Syns jag? Finns jag? Är något av det jag gör verkligt?

Om jag försvann idag, oavsett vad försvann innebär, skulle någon bry sig? Eller mer precist, skulle någon ens märka något? Det känns som jag lever ett skuggliv, allt jag gör, alla handlingar, inklusive småsaker, syns inte, märks inte, noteras inte. Finns det någon mening att göra något för ingen nytta? Är en snäll handling, oavsett omfattning, snäll om den aldrig ens märks?

Jag är så less på att vara osynlig… så less på att försöka synas när ingen ändå försöker se mig. Tänk om någon tog initiativet och försökte se mig istället.

Jag är så less på att försöka, det suger energi ur mig att misslyckas, och så himla mycket energi har jag inte att gå miste om. Det krävs inte mycket för att jag ska falla, inte nödvändigtvis falla så långt alla gånger, men när jag inte har energi att ta mig upp så spelar det inte så stor roll, för jag kommer bara falla åter igen. Det krävs inte mycket för att jag ska falla, men inte heller mycket för att ge mig den där energin, jag behöver bara ett någorlunda konstant flöde av den… men jag är uppenbarligen inte värd det.

Det är kanske inte så konstigt egentligen, när jag tänker efter.

Jag känner en dödslängtan krypa närmre, jag orkar inte kämpa emot den. Nu inatt hinner den nog inte gå så långt, men jag hoppas att slumpen löser det åt mig imorgon. Det är den vän jag får försöka lita på i sådana här situationer, när jag inte kan eller orkar klara av det själv så får jag sätta mitt hopp till att slumpen finner en väg att hålla undan tankarna åt mig.

Det slog mig precis att less är ett ord jag använt mycket senaste dagarna… det sammanfattar nog min sinnesstämning ganska bra… less och lite ledsen.

It will never be my turn.

augusti 12, 2007

Man ska kämpa för att leva och inte ge upp. Men varför? Kämpa för andra? För att inte (eventuellt) göra andra ledsna eller besvärade när man försvinner? Jag köper det inte.

Varför ska jag kämpa för mitt liv?

Jag ska kämpa för att jag vet inte hur morgondagen ser ut.. Ni vet, efter regn kommer solsken, rätt som det är så ler livet mot en och som en blixt från klarblå himmel så har lyckan funnit en. Jag köper inte det heller. Det finns ingen garanti för att jag någonsin kommer få det jag vill från mitt liv, inte ens en bråkdel av det. Jag vet att det kan vända, och jag vet att de flesta mår dåligt under någon period av sitt liv men så plötsligt så vänder det.. Men om det inte vänder då? Hur länge ska man orka kämpa? Om jag om fem år fortfarande inte vet hur det är att vara älskad, fortfarande inte vet hur det känns när mina läppar möter någon annans, ska jag kämpa vidare då? Om tio år? Om jag som gammal pensionär som knappt kan ta mig framåt fortfarande har kämpat förgäves, kommer jag inte då att känna det som att jag har slitit i mitt liv för ingenting? Kommer jag inte känna då att varför i h-e begick jag inte självmord när tanken först slog mig?

Och alla dömande ord.. ingen behöver ens uttala dem, jag hör dem ändå, ständigt ekande… Det är mitt fel, helt och hållet.. har jag inte funnit lyckan eller kärleken så har jag inte försökt hårt nog. Man kan alltid ge mer, försöka hårdare, göra mer. 100% av allt som gått fel är mitt fel, jag är ett misslyckande, en loser, en patetisk nolla som bara kan vara den där snälla killen. Och alla vet vad som gäller för snälla killar, vare sig man erkänner det eller inte. Det enda jag med lite tur skulle kunna duga som är vän.. jag duger dock aldrig som det åt de flesta jag skulle vilja duga åt.. Eller förresten, klart jag gör det, men det är förstås mitt fel på något annat sätt, något jag borde gjort, något jag inte borde ha gjort.

Så kanske är livet rättvist, men inte fan blir det så mycket roligare för det.

Många påstår ofta att det är lätt att dö, svårt att leva… Är det verkligen så? Är det inte så att det är lätt att dö, svårt att dö. Lätt att leva, svårt att leva. Jag tycker personligen att det är grisenkelt att leva, och väldigt svårt att dö… trots att livet ganska ofta känns rent förjävligt… Jag tycker alltså inte att det är roligt att leva, men själva levandet i sig är väldigt enkelt.. låt bara en sekund avlösa nästa. Men att dö känns svårt, många gånger skulle jag vilja det, men hoppet om en lycka för mig med håller mig vid liv.. Samtidigt är det svårt, jag vill vara 100% säker på att jag vill dö om jag bestämmer mig för det, jag måste ha gjort en rejäl golgatavandring för att komma fram till det beslutet. Dagen efter skulle folk isåfall hävda att jag tog den enkla vägen, tog lätta beslut… Au contraire, som jag ser det så är det den svåra vägen. Många ser det enbart som att fly ifrån något.. sitt liv, problem eller liknande.. Jag kan se den delen av det jag med.. Men jag ser det inte bara som att springa ifrån något, jag ser det också som att springa till något.. Förstår du inte så förstår du inte, förstår du så förstår du.

Samtidigt, livet är lätt att leva, men svårt att leva.. Inte på samma sätt som det är svårt att dö, men svårt för ju högre krav man ställer på livet, ju högre krav brukar det också ställa på en själv. Att leva är jätteenkelt, men ju mer man sedan vill ha ut av livet, desto svårare blir det.. Att dö är enkelt, men bara om man ser på det rent krasst, bara om man ser på det i form av handlingar.. lite robotmässigt..

Döden ger ofta den garanti man söker, men livet har inga garantier. Inga garantier.

Tänk om hon kunde tycka om mig med, offra en tanke på mig med.. sådär som hon låtsades göra i ungefär två veckor.. det värmde.. Nu gör det bara ondare och ondare varje gång hon ser människa efter människa efter människa men aldrig ser mig..  Hon som skulle hjälpa mig förbi eventuella hinder sade hon, hon som bedyrade sitt tålamod, som som sagt räckte i två veckor..

Jag gjorde helt enkelt misstaget att jag litade på orden.. Men jag sa precis som det var, om jag stöter på samma hinder femtioelva gånger så kommer det krävas mycket tålamod för att hjälpa mig.. Men du måste se framsteg, och för mig kommer det ta tid, om jag ens kan fixa det på egen hand.. Men det har du inte tålamod för.

Jag kräver i n g e t av någon, jag gör nästan hellre raka motsatsen, avskärmar mig lite, ber inte ens om hjälp n’r jag behöver det.. Men när du sa att du skulle hjälpa mig så rodde jag på det.. du fick mig att känna mig omtyckt för den jag var, fick mig att känna att det gick att tycka om även misslyckade mig.. Du fyllde mig med falskt hopp. Jag märkte det så tydligt när vi inte hört något från varandra på några veckor eller så, när du mådde lite dåligt.. jag försökte stötta.. jag kände hur ovälkommen jag var.. Jag har bara försökt vara snäll och omtänksam, men du behöver inte stå ut med mig om jag är så jobbig, men snälla lilla du, säg det rakt ut istället då. Fyll mig inte med det där falska hoppet.. för jag klarar inte det.

Du borde veta hur mycket jag längtar inte bara efter kärlek utan också efter en sådan vänskapsrelation som du erbjöd, du gav mig nästan precis vad jag ville ha, vad jag behövde.. för att sedan bara ta det ifrån mig på en gång.. Det kändes som du hjälpte mig upp för att knuffa mig ned igen.

Jag bedövar mig själv nu istället.. jag tror inte någon kan gissa hur.. Men jag ser helt enkelt till att göra vardagen sådär monoton, grå, trist och.. instängd, som den var tidigare under en period… Jag avskärmar mig nästintill totalt, men det håller åtminstone tankarna borta för det mesta.. inatt är ett undantag.

Inatt är en natt då jag faktiskt skulle kunna…

Idag skulle jag ha blivit fri från en massa tyngd som legat på mina axlar, det blev jag också. Men nu sitter jag här och har bytt ut ett ok som legat på axlarna ett bra tag nu mot ett annat, jag börjar helt enkelt må sämre och sämre igen. Det var kanske väntat.

 Det var kanske bra att jag försvann lite igår, för jag tror inte det hade varit bra för mig att vara där och självdö, smältas sönder och rinna genom marken långt ned i underjorden. Det lilla jag såg idag räckte långt.

Jag känner mig väldigt likgiltig just nu, det är både bra och dåligt. Dåligt för risken är att det vänder till det negativa, det är en ganska överhängande risk. Men jag känner just nu att det vore inte så dumt att dö egentligen, jag står vid gränsen mellan en känsla av likgiltighet inför döden och en dödslängtan. Jag vet redan hur jag skulle göra det, jag vet hur jag skulle avsluta mitt liv, och jag har varit inne på det.. inga tabletter och inga handleder, det känns för ostabilt. Tabletter och att skära mig har jag aldrig gjort eller ens övervägt, det har inte kännts som det skulle räcka. Jag har funderat på att om/när jag tar livet av mig använda mig av en kniv också, sticka mig själv i magen precis innan jag gör vad jag tänkt. På så sätt borde en relativt säker död bli en väldigt säker död. Ska jag stå vid livets yttersta kant vill jag inte att min död ska bli ”ett rop på hjälp”, utan då ska jag dö.

Det är fördelen med att ha haft självmordstankar förut, även om det var ett tag sedan jag hade dem, jag är bekant med känslan och det mesta är redan planerat.

Jag gillar den här bloggen, här kan jag må illa och vara precis den värdelösa, oälskade patetiska människan jag är utan att någon ska behöva låtsas bry sig, det känns bra, för jag är så jävla less på att bli besviken. Och mig själv kan jag inte bli besviken på, för jag vet hur extremt värdelös jag är.