.

mars 26, 2008

Tårarna gjorde mig sällskap idag för första gången på vad som kändes som en väldigt lång tid. Efter en liten snabbkoll insåg jag att det var ungefär en månad sedan, av mer eller mindre samma anledning som för en stund sedan. Likgiltigheten har bytts ut mot en nedåtgående spiral fylld av uppgivenhet, hopplöshet och mörka tankar. För någon vecka sedan var det bara några enstaka gånger tankarna vandrade iväg i fel spår, eller är det kanske rätt spår…

Men nu börjar det bli så att varje gång en stund fylls av ett lugn, min hjärna och mina tankar fylls med ro och jag börjar slappna av, så dyker de upp igen. De där tankarna som får mig att inse att det finns väldigt lite att leva för egentligen och att det är jäkligt korkat att varken kämpa för livet eller försöka hålla fast vid det men ändå fortsätta leva. Det enda jag skulle kunna kämpa för är hoppet, men hoppet ser jag inte som min bästa vän.

Jag tycker inte om det här, det påminner lite för mycket om den tid för ett par år sedan då jag mådde som allra sämst, då jag var på den djupaste botten jag hittills plaskat omkring på. Även den gången började det på ett liknande sätt rent känslomässigt, även den gången började det med att jag bit för bit plockade sönder det lilla som fanns kvar av mig. Skillnaden skulle då vara att den här gången är jag medveten om det (förutsatt att det fortsätter såhär, det kan ju faktiskt på något magiskt sätt ordna sig…), alltså skulle jag kunna agera, alltså skulle jag kunna försöka sätta stopp för det redan nu.

Men jag vet inte, varför skulle jag det? Varför skulle jag vilja reda ut den här situationen? Varför skulle jag vilja kämpa hårt för att se till att få näsan ovanför vattenytan… för att sedan inse att högre än så kommer jag inte? Än så länge kan det inträffa mycket, och som jag varit inne på tidigare, det krävs inte mycket för att vända saker och ting åt rätt håll… å andra sidan inte heller för att vända det åt fel håll, men jag tror inte det gör så mycket skada just nu. Det skulle bara bli en liten knuff nedför en backe som redan lutar nedåt.

Jo jag vet, jag är misslyckad, jag är inget annat än en börda, en jobbig böld. Jag förstår att du, ni, alla… vem som helst, inte står ut särskilt länge. Mitt trogna sällskap är, och får helt enkelt vara, mina mörkare tankar, tillsammans kan vi nog se till att ni ska slippa mig, få mig att sluta in mig i mig själv så jag inte ska behöva gå ut över en annan människa någon gång igen. Den där förbannade jävla snälla killen. Snäll mot alla utom sig själv, och sig själv blir han inte av med… eller… kanske ändå..

Det är lite komiskt.. två stycken reagerade på de där orden, de där orden om hur markant min osynlighet egentligen är, och skulle vara, i verkliga livet jämfört med såhär, förmedlat via en datorskärm. Båda två målade mig strax därefter med en genomskinlig färg. Jag klandrar dem inte, jag kan förstå dem, men besviken.. eller snarare ledsen, det blir jag ändå. För jag v i l l inte vara osynlig. Och nej, jag gör inte allt jag kan för att inte vara osynlig, men heller ej tvärtom, jag försöker faktiskt vara lite synlig, kanske inte så väldigt bra, men jag försöker.. det går bara rent åt… med det..

Jag har redan börjat se tendenser, just för ögonblicket är jag synlig, men jag kan nästan slå vad, (om pengar.. inte bara säga det..) om att jag inom en inte alltför lång framtid kommer vara målad med samma osynlighetsfärg.

Om du inte vill veta av mig, gör inte det då… fyll mig inte med hopp, det gör bara saken värre.

Glad Påsk

mars 24, 2008

Den här påskhelgen vill jag bara se till att förtränga så snabbt som möjligt. För en gångs skull har det visserligen varit en självvald ensamhet jag befunnit mig i, jag hade möjligheten att fira påsk med familjen men avstod, och det känns som rätt val trots allt. Den jobbiga ensamheten har inte med det att göra, den jobbiga ensamheten har snarare att göra med all frånvaro av kontakt från någon annan. Den där väggklockans tickande jag hör nu när jag slutar skriva är det sällskap jag fått nöja mig med den här helgen.

Det hade inte behövts mycket.. lite elektronisk kontakt med rätt person hade kunnat lysa upp en lite grå och tråkig helg.. men men, det är svårt med sånt om den viljan inte är ömsesidig, då är det bättre att sitta och lyssna på den där klockan istället, inte lägga över min ensamhet på någon annans ansvar, bättre jag håller den för mig själv i så stor utsträckning det går. Hade verkligen velat ha någon att prata med den här helgen.. någon sådär lättsam att prata med..

Jag undrar om problemet är att jag själv inte är lättsam att prata med.. Kanske måste jag falla in i den där rollen där jag är den artiga, trevliga, roliga och lättsamma för att folk ska kunna prata med mig. Men dagar som denna, dagar som de jag spenderat den här helgen med så känns det så dumt att vara sån.. att vara den där trevliga, skämtsamma.. det känns så fejkat.

Normalt sett har jag inget problem att trycka undan mina känslor, jag kan må dåligt men samtidigt vara skämtsam och trevlig utan att det behöver vara fejkat, jag klarar av att tränga undan mina känslor.. normalt sett… men så kommer det perioder, som nu, då det bara känns så fel att vara den där.. lättsamma.. det känns som jag lika gärna skulle kunna säga ”cykelpump”..

Min dödslängtan har börjat smyga sig tillbaka.. inte så farligt än så länge, men den kommer och går.. blir sakta men säkert lite intensivare.

Det känns inte bra, det har börjat gå utför igen. Än så länge har det inte gått utför så kraftigt, men sakta men säkert, det blir mer och mer jobbiga tankar. I början av veckan satt jag på två bussresor och målade upp jobbiga bilder i mitt huvud, tänkte jobbiga tankar, samma alldeles nyss, liggandes på soffan. Självklart har det varit mer men, lite småtankar här och där kan jag leva med, när det istället blir en period som bryter ned mig mot en bristningsgräns, då är det desto svårare, och som sagt, än så länge känns det bara som det är början, än så länge går det ganska sakta utför och jag har helt klart en bit att falla.. trots att mina ögon säkerligen glänser för tillfället.

Jag kan göra saker som ger mig tillfällig energi än så länge, men jag skulle göra dem i min ensamhet och det skulle som sagt bara vara en tillfällig lösning. Jag behöver inte något som ger mig energi, jag behöver någon som gör detsamma. Så ohyggligt svårt är det att finna sådana personer.. eller fel, det finns ju många sådana personer, men det är desto svårare att få tag i dem. Den skugga som jag är greppar mest bara luft om jag sträcker ut handen.

Jag kanske tar och skjuter mig i foten istället för att se hur det känns… återstår att se om jag är så dum, det skulle inte förvåna mig.

Ibland kan jag känna en avsaknad av att ha någon att… vad ska jag säga… identifiera mig med? … Äh, det låter så dumt, låter fel, men jag skulle vilja ha någon som jag kände var som mig, så jag slapp känna mig ensam om att vara som jag är, ensam om den här sortens ensamhet. För att finna människor som upplever en jobbig ensamhet, att finna människor som är ganska lika mig på olika sätt, det går… men ju mer jag skrapar bort från ytan, desto mer ser jag olikheter.

Ibland kan jag känna så.. men jag undrar om det helt enkelt inte bara är så att jag saknar någon som förstod.. Någon som förstod och orkade lyssna åtminstone lite lite. Saksamma om det skulle vara herr eller fru Perfekt, saksamma om det skulle vara farbror eller fröken… Inte-lika-perfekt, skulle personen i fråga bara lyssna och förstå någorlunda så tror jag att det skulle hjälpa väldigt väldigt mycket. Att bara ha någon att prata med lite, någon som inte dömde.. eller rättare sagt någon som inte lät så fördömande… För jag förstår, tro mig, att folk menar väl med de flesta orden de säger, men ”ryck upp dig” kommentarer och ”ta tag i ditt liv” kommentarer, de hjälper inte ett dugg, rakt tvärtom, lägger en liten extra vikt på redan tyngda axlar.

Men någon som lyssnade…

Jag sitter och ser på, lycka, förtvivlan, glädje, sorg, hopp, jag ser en verklighet där jag inte finns, men hur kan jag isåfall se något överhuvudtaget? Är jag kanske i helvetet? Får jag se allt det underbara livet har att erbjuda utan att egentligen inte ha någon chans att någonsin få uppleva det?

Stöter jag på dig som människa så kommer du se mig en bråkdels sekund, sedan kommer du ta ett steg vidare, redan då är jag borttynad, en lite artig hej-hur-är-det-jag-bryr-mig-inte-egentligen-hälsning kanske jag kan få. Sedan tar du ett steg till, och jag är borta. Egentligen är jag osynlig under hela den perioden, du ser mig aldrig egentligen, jag bara råkar komma ivägen, har du tur så lyckas du gå igenom mig, då behöver du inte ens hälsa. Den snälla killen är lite jobbig, han är lite osäker också, sånt är hemskt, det vill man inte vara med om.

Här skulle det stå ett stycke som beskrev hur sorglig jag är, men jag stryker det istället.

Jag skrev ett mail.. faktiskt förra lördagen. Men jag skickade det aldrig, skrev ett ganska långt mail som jag sedan sparade som utkast.

Jag vill så gärna skicka det mailet, för min egen skull, vill så gärna förmedla de orden, vill så gärna få det ur mig, jag känner att jagbehöver få berätta, oavsett hur du reagerar.. för hur du än reagerar så är det ett steg i någon riktning för mig, istället för att jag ska stå på ett och samma ställe och trampa mig djupare ned i gyttjan. För mig skulle det vara bra att skicka iväg det, för mig skulle det vara nyttigt att få höra dina ord, oavsett vad det är för ord, även en brutal sanning vore skön att få, att få veta. Men hur skulle du reagera? Den enda anledningen till att jag inte skickat det där mailet är att jag inte velat vara en börda för dig, störa din härliga vardag, vara ett irritationsmoment. Det kommer troligtvis att rinna av dig likt vatten på en gås ganska snabbt… men, troligtvis är det här inte alls vad du behöver just nu.

För min egen skull så vill jag verkligen skicka det där mailet, jag tänker på dig nästan varje vaken sekund, det börjar gå ut över lite väl mycket. Saker under vardagarna som skulle kräva min koncentration, mitt fokus får bara en del av det, kan inte sluta t’nka på dig.. Nu i veckan drömde jag till och med om dig.. jag som aldrig brukar drömma, och att jag dessutom drömde om dig.. hur gick det till?

Jag vill så gärna skicka det där mailet för min skull men.. Men jag vill så gärna låta dig vara där i din lycka med, låta dig få må bra och vara bekymmersfri, inte rubba din vardag när den är så fin.. även om det skulle vara så att det skulle rinna av dig ganska snabbt. För tillfället känns det som priset för det är min egen lycka, jag går sönder lite lite dag för dag, misshandlad av mina egna tankar.

Jag skulle bara vilja berätta, få berättat för mig, skulle behöva tankar och svar för att ens ta ett steg vidare åt något håll, jag tror verkligen jag behöver det här.

Men det tror vet jag att du inte gör.