Upp och ned och…

april 30, 2008

Lite mänsklig kontakt idag, det behövs inte mycket för att hålla borta just ensamhetskänslan när det gäller vänner eller liknande. Någon som offrade lite tid med mig, att det sedan inte handlade om vänskap är en annan sak, det håller åtminstone en del tankar borta.

En sak mindre att fokusera på men… den närmaste månaden kommer bli jobbig, det är bara att jag inser det redan nu, jag får försöka slita mig igenom den. Dels slitsamt med saker att göra, där jag visserligen får skylla mig själv till en viss del, men även om förutsättningarna varit annorlunda så hade det varit jobbigt, men det kan jag leva med.
Då är det jobbigare med tomheten, frustrationen, uppgivenheten, sorgsenheten… ja jag vet inte vad jag ska skriva egentligen, kring den där förbannade drömmen om kärleken. Jag hatar den. För jag kan känna att jag helst bara skulle vilja vara utan den, jag vill inte drömma om något som aldrig kommer slå in. Samtidigt vet jag att min enda riktigt stora dröm här i livet är vad som håller mig kvar i detsamma. Det blir fel hur jag än vrider och vänder på det.

Jag skippar stycket som skulle stå här, som jag nyss skrev och tog bort, det blev lite för personligt ens för en anonym blogg, åtminstone som det känns just nu.

Jag borde ha ätit något. Jag känner ingen aptit, ingen hunger, men rent logiskt så borde ju kroppen behöva någon form av näring. Jag får se till att peta i mig lite extra middag helt enkelt, eller försöka åtminstone.

Just nu känns det som det finns väldigt lite som ens går min väg.. livet är ganska så tomt och fattigt för tillfället och det som har varit mest som en form av rutin har mer eller mindre fallit samman. Klockan skulle behöva ticka baklänges för att det skulle kännas bra, varje sekund som går gör mig en liten aning mer… antingen stressad eller uppgiven.. det beror lite på min sinnesstämning. I just det här fallet är det förvisso inte helt och hållet mitt fel, det känns som en ganska stor del kan jag lägga över på annat håll. Men samtidigt är också (som alltid) en väldigt stor del mitt eget fel. Jag får skylla mig själv. Och vem är det som drabbas? Oavsett vems ”fel” det är så finns det bara en det drabbar, mig.

Jag skulle kunna förklara hur jag tänker, känner, resonerar men jag varken orkar eller vill inte. Dels är det någon detalj för mycket att berätta och dels varken orkar eller har jag någon lust att tala för döva öron.

Våren har förresten börjat kika fram, det fyller mig med en halvkonstig känsla.. För någonstans minns jag att våren och sommaren kunde vara ganska så härliga tidpunkter på ett år. Nu känns det mest som tidpunkter då jag inte har någon att avnjuta dem med.
En sommardag i en god väns sällskap… jag har för mig att det brukade vara härligt.

Jag har varit inne på det förut, jag har väl egentligen aldrig sett vänner som något problem, jag har sett vänskap som något som ändå funnits där för mig. Kanske är det dags att omvärdera.

Jag är inte någon som behöver ha massor med vänner, det skulle säkert vara trevligt på sitt sätt, men egentligen trivs jag nog bäst med lite färre, men väldigt bra vänner istället. Tittar jag lite bakåt, eller långt bakåt rättare sagt, så har det nog gått från att ha lite fler vänner till färre och färre, men istället närmare och bättre vänner.  Som det känns så har jag fyra riktigt nära vänner men… frågan är om de känner lika om mig? Jag har inte träffat någon av dem på ungefär ett år, och går man längre tillbaka så dröjer det till nästa möte. Kanske två gånger på två år i bästa fall? Hmm, ja det känns som det stämmer. Är det en rimlig känsla att de känns som mina vänner? Framförallt två av dem bor ju långt härifrån nu, det förklarar… åtminstone lite.

Den enda person jag känner att jag kan räkna som min vän idag är en person jag lärt känna via nätet. Den enda vän jag känner att jag har idag är en person som bor kanske 100 mil från mig, den enda vän jag känner att jag har, har jag aldrig träffat. Men hennes sms, telefonsamtal, hennes chatruta som plingar till på msn, det betyder så mycket för mig. Någon som bryr sig, trots att jag inte är särskilt öppen med hur jag mår för henne. Men hon vill ha mig som vän ändå av någon anledning, det värmer så oerhört. Det finns någon på den här planeten som ser mig.

Men sluta hoppas nu ditt j-a dumhuvud. Sedan sekund ett har du vetat att det inte funnits någon chans, varför lyssnar du gång på gång till vad hjärtat önskar istället för vad förnuftet säger till dig? En så underbar tjej, är du allvarlig? Det står sannolikt mängder med killar i kö för en tjej som henne och du hamnar om inte sist så åtminstone mer eller mindre sist i den kön. Ta en titt på dig själv så fattar du, du har inget att komma med, det spelar ingen roll vilka som står i den kön, du har ingenting i jämförelse.
Förr eller senare kommer det här göra riktigt riktigt ont, när hjärtat släpper taget. Håll inte fast för länge, det kommer bara att göra ondare när väl smällen kommer. Du kan själv snudda vid känslan, du kan själv känna hur ont det kommer göra när hjärtat förstår vad hjärnan varit medveten om hela tiden, hur tror du då det kommer att kännas om du fortsätter klamra fast vid en dröm som aldrig kommer slå in? Du kommer att förstöra dig själv till slut.

Jordens underbaraste tjej kontra universums största loser… ser du inte att det inte går att få till en ekvation med en lösning av det? Hjärtat, känslor, kärleken kan göra en blind, men det här är så uppenbart att även blinda ser det. Hon kommer aldrig vilja ha något med dig att göra, förstå det. FÖRSTÅ DET!

 

Ibland bara hatar jag mig själv.

Drömmar

april 12, 2008

Jag satt häromdagen i en lägenhet och tittade ut genom ett fönster och såg flera par bege sig ut på promenad någonstans. Det såg mysigt ut. En sådan där sak som jag ofta drömmer om, funderar över hur det är. Hur det är att gå på en vinterpromenad med snön knastrandes under fötterna på en tillsammans med någon man tycker mycket om. Gå på en promenad hand i hand som kanske egentligen inte leder någonstans annat än tillbaka till dörren hem, stjäla en kyss mitt under promenaden och titta in i ett par ögon och bara känna sig tillfreds med livet.

Jag vet egentligen inte om det är mysigt eller inte. Men det ser mysigt ut i alla fall.

I mitt huvud vet jag det redan, jag har tittat upp mot stjärnhimlen och sett vad som står skrivet. Jag hade inte behövt göra det egentligen, innerst inne visste jag om det ändå. Jag vet precis vad som kommer att hända och jag kan troligtvis ganska väl anta mer exakt hur det kommer att gå till, och jag kommer att le och låtsas… eller, låtsas, jag kommer vara till hälften ärlig, den hälft som skulle vara till en börda för dig kommer jag inte visa.

Jag vill inte att du ska väcka mitt intresse, jag vill inte falla för dig, vill inte bli kär i dig… för jag vill inte bli olyckligt kär en gång till, jag orkar verkligen inte med det. Kanske vore det bäst att bryta redan nu, när det bara handlar om en vänskap, det kommer att göra ont, men inte i närheten lika ont som om jag låter det fortgå… för du är alldeles för underbar för att jag inte ska falla för dig. Jag har redan börjat tappa balansen.

Kärlek för mig är liktydligt med olycklig kärlek, alltid.

april 4, 2008

Suck…

Jag gjorde något nu ikväll som jag velat göra väldigt länge. Det handlar om en väldigt liten och till synes kanske obetydlig sak egentligen men det har varit något jag velat göra så länge, jag har helt enkelt inte vågat, för jag har varit osäker på hur jag skulle reagera.

Mycket riktigt gjorde det lite ont, men framförallt var det vackert, så oerhört vackert. För tillfället skulle jag dock bara vilja ha någon som höll om mig, eller kanske någon att hålla om, få känna lite närhet. Jag vet visserligen inte hur det skulle vara men som jag föreställer mig att det skulle vara så är det precis vad jag behöver nu.

Att få vara nära någon, i totalt tystnad, bara höra andetag och en klocka som tickar.

Lugn, harmoni.