When? Huh? What day?

mars 27, 2013

Livet fortsätter på den inslagna vägen, vissa dagar går jag sönder inombords, andra är värre. Känslorna pendlar väldigt mycket fram och tillbaka, inte direkt upp och ned, utan snarare fram och tillbaka mellan många olika känslor. Jag tycker verkligen inte om att leva just nu, bara att vakna på morgonen är jobbigt. Jag brukar tycka om att ligga och dra mig lite, ta det lugnt på morgonen, nu är huvudet fyllt av jobbiga tankar direkt jag slår upp ögonen, och på morgonen framförallt har jag väldigt dålig ork att hålla de där tankarna borta.

Jag önskar jag kunde backa klockan och stanna tiden när allt var bra. Aldrig låta tiden ticka igen, bara vara fast i en naiv loop när jag trodde på något. För det är klart att jag skulle landa i det här, klart att det skulle bli såhär, egentligen är det väl fullt naturligt att jag skulle bli ensam, bortvald. Det är ju inte det som är det konstiga, tvärtom, det konstiga är ju att jag faktiskt började tro på motsatsen, att jag faktiskt trodde för mig själv att det kunde vara på något annat sätt.

Jag hatar mig själv så för att jag var naiv nog att börja hoppas, att tycka om det… jag vet och förstår att det har att göra med hur gärna jag vill att det ska vara så, att jag vill det så sjukt intensivt så att jag helt enkelt inte kan göra något annat än bara känna på det viset, att jag inte kan låta bli att tro på saker och ting trots att jag vet hur det funkar när det kommer till mig.

 

Något jag tänkt mycket på de senaste dagarna är att under tiden jag bloggat, och då kanske jag främst menar även den tid jag bloggade innan den här bloggen, min andra blogg, så har jag kommit i kontakt med många människor, än fler på den förra bloggen. Lite för ofta för att det ska kännas bra så har det funkat ungefär såhär. Jag bloggar om något som känns jobbigt, en person som också tycker att något känns jobbigt känner igen sig och kommenterar. Kanske växer det fram en vänskap, men så helt plötsligt så börjar den där personen må bättre, då är det som att jag inte behövs längre.

Ibland har det varit ganska uppenbart, och jag tror egentligen aldrig att det varit något planerat eller utstuderat, däremot har det hänt alldeles för många gånger för att det bara ska kännas som en slump… men det får mig att känna mig ganska betydelselös. Ungefär som ett verktyg man kan använda när man själv mår dåligt och sedan bara lämna och gå vidare när det känns bättre… det känns som det där jag trodde var på riktigt… det var bara på riktigt så länge motparten behövde det. För mig var det något jag hoppades mer på, men vad jag vill spelar ingen roll. Vad jag vill har väl aldrig spelat någon roll egentligen.

En annan sak jag tänkt på var den där tisdagen för tre veckor sedan när jag bloggade igen. Dagen efter den där hemska dagen. Jag mådde väldigt dåligt den tisdagen, men jag snubblade över ord som var skrivna för några månader sedan, ord kanske skrivna lite i oförstånd. Nu, såhär x antal månader senare så blev det verkligen ödets ironi, det var nog enda gången väl hemma den dagen som jag drog på smilbanden. Mitt i all tragik så blev det faktiskt lite komiskt, ödets ironi på ett tragikomiskt sett som fick det att kännas som någon högre makt bara lite retsamt ville räcka långfingret.

Så länge jag andas kommer jag nog aldrig lära mig vissa saker…

Ledighet

juni 29, 2012

Om jag ska vara helt ärlig har jag faktiskt inte varit helt säker på hur det verkligen känns att snart få vara ledig, har jag sett fram emot det, varit orolig över det, känt mig likgiltig över det? Jag har svarat det standardmässiga om hur skönt det ska bli, men hur har det egentligen känts? Det kanske inte har känts så mycket alls, men nu är dagen kommen… och det känns inte så bra. Det känns som min ensamhet i dag befästes ytterligare lite, och sedan gick jag hem, lämnade en stor tomhet bakom mig, nu är det i mångt och mycket bara… jag. Det behöver inte betyda att den här ledigheten kommer vara jobbig, ofta kan jag ändå lyckas sysselsätta mig på något vis så att tiden i alla fall går… men just nu känns det bara jobbigt, ensamt, ödsligt..

Det finns många aspekter med ledighet jag tycker om, även om jag inte gör så mycket under den, men just såhär, vid längre ledigheter än bara säg en långhelg så kan det lätt bli så, att jag fylls av en känsla av tomhet.

Mitt jobb är trots allt en av få saker (lite större/mer betydande saker) i mitt liv som känns bra. Det är kanske den enda plats jag egentligen träffar människor på. När jag väl kommer hem sedan så blir det lätt väldigt tyst. Det kan gå ett antal veckor mellan sms som dyker upp i mobilen (som dessutom kan vara reklam), telefonen ringer i och för sig då och då, men till 95% är det telefonförsäljare eller liknande, och då låter jag bli att svara, så man kan egentligen se den som tyst även den.

Jag vet inte vart jag vill komma egentligen. Det framgår nog redan av inlägget, jag är ledig, det känns inte sådär jättebra (än, det ka bli bättre) och det känns väldigt… tomt.

I dreamed a dream

juni 2, 2012

Igår var jag ute med några kollegor på kvällen. Jag hade inbillat mig att det skulle vara bra, och fått det påtalat av en av kollegorna.

Apropå det, innan jag fortsätter. De gångna två veckorna har inneburit två små segrar (kanske med betoning på små, men skitsamma). Den senaste tiden har jag ju anat att den där tjejen jag fått känslor för på jobbet har träffat någon, vilket gjort att jag inte mått så bra. Jag berättade för två av mina kollegor att jag mådde ”sådär”… och även om jag lindade in det och försökte få det att låta bättre än det var (jag fattar inte varför jag måste ursäkta mig med sånt… som att jag stör någon annan med att jag inte mår bra). Men det var nog första gången, i hela mitt liv som jag sa till någon annan (utanför Internetverkligheten) att jag inte mådde bra/ok.. Och mina två kollegor har varit så snälla, så fina. De vågar inte riktigt fråga vad det handlar om, och jag vågar inte samla mig mod att berätta (även om jag vill), men de har varit så snälla.

I alla fall, den ena av de här kollegorna tyckte det kunde vara en bra idé just därför att jag följde med ut igår vilket jag också kände. Det fanns dock en liten risk med det, även hon jag fått känslor för skulle följa med. Slumpen gjorde så att vi hamnade på samma hörn, och där fick jag det också bekräftat, i ett samtal med just den kollega som tyckte jag skulle följa med ut så berättade hon att hon träffat någon, att det kändes så bra… och jag gick sönder inombords.

Hon gick lite tidigare, vilket gjorde att jag kunde fokusera på lite annat under kvällen, men när jag begav mig hemåt, när jag väl kommit hem, och nu i dag när jag vaknat upp, så känns det verkligen inte bra. Jag är väldigt ledsen över det här specifikt, att jag tycker om henne så mycket, att jag blir så glad av henne, att hon får mig att må så bra, men även i viss mån över att det alltid blir såhär, att jag aldrig får lyckas, aldrig får uppleva kärleken. Men det är faktiskt mest en parentes just nu, alla tidigare misslyckanden, det är det här specifika misslyckandet som gör så ont just nu.

Det är inget konstigt egentligen… så underbara tjejer, också… jag? Det är klart det aldrig är menat att funka… men det gör mig ledsen.

Långhelg, ledig från onsdag kväll till måndag morgon. Väldigt skönt på sitt sätt, lite lätt ångestladdat såhär i efterhand. När jag kom hem i onsdags kväll låste jag dörren, jag har inte låst upp den än. Jag har alltså spenderat varenda minut av den här långhelgen i min lägenhet. Egentligen är det inget oväntat med det, det är en ganska bra avspegling av hur mitt liv ser ut. Den fritid jag har spenderar jag för mig själv och försöker sysselsätta mig med saker som får tiden att gå.

Men det blir också väldigt påtagligt hur torftigt liv jag lever. Att höra/se/läsa om saker som folk gör, det måste inte vara något avancerat, middag med vänner, myskväll med familjen, dejt eller vad det nu än kan vara. Det hade säkert funnits ett par alternativ för mig, men inte som jag själv skulle vilja göra. Att spendera långhelgen instängd i min lägenhet med min ensamhet blev the lesser of two evils så att säga. Vilket är mer dramatiskt än det låter, jag har ingenting emot att se på tv, sitta vid datorn eller pyssla med något annat här hemma… det är mest efteråt det ger en rätt tom känsla. Som att det inte har gett så mycket, som att det varit ett tidsfördriv omöjligt att dela med någon annan som någon form av upplevelse.

Det är skönt att vara ledig, jag bara önskar jag hade någon att spendera ledigheten med… ibland i alla fall.

Den här dagen har inte varit bra, på vissa sätt kanske den egentligen har det, men den har gjort mig väldigt deppig. Föregående inlägg beskrev mer av ett misslyckande, ett misslyckande som jag blev less över. I dag är det snarlikt, bara det att mitt misslyckade väsen lett till att jag känner mig väldigt deppig över allt. Misslyckad, än mer missanpassad och bara totalt hopplös. Som om jag aldrig någonsin kommer lyckas riktigt… framförallt när det gäller kärleken.

I dag är en sådan dag då jag skulle vilja gråta, men på något sätt har jag gått tillbaka till den jag var tidigare, innan jag började må dåligt. Han som aldrig grät. Det är lustigt hur jag gick från det till att gråta varje dag i… ja jag vet inte, ett halvår? Till att gråta mer och mer sällan, för att nu i princip vara tillbaka där jag började. Jag kan gråta till en sorglig film eller liknande, men mitt eget liv, mitt mående och mina misslyckanden, det gråter jag sällan över nuförtiden. Ibland kan jag önska att jag hade lättare för det, att jag fick släppa ut känslorna.

Oavsett de fina kommentarerna till förra inlägget (tack än en gång) så är det svårt att inte återgå till precis sådana tankar, eller värre, efter den här dagen. Ibland känns det bara som jag skulle vilja ge upp, helt och hållet. Ibland kan jag verkligen inte se orsaker att fortsätta försöka, att fortsätta leva.

Ibland känns allt bara så meningslöst, poänglöst, betydelselöst… det var faktiskt länge sedan jag kände mig såhär deppig, då såhär (syftar alltså inte bara till det ovan, utan även sånt jag inte skriver ut) mörka tankar hälsade på mig.

Jag skrev för något inlägg sedan om det faktum att det faktiskt nu dykt upp en tjej som fångat mitt intresse lite extra (utöver de två som det annars varit under de senaste 5-6 åren). Vi jobbar på samma ställe, men det är inte alltid helt enkelt att träffa alla på jobbet, hon är inget undantag, och det känns som det bara går sämre och sämre när jag väl gör det. I början gick det ganska bra att i alla fall utbyta diverse artighetsfraser och kanske få dem lite längre än bara korta artighetssvar.

På mitt jobb går det att se någorlunda när folk har luncher och eventuellt när folk har fika, så många håller lite koll på det där för att t.ex. kunna planera det gemensamt om det passar väl in med någon man vill fika/luncha med. I dag såg jag att jag på eftermiddagen kunde ta fika när tjejen ovan troligtvis också skulle ha eftermiddagsfika. Jag gick dit lite tidigare, mest bara för jag inte vill missa en sekund av henne, jag hade inte ens sett henne på ganska många dagar. Mycket riktigt tog hon sitt fika då.

Vi var ungefär 4-5 personer i fikarummet och under de 20 minuter vi spenderade samtidigt (alltså jag och hon), och under den tiden sade jag nog kanske 3-4 ord i stil med ”ja”, ”mm”… och inte som ett direkt svar till henne, utan mer som ett medhåll till de diskussioner övriga i fikarummet hade (inklusive hon).
Ibland tycker jag inte det är så konstigt att jag aldrig träffar någon och aldrig har gjort det. Vem skulle bli intresserad av mig? Vad gör mig intressant? Ingenting? När jag lyssnar på diskussioner om egentligen ingenting i tjugo minuter förstår jag hur socialt missanpassad jag egentligen är. Samtidigt förstår jag inte varför det kan gå så bra ibland, varför vissa faktiskt kan verka tycka om mig? Varför faktiskt ganska många verkar uppskatta mig, bara kanske aldrig sådär mycket så att det handlar om vänskap/kärlek…

Ibland förstår jag inte heller varför jag inte kan prata med en tjej som verkar vara så fin. Varför alla ord måste vara så perfekta, varför jag måste anstränga mig så otroligt hårt ens för att komma på en dålig fråga att ställa. Varför det kan gå halvhjälpligt om det bara är jag och hon, men om en enda annan person dyker upp så kan jag inte säga ett ord… till någon av dem.

Det är fint att gå omkring och tycka om någon, men det leder alltid till någon sorts självförakt och hat över någon sorts vetskap om att det aldrig kommer att hända, över att återigen i sonom tid få se en människa man tycker om så mycket finna någon annan.

Många gånger känns det bara så hopplöst… som att det verkligen inte finns någon chans för mig att få tjejer som de tre senaste jag fallit för, inte i det här universumet.

Jag är inne i en period nu (igen) där kärleken känns jobbig. Det går i vågor det där, i min naiva bubbla när jag inte tillåter mig själv analysera saker och ting kan jag faktiskt tycka om att ha känslor för någon. Det kanske låter alldeles självklart att det är en positiv känsla att ha känslor för en annan människa, men när de aldrig någonsin varit besvarade, då finns det många ångestkänslor som kan följa med kärleken. Ungefär som det varit nu senaste dagarna, senaste veckan.

Det finns två tjejer jag haft väldigt starka känslor för de senaste 5-6 åren, båda har jag skrivit om i den här bloggen och gör det även fortfarande ibland (dels för att de kan dyka upp i mina drömmar eller bara mina tankar närsomhelst… men även för att jag inte vet hur man kommer över någon, jag har fortfarande känslor för dem), men det finns faktiskt nu en tjej till som åtminstone väckt ett lite större intresse.

Men den senaste veckan har snarare varit fylld av frågor som… i vilket universum skulle egentligen tjejer som de här tre någonsin falla för mig? Så otroligt fina, snälla, mysiga, ödmjuka och roliga tjejer. Jag vill lägga till sagolikt vackra, problemet är bara att får jag känslor för en tjej så brukar hon automatiskt bli bland det vackraste jag sett, så helt objektiv kanske jag inte är, men i min värld är det inte desto mindre sant. Jag börjar se scenarion framför mig på vad som kommer hända, på vad som alltid har hänt och vad som alltid brukar hända.

Den där känslan när jag får veta att hon träffar/träffat någon. Känslan jag beskriver ovan, den som är lite en blandning av deppighet, noll självförtroende och en massa självhat, när den övergår i något betydligt mer hjärtekrossande. När det blir svart på vitt, när även den sista gnuttan naivt hopp kvävs.

Före allt det, så kan jag faktiskt må väldigt bra av att gå omkring och vara olyckligt kär, av någon väldigt märklig anledning egentligen. Inte egentligen så mycket för det där naiva hoppet, utan mer helt enkelt för att jag blir så väldigt glad av att se/höra en tjej jag tycker om så väldigt mycket. När hennes blotta närvaro gör mig glad, när jag bara vill få träffa henne lite lite till.

Det går som sagt i vågor… men den senaste veckan har enbart gått åt till att ifrågasätta allt. Varför jag ens försöker, varför jag ens hoppas, vad är egentligen meningen med det? Det har även övergått till mig själv, varför gör jag saker ens för mig själv? Vad är poängen med att ta hand om sig själv om mitt liv ändå inte spelar någon roll för mig när jag lever i den ensamhet jag gör?

Om jag inte tar hand om mig själv för någon annans skull, och inte bryr mig egentligen för min egen skull, vad är då poängen?

Varför inte bara… ge upp.

Time of despair

januari 18, 2012

Klockan slår över, jag kan sluta för dagen och gå hem. Det är en sådan skön känsla, en lättnad och en längtan att få komma hem, ett lugn. Jag kommer hem och känner ungefär på samma sätt… bara någon timma senare är det mycket som känns jobbigt.

Med tanke på hur mitt liv ser ut så består mina dagar ofta av tid som spenderas framför någon skärm, tittandes, lyssnandes eller läsandes någon underhållning. Nästan varje dag. Det är ganska vanligt att när jag låser dörren på en fredag så blir den inte upplåst förrän jag går till jobbet på måndag.
Jag kan faktiskt leva på det här sättet många stunder, det är egentligen inget jag önskar men jag har vant mig eller stänger av tillräckligt för att bara kunna sitta för mig själv i sällskap av en skärm. Det kan gå ett par månader där jag egentligen inte har någon kontakt på min fritid annat än med familjen utan att det behöver nedslå mig alltför mycket. (det där var helt enkelt inte helt sant… kände jag när jag insåg i efterhand vad jag egentligen skrev)

Men ibland… ibland inser jag vad jag går miste om, vad jag saknar och skulle vilja ha. Ofta är det kärleken det handlar om, väldigt ofta, men ibland är det bara den där vänskapen. Jag har aldrig haft någon utanför exempelvis en bloggs skyddade anonymitet som jag pratat med om till exempel kärleken, livet eller de där jobbiga stunderna. Aldrig pratat om sådant med någon öga mot öga, eller för den delen öra mot telefonlur… Min familj har jag aldrig vågat prata med sådant om, och vem annars vet jag inte… Men det gör mig ledsen. Folk som kan ha suttit uppe till solen stiger bara för att prata.

När jag får ett sms, ett mail, när någon ringer… jag vet att det fanns en tid, för väldigt längesedan, då det kändes kul eller spännande. Det kan fortfarande hända, som hon jag skrev om för en bra tid sedan som bröt kontakten med mig, hennes mail blev jag glad av, de såg jag framemot. Annars känner jag mig mest likgiltig, jag vet alltid vilka det kan vara ifrån (det krävs inte många fingrar för att hålla reda på antalet), och det är aldrig något särskilt det gäller i alla fall.

Jag kan se, höra, vad andra människor får uppleva och det kan göra mig ledsen. Vilket i sin tur leder till att jag får dåligt samvete över en annan människas glädje, en annan människas härliga upplevelser. Det händer såklart inte alltid, för det mesta blir jag glad av andra människors glädje, men ibland så blir jag bara ledsen av det. Ibland blir jag bara ledsen över hur tomt livet kan vara.

Men jag vet inte hur man gör… det är så enkelt så naturligt för alla… men jag förstår inte.

Orsaker att hata sig själv

december 18, 2011

Hat är en känsla som är väldigt specifik för mig. Jag känner den nästan aldrig för någon eller något annat, däremot lite titt som tätt för mig själv, den här helgen har varit ett bra exempel på det.

Fredags:

De där enkla sakerna jag inte kan. Som att gå och handla kan ställa mig som ett totalt frågetecken. Mitt i en rush med en massa folk omkring mig, det känns som jag är den enda som inte förstår hur det går till. Jag är den där jobbiga personen i kassan som inte förstår varför jag inte kan betala… för att jag faktiskt inte vet. Jag försöker gång på gång med mitt kort men måste först dra något annat kort (vilket en person bakom mig vänligt påpekar för mig). Jag hatar mig själv, och tycker någon att jag tar i när jag uttrycker det så så är det precis tvärtom, vad jag tänker om mig själv, vad jag önskar, det låter jag bli att uttrycka i den här bloggen den här gången.

Lördag (i dag, även fast det hunnit bli söndag):

Den där tillställningen, bland en massa folk, det där som ska vara kul och där mer eller mindre alla verkar ha kul. Den där tillställningen där jag blir ledsen över att få mina föreställningar över vad som ska hända slagna i ansiktet på mig själv. Jag visste ju redan i förväg vad som skulle hända. Jag var orolig och nervös, enormt nervös, redan innan över att det skulle gå som det faktiskt gick. Första biten går bra, hyfsat bra åtminstone, nästa bit är precis som alltid. Jag hade kunnat gå hem ett par timmar tidigare, det spelade ingen roll att jag stannade så länge som jag gjorde. På en tillställning med en massa folk, ibland till och med ibland en massa folk, men ändå till 90% ensam under tiden. Jag gick dit, och jag stannade så länge som jag gjorde, på någon konstig sorts hopp… varför vet jag inte… jag hade faktiskt kunnat sitta hemma och ruttna… det hade inte gett mig så mycket (jag hade stått ut med det), men det hade faktiskt gjort mindre skada…

Jag går på en sådan där tillställning, och ju längre den lider, ju mer känner jag att jag inte hör hemma. Bland människor jag egentligen på något sätt tycker om, bland vissa personer som jag tycker mig känna någorlunda… men som jag knappt yttrar ett ord till under en hel kväll… och jag bara känner att jag inte hör hemma.

Jag vet inte om jag någonsin hör hemma… någonstans.

The fourth dance

juli 12, 2011

Jag kom i kontakt med en tjej för en tid sedan, en väldigt genuin människa på många sätt, även om jag inte är säker på att hon skulle säga samma sak själv, hon dömer nog sig själv hårdare… och vem gör inte det. Jag tror faktiskt att jag kommit i kontakt med henne tidigare, för ett par år sedan, men att den kontakten lite rann ut i sanden. Den här gången blev det närmare kontakt som kändes väldigt givande för mig. Det blev mailande fram och tillbaka med lite halvt oregelbundna mellanrum. Det var öppna och ärliga mail, jag uppskattade dem, det kändes lite som att ha en vän. Jag känner mig ganska sorglig varje gång jag ska definiera en vän med tanke på att jag egentligen kanske inte har någon alls, men om vi ändå är lite snäll med definitionen så kan vi säga att jag har en vän. En person jag aldrig har träffat och som jag hör av ibland i alla fall.

Därför betydde den här nyfunna kontakten mycket för mig, jag har under ett par månaders tid nu kikat in på min mail nästan så fort jag kommit hem trots att jag många gånger inte haft tid/möjlighet att svara på de relativt långa mail vi ändå skickat till varandra. Men bara att få öppna mailen, se ett nytt mail och läsa det har gjort många dagar mycket lättare. I min sorgliga ursäkt till liv har det varit lite som att ha en vän, att få ha någon sorts kontakt/umgänge med en person som jag dessutom tyckt verkat trevlig.

I dag när jag kom hem betedde jag mig mer eller mindre på samma sätt, jag startade först datorn, gjorde sedan undan lite småsaker och gick sedan in på mailen för att se ett nyinkommet mail. Vi kan inte fortsätta vår kontakt längre. Egentligen (om hon var ärlig… vilket jag tror, jag har ingen anledning att tro något annat) är det inte något fel från min sida eller något jag gjort, det är något som inträffat i hennes liv… Men det gör mig så väldigt ledsen, så väldigt besviken och det känns så väldigt typiskt. För 99 % av alla människor är väl en internetkontakt något man kan leva utan, det kanske har haft en liten liten liten liiiiiten inverkan på ens liv, men livet påverkas inte så himla mycket av det (kanske inte ens något).  Men för mig blev livet precis så väldigt mycket mer tomt.

För ögonblicket när jag är väldigt färgad av mina känslor av besvikelse och sorg så känns dagarna väldigt mycket mer svårmotiverade att ta sig igenom. Livet är väldigt mycket mer tomt, och min ensamhet är sådär obehagligt påtaglig igen. När jag vaknar imorgon kommer det som så många gånger förr mest att handla om att slita sig igenom dagen tills sömnen inför nästa dags gråmodd.

Jag vill bara poängtera att hon har inte gjort något fel, var hon ärlig så tycker jag hennes skäl var… sådär… men jag förstår vad hon menar med dem. Det här inlägget handlar inte om det, det handlar om att jag är ledsen över att ha förlorat vad som kanske var en vän i ett liv där jag inte ens vet om det finns vänner. Finns det det så är det som sagt en person… som jag aldrig har träffat, jag tror att de allra flesta inte skulle kalla någon av de här kontakterna för vänner egentligen… men för mig är det det närmaste jag kommer.

Det här inlägget handlar om vad som känns som mina ständiga misslyckanden i min ursäkt till liv. Var hon ärlig så var det inte mitt misslyckande… men det känns ändå som det.
Ska man klyva hårstrån så finns det en person till jag har än mer oregelbunden kontakt med (som jag uppskattar när det sker), men det mildrar inte min sorg över att nu har förlorat hon som inlägget handlar om.

Jag vet inte vart jag vill komma med allt det här, jag är bara ledsen.

Du är så fin

maj 17, 2011

Livet går upp och det går ned, såsom det alltid är. Även om det aldrig är bra så är det antingen okej eller så är det… inte alls okej. Nu var det längesedan jag skrev även om det emellanåt funnits ett sug att göra det, att få skriva vissa saker.

Jag har fått känslor för en tjej. Egentligen var det ganska längesedan jag fick det, men dels dröjde det ett tag innan jag insåg det själv, och dels har jag inte vågat erkänna det för någon annan heller. Jag insåg hur starka känslor jag hade för henne för många månader sedan när jag såg henne få ett sms. Någon frågade om det var från hennes ex varpå hon kort svarade ”Nej” och sken upp i ett så underbart härligt leende. Det var från någon hon träffade. Hon såg så genuint glad ut, och inom mig gick jag bara sönder. Det är en av de känslor jag har jobbigast för, att se någon man tycker om så mycket bli så glad, och själv bara må så dåligt av det. En människa man vill ska må bra, vill ska vara glad…

Efter det har jag inte pratat så mycket med henne om sådant, eller ingenting alls egentligen. Jag har haft på känn en tid att hon är tillsammans med någon, fått små indikationer på det… och nu är jag mer eller mindre säker. Jag skulle väl kunna beskriva det på många sätt men jag kan väl helt enkelt skriva: Jag är ledsen.
Egentligen kanske det är något mer, som jag skulle tycka var än jobbigare… men det vet jag inte, och det törs jag inte fråga om heller, jag är rädd för svaret och vad det skulle göra med mig.

Alltid denna olyckliga kärlek. I det här fallet blev det mest bara dumt, men oavsett hur kärleken har tett sig för mig de få gånger jag fått känslor för någon så är ju den enda kärlek jag fått uppleva just den olyckliga. Jag hatar det här, fullkomligt avskyr det. För jag vet att det har tagit flera månader redan, och det kommer ta flera till  (minst) innan jag kommer över henne. Jag hatar att att jag mår så bra av de tillfällen då jag är i hennes närhet, att hon är så fin och så himla härlig.

Det tog flera år innan jag föll på riktigt för någon den här gången… och det skulle inte förvåna mig om samma sak skedde nu igen. Jag bara orkar inte med det, jag vill så gärna få uppleva kärleken… jag får det aldrig. Får aldrig uppleva min första kyss, somna tätt intill någon, känna lukten från någons nacke, ligga tätt intill och lyssna på andetag…
Och ja, jag klandrar mig själv för allt det här, ingen annan… så var det utrett.

Men jag vet inte om jag orkar… jag förstår inte ens varför jag kämpar, varför jag fortsätter leva. Vad är poängen? (jag menar inte att jag vill dö, utan att jag inte ser någon poäng med att leva) Det känns fruktlöst. En dag avlöser en annan utan att jag någonsin får uppleva något jag vill, utan att någon någonsin ser mig. Verkligen ser mig.

Jag älskar dig…

Två månader senare…

december 12, 2010

Den senaste tiden, och framförallt den senaste veckan, har det funnits flera tillfällen då jag tänkt skriva ett inlägg. Saker som har hänt, tankar som har fötts. Jag har haft ett behov av att skriva av mig, ventilera, men av någon anledning har det inte blivit av. Det har varit hektiskt så länge nu en tid känns det som, eller egentligen är det så att det inte har funnits någon tid för återhämtning, inte förrän den här helgen. Det har varit väldigt skönt, men jag hade behövt några dagar till egentligen.

Nåväl, en tanke som slog mig nu under den andra hälften av veckan är att jag länge har formulerat det som att jag har en vän i dag, en person som bor långt långt bort och som jag aldrig träffat, men som är den vän jag har. Jag har formulerat det så både på bloggen, men även för mig själv. Ibland börjar jag fundera på vad en vän egentligen är och vad det egentligen är jag har i dag, men jag återkommer nog ändå till samma slutsats. Men i dag ser vårt vänskapsförhållande ut ungefär som det gjorde den här veckan. Jag skickar ett sms, det går två-tre dagar, sedan svarar hon utan att egentligen svara. Det är inte ett svar på mitt sms utan i princip ett nytt sms men som berör mitt litegranna i alla fall.

Jag har inget problem med det här, jag har inget problem med en sådan vänskap och jag har inget problem med att vänta ett par dagar på ett svar på ett skickat sms (även om jag kunde önska att vi var närmare vänner som för något/ett par år sedan, men jag kan ändå leva med det). Det det snarare har väckt hos mig är dels att jag har ingen vän jag i dag kan höra av mig till om jag bara vill växla några ord. Hör jag av mig till henne så kan ju svaret dels dröja några dagar, och dels är det inte ens säkert att det är ett rent ”svar” på vad jag har skrivit.

Än en gång, hon är ingen del av problematiken. Hon är en superfin tjej som jag tycker om. Problemet är bara att det här har lett till att vår vänskap är otroligt ytlig, det hinns med en fråga, men det går aldrig ned något på djupet. Jag vet väldigt lite om henne i dag, egentligen, och hon vet väldigt lite om mig i dag, egentligen. Det, i kombination med att jag egentligen inte kan få någon form av direkt social kontakt med en annan människa, jag kan få vänta ett par dagar för det, är vad som är problemet.

Jag har försökt en del att kommentera på lite olika bloggar, ibland bara något kort, ibland någon fråga, ibland bara någon form av avtryck. Det har slutat med ett totalt fiasko i nästan varenda fall, och då har jag ändå skrivit ett antal kommentarer, helt sanslöst. Och bara för att förtydliga, det som är sanslöst är inte andra människors agerande, det är mitt totala misslyckande i det här sociala spelet, jag förstår inte ens hur jag lyckas misslyckas så gång på gång. Många gånger när jag skriver sådär så är det bara för att få någon liten mänsklig kontakt… och ni skulle bara veta hur ofta mina kommentarer blir hängandes där i någon form av tomrum. Ståendes där som en ensam kommentar i ett blogginlägg ungefär som en person ståendes mitt i ett tomt rum för att uttrycka sina åsikter.

Det ser bara så sorgligt och patetiskt ut. Det känns bara så sorgligt och patetiskt, så misslyckat, att jag ändå försöker gång på gång, och vad jag hatar mig själv varje gång jag skickat något sådant där som bara ignorerats.

Det känns som jag stör, som jag är en börda för den jag försöker komma i kontakt med. Jag hatar mig själv i de stunderna, verkligen.

Med en enkel tulipan

september 20, 2010

En person som en gång i tiden… jag vet inte hur jag ska börja det här inlägget. En person som fortfarande ligger väldigt nära mitt hjärta, men som jag inte hört av på några år, har sin födelsedag någon gång under den här tiden. Tanken slog mig för en liten stund sedan och sedan insåg jag att jag faktiskt drömde om henne inatt, det är lite märkligt. Eller… jo det är faktiskt lite märkligt. Jag började fundera, hon har säkert alldeles underbara födelsedagar, jag behöver inte gå in så mycket mer på det, men det väckte återigen tankar hos mig som jag haft i flera år nu och som jag faktiskt tänkt skriva ett inlägg om även det i flera år. Men det blir aldrig riktigt läge och det är ganska svårt att förklara, även om det är väldigt enkelt.

Min egen födelsedag de senaste åren har egentligen varit mer eller mindre likadan. Den är inte så spektakulär och jag har egentligen inget problem med det. Jag tror att jag skulle uppskatta om jag hade någon att vakna upp vid sidan om en sådan dag eller om jag hade haft vänner att fira den på något roligt sätt, men jag vet ju redan på min födelsedag hur nästa års födelsedag kommer se ut så egentligen är det inte så stort problem. Jag är både van och förberedd på det så själva födelsedagen i sig brukar jag trots allt inte ha några problem med just den dagen.

Tiden inför är jobbigare isåfall, då är det många tankar som etsar sig fast. Snart har ännu ett år gått utan att jag fått uppleva kärleken, snart har ännu ett år gått utan att jag fått uppleva min första kyss och därtill kan läggas många många liknande tankegångar. Och nej, det handlar lång tifrån bara om kärlek, speciellt egentligen om jag som i dag jämför mig med en annan persons födelsedag (och det jag jämför med är ju egentligen min föreställning om den personens födelsedag, helknäppt egentligen, men inte långt ifrån sanningen skulle jag gissa). Det pendlar mellan det där ”nu har ännu ett år gått” och ”nu är jag snart xx år gammal och fortfarande har jag inte…”.

Ibland kan jag känna att jag inte har några nycklar, någon kunskap, någon förmåga att förändra det heller. ”Ja men gör såhär och såhär”, ja, men hur gör man det då? Jag kan inte det sociala spelet, jag är usel på det. Jag brukar försöka, och ibland lyckas jag lite halvt. Men i längden brukar det på något sätt ändå få mig att inse att det inte spelar någon roll om jag på något sätt fick den där förmågan, om någon kunde förklara för mig hur man gör, för jag är så totalt ointressant ändå. Det handar inte om att jag försöker vara en martyr, utan ibland inser jag verkligen att, herregud, vad tillför jag egentligen? Om jag lyckas föra en diskussion med en annan människa så är det oftast dels för att den andra personen är duktig att driva diskussionen framåt, men även för att den inte isåfall handlar om mig. Den handlar om dem, om deras upplevelser, kanske om något annat eller någon helt annan person.

Oftast är det ju dessutom de här enkla frågorna, det blir sällan djupare diskussioner. Och hur många olika svar kan man egentligen ge på en fråga som ”vad gjorde du i helgen då?” när man inte har någon partner eller några vänner att spendera helgerna med. Ibland kan jag vara helt ärlig på en sådan fråga, dels för att det är accepterat att någon helg ibland sådär inte göra någonting alls, folk ser det som någon form av rekreation, men ibland också för att jag faktiskt har gjort något, varit uppbokad på något på det sätt man kan vara det utan att det måste ha med kärlek eller vänskap att göra. Men de allra allra flesta gånger jag får en sådan fråga så får jag försöka använda mig av eufemismer för att beskriva den helg som varit, gärna också lite olika eufemismer från gång till gång så att det ändå inte verkar som att jag har spenderat 12 helger i rad på precis samma sätt.

Det här inlägget vet jag egentligen inte vad det handlade om, men det var skönt att få vräka ur sig det.

Det här är ingen jättebra dag. Ensamheten har naglat sig fast och verkar inte vilja släppa taget i dag, allt medan jag drömmer om sådant som aldrig kommer hända och vetskapen om just det gör att det värker i mitt hjärta. Jag kan inte låta bli att drömma, jag vill så gärna att den där drömmen skulle kunna bli sann, och samtidigt gör det som sagt så ont om och om igen när det går upp för mig hur naiv jag är som ens drömmer om det.

Och mitt i allt får det här mig att inse hur ensam jag är, både när det gäller vänskap och kärlek. Det får mig att inse hur still mitt liv stått i flera år. Hur en stor del av den tid i livet då man ska uppleva så mycket bara blivit fylld av ett vakuum och jag frågar mig själv emellanåt hur mycket av det jag kan hinna uppleva även om jag skulle finna kärleken eller få vänner. Det här kan komma över mig ibland bara jag ser/hör om en annan människas liv och inser oceanen av skillnad mellan dennes senaste säg 4-5 år och min tid under samma period.

Kanske är det därför jag fortsätter drömma, på grund av ihåligheten i mitt liv, så gärna jag skulle vilja att den där drömmen var sann samtidigt som den emellanåt får mig att bli ledsen när jag inser naiviteten i den, det orimliga i den men den tillåter mig i alla fall att föreställa mig något bättre, eller inte bara något bättre, något helt underbart. Jag kan vrida och vända på det själv, inse hur korkat det är, samtidigt vet jag precis varför jag fortsätter göra det och varför jag har så svårt att låta bli.

Failure

juni 27, 2010

Jag satt på en buss på väg hem i… torsdags måste det ha varit. På bussen var vi inte fler än en handfull personer när den stannade för att plocka upp ett par med barnvagn i säg 25-30 års-åldern. När jag såg dem sitta bredvid varandra, hålla varandras hand, utbyta någon liten puss, när jag såg honom dra henne till sig en kortare stund, då slog mig en tanke, en insikt.

– Det där kommer aldrig inträffa för mig. Det där kommer jag aldrig få uppleva.

Det var inte en sådan där ”jag kommer aldrig finna kärleken”-känsloyttring som var och varannan människa verkar göra med jämna mellanrum (för att sedan någon/några månader senare träffa kärleken, men det är en annan historia), utan det var en insikt som slog mig väldigt plötsligt, varifrån vet jag inte, men det kändes verkligen som en absolut sanning. Den insikten gjorde mig lite ledsen där på bussen. Ungefär som när jag häromveckan insåg att det spelar ingen roll om jag är snäll/omtänksam, det spelar ingen roll om jag kan ha humor och vara skämtsam när jag är så fruktansvärt ointressant… vem blir intresserad av en då? … Det lyckades jag åtminstone förtränga ett tag, men de där tankarna från bussen följde mig under den där resan.

Det blev lite dubbelt. För jag är inte en sådan person som tycker det är jobbigt eller störs av andra människors kärlek. Men nu blev det så att jag å ena sidan tyckte det var fint och vackert, men å andra sidan blev ledsen över att jag aldrig fått, får eller kommer få uppleva det.

Hej, hur är det?

juni 5, 2010

Jag har varit inne på det förut, men eftersom jag fortsätter att göra samma fel om och om igen så har jag väl anledning att återkomma till det. Jag kan inte låta bli att höra av mig till personer jag tycker om, skriva någon/några rader. Jag är inte jätteduktig på det heller, egentligen, men jag försöker, och det är så jäkla idiotiskt att jag ens gör det. I nio fall av tio är det jag som tycker om den jag hör av mig till, inte tvärtom.Jag vet inte om det innebär att personen inte alls tycker om mig, om personen inte tycker någonting alls om mig, bara känner att jag är som ingenting, varken bra eller dålig, bara… ingenting, ointressant.

I alla fall så leder det ofta till situationer där jag inte kan låta bli att höra av mig, och sedan… händer inget mer. Jag kan vänta flera dagar, ibland kan jag kolla efter någon/ett par veckor senare bara i fall att. Men självklart gör inte det någon skillnad, jag har inte fått något svar. Många gånger kan jag ana det här redan på förhand, det vore alltså snudd på ingen mening för mig att skriva de där raderna, det gör liksom ingen skillnad, det enda det skapar är en känsla av besvikenhet hos mig när jag inser faktum. När jag inte får något svar. Många gånger är det också ganska logiskt, för om jag inte skriver något under en period, då är det ofta helt tyst, personen i fråga (jag syftar inte på någon speciell, det har hänt mer än en gång så att säga) är aldrig den som tar första initiativet till en kontakt. Det är alltid jag, och alltför ofta med dåligt resultat.

Jag tycker det är så svårt, så jättesvårt. För jag vet hur usel jag är på det här sociala spelet. Jag försöker ofta vara trevlig, försöker vara social (eller ja, någonting i alla fall), men om inte jag gör det så känns det som det alltför ofta bara blir en tystnad, en tomhet. Men det är väl ett bra tecken på att det kanske bara är ensidiga känslor. För vad spelar det för roll om jag tycker om någon om inte den känslan är ömsesidig, det går ju inte att bygga någon vänskap på den ena personns vilja.

Men det gör ont. Det gör ont den där tomheten när man inte försöker och inser att då är det ingen annan som försöker heller, så pass intressant är jag inte. Men det gör minst lika ont när jag trots allt försöker och inser att det gör mer eller mindre alltid ingen skillnad ändå, resultatet blir i slutändan ofta ändå precis detsamma.

På något sätt har jag fastnat i den där jobbigare känslan. Jag har något att göra om dagarna men ändå finns jobbiga tankar och jobbiga känslor kvar inom mig när jag väl blir ”ledig” igen. I viss mån finns det där jobbiga även när jag är sysselsatt, men det är i sammanhanget i ganska ringa omfattning. Det känns på något sätt påfrestande att ha en lång arbetsdag och sedan komma hem och känna när jag slappnar av att så pass mycket tid ändå går åt till att inte må bra. Att tänka på de liv som alla andra lever, att tänka på de liv jag själv aldrig levt. Att fundera på hur jag i vissa avseenden misslyckats så under hela mitt liv, att fundera på hur jag fortfarande är ett misslyckande i så många avseenden.

På något sätt känns det som att jag orkar med det för… det är det liv jag är van vid, jag har stått ut med det förut. Det är påfrestande, men på något sätt så har det varit påfrestande så många och långa perioder nu i flera år att ibland vet jag inte ens om jag reagerar. Det ska ju kännas jobbigt, det är ju normaltillståndet.

Jodå, nog reagerar jag, ibland blir jag väldigt ledsen, ibland känns det som jag inte orkar med mitt eget liv. Jag kan arbeta, göra något för en arbetsgivare, men det där livet som jag på något sätt ska leva däremellan och därefter, det orkar jag inte med. Och ibland kan det bara kännas meningslöst. Jag reagerar. Ibland så. Men alltsomoftast är det bara någon sorts grå sörja jag tar mig igenom. För så ska det vara, det har jag lärt mig.

I ett av mina senaste inlägg skrev jag lite om ledighet kontra att vara sysselsatt. Jag är sysselsatt nu och återigen har livet på något sätt flytit på, det känns skönt att ha något att göra, något istället för att vara hemma och spendera tid med mina tankar. Det har gått bra en kortare period nu ända fram till i dag då jag haft en dag som många tidigare dagar. Så många funderingar, så mycket känsla av ensamhet. Alla som har någon… främst handlar det om kärlek men det handlar även bara om att ha någon vän att göra något med.

Men den där kärleken… ibland gör det bara så ont att aldrig få uppleva den, att aldrig ha fått uppleva den. Den verkar vara till för alla andra, på lite olika sätt och i lite olika omfattning, men ändå. Ibland är det svårt att inte känna att vart man än ser och vad man än hör så har det någonting med det att göra. Ibland kan jag ha dagar där jag verkligen kan känna att även om jag skulle sitta tillsammans med en grupp människor så har det inte med mig att göra att vi sitter tillsammans. Det har med situationen att göra. Ta bort själva situationen ur ekvationen så kommer även människorna försvinna ur den, då finns det ingen anledning för mig att vara del av gemenskapen. Det kan kännas så oavsett hur snälla och trevliga människor det rör sig om. Det känns ofta så för att det är så.

Just i dag inträffade det dessutom en incident, den blev nästan tragikomisk även om ingen annan insåg det.. Eller nä, den var mest bara tragisk, men det var på något sätt som att uttala en obehaglig sanning om sig själv. Låt vara att den bara uttalades inför mig själv men… det räckte för att få mig att inse vilken sorglig figur jag verkligen är.

Äntligen ledig

februari 3, 2010

Livet flyter på väldigt mycket enklare när jag håller mig sysselsatt. Det senaste dryga halvåret har jag kunnat göra just det, kliva upp tidigt på morgonen, avverka många timmar av dygnet på att hålla mig sysselsatt för att sedan komma hem och inte behöva uthärda så många timmar till innan det är dags för en sömn som då kommer tidigare än annars. Livet blir annorlunda, men förändras egentligen inte särskilt mycket. Det märks framförallt nu när jag ska var ledig, vi kan i alla fall kalla det för det. Jag håller mig sysselsatt, och på något sätt är jag bland folk, jag kanske till och med klarar av att umgås,vara trevlig, rolig… men när dagen är slut så har inget förändrats. Mitt liv är på många sätt detsamma. Det bara förstärks och blir tydligare nu när jag är ledig. Jag är inte mindre ensam, inte närmare kärleken, inte närmare en vänskap.

Ledighet ska vara något skönt. Ärligt talat så gruvar jag mig mer inför den. Det finns vissa fördelar och vissa sköna saker med det, absolut. Men ledigheten behöver inte gå särskilt länge, troligtvis inte ens en vecka, för att jag ska föredra motsatsen. Vad ska jag med ledighet till? Det känns som den knappt hinner börja förrän jag inser hur händelsefattig den kommer bli. Hur jag kommer få anstränga mig för att hitta på något alla vakna timmar jag spenderar inomhus. Hur jag vet att även den här ledigheten kommer präglas av ensamhet, och hur jag vet att alla de där tankarna som hålls i schack när jag är sysselsatt under större delen av dygnet nu kommer vara kanske mitt enda sällskap (utanför familjen) under en alldeles för stor del av tiden.

Jag vill inte.

Tystnaden och jag

november 28, 2009

Jag skriver ganska ofta om min ensamhet, jag nämner också ibland att jag nog egentligen bara har en riktig vän i mitt liv (som i föregående inlägg). Utöver det finns det däremot ett fåtal personer jag kan skriva till någon gång ibland för att få ett svar tillbaka, lite mer av någon sorts ytlig kontakt. Ofta, eller alltid, handlar det om personer som jag egentligen gärna skulle vilja ha en närmare vänskap med men där det kanske inte alltid är en ömsesidig känsla (de flesta har ju riktiga liv som tar upp tid och så, det är inget konstigt med det). För det handlar alltid om personer jag träffat via nätet, aldrig någon i verkliga livet. Och även om det är så att det är personer jag gärna skulle vilja ha en närmare vänskap med så nöjer jag mig ofta med det där mer sporadiska, för det räddar mig på så många sätt. Att i en stund när ensamheten blir för mycket så kan jag skriva någon rad och samtidigt få ett svar tillbaka. Det är ett sätt att åtminstone få känna mig lite mindre ensam än jag egentligen är, ett sätt att få ha lite kontakt med någon människa jag tycker om utan att inkräkta för mycket på deras tid.

Problemet är däremot att de här kontakterna är av sådan karaktär att om jag inte hör av mig, inte tar första kontakten, då hör jag inte heller något från dem, då rinner ofta bekantskapen ut i sanden. Det handlar såklart inte om många människor, jag har som sagt inte världens största bekantskapskrets (eller vad man nu kallar det ang. personer man lärt känna via nätet), men det landar ofta i att personen i fråga inte skriver, kanske tar bort mig från sin msn, inte svarar när jag skickar ett mail efter en längre tids tystnad etc.

Varje gång det sker tar det väldigt hårt på mig, en liten liten trygghet som jag har i mitt liv rycks snabbt undan, och när det blir för mycket att säg svara på ett mail på två rader så känner jag mig alltid så lågt värderad. Nyligen har det hänt igen, den här gången dock med någon där vi dels var väldigt öppna och ärliga med varandra när vi väl hördes av, men också där det kändes som det inte var nödvändigt att vi hördes hur ofta som helst för att det ändå skulle fungera. Det slutar alltid såhär.

Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag bara se en vän jag har. En person som hör av sig inom relativt kort tid om det är tyst från mig, någon att prata med eller som frågar hur det är (även om jag inte alltid är ärlig är jag svarar på den frågan… men jag gillar omtanken… dessutom brukar det sällan uppskattas för mycket när jag är helt ärlig, det brukar ofta bara leda till tystnad, så egentligen kanske det är bättre att ljuga lite som svar på den frågan om jag vill behålla eventuella kontakter.. men men).

Det är bara så tråkigt att förlora någon man skulle vilja ha kvar i sitt liv, inget avsked, ingen förklaring… bara tystnad.