, men allt jag inte upplevt smärtar mig. Jag skulle vilja få uppleva allt det där som jag inte upplevt än… och kanske behöver jag inte ens så mycket tid på mig för det, men, jag vill först ha den typen av lite naivromatiska förhållande som fokuserar på nuet, inte på framtiden. Jag vill kunna insupa allt, jag vill kunna ha en form av enkelhet, en självklarhet… en sorts ologiskhet men som framstår totalt logisk.

Jag ser på omgivningen där allt går så fort, där alla tar vidare steg, men där alla också upplevt precis allt som jag inte fått uppleva… jag känner hur jag än mer bara alieneras, hur jag liksom trycks ifrån det jag försöker sträcka mig emot.

För varje dag som går känns det som omgivningen och jag i allt större utsträckning befinner oss på olika plan, jag blir alltmer ensam och det där med att finna kärleken tycks vara alltmer osannolikt. Jag saknar att ens kunna drömma om kärleken på ett sådant vis att jag åtminstone kunde lura mig själv…

Några av mina senaste inlägg har handlat om känslor för någon specifik som jag hållit inom mig alltför länge. Sedan jag fick känslor för henne har jag inte haft lika starka känslor för någon annan, jag vet inte om jag haft lika starka känslor för någon annan överhuvudtaget. Men då det var ganska länge sedan så har det faktiskt funnits ett fåtal som lyckats fånga mitt intresse, dock endast en som inte bara fångat mitt intresse utan även etsat sig fast i mina tankar.

Det gör ont. Det gör alltid ont, för intresset är alltid obesvarat. Just när jag får känslor för någon så tycker jag om det, hur korkat som helst. Jag tycker om att gå och drömma om någon, tycker om att tänka på en person och bara bli alldeles varm av den tankar som fyller mig. Att ha någon i mina tankar när jag somnar, ha någon som i princip är kvar där innan jag ens hunnit slå upp ögonen…

Hur korkat som helst, för det kommer aldrig hända att någon jag tänker så om kommer tänka samma sak om mig. Mig veterligen har det aldrig funnits någon som tänkt så om mig, hur liten är då inte chansen att någon jag tyckte om skulle tänka så… äh..
Tänk dig att se någon lycklig, som du vill ska vara lycklig, och bara känna hur du brister inuti. Du vet att det alltid var menat att det skulle bli såhär. Jag tror att jag har beskrivit känslan några gånger förut.. jag orkar inte försöka göra det igen..

Jag framstår säkert som patetisk oavsett vem som läser den här bloggen, men jag tror ärligt talat inte det framgår hur patetisk jag är… Kanske är det tur, för då kan även jag låtsas som det regnar.

Inlägget börjar redan spreta åt alla möjliga håll, så jag låter det spreta vidare, jag orkar inte bry mig i hur det ser ut.

Jag är så less på att se på, på att se hela alltet utifrån. På att se alla singlar träffa någon… Eller än jobbigare, på att se förhållanden spricka, se veckor av beklagan, bli veckor av dejtande eller liknande, bli veckor av nyfikenhet… och till slut har det gått några månader och vips har du träffat någon ny, och jag sitter här och undrar om jag kommer dö utan att ha fått uppleva min första kyss… min sista kyss. 99 % träffar någon, förr eller senare. Det kanske spricker, men då träffar du snart någon ny igen.

Jag tycker inte om när den olyckliga kärleken slår mig i huvudet, den blir alltför påtaglig just då. Eftersom jag inte klarar av att kväva mina känslor helt och hållet (även om det vore väldigt smidigt att aldrig behöva vara kär/förälskad/intresserad av/i någon), så är det betydligt enklare när jag kan drömma mig iväg. Jag är så förbannat less på att mina känslor aldrig blir besvarade, på att det aldrig finns någon som har ett intresse för mig… okej om det kanske är omöjligt att bli kär i mig eller älska mig, men ett litet litet intresse?

Jag har faktiskt till och med försökt att bli sedd, och med tanke på mina erfarenheter av att vara en skugga av ingenting så känner jag igen det… Det blir så jäkla misslyckat. Jag kanske försöker lite hårdare, misslyckas än mer, syns aldrig, jag märker att det inte uppskattas att jag försöker, så jag försöker så sakta att lägga ned.

Jag vill inte gå igenomprocessen att få känslor för någon igen. Aldrig mer. Det slutar alltid med mig på den olyckliga sidan av kärleken när jag biter ihop och försöker vara glad då den där lyckliga kärleken slagit till för dig jag är intresserad av… och vem fan försöker jag lura egentligen? Vem skulle någonsin vilja ha mig?

Jag kände nyss en dödslängtan, men nu fylldes jag bara av en känsla att jag äcklar mig själv. Så jävla misslyckad. Jag skulle vilja skriva att jag har lust att göra ”något dumt”, men fan vet om det inte handlar ”något smart” egentligen, den enda som drabbas är jag och skulle någon ens märka det? Svar: Nej.

Gå och lägg dig och gråt dig till sömns nu din loser, det blir inte bättre hur många ord du än skriver.

Inlägget som inte hör hemma

november 25, 2008

Jag funderar ibland vad som gör ondast, även fast jag inte tycker att man ska rangordna känslor. Jag kan likväl inte låta bli att försöka analysera det. En dag som denna blir allt dock väldigt sekundärt. Avsaknaden av vänskap, den mer generella avsaknaden av kärlek.

Det som gör ondast är att tänka på dig. Det har alltid varit på den nivån, något mellan oss har bara existerat i mina tankar. Det som gör så ont som det är idag är dock att jag måste backa bandet väldigt väldigt långt för att komma till en tid då jag kunde drömma om dig och se lyckliga bilder i mitt huvud. En tid då jag kunde bortse från allt det orimliga och leva i mina illusioner, bara drunkna i hur underbar du var och i hur fantastiska framtidsvisioner jag kunde måla upp. Idag kan jag inte ens försöka drömma om något sådant, verkligheten tillåter mig inte det, jag har sett verkligheten i vitögat, om så bara för ett ögonblick. Det räckte trots allt gott och väl för att få mig porta mig från mitt drömrikes allra ljuvligaste domäner.

När jag fylls av de här känslorna, dessa tankar, då gör även avsaknaden av en vän så väldigt ont. Någon att prata med, någons famn att få vara svag i. Det skulle mildra den kortsiktiga smärtan, men frågan är om jag ens kan komma över dig utan att få prata med dig om allt. Jag kan säkerligen förtränga en del, lite halvt få dig att ramla ur minnet (även om det verkat omöjligt de senaste månaderna), men det är inte samma sak som att komma över dig. Det är bara att fly mina känslor. För lyckas jag med det så krävs det bara någon liten grej som påminner mig om dig så sätts allt igång igen.

Ibland är jag till och med så jävla korkad så att jag sätter igång allt på egen hand.

 

 

jag saknar dig

Det tog tid för mig att skicka ett mail till dig där jag berättade.

Jag ville inte förlora dig som vän, så jag höll mina känslor inom mig. Det var år sedan du var min vän nu, och det tog år innan jag klarade av att skicka det där mailet. Jag vet inte hur du reagerade, hur du tänkte, om du svor över mig eller bara suckade och himlade med ögonen åt mig. Jag vet inte för sedan jag tömde mitt hjärta har jag inte hört ett ord från dig. Det har varit betydligt lättare att andas sedan jag gjorde det, men av alla möjliga bemötanden jag kunnat få så var det att bli ignorerad jag var mest rädd för. Jag hade förstått ens de jobbigaste reaktionerna, jag hade förstått om du reagerat negativt på det… och kanske var det just det du gjorde, kanske förstod du att genom att ignorera mig skulle du åsamka mig mer smärta än många ord kan göra.

Men nej, det där sista tror jag inte ens på själv. Det är inte du. Jag kommer nog aldrig få veta, för jag kommer nog aldrig mer få höra från dig. Det gör så ont. Mina tårar faller just nu, men du kommer aldrig få veta.

Jag vågade inte berätta, för jag var rädd att förlora dig som vän, men på grund av mina känslor gled jag ändå ifrån dig, vänskapen rann ut i sanden och när jag skrev mitt mail gjorde jag det för att jag inte trodde att jag hade något att förlora. En chans till kärlek har där aldrig funnits, så den förlorade jag inte, vänskapen började sina för några år sedan, så när jag skickade mailet kändes det inte som jag riskerade den heller.

Men jag inser nu vad jag har förlorat. Hoppet. Finns det något hopp för ens en vänskap mellan oss? Jag tror inte det. Jag ältar en diskussion i mitt huvud som är mellan 2-3 år gammal… kanske hade jag genom att vara ärlig då kunnat förstöra alla mina drömmar om kärlek, men istället räddat en av de vänskaper jag värdesatt högst i mit liv. Den var förhållandevis kort, men ack så vacker.

Om jag känner dig rätt, och det tror jag att jag gör, så tror jag att jag skulle kunna tvinga fram en reaktion hos dig genom att konfrontera dig på något sätt, om jag verkligen vill ha svar. Men det skulle jag aldrig kunna göra. Du har gjort ditt val, du har valt tystnaden, och oavsett hur ont det gör i mig så kan jag inte bryta den… är det det här du vill så är det såhär det får förbli.

Jag saknar att prata med dig så oerhört mycket. Kanske blir känslan än starkare så som jag lever idag när jag i princip inte har någon alls, men jag är tämligen säker på att jag saknat dig oavsett.

Mitt hjärta går sönder, men de delar av det som finns kvar kan fortfarande inte sluta älska dig. Det är en konstig känsla… eller fel, det känns konstigt att uttrycka den när den inte är besvarad. Men den olyckliga delen av kärleken (eller kanske även vänskap) den börjar jag förstå mer och mer.

Det har som sagt blivit lättare att andas sedan jag skickade det där mailet, men det som gör ondast idag är att du fortfarande ockuperar mina tankar dagligen men att alla mina drömmar är slagna i småbitar. Förut kunde jag dagdrömma, precis innan jag skickade mailet fanns du då i mina tankar i princip varje vaken sekund… nu kan jag inte dagdrömma längre. Då finns du bara där i mina tankar som ännu ett misslyckande. Som ännu ett bevis på att min vilja här i livet är ganska ointressant, för den sammanfaller aldrig med andras viljor.

I mitt förra inlägg skrev jag att jag hade målat upp flera scenarion, men att endast två av dessa skrämde mig. Vad som hände är inte särskilt svårt att räkna ut.

Så många scenarion hade jag målat upp, det hade ockuperat mina tankar i timmar och åter timmar i dagar efter dagar, och egentligen började väl de tankarna redan för knappt ett halvår sedan. Jag trodde att jag genom att göra som jag gjorde skulle väcka en stor ångest hos mig själv, ändå kände jag mig tvungen att agera på just det viset. Ingen ångest väcktes. Däremot lyftes en väldig tungd från mina axlar, det kändes väldigt märkligt när mitt agerande gav ett lugn istället för den planerade ångesten. Men redan efter en dag väcktes mina misstankar att ett av de två scenarion jag fruktat skulle inträffa, och för varje dag som gått har misstanken bara bekräftats.

Det blev nästan så fel det kunde bli, ändock blev det när man summerar det hela lite lite plus, lite lite positivt. Men av alla scenarion som kunde inträffa så känns det här som ett väldigt dåligt.

Under de senaste dagarna har jag önskat att jag hade någon sådär nära vän… ofta kan jag önska att jag hade någon att prata med ltie då och då, vare sig det gäller skitsnack eller djupare saker om livet så kan jag känna en lust efter att ha någon som det funkar att prata med. Men just den senaste knappa veckan har det varit lite annorlunda… nu har det handlat om att jag dessutom haft något jag velat delge till någon. Som de flesta kanske känner igen sig i, om något positivt händer eller om något jobbigt inträffar så kan man vilja ha någon att prata med om det, få berätta.

Jag hade velat haft någon sådan att få prata med den senaste veckan… men nu när det snart har gått en vecka så har jag vant mig vid tystnaden återigen.

———————————————————————————————————————-

Idag var det tänkt att jag skulle jag varva ned efter att ha varit den snälla och hjälpsamma killen i princip varje vaken sekund under gårdagen. Just idag kände jag att jag hade ett behov av att få slappna av och få njuta lite… så blev det förstås inte, och omständigheterna gjorde att jag sjönk långt ned. Just i den stunden kände jag mig irriterad på just de där omständigheterna som inte tillät mig att få den lördag jag ville, men nu många timmar senare kan jag utan problem erkänna att så enkelt är det inte. Jag kan inte bara skylla på de där ”omständigheterna”.

Tyvärr sänkte det mig djupt, och jag minns precis när jag var på samma djup senast… det gör mig bara så ledsen när jag befinner mig där, när jag inser vilken verklighet jag befinner mig i… när jag inte ens kan komma åt mina drömmar längre.

Nu inatt har alkoholen fått döva mitt sinne en aning istället… och att döma av de problem jag haft att skriva det här inlägget, även min stavningsförmåga.

Jag vet inte vad mer jag kan/ska skriva egentligen… jag bara önskar att någon fanns där.

Jag tänkte ta itu med det i torsdags, då kom saker emellan. Jag hade tid att ta itu med det i fredags, men då ville jag inte störa din helg. Jag tänkte ta itu med det igår, men då kom det åter saker emellan.

Jag måste snart ta och skjuta mig själv i foten. Jag måste snart våga. Det kan bara leda till tårar, smärta och sorg… det kan även bli värre än så.

Men jag har snart inget val om jag inte vill begrava mig själv i dunklet bara för att ge dig en aning aning mer ljus.

Jag har målat upp de flesta scenarion, det ena jobbigare än det andra, men det finns egentligen bara två saker jag är rädd för.

Det kommer att göra så ont, jag känner det redan nu, men jag tar mig inte runt det här, jag måste ta mig igenom det.

När tystnaden ekar

september 23, 2008

Det gör så ont att se det med egna ögon.

Man måste våga för att förlora… om jag bara kunde låta bli att våga med jämna mellanrum så skulle jag kunna slippa så mycket besvikelse. I jämförelse så är ensamheten the lesser of two evils.

Jag vill minnas att jag har försökt beskriva känslan förut, det är en av de värsta jag vet. Det kan visserligen vara svårt att jämföra olika känslor med varandra, de kan vara jobbiga på så olika sätt. Men den här blir så påtaglig.

Jag vill minnas att jag beskrev känslan som väldigt snarlik när jag fått dödsbud eller andra typer av väldigt jobbiga, alltför verkliga meddelanden. När det känns som kroppen på en gång töms på allt sitt blod, man blir kall, tom och väldigt väldigt svag. Jag tror att somliga skulle beskriva det som att frysa till is, kroppsligt blir man paralyserad, men i huvudet rasar allt samman.

Jag kände så en kort tid efter jag klivit upp, sedan dess har jag gjort allt för att förtränga vad som var anledningen till känslan. Jag har gått omkring och mått dåligt men jag har inte vågat konfrontera den verklighet som blev alltför verklig imorse. Förrän alldeles nyss, samma känsla fyllde mig återigen, dock något mindre kortvarig denna gången, nu följdes den istället av en form av missmod, en hopplöshet, en uppgivenhet…

En känsla av ”inte igen, inte en gång till”.

Trots att jag vetat om det i princip hela tiden så har jag samtidigt insett att jag ändå skulle förtränga det in i det sista. Känslan av att vilja dö har varit väldigt påtaglig idag på ett sätt som det var ett tag sedan jag kände.

Varför blir det bara fel? Varför är jag så ointressant? Så fruktansvärt ointressant. Jag försöker att vara mig själv, men det räcker inte. Jag försöker att vara mig själv men allt jag lyckas bli är en lite lätt grå, lite försiktigt suddig massa i bakgrunden. Försöker jag sätta färg på mig själv så inser jag bara hur otroligt grå jag måste vara. Jag kan anstränga mig för att försöka synas lite lite, om så bara av en enda människa. Men det enda som blir synligt är mitt gråa dunkel, och det är bara jag som ser. I reflektioner från andra människors ögon ser jag vad de ser. När de vandrar genom den skugga jag är funderar jag ibland på om jag existerar på riktigt.

Jag vill tro att jag ser mig själv en aning åtminstone. Jag kanske inte lyser av de starkaste neonljusa färgerna, jag kanske inte ens besitter hela regnbågens register, men jag tycker mig ana vissa färger, jag vill tro att jag inte är sådär grå, sådär osynlig. Ibland är det dock inte utan att jag börjar undra. Spelar min existens verkligen någon roll? Skulle någonting förändras på något sätt om den lilla gråa klicken jag ska föreställa försvann?

Sluta drömma. Nöj dig inte med det minsta du kan få, sikta lägre… det kommer ändå aldrig lyckas.

Sluta drömma. Du drömmer om personer vars färger får regnbågen att framstå som blek och tråkig.

Sluta drömma, snälla jag ber… mig. Sluta drömma om det du aldrig kan få.

Innerst inne, i mina allra djupaste vrår inser jag det ju själv. Där inne ser jag den där gråa människan även jag, jag vill inte tro det själv men… om jag vågade se mig själv i spegeln, se mig själv i ögonen och se vad som reflekterades i dem, så skulle jag inse precis varför jag aldrig någonsin kommer ha en chans. Herregud, hur skulle jag någosnin kunna ens mäta mig med en annan människa? Hur skulle jag någonsin kunna vara intressant i jämförelse med de jag ser dig umgås med?

”Dig” skulle kunna syfta till vemsomhelst egentligen, framförallt om jag ser i backspegeln. Men det gör det inte.

Snälla. Försök inte mer nu, ge bara upp det där nu och isolera dig själv. Du vet precis vad som kommer hända, inget gott kan komma ur det hur gärna du än vill. En vilja löser inte en situation med två viljor, du kommer bara bli besviken, så väldigt väldigt besviken.

Jag kommer bli så besviken.

Det är något mer jag vill skriva inatt, men orden finner mig inte.

Jag vandrar i gränslandet mellan en drömvärld och ett nu där jag inte riktigt får grepp om varken det ena eller det andra, och egentligen vet jag inte om jag vill ha grepp om något av det. Inget djupt drömmande, ingen direkt klar verklighetsnärvaro. Men så fort verkligheten bara blir lite för påtaglig så gör det så ont.

Jag har försökt så många gånger, men jag vet ärligt talat inte om jag med ord kan beskriva hur gärna jag skulle vilja få uppleva kärleken. Jag har sänkt ribban många många gånger, kanske nöja mig med att bara få uppleva kärleken under en kort tid, säg ett kort förhållande som raseras ganska snabbt men där jag ändå fick uppleva hur det är att vara tillsammans med någon… eller kanske bara ha någon som är intresserad av mig som jag också är lite intresserad av, något som kanske pågår i form av några dejter där åtminstone en spänning, en form av ovisshet hålls vid liv även om det ebbar ut i ingenting. Eller, dejter… tänk att ens få uppleva en enda dejt någongång. Å andra sidan tror jag att just dejtande inte vore något för mig, tror jag skulle vara ganska dålig på det och att det skulle bli rätt så obekvämt för båda parter… om det inte var med någon jag kände vill säga (vilket väl borde inkludera ungefär 0 personer).

Eller tänk att någon gång få veta hur det är att ligga och mysa i en soffa och se på något dåligt tv-program… tänk att få somna tätt intill någon, tänk att någon gång, någonsin få uppleva hur det är att kyssas. Tänk att någong gång få en komplimang från någon som har ett helt annat avseende än de där kommentarerna om min fina insida… suck…

Tänk om någon jag var intresserad av, någon gång, visade ens minsta lilla intresse för mig… jag undrar hur det är att vara eftertraktad på det viset?

Tänk vad underbart, att bli sedd, uppskattad… älskad, för den man är. Bara någon gång i alla fall.

Ibland känner jag bara att jag skulle vilja dö… det är i ärlighetens namn ganska långt ifrån att jag ska göra något åt det själv, jag vill dö, men det har inte gått så långt att jag vill ta tag i det för egen hand (det var ganska längesedan jag var så djupt ned). Men när jag inser att… vem f-n försöker jag lura? Kommer det någonsin hända? Vad har jag att erbjuda? En fin insida? Det räcker inte, jag räcker inte.. en jävla nolla är vad jag är, en naiv drömmande nolla. Skulle någon ens vara intresserad av att offra ens en kort period av sitt liv på mig på det viset?

Skulle kärleken vara till för mig? Det finns bara en människa jag kan försöka lura, och bevisligen är jag inte särskilt duktig på att lura mig själv. Tårarna är mitt nattliga sällskap. Vill jag ha sällskap i min säng så är det bara att gå och lägga sig på en gång, då kommer tårarna som just nu faller nedför mina kinder att snällt stanna på min kudde. Då kommer jag att ha ett sängsällskap.

Klockan är närmare tre än två. Jag har ingen lust att gå och lägga mig, jag har lust att göra något dumt. Jag är bara så jävla less på allt det här.

MEN VEM FAN BRYR SIG?

Jag skulle vilja avsluta med något i stil med ”inte ens jag bryr mig längre”….. Men läs inlägget igen kära Virulence, verkar det som du inte bryr dig?

Men hur länge är det meningen att man ska orka?

Ibland hatar jag verkligen att dagdrömma, eller egentligen tycker jag om det men det är väl just det som är problemet. Jag drömmer så orealistiska drömmar, om det mesta, trycker bort den verklighet som är alltför nära och som jag inte vill vara del av. Jag finns i nuet så länge nuet handlar om något annat än mitt liv, däremellan flyr jag in i min drömvärld, jag drömmer om hon jag inte kan få (hon måste i det här fallet inte vara någon specifik tjej egentligen även om det oftast är det… läs meningen igen och se hur dum den låter, men jag vet vad jag menar), jag kan drömma om en stor summa pengar som skulle kunna vända helt uppochned på mitt liv, drömma om svunna tider när saker var så mycket enklare jag kan drömma om…

Eller, drömmer jag någonsin om vänskap? Vänskap är så svårdefinierat när man ska drömma om det. Eller när jag ska drömma om det. Jag kan drömma om vad jag minns, en sådan där härligt stöttande kram, fina ord… ja alltså i textform, jag vet precis hur det känns att läsa ”kram”… Sedan får jag föreställa mig hur det egentligen skulle vara, och med tanke på vem jag själv är så skulle nog situationen i verkligheten bli sådär osäker och….. konstig…

Men inte i min drömvärld, där kan jag försöka föreställa mig hur det skulle vara.

Också mina drömmar om kärleken. I de stunder förnuftet får tag i mig går mitt hjärta sönder, visserligen bara i små små bitar, men det handlar om en tidsfråga innan det smulas sönder totalt. Mitt förnuft vet att hjärtat drömmer om något som aldrig kommer hända (det gör alltid hjärtat i sådana här fall, det har förnuftet lärt sig), när det väl går upp för hjärtat (ännu en gång) så gör det så ont. Helt sanslöst, mitt hjärta insåg det en kort stund men lyckades sedan förtränga det och låtsas nu som ingenting, det bara drömmer vidare, alltmedan förnuftet bara himlar med ögonen och funderar hur de där smulorna hjärtat lämnar efter sig ska plockas upp den här gången då.

Jag är inte säker på hur länge till jag är ledig, men jag börjar i alla fall inse att ledigheten snart är slut. Jag har i alla fall insett att än så länge så har jag, om jag bortser från min familj, inte träffat någon människa alls, inte ens genom något måste eller så (eller ja, det vore väl det naturliga, att någon vore tvungen men..), men det gör mig lite ledsen emellanåt… och ledsen blir jag sällan, de känslor som drabbar mig är oftast starkare än så… Men av just den anledningen tycker jag inte riktigt om det, jag kan ofta hantera de där tyngre sakerna, men ledsamheten är svårare. Jag blir i alla fall ledsen för nu har det gått ungefär en och en halv månad och, den enda som jag har/har haft kontakt med är hon jag varit inne på någon gång förut, som bor ungefär 100 mil bort. Det sällskap jag haft nu i 45-50 dagar är en sådan där klocka som tickar så jag hör det även nu när tangenterna smattrar.. En tystnad som förtydligas av det där ständiga tickandet.

… och precis nu insåg jag att genom att skriva det här inlägget så spräckte jag precis alla bubblor mina drömmar blåst upp, kvar är den verklighet jag lever i… det är ingen vidare verklighet.

Jag skulle vilja skriva något annat men inlägget är redan så långt och, det är tankar som följt mig några år så det är inget jag direkt behöver skriva av mig på samma sätt som mer ”färska” (behöver inte betyda nya) tankar. Men med den här lilla noteringen påminner jag i alla fall mig själv om det.

Jag kan hantera att må riktigt dåligt, kan hantera en natt fylld av tårar och den smärta som följer med det, och jag kan hantera att jag aldrig har någon att prata med om det. Jag kanske inte kan hantera det så jättebra, och oavsett hur jag hanterar det så är det alltid jobbigt, väldigt väldigt jobbigt.

Men det här… det gör så direkt ont. Det får mig att känna mig så maktlös, så hjälplös… och framförallt får jag en känsla av inte en gång till.

Det går alltid fel, aldrig att det lyckas på något sätt, inte ens så jag någon gång kan få tro att det lyckas. Jag kan inte låta bli att hoppas, det är det ena jag vill, jag kan inte låta bli att önska… trots att jag innerst inne hela tiden vetat att jag drömt om en omöjlighet, som alltid.

 

Det blir bara fel jämt. Jag hatar mitt hjärta, jag hatar det, och jag hatar att jag måste vara den jag är, så förbannat misslyckad, jag drömmer drömmar som blir så orealistiska på grund av den jag är…

 

Får jag känslor för någon så slutar det alltid med att jag måste vara glad för dig när du träffar någon ny (alltid, det finns inga undantag, inte ens för korta perioder och inte ens så jag kan lura mig själv på något vis). Innerst inne vill jag att den jag får känslor för ska vara lycklig… men innerst inne vill jag vara lycklig jag med… och i ärlighetens namn… den lycka jag drömmer om får ni uppleva i omgångar de flesta av er ändå… Det är inte lätt att gå omkring och drömma om någon, om att vara tillsammans med någon, och sedan på en gång bara slå om och vara lycklig för hennes skull när hon väl träffar någon. En gång kanske det fungerar lite hjälpligt… men när det händer en andra gång.. en tredje…. helt enkelt när det är den enda sidan av kärleken jag får uppleva, den olyckliga.

Jag hatar det här, och jag hatar att alltid vara ensammen med det.

Jag blir bara mer och mer ensam för varje dag som går, ibland försöker jag vara mig själv men det känns alltid som det blir fel… jag är för mycket, är för lite… allt blir fel och vad jag än gör upskattas inte… Jag försöker hitta en balans, vad som inte är för mycket, inte är för lite… men ju mer ensam jag blir desto svårare blir det där att ta reda på vart gränserna går..

Ibland känns det som jag… äh skitsamma.

Jag har en klump i halsen, den har varit där ett tag nu. Tårarna får söva mig inatt, kanske lika bra så, för sova har jag haft svårt att göra på slutet. (som om någon egentligen brydde sig)

Just one of those days

juni 15, 2008

Det är i stunder som denna som jag skulle vilja ha en nära… vän? Jo så är det väl det heter…

Jag kan inte ens börja förklara hur ont det gör när min dröm gått i kras på grund av att din dröm slagit in. Samtidigt älskar jag dig för mycket för att missunna dig något av det, du förtjänar bara det bästa, och jag är inte det bästa. Bara det lilla jag fått ta del av det säger mig att det är så äkta, det har du indirekt berättat för mig.

Men vetskapen av att du är lycklig, och vetskapen av att jag trots allt verkligen unnar dig allt det där, torkar inte bort de tårar som rinner nedför mina kinder. Den här dagen känns tom redan innan den egentligen börjat.