Sommarkänslor

juli 24, 2014

Mitt behov av närhet har varit lite extra stort den senaste tiden. Samtidigt har känslan av ensamhet bara växt sig starkare och starkare. Vad som är hönan och ägget den här gången är svårt att säga. Även om jag nog började med en trängtan om närhet så är det en svår gränsdragning att säga om avsaknaden av närhet får mig att känna mig mer ensam eller om ensamheten får trängtan efter närhet att växa sig starkare, till en sorts behov, något jag måste ha, något jag behöver, men inte får.

Även om det kanske började med trängtan efter närhet så är det nog en blandning av båda delarna, det ena leder till det andra som leder till…

Sommaren är en jobbig period när man börjar känna såhär och när man lever ett rätt ensamt och innehållslöst liv. När det inte finns något eller någon som håller tankarna i schack så kan de lätt vandra… och sommaren, som är en tid då man ska ha kul, då man ska njuta av livet. Jag har svårt att göra det på egen hand. Jag är en ensam människa som inte är skapad för att vara ensam, jag har behov som inte funkar i ensamheten.

Jag kan försöka sysselsätta mig, göra saker själv för att spendera tiden, få klockan att gå, och i bästa fall så lyckas jag fördriva tiden utan att tänka alltför mycket på det liv jag lever eller hur jag mår.

Problemet är bara att även om jag lyckas med det, även o jag lyckas spendera tiden utan att tänka för mycket så hinner både tiden och tankarna ifatt mig. När jag inser att snart har sommaren gått och inte heller den här sommaren har jag fått uppleva med en känsla av ”åh vilken härlig sommar”.

Min enda riktigt stora dröm här i livet är kärleken, men den senaste ungefärliga veckan har jag insett att i den drömmen finns det även många mindre drömmar. En av de drömmarna jag tänkt på under den här veckan är just att i vuxen ålder få uppleva just den känslan, känslan av att ha fått uppleva en fantastisk sommar, att ha haft kul, att ha fått spendera den med någon man tycker om väldigt mycket.

Man vet ju aldrig när man dör, hur många somrar till man får uppleva, men det är en sådan sak, en sådan känsla jag skulle vilja få uppleva innan jag dör.

Tyvärr finns det ju inga garantier här i livet för någonting.

You

juli 12, 2014

Den slår till lite extra hårt ibland, den där saknaden. Nog för att jag tänker på henne ofta, men ibland känner jag saknaden fysiskt i kroppen. Jag undrar hur hon har det, hur hon mår, hur hennes liv ser ut, vill få höra hennes röst, ha henne nära, få en kram av henne, få krama om henne.

Saknar jag henne eller saknar jag någon? Svaret känns väldigt enkelt att det nästan hela tiden är henne jag saknar. Men grejen är ju att även om jag saknar någon så är det hennes ansikte jag ser framför mig, hennes röst jag hör, hennes kropp jag känner.

Det dyker upp ögonblick i mitt huvud från de månader vi hade tillsammans. Små saker hela tiden. Som ljudet av snön under hennes fötter när hon ringde mig när hon var ute på promenad. Jag kan inte sluta tänka på vad som hänt om hon valt annorlunda där i mars förra året… eller om hon bara valt att prata med mig om allt i stället för att fatta ett beslut som involverade mig utan att prata med mig först. Hur hade våra liv sett ut i så fall?

Grattis

juli 10, 2014

I början av förra året så föreställde jag mig att när Hon fyllde år så skulle vi spendera den dagen tillsammans. Så blev det som bekant inte men jag tittade ändå på om jag kunde skicka något till Henne… vi hade trots allt fortfarande kontakt, mina känslor för Henne hade inte ändrats någonting och… jag ville ge Henne någonting. Jag tvekade lite för jag visste inte hur Hon kände inför det, dessutom fyllde Hon år på en helgdag vilket gjorde att det jag funderade på troligtvis inte hade nått Henne den dagen. Det slutade med att jag bara skickade ett grattis och hade ångest över det… en ångest som sedan också förstärktes…

Av någon anledning kollade jag upp samma/liknande sak i år… i fjol fanns det lite mer logik när vi ändå hade rätt regelbunden kontakt… Men på något sätt kunde jag inte låta bli att titta efter rätt långt i förväg i år med. Nu har vi dock i princip ingen kontakt, inte haft det på ett par månader… och även när vi hade kontakt då så var det lång tid innan förra gången vi hade kontakt. Senaste gången där för ett par månader sedan så kändes det dock som att hon bröt kontakten med mig, för att sedan söka kontakt igen (??) i princip direkt efter, för att sedan kort efter det avbryta kontakten utan ett ord. Jag förstår inte riktigt det hela, men jag tror inte det vore så passande om jag skickade något.

Egentligen var det inget avancerat jag tänkt mig, men något jag vet att hon tycker om, och något jag nu i år såg som var så fint… fint på flera sätt.

Men i år finns även problemet att… jag vet inte vart hon bor, vilket gör det svårt att skicka något… Jag tror att rätt mycket har hänt i hennes liv under den tid jag inte varit del av det, bland annat det som gör att jag inte ens vet vart jag skulle skicka något för att det skulle nå henne.

Och egentligen återkommer ju hela tiden frågan… varför funderar jag ens på det här? Det vore olämpligt och korkat och… meningslöst. Skulle hon ens bli glad om hon fick någonting och såg att det var ifrån mig?

Jag tvivlar…

Vad finns kvar?

juli 8, 2014

När det väl varit fint väder några dagar, när sommaren väl återvänt så känner jag att jag borde vara ute för att…. det ska man vara. Är det bra väder så ska man vara ute, framförallt när man inte vet hur mycket sommar man får, man måste ta vara på den soltid man får.

Det finns några problem med det. Dels känns det som det ger mig väldigt lite. Det jag klarar av både rent energimässigt och med tanke på mina mentala barriärer är promenader. Jag kommer ihåg promenaderna från förra årets semester. De gav mig i princip inte någonting. Jag mådde varken bättre eller sämre när jag varit ute på dem, det var bara tid som förflutit. Det var inte ens så att jag kände mig särskilt duktig över att ha kommit ut, utan mer bara kände en känsla av att…. tid hade försvunnit.
Det finns många saker jag tycker om att göra utomhus, men många saker som är svåra att genomföra rent praktiskt, och många där mina mentala spärrar gör det svårt. Om det bara fanns någon att uppleva dagarna tillsammans med, någon att hitta på saker med så skulle det vara så oerhört mycket enklare (och jag skulle njuta av det mer).

Sedan finns ju problemet där det känns som väldigt mycket förändrades när hon gick vidare från oss i mars förra året. Jag har skrivit om hur min energi dränerats sedan dess, men med henne återfick jag dessutom bit för bit livsglädje. En stor del av min livsglädje försvann där och då, försvann med henne.

Kombinationen av de två sakerna är väl kanske kärnan till det hela. Jag har lite energi att göra saker, och jag har ingen motivation, ingen lust att göra något… Eller lust är egentligen fel ord. Men jag ser ingen mening, ingen poäng med det. Livet känns väldigt meningslöst, och väldigt många saker i livet känns precis lika meningslösa.

Jag drömmer om kärleken, om närhet, om att få dela och uppleva saker tillsammans med någon.

Det känns faktiskt som att jag är en lite annan människa nu sedan den dagen i mars förra året, mer död inombords. Inte den person jag vill vara. Jag undrar hur hon kommer ihåg mig… som den person jag egentligen tycker att jag är, den jag vill vara och som jag med små steg försökte utvecklas till tillsammans med henne? Eller det vrak som blev kvar efteråt? Uppfattningen jag fått är att hon blivit färgad av det vrak som uppbrottet gjorde mig till och inte kommer ihåg lika mycket av det vi hade innan det, den jag var innan det…

Jag börjar nästan själv glömma bort den jag egentligen vill vara. När jag förlorar mig i det här mörka.

Jag antar det är en stor del till varför jag tycker om jobbet, bortsett från att det är min kanske enda mänskliga kontakt utanför lägenheten så är det dessutom många fina människor, snälla, roliga, trevliga… många positiva känslor.

Jag antar att det är svårt att föreställa sig när man läser den här bloggen, men det är egentligen sådan jag försöker vara, sådana människor jag vill ha i min närhet. Människor som ger energi.

Jag kommer ihåg tiden med henne, tiden från slutet av 2012 till säg februari 2013… hur det kändes som vi gav varandra så mycket energi… hur vi fick varandra att må så bra.

Vad är kvar av mig nu? Ett cyniskt likgiltigt vrak? Inte helt och hållet…. men i långa stunder rätt nära sanningen.

Förra veckan pendlade mitt mående en del. I början var det mycket grubblande, många jobbiga tankar och känslor. Sedan om det kan ha varit på onsdagen så övergick det till mer av en acceptans, det är ensam jag ska vara, det går inte att älska mig. Därefter pendlade jag lite mellan ensamhet och likgiltighet.

 

I dag känner jag mig väldigt ensam, livet känns väldigt tomt och det känns…. jag vill inte säga frustrerande. Säg mer någonstans mellan frustration och uppgivenhet. Som om jag bara vill gå ned på knä framför någon jag tycker om och be dem att tycka om mig. Någon gång. Att ensamheten slår till extra nu är nog en blandning av två saker. Dels att jag trivs på mitt jobb och dels den där semestern…
Mitt jobb är en av få bra saker i mitt liv. Det är det tillfälle jag har att få träffa människor. Den senaste tiden har det dessutom känts ännu lite bättre på jobbet av någon anledning. Utöver redan fina människor där så har det börjat några nya personer för en tid sedan varav en väldigt väldigt fin tjej sitter i närheten av mig.
Hon pratar med mig… och hon pratar med mig på ett mer… inbjudande (om det nu finns något sånt) sätt än vad andra kanske gör.

Men så finns den där semestern. Förra året när jag önskade min semester så skulle det bli den bästa semestern i den vuxna delen av mitt liv. Jag skulle spendera den med Henne. Det blev inte så. När väl sommaren kom och jag fick semester så trodde jag åtminstone att det skulle vara positivt eftersom jag var så oerhört utmattad. Men fyra veckor gjorde mig inte utvilad, inte alls, när jag väl var tillbaka så var jag lika utmattad som innan.

Min semester i år riskerar att bli väldigt väldigt ensam, väldigt väldigt tom… och tyvärr lärde jag mig ju förra året att det finns en stor risk att jag inte heller blir särskilt utvilad av den. Det enda som just nu verkar kunna bryta det ensamma mönstret under min semester är ett kort inslag av familjemedlemmar…. varav majoriteten av de inslagen är sånt jag inte vill… Framförallt inte sånt jag vill offra lediga dagar på. Risken är stor att det skulle köra slut på den mesta energi jag har… och jag vill inte ha semester för att bli av med än mer energi än när jag jobbar.

 

Det leder till en märklig känsla. Och det leder till ensamma känslor. Den märkliga känslan är den där det nästan blir som om jag ”måste” gå på semester för att sedan ”äntligen” få komma tillbaka till jobbet. Jag tycker om ledighet, väldigt mycket till och med, problemet är bara att i större omfattning så blir ledighet ett likhetstecken med ensamhet. När det bara är en helg så är det skönt att få vila upp sig lite, ladda batterierna och så även om jag drömmer om att få göra det tillsammans med någon… Men att vara ledig i flera veckor och veta att man inte kommer stöta på någon, kanske inte prata med någon på lång tid, när man vet att mobilen kommer vara knäpptyst och när man sedan föreställer sig hur andra människors liv är under tiden, när man föreställer sig hur det egna livet så gärna hade fått vara. Det är då ensamheten blir sådär övermäktig. Det är då det känns som om livet rinner mellan fingrarna på en utan att man vet hur man ska få tag i det.

Jag vill bara få slippa vara såhär ensam.