And if I scream, could anybody hear me.

Jag är en sådan människa som inte tar plats, vill du köra över mig så behöver du knappt försöka för att lyckas. Men det betyder inte att jag inte behöver någon uppmärksamhet, bekräftelse eller helt enkelt att någon lyssnar. Det finns det säkert folk som skulle göra, men som sagt, jag är inte en människa som tar plats.. och ibland när jag försöker, då blir det tystare än någonsin. Inte för att folk hör men inte förstår. Utan för att då varken hör eller ser ingen alls, och sånt får mig inte att vilja ta mer plats direkt..

Where’s the love, to shelter me?

Jag har velat skriva det där mailet i flera dagar nu, jag har velat men ändå inte riktigt varit i helt synkad med mina känslor så jag kan skriva det, så jag vet innerst inte nu inatt när jag sitter här om jag vill skicka mailet eller inte. Eller jo, jag vill nog det, egentligen, men jag vill inte vara till besvär för någon, jag hatar det.

Cause I’m the boy only the mirror sees.

Annonser

En sådan där natt.

april 17, 2007

Inatt är en sån där riktig katastrofnatt, ganska längesedan jag hade en sån faktiskt. Allt känns fel, jag känns värdelös, jag kommer att leva och dö mitt liv ensam. Från dag ett tills dess att jag dör, naturligt eller… på annat sätt… kommer jag att få leva ensam, jag kommer aldrig att få uppleva min första kyss, kommer aldrig att få veta hur det är att somna tätt intill någon, kommer aldrig ens att få veta hur det är att få en chans att träffa någon. D.v.s jag kommer aldrig ens få gå på en dejt eller bli utbjuden på något, gör jag någonsin några försök till något kommer det innebära misslyckanden som sänker mig än mer och knuffar mig närmare och närmare den där kanten.

Ingen kommer någonsin att älska det misslyckande som är jag, ingen kommer att kunna se mig som något mer än som mest en vän, ingen kommer ens att kunna nämna mitt namn och ”flickvän” i samma mening utan att skratta tills de dör. Jag kommer säkerligen för alltid vara en snäll kille, och därför kommer jag aldrig få kyssa någon vacker flicka.. eller någon flicka överhuvudtaget helt enkelt. Jag är född som ett monster men jag har vägrat inse det själv, man kan fly från mycket, men inte sig själv. Jag har börjat se det där monstret mer och mer ju oftare jag ser mig själv i min mentala spegelbild.

En sån natt är det inatt.

Jag är så jävla less på det här som ska kallas ”liv”, så jävla less på att känna som jag gör, att jag bryr mig som jag gör, att jag kan tycka om människor så lätt.. När jag ser världens finaste vän så ser samma person bara dendär jobbiga irriterande människan som h*n inte blir av med.

Jag försvinner direkt bara du säger till mig, det lovar jag.

Jag hatar att ingen bryr sig, att ingen jag vill ska bry sig bryr sig. Om rätt person bara skulle ge mig lite tid, lite uppmärksamhet så skulle det väga upp motsvarande om så tusen andra människor brydde sig. För jag behöver någon att resonera med, någon som förstår och ändå kan vrida och vända på saker och ting, kanske ge mothugg ibland. Jag behöver någon med tålamod, många påstår sig just ha det, väldigt många faktiskt.. men det är väldigt få som har det. Jag tänker på hon som sa att hon hade väldigt mycket tålamod, att jag skulle bli förvånad om jag visste hur mycket eller något i den stilen. Det var inte riktigt sant.

Hon hade tålamod med mig i två veckor, sedan dess är det ignorering och nonchalering av mig som gäller. Skriver någon rad ungefär varannan vecka eller något i den stilen. Om jag skriver kanske fyra gånger till henne så svarar hon en gång. Och hon påstår att hon tycker om mig. Skitsnack…

Hon är en sådan människa som om hon orkade bry sig så skulle nästan ingen annan behöva göra det.. trist att de fåtal jag känner så för bara försvinner. Jag är som mitt namn antyder ett gift, jag är en pest som dödar den kontakt jag har med folk jag äls tycker om. För i längden kan ingen jag verkligen tycker om tycka om mig på det sättet, ingen.

Jag gjorde ett val igår, det valet var så jävla fel och jag kommer att ställa allt till rätta så småningom. Så alla slipper mig. Hon som låtsas bry sig (när det passar henne) gjorde just det när jag gjort det där valet, jag svarade men sedan brydde hon sig inte längre…

Hon skulle kunna få mig att må så bra om hon bara brydde sig (jag klandrar henne inte för att hon inte gör det) men istället får hon mig att må så dåligt, att känna mig så värdelös, hon får mig att inse precis hur värdelös, ointressant, patetisk, tråkig, irriterande och naiv jag är.

Jag är en pest i hennes liv.

Då allt började på riktigt. Ett år sedan och ändå kommer det alltför klara minnesbilder alltför ofta. Ett år sedan i början av december, ett år sedan i slutet av januari, ett år sedan på alla hjärtans dag, ett år sedan idag. Och ett år sedan alla andra dagar däremellan. Tisdagen före påsk för ett år sedan krossades mitt hjärta, jag visste inte riktigt vad som hände. På torsdagen smulades de sönderkrossade bitarna sönder totalt. På torsdagen krossades mitt självöfrtroende och min självkänsla totalt och jag har inte lyckas bygga upp varken det ena eller det andra än, och mitt stackars hjärta letar jag fortfarande bitar till för att kunna pussla ihop det någorlunda.

Och hur patetisk är jag inte egentligen? Det kan nog väldigt få förstå bara genom att läsa de ord jag skriver. Tycker ni att jag är patetisk bara genom att läsa det här så ska ni veta att jag är ännu mer patetisk än så.

Jag får minnesbilder gång på gång, minns hur det var, minns små saker jag gjorde, hur livet vände så snabbt. Det smärtar att veta att hon aldrig någonsin kommer få någon sån om mig, aldrig någonsin kommer ödsla en tanke på mig. Hon gjorde det klart.

Men å andra sidan, snälla killar får inte kyssa vackra flickor. Så varför skulle hon ens försöka komma ihåg mig? Nej, idag är en dag då jag känner mig fullkomligt osynlig, oönskad och oälskad. För sån är jag, sådan har jag alltid varit. Patetiska jag.

Tårarna hade tydligen bestämt sig för att göra mig sällskap idag igen, likaså de härliga känslorna. På många sätt är de internetvänner jag fått bland det bästa som hänt mig, men på många sätt också det sämsta. Internetvänner eller bekantskaper är vad som har krossat mig totalt här i livet. Men även lyckats lyfta upp mig, kanske bör poängtera det. Men i verkliga livet händer det aldrig.. kanske finns det förklaringar till det med, en förklaring kan jag ana själv, men jag förnekar den anledningen en stund till.

Jag känner mig så oönskad, och det värsta är att ingen säger det. SÄG det istället för att nonchalera mig. Jag hatar att jag måste ha så lätt för att tycka om folk, när de uppenbarligen har så svårt att tycka om den pest som jag är.. Jag har nog i alla fall tagit ett kliv i fel riktning idag och vet inte riktigt hur jag känner, om jag vill vara med eller inte.. Som jag ser det kan man antingen ha (i den sits jag är.. annars kan man självklart känna raka motsatsen med):

 Självmordstankar, då man aktivt söker vägar för att avsluta det hela själv. Det måste inte innebära försök att göra det, men kanske planering, hur ska jag göra, när ska jag göra det? . . . Som tur är har jag hållit mig härifrån ett ganska bra tag nu, men jag tvivlar ibland på att alltför många skulle höja på ögonbrynen om jag föll dit… Inte för att det skulle vara väntat… utan för att ingen skulle bry sig.

 Dödslängtan, man vill dö men man vill inte ta saken i egna händer, men man kan nästan be till någon högre makt att den där bilen äntligen ska träffa en när man går över gatan, man kan hoppas att det äntligen ska hända, äntligen få ett slut. Det är väl det här stadiet jag kanske kom ett steg närmare nu ikväll..

 Eller så kan man känna en likgiltighet inför döden, jag kan dö idag, det spelar ingen roll, men jag kan leva med, stå ut med livet en dag till. Det är inte så kul, men det funkar och jag kan stå ut med min ensamhet en dag till. Det är i det här stadiet jag befunnit mig den senaste tiden. En seger med tanke på hur länge jag befann mig i stadiet ovan.

Men att vara så osynlig, oönskad, värdelös.. att vara den här katastrofen det tär på mig. Jag skulle så gärna vilja fortsätta skriva till vissa. Men de vill inte se något mer från mig, så då slipper de mina jobbiga ord.. För jag kan förstå dem, det är säkert inte roligt. Och det spelar ju ingen roll om jag finns där för dem gång på gång, jag har ju fortfarande ingen rätt att kräva något tillbaka.

Nja, eller knappt det. Några dagar efter jag försvann skrev en person och undrade ungefär vad som hänt.. inte med mig förstås utan med bloggen som var borta. Jag upptäckte inte det förrän jag satte mig vid datan flera timmar senare men jag svarade med en liten rad och sedan dess har jag inte hört något mer från personen i fråga. Någon dag senare hände ungefär samma sak fast från annat håll. En kort rad som jag egentligen inte vad vad den hade för syfte, jag svarade och hörde sedan inget mer från även den här personen i fråga.

Låtsas INTE som ni bryr er om ni ändå inte gör det, om ni bara gör det för erat eget samvetes skull. Det här är två personer som jag.. Eller i ärlighetens namn är det en person jag tycker om väldigt mycket och en annan jag inte känner på samma sätt, men som jag fortfarande tycker om väldigt mycket. Men när ni inte känner lika för mig, när ni ändå bara tycker jag är jobbig, se då inte till att först låtsas, sedan vända ryggen mot mig. Då är det bättre om ingen överhuvudtaget bryr sig.

Det är så tydligt, att jag inte passar in. Människor som när de är långt nere kan se mig, få mig att känna att de kanske kan vara lik mig på något sätt. Det stämmer förstås inte.

Många yttrar sig om hur andra människor beter sig, sedan beter de sig precis likadant själv. Det finns någon, som satte ord på sådana känslor ganska ofta, känslor jag kände igen som lät bekanta och som jag kunde förstå. Det jobbiga är att känslorna rörde just den personen. Det var h*n som skrev så kloka saker om hur andra inte ska bete sig sen fick mig att känna igen det h*n beskrev, genom honom/henne, mot mig.

Många har fått mig att känna någon form av samhörighet, en samhörighet som bara existerat om de själva behövt det. Det handlar aldrig om vad jag behöver i första hand, utan först och främst gäller det vad du som mår dåligt behöver, sen om jag då mår dåligt samtidigt så ser du mig och finns där, men du repar dig, och då finns jag inte längre.  Den där mänskliga snällheten som inte bygger på att få något tillbaka, existerar den? Jodå, det gör den. Jag har sett den. Men den är sällsynt, och även såna människor har försvunnit ur mitt liv, sett till att slippa mig. Men i såna fall kan jag omöjligt känna någon enda negativ känsla kring det hela, för personen är så genomunderbar.

Men det finns många som först får mig att tro, sedan när jag lagt mitt hjärta i deras händer så knyter de näven, vänder sig om och låtsas som ingenting.

Jag syns inte, alltså finns jag inte.