Tystnaden och jag

november 28, 2009

Jag skriver ganska ofta om min ensamhet, jag nämner också ibland att jag nog egentligen bara har en riktig vän i mitt liv (som i föregående inlägg). Utöver det finns det däremot ett fåtal personer jag kan skriva till någon gång ibland för att få ett svar tillbaka, lite mer av någon sorts ytlig kontakt. Ofta, eller alltid, handlar det om personer som jag egentligen gärna skulle vilja ha en närmare vänskap med men där det kanske inte alltid är en ömsesidig känsla (de flesta har ju riktiga liv som tar upp tid och så, det är inget konstigt med det). För det handlar alltid om personer jag träffat via nätet, aldrig någon i verkliga livet. Och även om det är så att det är personer jag gärna skulle vilja ha en närmare vänskap med så nöjer jag mig ofta med det där mer sporadiska, för det räddar mig på så många sätt. Att i en stund när ensamheten blir för mycket så kan jag skriva någon rad och samtidigt få ett svar tillbaka. Det är ett sätt att åtminstone få känna mig lite mindre ensam än jag egentligen är, ett sätt att få ha lite kontakt med någon människa jag tycker om utan att inkräkta för mycket på deras tid.

Problemet är däremot att de här kontakterna är av sådan karaktär att om jag inte hör av mig, inte tar första kontakten, då hör jag inte heller något från dem, då rinner ofta bekantskapen ut i sanden. Det handlar såklart inte om många människor, jag har som sagt inte världens största bekantskapskrets (eller vad man nu kallar det ang. personer man lärt känna via nätet), men det landar ofta i att personen i fråga inte skriver, kanske tar bort mig från sin msn, inte svarar när jag skickar ett mail efter en längre tids tystnad etc.

Varje gång det sker tar det väldigt hårt på mig, en liten liten trygghet som jag har i mitt liv rycks snabbt undan, och när det blir för mycket att säg svara på ett mail på två rader så känner jag mig alltid så lågt värderad. Nyligen har det hänt igen, den här gången dock med någon där vi dels var väldigt öppna och ärliga med varandra när vi väl hördes av, men också där det kändes som det inte var nödvändigt att vi hördes hur ofta som helst för att det ändå skulle fungera. Det slutar alltid såhär.

Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag bara se en vän jag har. En person som hör av sig inom relativt kort tid om det är tyst från mig, någon att prata med eller som frågar hur det är (även om jag inte alltid är ärlig är jag svarar på den frågan… men jag gillar omtanken… dessutom brukar det sällan uppskattas för mycket när jag är helt ärlig, det brukar ofta bara leda till tystnad, så egentligen kanske det är bättre att ljuga lite som svar på den frågan om jag vill behålla eventuella kontakter.. men men).

Det är bara så tråkigt att förlora någon man skulle vilja ha kvar i sitt liv, inget avsked, ingen förklaring… bara tystnad.

Annonser

Du

juli 4, 2009

Jag kan verkligen inte få dig ur mina tankar, det är helt jäkla sanslöst.

Det måste ha varit över ett år sedan jag ens hörde något från dig, ändå dyker du upp i mina tankar nästan dagligen. Men lyckas jag så komma in i en period där jag klarar av att fokusera på annat, att få ett litet break från dig i mitt huvud, då inträffar alltid något som ändrar på det. Klockan när jag nu skriver det här är 04:52, jag vaknade alldeles nyss klockan 04:42. Jag drömmer i princip aldrig, det händer någon gång ibland… jag drömde nyss. Det där mailet jag skickade till dig för… ja det måste vara sisådär 9-10 månader sedan, det du aldrig svarade på, nu hade du gjort det, två gånger. Jag läste klart dina svar och när jag så läst dina sista ord så var mina ögon alldeles klaröppna.

Det har gått bra en tid nu i mitt liv, det har inte så mycket att göra med det jag bloggar om här och att det blivit någon förändring i det utan det har med annat att göra. Men något säger mig att när jag vaknar igen (om jag somnar om) så kommer den här helgen spenderas med väldigt välbekanta tankar, och som det har slumpat sig så är jag just den här helgen än mer ensam än jag brukar vara. Jag hade egentligen tänkt att just det skulle vara ganska så skönt, men nu tvivlar jag.

Men du försvinner verkligen aldrig ur mina tankar, det spelar ingen roll om jag försöker få dig att försvinna, om jag bara ignorerar det och försöker leva  vidare som ingenting eller…. Egentligen vill jag kanske inte att du ska försvinna heller, men det är ju så mycket annat jag vill, framförallt i det här fallet, som aldrig kommer hända.

Det känns som jag kan ha en lång dag framför mig när jag vaknar igen.

Inlägget som inte hör hemma

november 25, 2008

Jag funderar ibland vad som gör ondast, även fast jag inte tycker att man ska rangordna känslor. Jag kan likväl inte låta bli att försöka analysera det. En dag som denna blir allt dock väldigt sekundärt. Avsaknaden av vänskap, den mer generella avsaknaden av kärlek.

Det som gör ondast är att tänka på dig. Det har alltid varit på den nivån, något mellan oss har bara existerat i mina tankar. Det som gör så ont som det är idag är dock att jag måste backa bandet väldigt väldigt långt för att komma till en tid då jag kunde drömma om dig och se lyckliga bilder i mitt huvud. En tid då jag kunde bortse från allt det orimliga och leva i mina illusioner, bara drunkna i hur underbar du var och i hur fantastiska framtidsvisioner jag kunde måla upp. Idag kan jag inte ens försöka drömma om något sådant, verkligheten tillåter mig inte det, jag har sett verkligheten i vitögat, om så bara för ett ögonblick. Det räckte trots allt gott och väl för att få mig porta mig från mitt drömrikes allra ljuvligaste domäner.

När jag fylls av de här känslorna, dessa tankar, då gör även avsaknaden av en vän så väldigt ont. Någon att prata med, någons famn att få vara svag i. Det skulle mildra den kortsiktiga smärtan, men frågan är om jag ens kan komma över dig utan att få prata med dig om allt. Jag kan säkerligen förtränga en del, lite halvt få dig att ramla ur minnet (även om det verkat omöjligt de senaste månaderna), men det är inte samma sak som att komma över dig. Det är bara att fly mina känslor. För lyckas jag med det så krävs det bara någon liten grej som påminner mig om dig så sätts allt igång igen.

Ibland är jag till och med så jävla korkad så att jag sätter igång allt på egen hand.

 

 

jag saknar dig

Det tog tid för mig att skicka ett mail till dig där jag berättade.

Jag ville inte förlora dig som vän, så jag höll mina känslor inom mig. Det var år sedan du var min vän nu, och det tog år innan jag klarade av att skicka det där mailet. Jag vet inte hur du reagerade, hur du tänkte, om du svor över mig eller bara suckade och himlade med ögonen åt mig. Jag vet inte för sedan jag tömde mitt hjärta har jag inte hört ett ord från dig. Det har varit betydligt lättare att andas sedan jag gjorde det, men av alla möjliga bemötanden jag kunnat få så var det att bli ignorerad jag var mest rädd för. Jag hade förstått ens de jobbigaste reaktionerna, jag hade förstått om du reagerat negativt på det… och kanske var det just det du gjorde, kanske förstod du att genom att ignorera mig skulle du åsamka mig mer smärta än många ord kan göra.

Men nej, det där sista tror jag inte ens på själv. Det är inte du. Jag kommer nog aldrig få veta, för jag kommer nog aldrig mer få höra från dig. Det gör så ont. Mina tårar faller just nu, men du kommer aldrig få veta.

Jag vågade inte berätta, för jag var rädd att förlora dig som vän, men på grund av mina känslor gled jag ändå ifrån dig, vänskapen rann ut i sanden och när jag skrev mitt mail gjorde jag det för att jag inte trodde att jag hade något att förlora. En chans till kärlek har där aldrig funnits, så den förlorade jag inte, vänskapen började sina för några år sedan, så när jag skickade mailet kändes det inte som jag riskerade den heller.

Men jag inser nu vad jag har förlorat. Hoppet. Finns det något hopp för ens en vänskap mellan oss? Jag tror inte det. Jag ältar en diskussion i mitt huvud som är mellan 2-3 år gammal… kanske hade jag genom att vara ärlig då kunnat förstöra alla mina drömmar om kärlek, men istället räddat en av de vänskaper jag värdesatt högst i mit liv. Den var förhållandevis kort, men ack så vacker.

Om jag känner dig rätt, och det tror jag att jag gör, så tror jag att jag skulle kunna tvinga fram en reaktion hos dig genom att konfrontera dig på något sätt, om jag verkligen vill ha svar. Men det skulle jag aldrig kunna göra. Du har gjort ditt val, du har valt tystnaden, och oavsett hur ont det gör i mig så kan jag inte bryta den… är det det här du vill så är det såhär det får förbli.

Jag saknar att prata med dig så oerhört mycket. Kanske blir känslan än starkare så som jag lever idag när jag i princip inte har någon alls, men jag är tämligen säker på att jag saknat dig oavsett.

Mitt hjärta går sönder, men de delar av det som finns kvar kan fortfarande inte sluta älska dig. Det är en konstig känsla… eller fel, det känns konstigt att uttrycka den när den inte är besvarad. Men den olyckliga delen av kärleken (eller kanske även vänskap) den börjar jag förstå mer och mer.

Det har som sagt blivit lättare att andas sedan jag skickade det där mailet, men det som gör ondast idag är att du fortfarande ockuperar mina tankar dagligen men att alla mina drömmar är slagna i småbitar. Förut kunde jag dagdrömma, precis innan jag skickade mailet fanns du då i mina tankar i princip varje vaken sekund… nu kan jag inte dagdrömma längre. Då finns du bara där i mina tankar som ännu ett misslyckande. Som ännu ett bevis på att min vilja här i livet är ganska ointressant, för den sammanfaller aldrig med andras viljor.

I mitt förra inlägg skrev jag att jag hade målat upp flera scenarion, men att endast två av dessa skrämde mig. Vad som hände är inte särskilt svårt att räkna ut.

Så många scenarion hade jag målat upp, det hade ockuperat mina tankar i timmar och åter timmar i dagar efter dagar, och egentligen började väl de tankarna redan för knappt ett halvår sedan. Jag trodde att jag genom att göra som jag gjorde skulle väcka en stor ångest hos mig själv, ändå kände jag mig tvungen att agera på just det viset. Ingen ångest väcktes. Däremot lyftes en väldig tungd från mina axlar, det kändes väldigt märkligt när mitt agerande gav ett lugn istället för den planerade ångesten. Men redan efter en dag väcktes mina misstankar att ett av de två scenarion jag fruktat skulle inträffa, och för varje dag som gått har misstanken bara bekräftats.

Det blev nästan så fel det kunde bli, ändock blev det när man summerar det hela lite lite plus, lite lite positivt. Men av alla scenarion som kunde inträffa så känns det här som ett väldigt dåligt.

Under de senaste dagarna har jag önskat att jag hade någon sådär nära vän… ofta kan jag önska att jag hade någon att prata med ltie då och då, vare sig det gäller skitsnack eller djupare saker om livet så kan jag känna en lust efter att ha någon som det funkar att prata med. Men just den senaste knappa veckan har det varit lite annorlunda… nu har det handlat om att jag dessutom haft något jag velat delge till någon. Som de flesta kanske känner igen sig i, om något positivt händer eller om något jobbigt inträffar så kan man vilja ha någon att prata med om det, få berätta.

Jag hade velat haft någon sådan att få prata med den senaste veckan… men nu när det snart har gått en vecka så har jag vant mig vid tystnaden återigen.

———————————————————————————————————————-

Idag var det tänkt att jag skulle jag varva ned efter att ha varit den snälla och hjälpsamma killen i princip varje vaken sekund under gårdagen. Just idag kände jag att jag hade ett behov av att få slappna av och få njuta lite… så blev det förstås inte, och omständigheterna gjorde att jag sjönk långt ned. Just i den stunden kände jag mig irriterad på just de där omständigheterna som inte tillät mig att få den lördag jag ville, men nu många timmar senare kan jag utan problem erkänna att så enkelt är det inte. Jag kan inte bara skylla på de där ”omständigheterna”.

Tyvärr sänkte det mig djupt, och jag minns precis när jag var på samma djup senast… det gör mig bara så ledsen när jag befinner mig där, när jag inser vilken verklighet jag befinner mig i… när jag inte ens kan komma åt mina drömmar längre.

Nu inatt har alkoholen fått döva mitt sinne en aning istället… och att döma av de problem jag haft att skriva det här inlägget, även min stavningsförmåga.

Jag vet inte vad mer jag kan/ska skriva egentligen… jag bara önskar att någon fanns där.